En ung dödsätares resa

Oh. My. God.

So amazing! ♥ ♥

Bäst!♥

BRA!!!!!!!!!!!

Kapitel 23.
Jag såg ut över den porlande bäcken. Solen gnistrade på det klara vattnet. Fåglar kvittrade runt om och gräset svajade lätt i sommarbrisen. Ett klart barnskratt klingade genom luften. Jag vände mig om och såg på den lilla flickan som jagade efter en fjäril med ett brett leende på läpparna. En värme utöver solens förmåga spred sig i kroppen när jag såg på henne. Trots att jag levt med henne i nästan 3 år nu så hade jag fortfarande svårt att förstå att hon var min dotter. Lika svårt var det att förstå hur hon bara kunde vara tre år när hon skuttade runt och pratade felfri svenska. Hon var ett under. Och detta under var nu mitt liv. Det räckte bara att se på henne för att min blick skulle smälta av lycka men jag visste… Jag visste att om man såg in i mina ögon när jag såg på min dotter skulle man skymta sorg bakom all kärlek och glädje. Sorg över att hon aldrig någonsin skulle få träffa sin far, sina morföräldrar, farföräldrar. Hon hade ingen släkt överhuvudtaget. Hon hade bara mig. Trots att hon visste så mycket ville hon ständigt veta mer. Hon ställde alltid frågor om allting. Dem kunde vara allt från: Varför är gräset grönt? Till: Varför lever vi? Men hon ställde aldrig frågor om sin släkt eller sig själv… Jag skämdes över att jag inte berättat allt för henne… Allt om hur och varför hon finns… Vad och vart jag har varit innan… Fjärilen flög ut över vattnet och utom räckhåll. Amanda vände sig om mot mig och log. Jag log tillbaka och bredde ut armarna mot henne. Hon studsade mot mig med dem blonda, långa lockarna flygande runt huvudet. Hon sjönk ner i mitt knä.

Awww, vad guligt! Superbra♥

Så sorgligt och bra

Så himla bra ♥

Åhhh!!! Min syster frågar också allting. Du skriver så bra! Varje gång det där lilla "ögat" lyser hopps jag att det är den här Fan-fictionen. Jag älskar den så sjukt mycket! ♥

Vad fint! Hon är lite som min syssling....Helt klart bäst kapitel hit tills! Längtar tills nästa kapitel kommer upp!!!

... hur kan du? Jag började gråta åt kapitlet för du skriver så sjukt fantastiskt! Följ din dröm! Inget kan stoppa dig!