Familjen

Min pojkvän bor i Skåne så jag vet hur det känns. Men ändå!^^

Varför kan inte relationer i verkliga livet vara lika lätta som på nätet? Jag har så svårt att låta folk komma mig nära känns det som.

Medan jag ventilerar det mesta på mugglis utan större problem??

Word sister. Kanske därför vi passar så bra som en familj i vårt överperfekta slott.

Vi i mugglissekten förstår varandra, och hur kommer det sig att jag tänker på den där sekten som grundades i slutet av 60-talet i usa när jag läser.."familjen", hue.


Näe, jag känner väl ibland att det är mycket skönare att prata med någon som kan leverera ett objektivt perspekiv.

Att slippa se på folk och inte ha pressen att man måste svara inom typ två sekunder när man pratar på nätet hjälper mig en massa^^

Eller hur, skönare att uggla än att sitta i chatten/telefåna om det.

Gruppchatter är dock bra, då är det mindre press på att det är just jag som måste svara också, och det är lättare att få ämnen som flyter om man är många^^

Jag klarar inte av att snacka med personer som jag vet att jag ska träffa. Det går inte, klarar inte av att visa min "svaga" sida. Det känns tillochmed obehagligt att veta att jag kanske kommer att träffa någon av er på ett konvent >.>

Så känner jag ibland också. Och på senare dagar när jag känt mig rätt sårad kan jag inte prata med någon jag känner för det känns som att fel person kanske får nys om det då.

Gud ja! Jag vågar typ inte träffa någon från mugglis i verkligheten av rädsla för att bara bryta den här magin. Och att alla ska tycka att jag är jättetråkig och konstig och allt på något vis ><

EDIT: SÅ VACKERT!!