Prinsen (sjätte året)

Jag prövar en ny sak!!!!

Detta gillar jag sjukt mycket!:

Den stigande morgondimman från sjön liknar älvornas dans och påminner alltför mycket om Miriam

Påminner om denna bild:


Som är tagen av Jonna Jinton!

Han måste våga tro att hon kommer att klara sig. Han har sett hennes inre styrka som ligger dold där på djupet. Hon måste bara välja en förnuftig väg och slå sig samman med de magiskt starka på ljusets sida. Fenixorden kommer att finnas för henne, och förhoppningsvis kan hon och Potter också söka stöd hos varandra, även om den tanken fortfarande skaver en del. Men det finns inte utrymme för svartsjuka, för småaktiga tankar kring hur hon skrattar och skämtar tillsammans med Black eller hur Nymphadora fortfarande ser på henne. Tillvaron har ett helt annat fokus nu och han är uppriktigt tacksam för att Miriam är omgiven av trygga och kompetenta personer som visar henne omtanke. Dock är hennes reaktion på hans dåd, hur de tillitsfulla ögonen förmörkades av onämnbar smärta, tyngre än han trodde att bära. Minnet av hennes skrik ekar hela tiden i huvudet.

ALLT detta! Jag tycker att likheterna här är så starka mellan Mirre och.. JESS! Det här med styrkan i djupet och stödet från (kanske inte Potter) men Sirius och den ljusa sidan i det stora. För även om Jess gjort mycket dumt så kan jag tyvärr tänka mig att hon inte är lika illa omtyckt som Severus, det är bara en aning och jag tror att det mycket beror på att Sev stänger inne sig själv så mycket!

Sen skulle jag vilja ändra lite på ”tyngd än han trodde att bära”
Till ”tyngre än han trodde sig ha ork att bära”, det känns som det saknar något liksom. Men om du tycker det låter bättre det första sättet så kör på det! För det låter inte dumt men jag hakade mig - och då måste jag poängtera det. ♥


Det nämns ju i detta kapitlet men jag vara sååå säker på, även i förra kapitlet, att det var Eugenes stuga och sjön där! Självklart. Älskar det. ♥ När man återvänder till platser!

Åååh, jag tror inte alls att stugan är övergiven. Inte alls. Bara att Eugene blivit gammal och inte orkar med att sköta om sin lilla egendom. Han kanske till och med vägrar använda magi?

”känslan av att vara iakttagen?”

HUHU creepy Jess. Sicken stalker hon är!

Det första han ser är Jessica Ravens avmagrade ansikte under Dödsätarhuvan. Insjunkna kinder, precis som hans mor alltid hade, och kanske fortfarande har. Hon som bar gott inom sig men till slut inte orkade längre, gav efter och inordnade sig under ondskans makt. Nedbruten och med en lojalitet som subtilt och gradvis gått över i en diffus pliktkänsla.

Det är så intressant med parallellerna. För visst kan en säga att även Sevs mor gav efter för ondskans makt i fysisk och psykisk misshandel…? Tänker på K&K och M här…

ALLTSÅ du beskriver dessutom Jess så jäkla bra. Tror precis som du skriver att hon till sist gav in och följde en känsla av plikt. Inte orkade.

ÄLSKAR btw att han ser henne som en indoktrineringens martyr när hon är den som manipulativt ska ta hand om klassen. Det är en så slående bra likhet.

Älskarälskarälskar det sista stycket. Sev har verkligen gått igenom alldeles för mycket smärta för att orka uthärda mer.. smärta helt enkelt. Och Kanske är i en för smärtsam position för att hinna utvärdera och reflektera över vad i hela friden de gör där. Att det kanske ligger något gott i det?

OCH SEN TRÄFFAR HAN HENNE MED LJUSET. Hur reagerar Mirre och Jess på detta? Vad händer nu?!?! Jisses

Guess who’s back in town! (*whispers* It’s me)
I was lost but now I’m found – was blind but now I can read fanfictions again… Kanske satte mig ner för att läsa ikapp lite väl ivrigt och på en dos av fem koppar starkt kaffe… KANSKE ahem, most likely…
Som den fantastiska Julie Andrews sa en gång i en film, ”A Queen is never late, the others are merely early.” I mitt case så är jag tyvärr varken drottning eller av någon signifikant börd utan student så that’s why I’m late – We can never hand in assignments on time…
Har saknat dessa karaktärerna och tänkte utan vidare dyka ner i denna underbara värld och fly verkligheten med alla måsten och så vidare…

Kapitel 49 - Nytta

Och jag ville verkligen uppnå något praktiskt, som för en gångs skull kunde vara till nytta för någon.

Urgh, don’t we all, Miriam. Känner faktiskt med henne här – ångest. Den där känslan av maktlöshet, och oduglighet som tar över ibland, och allt man någonsin gjort för andra är bortglömt. Jag antar att det måste vara så för Miriam har ju varit mer än behjälplig hos de alla, allra mest hos Severus.

Det var måndag morgon och jag skulle inte träffa någon mörkhårig kvinna utan bara mina elever i latingruppen.

Älskar hur en sådan här mening kan få en att känna URGH, ARGH AHH… bara för att det står måndag morgon, elever och ett skolämne. Haha och jag tycker egentligen om att studera – älskar det. Men just måndag morgon – nej. Måndag natt, ja. Men morgon – nah ah.

Hans uttalanden kring framtiden lämnade mig ingen ro.

Förstår att det kommer vara lättare senare när det väl har hänt att Miriam vet detta. Att hon någonstans kanske ändå förstår att det var planerat och avsett att ske. Även om det för den sakens skull inte behöver vara enkelt och inte heller betyder det att hon blir likgiltig till utkomsten men, att sådär på förhand veta om att något ska hända men inte vad; det måste vara fruktansvärt ångestfyllt. Att hela tiden gå på tå och vänta sig något när som helst. Att vara så villig att hjälpa, att ge en hand men inte kunna och falla alldeles hjälplös.

Varje natt vi inte delade säng kändes förlorad, varje dag vi inte kunde vara tillsammans var förspilld.

Gråter av så många anledningar… Jag har läst för mycket sorglig romantisk litteratur på sistone… varför måste alltid sånt där hända de bästa? Att de slits itu, när de bara vill sådana simpla saker… som att få dela en säng, sova bredvid varandra, ta en kyss innan jobbet - inget storartat, inga miljoner, inga orealistiska drömmar – och så kan de inte ens få det. Vad lyckliga människor är ändå, som lever tillsammans utan motstånd från världen. Utan vidare kan vara med varandra, hos varandra utan att riskera något mer än det egna hjärtat. Vad lätt det är att ta för givet ändå… Hur lätt det är att låta vardagen bara gå, när vi enkelt kunde fånga den – inget speciellt, inget storartat – bara en extra kyss, ett ord, en säng att dela. Carpe diem – usch vad klyschigt men va fasen om klyschan stämmer… MER KÄRLEK ÅT FOLKET! Amor vincit omnia.

[/i] Enligt Severus hade jag viktiga saker att uträtta här, särskilt gentemot Harry, men allvarligt talat tvivlade jag innerst inne på det. Harry hade flera vänner som var närmare i ålder och långt mycket modigare, mer snabbtänkta och praktiska än jag. [/i]

Det här fick mig att osökt tänka på… (har jag sagt detta innan? Ingen aning but here we go again in that case… kan folk återanvända vigseltal till sin första även till sin andra kan jag skriva samma sak när jag kommenterar ett fanfiction hehe) något som… alltså tusan jag har skrivit detta innan HAHA, kollade upp det, men här kommer ett citat av mig själv, citerat halvt av en vän som citerade den citatet är skrivet av…
Det är som i en novell av Annika Norlin, där någon säger om sin käresta,
”Typ som hon investerat i fyra miljoner i ett renoveringsobjekt och nu tänkte hon sätta igång. Nu tar vi köket, hur jävla äckligt det än är så finns det ett trägolv där under. Så får hon mig att känna mig.”
”Men det låter ju förjävligt, får hon dig att känna dig som ett renoveringsobjekt.”
”Du lyssnar ju inte. Hon får mig att känna mig som att det finns trägolv. Jag kan inte hitta det själv, men hon kan.”
Så tänker jag att vi ser på de vi älskar – vi ser all potential, vi ser allt de är och kan vara. Snape vet att Miriam har det i sig, hon kan. Hon är viktig. Medan hon själv har svårt att se det. Däremot ser hon hans potential och hans viktiga roll i det stora hela. Ibland är det tur att vi kan få se oss själva ur andra människors ögon, för ibland är vi för bra på att se ner på oss själva och leka ändlösa ’finn fem fel’ i spegeln och i minnena.

ärret. (Kändes det inte lite varmt)?

Hm… det är något mystiskt på G (Man vet att det är illa med koffeinruset när man citerar en julkalender från typ 2009 eller nått) Men just att ärret känns lite varmt får mig att tänka på Harrys ärr som blir varmt och värker när Voldemort växer sig starkare – är nära… undrar vad det kan betyda för Miriams del…

försökte ta mig samman. Det var trots allt måndag,

I feel you Miriam – every Monday, every Monday … TA OSS SAMMAN!

Och naturligtvis gjorde jag inte det. Mitt öde tycktes vara att se världen falla samman runt mig utan att kunna göra ett dyft för att förhindra det. Med ett påklistrat, falskt leende inledde jag lektionen.

Jag har flera gånger under det senaste styckets gång tänkt kommentera något. Velat sätta ord på det Miriam känner – en form av depression över tillvaron men det känns för nära. För mycket så som jag känt många gånger. Men du fångar det så jäkla bra. Känslan, maktlösheten och hur allt känns runt omkring. Hoppas verkligen för Miriams skull att hon tar sig ur det. Annars får hon bara fortsätta leva tills hon känner sig levande igen.

Hans ögon såg lätt rödaktiga ut. Tänk om han … tog droger?

Av någon anledning fick detta mig att skratta till… det är ju självfallet egentligen inget att skoja om för många åker dit osv. men just tanken av droger på Hogwarts – i trollkarlsvärlden. Ser framför mig hur Draco inte kan bestämma sig för om det verkligen står en enhörning i hans rum eller om det är drogernas hallucination…


Kapitel 50 - Postering

Severus stod ett ögonblick alldeles stilla, liksom tagen av synen, innan jag sekunden därpå fann mig indragen i hans mörka famn, för att i nästa stund känna arbetsbordets yta pressa mjukt bakom ryggen.

Det är något i detta – det nästan desperata som är betagande. För jag vet, liksom de att tiden är knapp – den rinner ut och de försöker krama ur sekunderna, klamra sig fast vid ett minne. Etsa fast varandra i den andres hjärta. Stilla, tysta precis som innan det slår över. En tyst desperation, ett tyst rop som ljuder högre än det högsta skrik. De bara är och samtidigt inte, de bara finns och försöker ta vara på något men det är omöjligt eftersom tankarna på slutet är ständigt närvarande. Det stillas innan slutet.

Om Albus Dumbledore kände någon form av chock över synen som mötte honom, visade han det inte med en min.

Just för att jag var så inne i den andra känslan – desperationen, kärleken och ångesten inför slutet så blev detta så roligt. Alltså jag kissade nästan ner mig av skratt. En sån syn!!! HAHA… och stackars Dumbledore som måste leva med att ha förstört ett av de sista ögonblicken innan hans plan förstör resten… framförallt känner jag med Miriam som måste skämmas ihjäl över (inte för att det är något att skämmas för men om min chef/rektor hade kommit in när jag got down with another teacher så hade jag dött och sedan post-death lämnat in min resignation. Men som McGonagall sa i sjätte boken, ”Dumbledore skulle nog ha blivit glad att se lite mer kärlek här i världen” <- det där var citerat från huvudet men något sådant står det.

Annars undvek han att se på mig, av respekt måhända,

Om det inte var av respekt måste jag anta att det har och göra med Dumbledore’s egna preferenser. Det fick mig att tänka på Stephen Fry som fick panik när Emma Thompson tog av sig på överkroppen.

Ber om ursäkt ännu en gång, men jag går på väldigt många koppar kaffe och för lite sömn. Känslorna pendlar en del haha.

“I natt behöver jag er alla mer än någonsin”, sa han lågt.

Förlåt… jag tänker inte ens säga var mitt huvud gick när jag läste denna meningen. Låt oss säga att det var långt ifrån vad han menade och fick mig att skratta så tårarna rann nerför kinderna samtidigt som jag sa högt för mig själv ”USCH, nej. HAHA. Näää!”

“Lyssna på mig nu, Miriam. Du är viktig för tiden…efteråt”, hävdade Severus

Att få höra att man ska hålla sig undan, gömma sig, när andra kommer att befinna sig i livsfara, måste för en sådan som Miriam vara svårt, oerhört svårt att höra. Även om hon har en roll i det efter. Det är ju inte nu, att leva i väntan är nästan värre än att leva i det.

“Du ser, Severus”, sa jag till sist, “de kallar också på mig. Det går inte att stänga in sig längre.”

Miriam är så fantastisk – så osjälvisk och modig. Vi borde alla bli lite mer som henne i stundens hetta. Inte bara vad gäller krig utan kanske bara att stå upp för varandra, kämpa inte för ens egen skull alltid men för andras, för hur ska vi annars kunna leva med oss själva? Det handlar inte bara om att överleva – utan om att vara levande. Vad är väl livet om vi inte tar en risk nu och då?

Tydligen hade Harry hört honom jubla i Vid behov-rummet, som om han äntligen lyckats med något avgörande.

Eller var han på droger…? Hmm…

De skulle inte behöva skämmas över mig, varken Severus eller Harry.

Ibland tänker jag att Miriam verkar lida av en prestationsångest. Att hon vill visa att hon kan, att hon är värdig deras tycke etc. Att hon är tillräcklig som människa.

Kapitel 51 - Strid

Vad skulle jag göra om något faktiskt hände?

Jag förstår ändå Miriams tanke här. För vi vill gärna tro, innan vi möts av vad det än kan vara, att vi skulle stå på frontlinjen och stå på oss och visa vad vi går för men vi kan aldrig veta, hur vi skulle handla när vi väl möts med det.

Som de andra. De modiga. De användbara.

Jag berömmer Miriams vilja och godhet i att välja att strida för den goda sakens skull. Men att det på något vis skulle göra henne mer rättfärdig jämte de sina. Att hon inte ser sitt eget värde – det är synd. För det är inte den goda handlingen som gör en god människa. Utan en god människa gör goda gärningar och Miriam gör ju rätt val – sen kan the outcome mer eller mindre kvitta.

Den kom till dig från älvorna, Miriam, och det måste helt enkelt ha funnits ett syfte. Allt kan inte ha skett förgäves. Du är speciell, och meningen var hela tiden att du skulle strida. Ignorera det kaos som råder och fokusera på de isblå ögonen. Där finns svaret till allt.

Detta kanske bara är en inre monolog i Miriam men det känns som en röst som talar till henne – som en uppenbarelse.


Fenrir Grårygg, [---] visade alla sina gula tänder i ett elakt grin och lät den sargade tungan svepa utmed läpparna

Det är något med det namnet, med den karaktären som får mig att rysa. Det är något så genom vidrigt med det han gör, och hur han gör det som får mig att rygga tillbaka.

“Jag vädrar blod”, väste han och tryckte ansiktet intill Ellis,

Jag undrar… jag tänker man lär ju ut självförsvar i olika syften. T.ex. finns det självförsvar mot män (tråkigt men sant) för kvinnor. Det kanske inte finns någon mot varulvar som hon kunde gått men jag undrar om, i det här läget, det hade fungerat att svara på ett sådant statement att ’Yes, jag har mens’, tänker att han kanske hade flytt med svansen mellan benen – män verkar i allmänhet så rädda för just den typen av blod…
Okej alltså seriöst lovar att jag inte ska dricka så mycket kaffe nästa gång jag läser och kommenterar.

Iförd en kåpa lika korpsvart som hennes fladdrande hår, i täten för två andra Dödsätare, och med de isblå ögonen riktade mot oss. Vid halsen skymtade silverkorset fram och speglade nattens bleka ljus.

VEM ÄR DEN HÄR KVINNAN!? Spännigen stiger!!

Kapitel 52 - Torn

“Var det där verkligen så klokt, Jessica?”

Hold your horses. Jag känner igen det där. Hette inte Sirius gamla flamma Jessica? Raven…? Men, nej – är hon ond? Eller är hon dubbel som Severus?
För övrigt, angående Severus. Läste idag, (och kom att tänka på Snape, och denna fanfiction) i min kurslitteraturbok av Martin Luther just ’Du är en tjänares tjänare och befinner dig i en eländigare och farligare ställning än alla andra människor.’ På latin: Servus servorum dei. Undrar om Rowling döpte honom till Severus av en sådan anledning? En tjänares tjänare. Dubbelt upp.

men hejdades av Jessica: “Bah! Slösa inte dina gnistor. Hon är fullständigt harmlös.”

Hon skyddar ju Miriam? Är hon god eller spelar hon för att det är något som måste ske senare? GAH!

“Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”,

Jag har alltid älskat detta svar från Dumbledore för det låter så… jag vet inte, lugnt. Som att han bara ’you do you, but personally I find it disgusting’. Hans sassiness antar jag är det som jag gillar haha, eller nästan likgiltighet vid Fenrirs attempt att försöka provocera.

Situationen var räddad.

Det gör ändå lite ont att Miriam i sin ovetskap tror att situationen är uppklarad. Eller tekniskt sätt… är den ju räddad för Draco får bördan lyft från sina axlar, Dumbledore dör som planerat av Severus hand osv. men, ah du fattar.

Kapitel 53 - Avgörande

Med begynnande rädsla såg jag från honom till Dumbledore, som endast såg vädjande ut.
“Severus”, sa han med mild röst. “Severus… jag ber dig…”
Då höjdes den älskade handen med sina smidiga fingrar och med samma precision, med vilken den flera gånger räddat mitt liv, riktades den nu rakt mot Dumbledore. Andlöst åsåg jag Severus nästa drag.
“Avada Kedavra!”
En grön blixt sköt ut från trollstaven och träffade Dumbledore rakt i bröstet. Hela tornet lystes upp av ett starkt skimmer. En kort sekund svävade den gamle mannen i luften under Mörkrets märke, som dominerade himlen, men sedan föll han som i ultrarapid bakåt över bröstvärnet och försvann - oåterkalleligt - mot marken.

Jag kan bara föreställa mig att hela denna episod måste skett i närmast slow-motion samtidigt som det måste varit så flyktigt. Även om Miriam vet att det som skett har skett av en mening måste det vara oerhört svårt att bevittna någon man älskar och litar på mörda en annan människa även om det är av ett gott syfte.

Mot Avada Kedavra fanns ingen bot, ingen undergörande essens eller läkande trolldom. Den människa jag älskade och ville bli ett med, till den grad att jag låtit honom läsa av mitt allra innersta, var kapabel att avrätta effektivt och utan tvekan - för att sedan lämna mig i ovisshet. Det genomdränkta stengolvet var iskallt mot mina knän men det hade ingen som helst betydelse. Bara skriket från urtiden existerade, gråten över det som inte gick att stå ut med.

Tvivel är som ett gift som sprider sig i kroppen och får en att ifrågasätta allt som man står på, själva grunden i jaget. Det är något alldeles hemskt i att föreställa sig vad som måste försiggå i hennes huvud vid den här punkten. Sveket, som inte är något svek egentligen men som i stundens hetta och trauma måste svida som ett glödhett järn emot hjärtat. Plågoandar som lämnar kroppen i hjärtskärande rop, en tomhet – en ovisshet. Ett intet.

Kapitel 54 - Val

Om jag inte vetat bättre hade jag tagit det blanka i Jessicas ögon för tårar. Men kvinnan, som flög bredvid mig på väg bort över Hogwarts marker, var en kallblodig Dödsätare. Hon hade deltagit i spelet som lett fram till Dumbledores död. Det måste vara regnet som lämnade spår i hennes ansikte.

Allt kanske inte alltid är så svart och vitt. Om det här är den som Sirius hade ett fotografi på – bör hon inte då vara en del av dem? De goda. På något vänster.
Vart ska hon ta Miriam dock? Till högkvarteret? Till älvorna?

“Rösten du hör i ditt huvud är herrens.

Man vet att man är skadad av sina teologistudier när min första tanke var ”Jesus? Is that you? What in the name of… yourself is happening?” He he…
Skämt åsido verkar det ju som att Jessica faktiskt vill gott…

“Jag kan ta dig till Fenixordens högkvarter.”


A-ha det är Sirius kompis, eller flamma eller något, närmsta granne kanske! Yes, då kanske inte den här dagen var helt bortkastad trots allt. Hon kanske fortfarande kan lyckas få grepp om allt som skett.

Severus hade hela tiden påmint mig om att allt var planerat, men att jag sannolikt ändå skulle komma att tvivla.

Miriam tvivlaren… tur att hon i alla fall inte han ta livet av sig själv innan hon visste hela sanningen – att det verkligen var en del av planen. Hon slapp gå det ödet till mötes som en annan tvivlare (Ja, jag menar dig Thomas).
Det var faktiskt den mest smärtsamma insikten: att mina känslor för honom var oförändrade, trots det brott han hade begått, det blod som nu fanns på hans händer.

”Love isn’t love that alters when it alteration finds, or bends with the remover to remove. Oh no! It is an ever-fixed mark that looks on tempest and is never shaken” – William Shakespeare.

Styrkan i hennes tunna händer var oväntad, när de slöt sig om mina tillsammans med de två kvastarna. Vi stod mittemot varandra i den lilla skogsgläntan och den isblå blicken borrade sig in i min.

Vet inte om det är kaffet, tröttheten, eller bara det faktum att jag läst och tittat på alldeles för mycket (Correction; you can never get enough) lesbian content för jag kände verkligen att de borde kyssts här… sisters before misters… Nej, nej… förlåt, för den parantesten – helt onödigt…

Sjön var mindre än jag trott, ödslig och igenvuxen, som om inget mänskligt liv på länge hade vidrört den.

Åh, är det hans morbrors ställe? Mitt hjärta.

precis som jag med en pirrande känsla kunde minnas mannen vars muskler glänst livfullt i solen.

I två sekunder trodde jag att hon syftade på hans morbror… haha, men sen förstod jag att hon såklart menade Snape vilket är en relief.



Kapitel 55 - 1997

Severus hatar helt enkelt Albus för det han behövde göra mot honom.

Med all rätta, det Dumbledore bad om honom är övermäktigt även om det är för den goda sakens skull. Att tvinga en annan man att avsluta någons liv är… kan inte riktigt sätta ord på det för det är inte själviskt även om det är det. För Dumbledore’s plan kräver ju att han dör av någons hand och det behövs för att Voldemort ska lita fullt ut på Snape… ah, nej.

Med alla års samlade styrka, snabbhet och precisa skicklighet skjuter ljuset ut från hans trollstav och träffar rakt på sitt mål.

Åh, nej. Vad för förhäxning använde han nu? Han har gravt missläst situationen. Bara inget mer händer som får Miriam att tvivla än en gång, som sårar henne ännu djupare…

Det måste sägas – det här är helt fantastiskt bra. Har tänkt ofta på historien, även i min frånvaro- även om jag inte haft tid att läsa. Den riktigt suger sig fast och jag kommer på mig själv med att fundera över vad som ska hända och hur det ska sluta etc. Behöver ju knappast säga att jag med spänning väntar nästa kapitel och hoppas att jag, med lite tur, ska kunna läsa det direkt när det läggs upp!

Fridens liljor och kärlek till världen… typ! =) ♥

Trezzan


Mintygirl89


SweeneyTodd


boknörd_




Kapitel 57 - Sjö

Åsynen av den förtvivlade gestalten på strandkanten var allt som behövdes. Mitt hjärta veknade omedelbart och det enda jag ville var att rusa fram till honom. Varken jag eller Jessica hann emellertid röra oss förrän han var på benen och en eldröd blixt sköt ut från hans trollstav mot oss. Jag kände Jessicas tunna kropp tappa sitt grepp om mig och segna ner livlös på marken.
“Severus, vad gör du?” utbrast jag förfärat. “Du har väl inte dödat henne?”
“Hon lever”, mumlade han bistert och undvek att se på mig. Istället såg han kallt på den orörliga gestalten som fallit hårt mot klippan. Kroppen var knappt skönjbar under klädnadens lager av tyg. Något inom mig fattade eld: “Väck henne genast! Jessica har hjälpt mig, Severus! Hon har räddat mitt liv!” Jag sjönk ner på marken och försökte tafatt stötta upp det mörka huvudet i mitt knä. Det kändes märkligt, som om jag överträdde en gräns. De blå ögonen rörde sig jagat mellan mig och Severus.
“Väck henne nu!”
“Hon kan vara extremt farlig, Miriam. Hur vet du att hon vill dig väl?”
Jag såg tigande på honom, ville lämna åt Jessica att nämna Sirius om hon valde det. Severus undvek min blick och fortsatte att se mycket vaksamt på Jessica. “Ta hennes trollstav, om det känns säkrare”, kom jag på. “Men befria henne, så hon får en chans att tala för sig.”



De två Dödsätarna höll ett ordentligt avstånd och betraktande avvaktande varandra. Det kändes säkrast att hålla sig mellan dem. Severus hade Jessicas trollstav i säkert förvar och hon såg ganska bister ut, men samtidigt resignerad och om igen slog det mig att det fanns en oändlig trötthet långt inne i hennes ögon.
“Förutsättningarna har ändrats under det senaste dygnet”, informerade hon och lät nästan matt på rösten. “Herren känner numera till… ärret. Och även omständigheterna kring det, är jag rädd.”
“Hur kan så vara fallet?” frågade Severus hårt. “Vem är det som har pratat bredvid mun?”
Jessica svarade inte, men suckade nästan sorgset, och han tycktes läsa ur hennes tystnad. “Black”, konstaterade han torrt. “Jag kan inte säga att jag är förvånad.”
Hon ryckte häftigt till och drog klädnaden tätare om sig när hon blängde på Severus. “Du om någon, Snape, borde veta hur herren är. Vilka metoder han kan använda om han får till sig att det kan finnas information. Till sist bröt han igenom…”
“Utsatte han dig för tortyr?” inföll jag och såg skrämt på henne.
“Det är bara förnamnet för vad han är kapabel till”, svarade hon kärvt och medlidandet strömmade genom mig i tystnaden som uppstod. Till slut sa jag: “Jag klandrar dig inte, Jessica. Själv hade jag aldrig kunnat stå emot hans kraft.”
“Och ändå tycks han ha flytt ditt sinne nu”, svarade hon nästan mjukt. “Även om hjärnan inte kan stöta bort honom, antar jag att hjärtat till sist kan göra det.” Jag såg Severus böja på huvudet i en nästan omärkbar bekräftelse.
Vi blev tysta igen. Det blev allt ljusare över sjön. Så sa Severus: “Du riskerar ditt liv och mer till genom att föra Miriam hit istället för till herren, Raven.”
Hon ryckte på axlarna: “Det gäller att sona några synder, antar jag.” Nu var det Severus tur att rycka till och se träffad ut. “Jo, det vet jag väl en del om”, medgav han. Fortfarande hade han inte sett mig ordentligt i ögonen. Han fällde de svarta fransarna och tittade bort över sjön.
“Vad händer nu, Jessica?” frågade jag försiktigt. “Hur ska du kunna återvända till Mörkrets herre utan mig?”
“Åh, jag har mina murar. De är vanligtvis mycket starka. Vi måste bara skapa en tillräckligt trovärdig historia om hur du lyckades fly.” Hon såg på Severus. “Eller så får vi iscensätta något. Jag satte en del av min lit här till din omtalade intelligens, Snape.”
“Vi löser det, naturligtvis.” Han undvek fortfarande att se på mig och trots den svala morgondimman brände luften mellan oss. “Frågan är vilken plats som sedan är den säkraste att vistas på?”
“Det borde vara i högkvarteret”, medgav Jessica och det fanns en motvillighet i hennes röst. Inte heller Severus såg ut att attraheras av den tanken. De dröjde några sekunder innan jag plötsligt förstod, och inte visste om jag skulle skratta eller gråta.
“Det är på sin höjd möjligt att jag och Sirius kommer att ryka ihop”, sa jag och försökte le medlande mot dem. “Vi har varit i luven på varandra förr.” Varken Jessica eller Severus såg dock lugnare ut av detta och det måste medges att tanken på att låsas in på Grimmaldiplan med Sirius ständiga frånvaro och kvarglömda cigaretter inte var lockande. Vilken nytta kunde jag göra där?
“Du känner alltså till högkvarteret”, konstaterade Severus vänd till Jessica och hon gav honom en högdragen blick: “Det trodde jag att du redan hade räknat ut, Snape. Men du lär vara lika portförbjuden där nu som vem som helst av oss.”
Han nickade kort: “Förvisso.” Jessica kunde han se på, som om de på något sätt befann sig på samma våglängd, men inte på mig. Det var som om jag hamnat utanför, i ett ingenmansland. Långsamt började insikten komma att jag nu befann mig i en sits som i problematik vida översteg alla tidigare situationer. Mörkrets herre hade kännedom om mitt ärr och hur det kommit till, vilket han utnyttjat genom att ta sig in i mitt sinne för att låta en Dödsätare tillfångata mig. Och med Dumbledore för evigt förlorad, skulle Hogwarts inte längre vara en säker plats för vare sig mig eller Harry. Den tunga sorgen över den gamle vise rektorn började komma ifatt. Vi hade aldrig stått varandra nära, men han var viktig för oss alla. Varför hade han behövt dö, och dessutom genom den så uppenbart plågade Severus? Kunde det verkligen finnas en förklaring? Severus och jag behövde tala ensamma med varandra. Men skulle han gå med på det? Planen hade aldrig varit att jag skulle få veta mer än så här. Det var korpen som åter fört oss samman. Gett oss en ny möjlighet. Och jag ville verkligen veta. Oavsett vad det var som försiggick.

Som om hon läst mina tankar reste sig Jessica sakta från klippan.
“Vi har ingen lång respit”, sa hon, “men en kort tid kan vi nog lyckas hålla oss gömda för att fatta våra beslut. Jag ger mig av till stugan och ser om den är bebodd.” Severus ryckte till som i smärta och såg ett ögonblick nästan rädd ut, men gjorde ändå ingen ansats att hindra henne.
“Låt ingen se dig”, sa han bara, och när hon försvann in i vegetationen stirrade han envist ner på hennes trollstav som fortfarande befann sig i hans ägo. Tystnaden sänkte sig över sjön och vilade mellan oss. Jag kom inte ifrån känslan att ha följt honom till en plats där han inte ville bli nådd. Som om muren mellan oss blivit lika ogenomtränglig som klippan där vi satt, och allt som fanns att göra var att betrakta skräddarnas outgrundliga mönster av ringar över vattenytan. Vattnet där han lekt som barn och utforskat varje tänkbar fara med trygg nyfikenhet.

“Severus?” undrade jag slutligen. “Gjorde jag fel i att söka upp dig? Vill du inte ha mig här?” Jag gav honom en skygg blick och fortsatte: “Efter det…som hände i tornet?” Jag skakades av en ofrivillig snyftning och visste inte hur länge jag skulle stå ut med att söka hans blick utan att få något gensvar. Hans bistra profil vändes sakta mot mig.

Och jag såg tårarna börja rinna i strida strömmar längs hans kinder.

Ögonblicket därpå höll vi varandra hårdare än någonsin.

Vad glad jag blir att du blir glad över mina kommentarer haha, trots att de är flummigare än en fredagseftermiddags livsfilosofier. (Min hund skällde nyss på en katt så jag fick en hjärtattack så vi får se hur denna kommenteringen går…)
Hur som helst… för en gångs skull har jag tid att läsa och jag är mer än lite exalterad över att läsa fortsättningen så… HERE WE GO! (AGAIN.)

Kapitel 56 - Sjö

Åsynen av den förtvivlade gestalten på strandkanten var allt som behövdes. Mitt hjärta veknade omedelbart och det enda jag ville var att rusa fram till honom.

Jag vet inte varför jag tycker om detta så mycket. Denna skildringen. Tanken av att Miriam har våndats så de senaste timmarna (?) över vad hon verkligen ska tro när tvivlet vuxit inom henne – men så kastar hon en blick, en enda blick – det är allt som krävs och hennes hjärtas hårdhet smälter bort. Kärleken är stark brukar man säga men som vi sagt genomgående denna historia – Amor vincit omnia – kärleken övervinner allt. För när allt kommer omkring sig, även om Snape hade mördat Dumbledore (kallblodigt), hade inte Miriam ändå älskat honom, om än inte hans val och handlingar? Kärlekens baksida, fast man vill hata någon finns den ändå där och glöder trots allt. Hmm… Kan man förlåta allt? – Jag tror det. Även om man inte accepterar det, eller respekterar det beslut – man kan alltid förlika sig tills slut. Nog på detta filosofiska ramble – jag tyckte om skildringen. HAHA.

Varken jag eller Jessica hann emellertid röra oss förrän han var på benen och en eldröd blixt sköt ut från hans trollstav mot oss.

Snabba reflexer är inte alltid bra, Snape… =(
Förstår honom dock – för han tror ju att Jessica har henne gisslan. Och han älskar ju Miriam högst av allt. Kärlek får en att göra dumma saker ibland – kanske därför man säger att kärleken är blind…

Något inom mig fattade eld: “Väck henne genast! Jessica har hjälpt mig, Severus! Hon har räddat mitt liv!” Jag sjönk ner på marken och försökte tafatt stötta upp det mörka huvudet i mitt knä.

I ship it. Miricca… HAHA, inte på riktigt men bara lite i smyg. Som sagt, vad man ville ha som flicka är inte alltid vad man vill ha som kvinna. Nej, nu ska jag inte vara sån. Älskar dock hur Miriam alltid känns så… omhändertagande och sympatisk. Hur hon genast griper in och vill vara till hjälp. Tänk att ha någon som Miriam som sin vän?

“Ta hennes trollstav, om det känns säkrare”, kom jag på. “Men befria henne, så hon får en chans att tala för sig.”

Miriam alltid så smart. Så kvick. Jag hade känt mig helt trygg i hennes sällskap. Om Miriam vore på riktigt kunde hon vara med i den där barnboken om starka Kvinnliga förebilder!

De två Dödsätarna höll ett ordentligt avstånd

Härligt ändå att våra kära dödsätare tar allvarligt på Corona och håller avstånd!

Det kändes säkrast att hålla sig mellan dem.

Tanken av det här får mig osökt att tänka på en lärare jag hade på högstadiet. En liten, nätt kvinna omkring 40 som gick emellan två långa, stora elever för att se till att de inte dödade varandra. Ser verkligen hur Miriam står som en David emellan två Goliat och bara ’Don’t even.’ Och hur de båda bara… okej. FYI Miriam har ju förmågan att slunga saker med kraften precis som David hehe…

“Herren känner numera till… ärret. Och även omständigheterna kring det, är jag rädd.”

Det här känns ju inte jättebra… Med tanke på att det ändå finns en sorts begränsning i hur mycket Miriams kraft kan göra för henne i en sårbar situation som till exempel en närstrid. Ah, spänningen stegrar!

“Black”, konstaterade han torrt. “Jag kan inte säga att jag är förvånad.”

Har Sirius berättat för Jessica som i sin tur blivit utsatt för Voldy’s sätt att tränga in i huvudet på en och därigenom fått reda på Miriams ärr och kraft? Voldemort om någon borde ju lära sig ett och annat om social distansering och att hålla avstånd…

Själv hade jag aldrig kunnat stå emot hans kraft.”

Voldemort är trots allt oemotståndlig. Om man gillar näslösa, skalliga, själlösa, genomonda, ormliknande narcissister till varelser… skämt åsido. Han är både väldigt manipulativ och skicklig.

“Även om hjärnan inte kan stöta bort honom, antar jag att hjärtat till sist kan göra det.”

Det är trots allt det ända han inte förstår sig på kärlek… och kärlek är ju en form av urmagi i sig själv – Harry skyddas av den… den kanske verkligen kan ge ett skydd emot genomträngning av sinnet…

Han undvek fortfarande att se på mig

Undrar om han undviker hennes blick för att han skäms, är förfärad eller inte klarar av att se in i så ’oskyldiga’, kärleksfyllda ögon när han just begått ett så fruktansvärt ’brott’. För att han känner att han har ’let her down’. Att hon kanske inte ska se på honom likadant någonsin igen. Rädd att något har försvunnit ur hennes ögon? Att gnistan ska vara bortblåst.

Och jag såg tårarna börja rinna i strida strömmar längs hans kinder.

Ögonblicket därpå höll vi varandra hårdare än någonsin.

JAG GRÅTER. Mitt hjärta. Right in the… Alltså får man vara så fina?!
Hur ska detta fortsätta? Hur ska de kunna fortsätta när Voldyshorts vet om hennes ärr och kraft? När han är tillbaka med full kraft, Dumbledore är borta och AHHH! Menar du att jag ska vänta 1 HEL VECKA PÅ FORTSÄTTNINGEN!!!!
Needless to say – I love this fanfiction.

Det var ett makalöst bra kapitel! Men det är ju inget nytt!Tur att Jessica klarade sig. Jag uppfattar stämningen som väldigt spänd, men allt verkar lösa sig, känns det som i alla fall. Miriam känner sig utanför, och det är förståeligt. Men sedan får hon och Snape en stund ensamma... och han gråter?! :O Ja, ja! Någon gång ska ju vara den första.

Oj, Jessica vill kolla ifall stugan är obebodd. Förstår att Snape blir rädd, för i föregående kapitel vill han inte se sin morbror i ögonen efter det som har hänt. (Sedan är ju du och jag överens om att det blir ännu mer spännande om han inte bor kvar, när Miriam och Snape letar efter honom! ) Ja, ja, nu lämnar vi Eugene och fokuserar på vad som ska hända nästa gång.

Tips:

“Möjligen kommer jag och Sirius att ryka ihop”, sa jag och försökte le medlande mot dem.

Jag skulle vilja peta så det låter naturligt.

"Det är möjligt att jag och Sirius kommer att ryka ihop”, sa jag och försökte le medlande mot dem


“Vi har ingen lång respit”, sa hon, “men en kort tid kan vi nog lyckas hålla oss dolda för att fatta våra beslut. Jag ger mig bort till stugan och ser om den är bebodd.”

Byt ut de röda orden, så det låter bättre.

“Vi har ingen lång respit”, sa hon, “men en kort tid kan vi nog lyckas hålla oss gömda för att fatta våra beslut. Jag ger mig av till stugan och ser om den är bebodd.”

Nu får vi vänta och se. Undrar om stugan är tom.

Omg efter de likheterna som jag tänkte på mellan Jess och Snapes mamma kan jag bara tänka mig på vad Eugene skulle tänka om han var i huset och fick syn på Jess... skulle han också se likheten?

Du är ett geni! Att inte jag tänkte på det!

Tänkte faktiskt på det efter att jag läst din kommentar! Vi kan dela geni-titeln! ♥


EDITTTTT
____________________


____________________
Kap 56.

Alltså? Att enbart åsynen av sin älskling får Miriam att reagera så otroligt starkt att hon genast tar hela sitt sinne och alla sina sinnen i akt… Det är karaktärsdrag som visar styrka om något. Hon gör så mycket för andra, orkar och bär upp det andra håller på att tappa greppet om. Är en stöttepelare (typ exakt så jag skulle beskriva dig ♥ ♥ ♥)

Så coolt/sjukt att Jess som är så tunn ändå har kunnat hålla ett grepp om Mirre. Undrar om det beror på hennes(J) mentala styrka?

Och Jess som liksom som ett litet barn försvinner in under alla lager av tyg, liksom hon säkert försvinner in i sitt skal av murar inombords. Men kanske är det Severus… som vill skydda sig själv? Från att Jessica ska narra honom i ännu ett, för honom, sårbart ögonblick? För att hon vet så mycket om honom som hon skulle kunna spy ur sig som hade kunnat fått Mirre att hata honom… Åtminstone ur hans perspektiv… Jag tror Jess hade kunnat säga precis vilken sanning som helst om Snape och hans förflutna och Mirre hade inte brytt. sig. ett. skit.

Sirica. ♥ På något vis så har ju Snape anat men inte riktigt vetat… Mer framgår ju senare i kapitlet!!

Jag älskar dynamiken mellan Snape och Jess, det är så otroligt roligt att skriva om dem, tycker jag - och jag hoppas att du tycker det med! Och Mirre, den ständiga diplomaten. Hon skulle kunna se goda ting hos mörkrets herre ock!

Men den här dynamiken då… Det känns som att de är samma trasiga tonåringar som står ansikte mot ansikte här. Precis som att dagarna aldrig gått, ingenting har hänt, tiden inte passerat. Men sen ser Miriam det där som ingen annan ser, hur hon märker på Severus att han döljer så mycket och hur hon ser tröttheten djup inom Jessicas ögon.

Jag är dock jääääkligt nyfiken på hur i hela friden Sirius ”råkat” avslöja en såpass stor hemlighet!?!? Vad i allsin dar kan ha skett?

Och även om dynamiken mellan Jess/Snape är så spänd så tycks de vara allierade och kan läsa av varandra på ett ögonblick… När de låter… Det är osagt från Jess men hon talar om för honom på deras hemliga språk… 
Ändå är de båda så jäkla beskyddande när det kommer till sina respektive. Snappe hårdnar(ÖH USCH) i tonen(DET VILL SÄGA) när han ifrågasätter informationsläckan… Jess rycker häftigt till och blänger…

Men jag är så nyfiken, och jag antar att vi får diskutera detta snart över för mycket jäger och ALLLLDELES för mycket kaffe….: Vem är det som torterats? Antagligen bör det ju varit så (och detta tror jag vi pratat om men du vet att jag har minne som en 150årig kärring med alzheimers) att Sirreboy visste om ärret. Han kunde inte låta bli att diskutera det med Jess för att hon var så jäkla svartsjuk och inte litade på sin charmante andra halva… Jess torteras och i sina försök att hålla tillbaka information om dem hon älskar allra mest så råkar hon undslippa information om den Severus älskar allra mest…

Detta är alltså, om mina uträkningar är korrekta, Jessicas sätt att betala tillbaka på en skuld hon inte trodde hon skulle behöva betala! Men hon är slug… (och den här kommentaren är alldeles för lång)

Som jag skrivit tidigare till dig så känner jag verkligen/hör i Jess ton i att hon bara vill berätta för Mirre att ”oh my sweet summer child…”

Från George RR Martins; Game of Thrones..
”Oh, my sweet summer child, what do you know of fear? Fear is for the winter, my little lord, when the snows fall a hundred feet deep. Fear is for the long night, when the sun hides its face for years at a time, and little children are born and live and die all in darkness”

Den här skickliga dansen som Jess och Snape spelar med varandra… Är makaber och så underhållande att se på/läsa om. Som när Jess berättar för Mirre att ”hjärtat till sist kan göra det”(stöta bort herrens makt)… För indirekt pratat hon ju till Snape…

Men åh, nu igen… Finns det fler synder för Jessica att sona för? Annat än att, enl. min teori, hon är den som råkat avslöja Mirres hemlighet under tortyrliknande förhållanden?

ÄLSKAR som sagt dansen, för nu lägger Jess en del av sin plan i Snapes händer, och retas lite med Snappe om hans ”omtalade intelligens”…

Högkvarteret ja… För nu när Mirre vet annat om situationen med Snappe så kan hon omöjligt diskutera det med Sirius… Dessutom tror jag inte att Jess vill ha Mirre och Sirius så nära varandra pga sin svartsjuka. Vad jag kan minnas så har de (Mirre och Sirre) varit alldeles för mycket i luven på varandra!

Åh Mirre, alltid samma tänk på att kunna göra nytta. ♥

Och ständigt ovetskapen mellan Jess och Snappe kring vart de har varann. Ingen av dem vet vilken sida de står på… Fast innerst inne vet de nog. En känsla av vad som är rätt.

”Det trodde jag att du redan hade räknat ut”

Hahahahha, Jess gillar att hon lyckats vara sneaky i sitt turtiluande med Sirreboy!!! Och att Snape inte riktigt vetat om att Jess varit på ”rätt” sida förrän nu säger så mycket… Det är klart att det är svårt att tro när hennes familj är där… Åtminstone den han känner till (Lara, Avery) och med tanke på hennes renblodighet… Kanske får det honom att känna sig ”mindre” än henne… Att hon alltid vet mer, är mer uträknande… Men å andra sidan gjorde nog åren i azkaban sitt… Men hur kan Snape ha missat det? Missat Sirreboys foto, kvinnan i tidningarna… Har hon varit så duktig på att dölja det?.. Spännande. 

Men precis som Jess säger - nu är de båda portförbjudna… Så vitt allmänheten vet.

Åh…. Mirre du är inte i ingenmanslandet… För Snappe är du en gudasänd ängel som han inte vågar se på i rädsla av att du ska blända honom med din godhet… Han skäms, är olycklig, och tycker sig vara oförtjänt av dig… Han och Jess befinner sig visserligen på samma våglängd.. En hemskt låg våglängd… Men det sänker inte Mirre lägre, snarare tvärtom.


Du har helt rätt Mirre… Herren lyckades tillfångata dig genom en av sina dödsätare, säkert den som bett om uppdraget, men inte lyckats räkna med att hon skulle stått på din sida. Fru Fortuna ler mot Mirre! Och inte utan anledning, hon är godheten själv.

Detta ärr… Kanske är det just det som Jess använder som ursäkt, att Mirre var henne övermäktig och därför lyckades undfly henne under stridens hetta? Med tanke på hur Voldymoldy reagerar på ärr så kanske han inte har allt för svårt att tro på Jess… Han gillar ju Jess med. C: Bleka bästisar!!! ♥

Undrar om det verkligen är så att Snape inte litar på Jess eller om han bara, för en gångs skull, vill ha övertaget och därför behåller hennes trollstav trots att hennes intentioner är goda? Tror han att han ska bli lurad? Han fruktar för sin Mirre. ♥ Och det är bara för att Jess är där, hans jämlike, som han håller garden uppe och inte tappar känslorna… Så fort hon försvinner, korpen som burit dem under sina vingar, så tappar han fotfästet och ängeln fångar honom i sin famn av dun.

MEN VÄNTA LITE. Jag tror jag vet vad som komma skall i stugan, att dessa tre mycket makabra människor tvunget ska utstå varandra… Och det är mycket som ska planeras, berättas och förklaras…

Men först… Ska Miriam hålla sin svarta prins i sin famn tills han känner sig hel igen.

Precis som Sirius lurat i Jess lugnande dryck för att ge henne en stunds respit…

Lugnet före stormen…

Å NYTT KAPITEL!!!!!
Du vet hur man gör en kvinna glad, du ♥ Jag Har längtat som en galning.

*Läsa*

Åh

Alltså min fangirlning räcker inte till. Jag vet att du är på jobbet, hade du varit ledig hade jag ringt dig DIREKT. Du är så magisk!

Du tar mig tillbaka till DM, gör mig så inspirerad, får mig nästan att gilla Snappe (Observera NÄSTAN).

Jag önskar verkligen att vi kunde sitta tillsammans och skriva.

Jag hatar att jag bor så långt ifrån er. Du gör mig galnare än vad jag redan är! Du är min stora inspirationskälla, och utan dig och Trezzan hade jag för länge sen gett upp. Det tror jag du vet så väl...

Till och med Draco älskar dig!! Fast det skulle varit lite mer Draco i din berättelse, så det kan man väl få önska? :*

Åsynen av den förtvivlade gestalten på strandkanten var allt som behövdes. Mitt hjärta veknade omedelbart och det enda jag ville var att rusa fram till honom. Varken jag eller Jessica hann emellertid röra oss förrän han var på benen och en eldröd blixt sköt ut från hans trollstav mot oss. Jag kände Jessicas tunna kropp tappa sitt grepp om mig och segna ner livlös på marken.
“Severus, vad gör du?” utbrast jag förfärat. “Du har väl inte dödat henne?”
“Hon lever”, mumlade han bistert och undvek att se på mig. Istället såg han kallt på den orörliga gestalten som fallit hårt mot klippan. Kroppen var knappt skönjbar under klädnadens lager av tyg. Något inom mig fattade eld: “Väck henne genast! Jessica har hjälpt mig, Severus! Hon har räddat mitt liv!” Jag sjönk ner på marken och försökte tafatt stötta upp det mörka huvudet i mitt knä. Det kändes märkligt, som om jag överträdde en gräns. De blå ögonen rörde sig jagat mellan mig och Severus.
“Väck henne nu!”
“Hon kan vara extremt farlig, Miriam. Hur vet du att hon vill dig väl?”
Jag såg tigande på honom, ville lämna åt Jessica att nämna Sirius om hon valde det. Severus undvek min blick och fortsatte att se mycket vaksamt på Jessica. “Ta hennes trollstav, om det känns säkrare”, kom jag på. “Men befria henne, så hon får en chans att tala för sig.”

Jag ÄLSKAR hur du beskriver dessa Dödsätare! Jag har aldrig fått till det som du och Trezzan kan, kanske för att jag helt enkelt är en renodlad Grfyffindor? Jag kan se, känna allt.
Och det där stycket, ryser!

Jag är lite fundersam hur det ska gå med Jess och Snape. Ingen överasskning att dem inte gillar varandra, och jag tror stenhårt på en sammandrabbning. Någonstans kommer deras åsikter gå isär för mycket, någonstans kommer det börja ryka.. Och det gäller att inte stå i vägen när det sker. Så sjukt spännande!

Samma det med Sirius. Vad kan det bli för meningskiljaktigheter mellan honom och Miriam? Många är jag rädd. Och jag 'är väldigt nyfiken på att få veta mer.

Såååå sorgligt på slutet..... Miriam är värd någon bättre än Snappe, vad ni andra än säger!

Jag längtar och väntar, vill ha mer, mer MER nu.
Du är bäst Avis ♥

Miriam och Snape fick hålla om varandra igen.
Så vackert ändå.

Jag hoppas deras lidande och tapperhet resterande av dumma kriget kommer att vara värt för dem båda i slutändan.
Att de båda får vara lyckliga, och att Miriam får leva i en värd bättre än denna som han sa i början.
Att de båda för leva tillsammans i en bättre värld.