Banana Phone

Meer :3

Okej, så detta är verkligen inte det bästa kapitlet jag har skrivit hittills... Vissa saker kanske är lite otydliga/svåra att förstå eller så, men jag hoppas att det går bra ändå! ;/
-----
Dagen segar sig förbi. Efter skott-träningen är det konditionsträning för min del. Sen är det lunch, men jag äter inte något nu heller. Den här maten verkar ha samma effekt på alla som frukosten så jag struntar i att äta nu också. Men jag vet att jag måste äta någon gång, men när kommer det bli? Jag kan inte gå för alltid i detta ställe utan mat, men om jag äter kommer jag bli besatt igen. Jag bestämmer mig för att tänka ut något senare och istället bara spela med för stunden.
Men när vi i en grupp sitter i ett av dator-labben i tystnad och tränar (igen) klara jag inte av det längre. Jag ställer mig diskret upp och går ut ur rummet. Utan att veta vart jag är på väg springer jag, bort. Genom långa korridorer med många dörrar, mörka rum med maskiner. Jag måste iväg, något måste göras. Vi kan inte gå ut i krig, inget barn är skapt för det! Och så måste jag hitta Molly och Agnes. När jag till slut saktar ner finner jag mig i ett mörkt rum flera våningar ner. Och det verkar som att Agnes redan hittat mig.
Hon står i dörröppningen och stirrar på mig. Jag vet direkt att hon är väldigt besatt, så förskräckt backar jag undan från henne. Hon är i överläge; besatt av grävlingarna. Och här är jag; andfådd från allt springande och yr och kan inte riktigt tänka helt klart på grund av tröttheten och hungern.
”Agnes?” viskar jag.
Tystnad.
Jag harklar mig igen. Då plötsligt slår hon ut med armen, rakt mot mig. Hon träffar mig vid ögat, och jag stapplar några meter baklänges. Eftersom att det är mörkt i rummet, med det enda ljuset som kommer in är från dörröppningen, ser jag knappt vad jag gör, utan fumlar runt med handen mot ögat. Jag hör henne komma mot mig igen, så i panik vänder jag mig snabbt om igen, men den här gången slår jag i något, någonting hårt. Ett dörrhandtag. En dörr! Snabbt får jag upp dörren (som turligt nog inte var låst, av någon konstig anledning) och kommer in i ett ljust rum. Jag känner igen mig här, det ser ut som... Jag vet inte vart jag har sett det, men någonstans från jorden är det i alla fall. Det är stort, vitt och med massa maskiner, och längst bort i ett hörn står den allra största maskinen, med en typ högtalare bakom som spelar någon slags... melodi, typ. Vart har jag hört den. Plötsligt minns jag både vart melodin kommer ifrån och varför jag känner igen rummet.

* flashback (från kapitel 26) *
Ett plötsligt ljud får mig att stanna.
"Hallå?"
Min röst låter rädd och liten så jag harklar mig och säger igen lite stadigare; "Hallå?"
Inget svar, men ljudet hörs igen. Det är något slags tretonigt visslande ljud som ekar mellan väggarna. Det kommer igen, och igen. Om och om igen. Efter ett tag inser jag att det inte är samma melodi hela tiden, utan några stycken olika som bildar en lite längre melodi tillsammans. Om och om igen. Jag känner inte igen den, då det inte är banana phone melodin, och det är den enda jag tror att jag har hört. Förutom alla stämmor som finns då.
Jag börjar följa efter melodin längsmed väggen och det verkar som att den kommer uppifrån. Efter en kort stund börjar korridoren slutta uppåt igen och melodin blir allt starkare.
Till slut kommer jag till en dörr. Den är inte låst, men jag hör ljud inifrån. Försiktigt öppnar jag dörren och kollar in. Tomt, bra, då kan jag gå in. Jag stänger tyst dörren bakom mig och kollar runt i rummet. Det är ganska stort, och vitt som alla andra rum, men det här är ändå helt olikt alla andra jag har sett. Jag verkar ha kommit till något slags ventilationsrum.
På väggarna sitter stora rör som det brummar och gnisslar om. När jag vänder mig om fattar jag vart melodin kom ifrån. Längst bort i hörnet står rummets största maskin. Jag vet dock fortfarande inte vad det är för melodi, men jag känner igen den inser jag nu. Jag går bort mot den och kollar in i en lucka på maskinen. Där inne flyter den gula vätskan. Långsamt går jag fram till den, och jag inser plötsligt vart jag befinner mig.
Djupt ner, under skolköket.
* end of flashback *

Jag är alltså i ett likadant rum nu, fast inte under skolköket, utan ”köket” här. Det är säkert vätskan i maskinen som de har i maten för att man ska förlora ännu fler minnen och bli ännu mer övertagen, inser jag nu. Fast ändå trillar mer och mer minnen tillbaka i mitt huvud, ju mer jag är här inne. Ju mer jag hör melodin, alltså! Även Agnes verkar få tillbaka minnen, för hon har fått tillbaka sin vanliga blick och står förvirrad medan hon tar in allting, ser jag när jag vänder mig mot henne.
Det är alltså den här underliga melodin, som gör en vanlig igen? Det kanske går att rädda alla människor ändå.

Jättebra ju! c:

Super :3

vad är det för melodi? GIVE ME ANSWERS NUUU

Braa!O.o

Superbra!♥

Superbra! Har bara läst de två första kapitlen men läser mer imorgon.

Jag svär, detta är fantastiskt. Jag har inte varit inne på mugglis på ett tag, och när jag kommer tillbaka kommer jag att tänka på deh här berättelsen. Den är så grym, för man läser den i början och tror att den är jätteflummig, och sedan dras man in i den och den visar sig vara en ganska mörk berättelse om flickor som försöker överleva i en hjärntvättad värld. det är en sån grym ide och jag älskar eran berättelse