Du vet inte allt (3:e generationen)

"Det kanske inte blir så farligt ändå"

Pft underskatta dem inte!!! Underbart kapitel om än lite kort, har tyvärr alldeles för mycket att göra för att hinna skriva en lång kommentar eller orka men du ska veta att du skriver helt fantastiskt och målande!

Kram!

Asså, vad är ens Bradleys och Scarletts förhållande? De verkar vara dom ett par som bara är ihop och de e så de är. Lixom ingen ifrågasätter det inte ens Scarlett som är i förhållandet gör det. Det kanske mer är som en trygg plats för henne, hon har "alltid" varit Bradleys flickvän och om hon skulle tänka efter skulle hon kanske förstå att deras relation inte är så healthy. De verkar knappast bry sig så mycket om varndra tex vad den andra personen gör under julen, lixom borde man inte överväga att spendera julen tillsammas? Dåligt exempel men ni fattar.

Jaja jag kanske har helt fel men men.. jättebra kapitel, gillar att april inte alls är den avundsjuka flickvänen utan att hon mer vill hjälpa April

Kapitel 33
James
Det är när jag står framför spegeln och försöker få till en bra frisyr som jag hör höga röster ifrån nedervåningen. Jag vet med en gång att de tillhör mina föräldrar. Och för att de inte ska tystna, eller stänga in sig i ett rum, precis som de gjorde när jag var liten och kom på dem med att bråka, så smyger jag fram över golvet och öppnar dörren försiktigt.
- Harry, snälla.
Mamma låter trött. Trött och irriterad.
- Jag har inget val, säger pappa.
- Men det är ju nyårsafton! Och jag antar att din chef inte kommer göra dig sällskap utan vara med sin fru och familj.
Jag suckar. Han kommer inte att följa med.
- Han är min chef Ginny! Om han säger hoppa, då måste jag hoppa. Säger han till mig att fixa den här röran, då måste jag göra det oavsett vilken dag det är, säger pappa och jag kan höra hur han dra igen låset på en väska.
Han ska åka bort. Och jag kan nog gissa vart…tyvärr.
- Varför ska just du åka till Azkaban och prata med de där männen? Vad mer kan de ha att säga? frågar mamma.
Jag håller andan. Pappa svarar inte.
- Det har hänt något mer, eller hur? Är det därför du ska åka ut dit? frågar mamma.
- Det har kommit fram bevis som säger att de inte gjorde det här ensamma. Vi tror att de tillhör något större. Men hur stort det här är, det vet vi inte. Så det är därför jag ska åka. Dessutom är det här ett bra sätt att se så att mina anställd sköter sig där ute, säger han.
Det sista lade han till för att få mamma att le. Att åka ut till Azkaban är inte längre något farligt. Alla dementorer är borta och har blivit ersatta utav aurorer, så det är inte så att mamma är orolig över att pappa ska åka ut dit. Hon tycker bara inte om att han är borta på helgdagar. Och det verkar som att mamma har lugnat ner sig, för nu kan jag höra att de pussas. Och det är inte lika intressant att lyssna på.
- Mamma, min skjorta är skrynklig! ropar Albus.
Och där förstörde min lillebror stämningen.
- Vänta ett par sekunder, ropar mamma tillbaka.
- Mamma, jag kan inte hitta mina skor!
Den här gången är det Lily som ropar. Mamma suckar och när jag hör hennes steg i trappan kan jag även höra hur ytterdörren stängs igen. Efter att mamma lyckats hitta Lilys skor, de låg i princip framför ögonen på henne, och återigen instruerat Albus i hur strykjärnet fungerar, så är vi klara för att ge oss iväg. Med hjälp av transferering tar vi oss hela och rena till Grimmaldiplan. Remus och hans familj är redan där och sitter tillsammans med Sirius i soffan.
- Men var är Harry? frågar Tonks.
- Han var tvungen att jobba, säger mamma när hon ger Sirius en kram.
Kort efter att vi kramats klart dyker Rose och dem upp, så kramarna fortsätter och håller på i en evighet eftersom alla andra också dyker upp. Och för varje moster som dyker upp, ökar maten på bordet, så det är dit jag rymmer när jag inte längre vill kramas.
- Vad fin du är, säger en röst och ställer ner en skål med smältkarameller på bordet.
Jag vrider på huvudet och ser att det är April som står intill mig.
- När dök du upp? frågar jag förvånat och ger henne en puss.
- Alldeles nyss. Du hade fullt upp med maten, säger hon.
- Är Zach också här? frågar jag och tittar mig omkring.
April skakar på huvudet.
- Han skulle ju träffa Vanessa först, säger hon.
- Juste. Du är också väldigt fin föresten.
Hon har på sig en väldigt färgglad klänning. Hon påminner om ett nyårsfyrverkeri. April ler.
- Tack. Jag hörde att din pappa var tvungen att jobba, säger hon.
Jag nickar. Istället för att fira med oss så måste han vara instängd med fångar. Fångar som han har sett till så att de hamnat där.

När vi samlas allihop är det alltid bra stämningen, vilket egentligen är konstigt eftersom vi försöker träffa varandra så ofta vi kan. Vi borde ha tröttnat på varandra, eller i alla fall vara som andra familjer som bara träffas när de måste. Fast när jag tänker efter så är vi ju inte riktigt som andra familjer. Vi är bättre. Jag lutar mig framåt och tar en Bertie Botts böna ifrån skålen som står på bordet. Oturligt nog så är det en med smak av lever.
- Jag har ångrat mig, säger Fred.
- Om vadå? frågar jag och häller upp lite mer öl i mitt glas för att kunna skölja bort smaken av lever.
Även om jag är myndig och har ålder inne för att dricka så brukar jag bara dricka på kvällar som den här.
- Jag tänker inte åka tillbaka till drakarna. För där borta så måste jag själv städa, laga mat och bädda sängen. Här hemma gör ju mamma allt det åt mig, säger han.
Luis tittar på honom som om han har uppfunnit hjulet.
- Jag håller helt med dig! säger han och nickar instämmande.
Jag undrar om de inte har tagit lite av Sirius whiskey. Ljudet av en dörr som öppnas och stängs hörs, och efter en minut kommer Zach in i rummet.
- Juste, du skulle komma senare, säger Roxie och sätter sig ner mellan Luis och Fred.
Zach grimaserar.
- Trevligt att höra att man har varit saknad, säger han och sätter sig ner.
Jag räcker honom ett glas och väntar på att han ska börja prata om Vanessa. Sedan de blev tillsammans har han knappt kunnat prata om något annat. Och precis som jag misstänkte så hinner Zach bara ta en klunk av ölen innan han ställer ifrån sig glaset och börjar prata på om sin flickvän. Jag kan inte låta bli att le åt honom. Det är väldigt ovant att höra Zach prata om förhållande relaterade saker. Han som för bara ett par månader sedan föredrog att vara ”fri som en fågel”. Men när han har fått ”prata av sig” om Vanessa sluter han sig istället till Luis och Fred diskussion om varför de verkligen borde stanna hemma. En diskussion som jag inte är ett dugg intresserad av att lyssna på. Så jag tittar mig runt för att kolla vad alla andra gör. En bit bort ifrån oss står Sirius, Remus, George och Teddy och pratar och om jag spänner mina öron riktigt noga kan jag höra vad de pratar om.
- Enligt Harry så är det illa, säger Remus.
- Men vad är det som säger att de inte gjorde det på egen fri vilja? frågar Teddy.
- I männens hem hittades pengar som var undan gömda, säger Sirius. Och eftersom de vägrar berätta vart pengarna kommer ifrån så är det mycket möjligt att det är en muta eller någon sorts betalning.
- Fy fan. Ibland är jag rätt glad över att jag bara är butiksägare, säger George och dricker av sin öl.
- Vem är det där? frågar Fred helt plötsligt.
Hans fråga får mig att sluta tjuvlyssna och istället kolla mot dörren. Dominique har kommit in i rummet och med sig har hon Scarlett. April är framme hos henne på två röda sekunder. och pratar på medan Scarlett nickar och ser glad ut. Jag märker att hon är lite obekväm. Men vem skulle inte vara det i ett rum som är fullt med nästan bara okända människor?
- Det där är Scarlett, säger Zach.
- Jag kanske borde gå och hälsa, säger Fred och ställer sig upp.
- Hon är redan upptagen, säger Roxie och drar ner sin bror i sittande position.
Av någon anledning så tittar Fred på mig.
- Inte med mig pucko. Har du glömt bort April? frågar jag.
Fred rodnar men tittar bort mot April och Scarlett, som nu har förflyttat sig till borden med mat. Jag tittar på Scarlett och märker att hon tittar på mig. Plötsligt får jag lite panik. Hur ska jag hälsa? Ska jag gå fram? Eller ska jag be henne komma hit? Det slutar med att jag ler och vinkar. Som tur är så ler hon och vinkar tillbaka. Jag pustar ut.

När de har plockat på mat på sina tallrikar kommer April och Scarlett och gör oss sällskap i soffan.
- Det här är James kusiner Fred och Luis, säger April.
Fred lutar sig fram över bordet och sträcker fram sin hand mot Scarlett. Men han gör det lite för snabbt och stöter till bordet så att ett glas med öl ramlar och ölen hamnar i knät på Roxie som skriker till och hoppar upp.
- Fred, din idiot! Nu är min klänning förstörd, säger Roxie och slår till sin bror på axeln.
- Kom Roxie, jag är säker på att vi kan fixa till den, säger April. Ursäkta oss Scarlett en stund.
Scarlett nickar och de går iväg. Fred, som inte bryr sig särskilt mycket om sin systers klänning, vänder sig till Luis och börjar prata om något helt annat. Jag tittar på Scarlett. Hon har knappt rört vid sin mat och jag ser att hon inte riktigt vet vad hon ska säga eller göra.
- Vad säger du om en rundtur i huset? frågar jag.
- Visst, säger hon.
Egentligen finns det inte särskilt mycket att se men jag märker att Scarlett slappnar av mer när vi kommer bort ifrån rummet. När vi halvvägs upp i en trappa tar Scarlett plötsligt tag i min arm och stannar mig.
- Tack, säger hon.
Nu förstår jag absolut ingenting. Scarlett ler snett.
- För att du bjöd in mig, säger hon.
- Åh, jaha. Det var så lite, säger jag och skrockar.
- Jag vet att det kanske inte ser ut som att jag har särskilt roligt men jag är inte riktigt van vid såhär stora familjesamlingar. Eller fester för den delen, säger Scarlett och sätter sig ner på trappsteget.
Jag sätter mig intill henne.
- På vägen hit var jag till och med nära på att vända, erkänner hon och tittar ner på sina händer. På grund av Bradley.
Jag biter mig i läppen. Juste, Bradley. Hur han kommer reagera på att Scarlett är här med oss, med mig, det har jag inte ens tänkt på. Men en del av mig blir förbannad över att hon sitter och har skuldkänslor över att umgås med oss när han är otrogen med hennes bästa vän. Jag tar ett djupt andetag.
- Scarlett, säger jag.
Hon tittar på mig med sina stora blåa ögon. Och plötsligt ser jag framför mig hur förkrossad hon kommer bli. Så jag fegar ur.
- Jag är glad att du inte vände. Nyårsafton är trotts allt en kväll som man ska fira med familj och vänner, säger jag.
Scarlett biter sig i läppen och undviker nu att titta på mig.
- Är vi det? Vänner menar jag, frågar hon försiktigt.
Hennes fråga får mig att förstå att hon precis som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad vi är. Lite komiskt när man tänker på det.
- Eh, ja, jag tror det. Om du vill vara vän med mig det vill säga, säger jag och ler generat.
Hon skrattar. Det är ett glatt och avslappnat skratt. Jag gillar att höra det skrattat.
- Ja, jag vill vara vän med dig, säger hon.
Jag ler. Då dyker April och Roxie upp. De verkar ha fått bort fläcken på Roxies klänning.
- Ni missar ju allt det roliga. Scarlett, du måste komma och lyssna på när Roxies pappa berättar om sina hyss ifrån hans tid på Hogwarts. De är så himla bra! säger jag April.
- Okej, jag kommer. Ska du med? frågar Scarlett och tittar på mig.
- Jag kommer om en stund, svarar jag.
Scarlett nickar och följer med April och Roxie. Jag sitter kvar och lutar mig mot trappräcket. Ifrån min plats har jag bra uppsyn över hallen. Till min förvåning så öppnas plötsligt ytterdörren och pappa kliver in. Jag tittar storögt på honom.
- Vad gör du här?
- Halvvägs till Azkaban så ångrade jag mig och vände om igen. Allt det där kan vänta tills imorgon. Varför sitter du här helt själv? Det låter som att George har börjat berätta historier, säger pappa.
Han har rätt. Ifrån festen hörs det ljuva ljudet av skratt. Vi tar följe till rummet men när pappa kliver in så stannar jag på tröskeln. Först är det ingen som märker att pappa gör dem sällskap runt soffan förrän han lägger armarna runt mammas midja och hon ger ifrån sig ett glädjetjut. Jag lutar mig leende mot dörrkarmen. Det här blev en bra kväll. Nu hoppas jag bara att det nya året blir minst lika bra.



________________________________________________
Hoppas att ni gillar! Kommentera gärna!

Ooo, spännande med slutraden! och lite sorgligt. nu när alla verkar så glada och Scarlet sakta verkar inse hur bra vänner ska vara.

Superbra

super och min reaktion på sista raden var rätt och slätt att säga dan dan da.......

Åh vad bra!

Superdupermegahyperfantastisktjättebra!!!!!

Himla underbart, du skriver riktigt bra. Längtar efter fortsättningen hörrududu. Gillade Hinny på slutet, det var fint.

Så himla bra skrivet!!!