Förändrad värld Lupple & Medi

(som sagt du är mamma så du är förlåten)

Hon såg på honom och såg sedan mot Rafael.
"Är ni sur på mig?" frågade hon och lade sig med en trött suck. Det gjorde så ont och hon ville skrika. Greppet om kudden hårdnade och knogarna vitnade.
"Det gör ont. Snälla jag vill inte!"

Rafael tänkte svara på hennes fråga och han tänkte förklara att hon var larvig men hennes smärta var tydlig och han ville slita huvudet av läkaren, varför blev det såhär? "Du är så stark. Det blir bättre snart. " Viskade han. För det skulle det ju bli. Deras blod skulle ju läka alla sår. Så varför tog det tid?

Hon snyftade till och hon skakade av smärta men till slut så blev hennes andetag lugna. Hjärtat slog saktare och hon vände på huvudet.
"Hur är det möjligt? Det gör inte ont?" Hon såg på Rafael och drog sig undan. Han verkade arg på henne och hon svalde hårt.
"Ska jag tillbaka?"

Hans ilska byttes snabbt ut mot tacksamhet. Det fungerade, åh det fungerade. Så himla skönt. Han hade kunnat kyssa läkaren men satt självfallet kvar och vände blicken mot Rhiannon och såg hennes oro. Han förstod inte vart den kom ifrån. Han såg oroligt och förvirrat på henne. "Nej, nej. Du ska ingenstans." Viskade han försäkrande och pussade henne lätt på handryggen.

Gerhard hade lyssnat på samtalet mellan Rhiannon och sin kollega och skakade på huvudet. Men hon kunde ta bort bandaget redan men skulle de lossas? Han såg sedan mot Auroras dörr och knackade lätt.
"Aurora kan jag komma in? Det är din läkare.." sa han.

Hon såg på honom med tårfyllda ögon. Han hade sett så arg ut. För att hon hade ont? Hon snyftade igen och såg mer utmattad ut.
"Jag är så hungrig."

"Jag lämnar er." Ursäktade sig Rickard och klev ut ur rummet. Rafael såg på henne och smekte hennes kind. "Varför trodde du att du skulle tillbaka?" Frågade han och släppte varsamt tag om hennes hand. " Jag kan hämta något mindre till dig nu, men om en stund så är det middag. Vill du gå på den? Tror du att du orkar det?" Frågade han.

Aurora stelnade till av hans röst. Något klingade till, i hennes undermedvetna men hon kunde inte sätta fingret på det. Hon svalde hårt och drog morgonrocken tätare omkring sig och tvingade fram ett leende. "Kom in." Ropade hon glatt tillbaka.

När dörren hade stängt såg hon på honom.
"jag har bara varit till besvär. Jag kom skadad och bara klagat på smärta." sa hon tyst. Torkade bort något som rullade ner för hennes kind.
"Sen såg du så arg ut. Jag trode jag gjorde fel. Men smärtan var så plågsam." Hon skakade på huvudet.
"Jag väntar gärna. Det doftar så gott så jag äter gärna mat."

Han klev in och log.
"Åh du ser vacker ut. Hur mår du? Oroar du dig för något?" sa han och gick fram. Han kunde se något var fel.
"Är något som du funderar över? För jag är här en stund."

Han såg på henne skakade på huvudet. "Tänk inte så. Du kommer aldrig vara till besvär. Jag visste att du var skadad." Försäkrade han henne. "Jag är bara orolig över att jag inte kunde hjälpa dig." Förklarade han och såg hennes tår. Det var något oerhört märkligt. " Jag var arg, men inte på dig. Utan på att jag kände mig maktlös." Förklarade han och nickade. "Då kanske du skulle vilja bada innan?" Föreslog han leendes.

Hon la försiktigt ned locktången och släppte den sista hårslingan och såg på honom. "Tack." Log hon och nickade. "Jag mår bra." Fick hon fram och la handen över halsen och såg på honom. Oroade sig? Hon visste inte vad det handlade om men ja, hon var jätteorolig. "Hur mår Rhiannon?" Frågade hon. "Jag oroar mig för henne." Förklarade hon. Det var sant, och så mycket enklare än att faktiskt förklara att en del av oron visste hon inte vad den berodde på.

Hans förklaring gjorde henne lugn och hon torkade sig i ansiktet. Sträckte sig sedan efter sitt dricksglas och svepte det sista.
"Men det stora plåstret på ryggen då? Och stygnen." Hon kännde mot ryggen och nickade.
"Men bada verkar mysigt." sa hon och log stort.
"Kan du tvätta mitt hår sen? Jag är lite trött."

Han log och gick fram.
"Hon mår bättre. Faktiskt lika bra som du skulle jag tro." Han lade huvudet på sned.
"Är verkligen bara det som oroar dig?" Frågade han och såg mot sängen.
"Inget mer?"

" Plåstret kan vi byta. Och stygnen, det gör inget att de blir blöta." Log han lugnt och nickade. "Självklart. Jag sätter igång vattnet. Vänta här." Log han och reste sig och begav sig till badrummet som låg i anslutning till sovrummet. Han startade vattnet, såg till att det inte blev för varmt eller kallt med hjälp av en termometer. "Vill du välja skum?" Ropade han så hon skulle höra.

Aurora log stort och nickade. "Åh är det sant? " Viskade hon lättat och det kändes som en tyngd lättade från hennes axlar. Hon log mot honom och tänkte säga att det inte var något mer. Men hon fastnade med blicken på sängen och stirrade på den, en lång stund och kramade sig krampaktigt om halsen. " Han tänker döda mig, eller hur?" Viskade hon, hon visste inte vart frågan kom ifrån men hon var säker på att så var fallet. Hon visste inte ens varför men något inom henne skrek detta till henne.