Hogwarts Armé: Rollspelet

"då förklarar det att jag inte kände igen det med en gång, jag tycker Voldemort är riktigt tråkig att höra om. Jag tycker bara vi ältar det hela tiden" sa hon och log sen
"jag har aldrig sätt en sån" sa hon och hoppade ner från linan och trollade bort allt ihop och satte sig på golvet
"den låter annorlunda från en vanlig gitarr" sa hon nyfiket

James log lite.
"Ja, den kallas El-Gitarr, den är skapad för att ge ett tyngre ljud. Egentligen behöver man koppla den till en förstärkare, men eftersom elektronik inte fungerar i Hogwarts har jag förtrollat den så att den låter som den ska." sade han och spelade några random noter.

"coolt, vi har inget sån på cirkusen, tror inte djuren skulle uppskatta det" sa Cara och la hvudet på sned och Pomfrey kom ut
"vilket oväsen ni för! Ni ska vila mr Carnols!! Stäng genast av den där" sa Pomfrey och så strängt på honom och Cara himlade med ögonen och undrade vad hon skulle sagt om hon sätt henne gå på linan

James spelade ännu en melodi (http://www.youtube.com/watch?v=sC75aU47GRk) och lade ner gitarren på golvet jämte sängen.
"Jag har aldrig varit på en cirkus, hur är det?"

Cara log "det är det mest underbara som finns. Det är roligt, underbart folk och en massa valmöjligheter" sa hon lite drömmande "du kan få följa med nån gång, pappa äger den" sa hon leende

"Verkligen? Skulle behöva några roligheter i allt detta tjat om Riddle..." sade han och såg upp i taket igen. Sedan såg han på linan som Cara skapat och undrade hur det ens var möjligt att hålla balansen på en sådan tunn lina.

"ja varför inte, jag gillar att visa folk cirkusen, jag har inte så många att visa den för" sa hon leende och blev sen allvarlig "han är ju ändå död så oroa dig inte" sa hon och följde hans blick mot linan "det är inte så svårt, trampetserna är svårare" erkände hon

James såg imponerad ut.
"Det trodde dem förra gången också." sade han. Plötsligt kände han en enorm smärta i magen där förbannelsen hade träffat honom och vek sig dubbelt i smärta, skriket lockade in Pomfrey som frågade vad som hände, men James fick inte ut ett ord.

"ja men han har varit borta i en massa år nu, nästan 14 år. tror du verkligen han lever?" sa Cara skeptiskt och såg sen förfärat på Pomfrey och sen James
"vad är fel?" sa hon oroligt
"jag vet inte. Jag har aldrig sätt något sånt här orsakas av en oblivate" sa hon oroligt och Cara såg på James
"vakna, James försök höra min röst" sa hon oroligt och undrade vad folk skulle tro om henne om James dog

Allt var svart igen, han kunde höra sitt eget skrik, men det lät som om det var från ett annat rum, elevers skratt och prat hördes också på avstånd, men han hade inte hört någon dörr öppnas till sjukhusflygeln. Caras röst hördes också, men än en gång kunde han inte uttyda hennes ord. Plötsligt slog han upp ögonen igen och såg att han låg på golvet i den fortfarande tomma sjukhusflygeln. Var hade elevernas skratt kommit ifrån? Han fick hjälp att lägga sig i sängen och Madam Pomfrey undersökte hans mage, ett glödande cirkelformat ärr syntes där förbannelsen hade träffat honom.