(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Haha, omg xD Pansy är ond!

Haha! XD AMAZING!

haha åhgud, döör *_*

Are u suprised? Pansy är ju trotts allt Slytherin :3

Familjen Weasley hade ställt till med stort partaj. Hela familjen var samlad, till och med Charlie, plus då Harry, Draco, Minto, Pansy, Hermione, Neville och Luna.
Tonåringarna hade ockuperat hela storarummet och hasat alla över 20 in i köket. Även om dem var myndiga så var dem fortfarande inte vuxna, förutom möjligtvis Hermione.
Stämningen var härlig i det lilla rummet. Folk hade trängt ihopa sig i soffor och vissa satt frivilligt på golvet. I den öppnaspisen brann det förfullt och spred värme i hela rummet. Utanför låg snön vit och mjuk. Det var lugnt utomhus. Nästan sagoligt.
"Jag kan inte förstå det. Snart är det ett helt nytt år" sade Hermione nästan drömmande.
"För nästan sex månader sedan dog Voldemort. Kan ni förstå det?" sade Neville som satt på golvet med Luna lutandes mot hans ena axel.
"Det är helt otroligt" sade Ron och log galet.
"Och tänka sig! Vi har klarat oss ett halvår utan att hamna i någon vrickad fara!" flinade Ginny. Flera stycken småskrattade och log nöjt. Harry fångade Ginnys blick och gav henne ett lyckligt leende. Visst, dem hade varit tillsammans, men dem visste båda att det var för att söka tröst under kriget. Det fanns inget mer att säga om det. Dem var vänner och det var det som betydde något.
"Att få träffa er... Att flytta tillbaka till England var nog det bästa valet jag någonsin gjort" sade Minto som satt mittemellan Pansy och Hermione.
"Det känns skönt att höra att du trivs" sade Luna lite sömnigt.
"Fan också. Jag som har kämpat så hårt att bli av med dig" flinade Pansy och Minto knuffade lekfullt till henne.
"Du vet Minto... Efter kriget så trodde jag inte att det skulle finnas något... eller någon som skulle få mig att bli glad igen. När jag såg dig gå in genom porten till stora salen så var det som att... se en ängel" sade Draco som satt och höll en arm runt Harry. "Tack" viskade han och Minto började plötsligt skaka på huvudet.
"Tack själv" sade hon, sedan vände hon sig mot Harry. "Och du. Om man inte räknar med Pansy så är du min bästavän. Du kämpar alltid för mig. Även om du stal Dracos hjärta ifrån mig så kan jag inte hitta ord för hur tacksam jag är för att du var, och är, vid min sida" avslutade hon med ett leende. Leendet var en blandling av sorg och lycka. Harry visste vad han skulle säga. Det enda han kunde göra var att besvara leendet.
Tystnad befann sig i rummet i en liten stund. Det var inte pinsam utan bekväm på något sätt. Till slut blev Draco uttråkad och bröt tystnaden.
"Vart är spriten?" frågade han högt.
"Tror du seriöst att du ska dricka?" sade Minto och lyfte på ena ögonbrynet.
"Ja? Varför skulle jag inte få det?" frågade han kaxigt och tittade på Mint precis som om hon hade flippat ut.
"Det enda som händer när du dricker är att du får en väldigt bitchig attityd och blir extremt kåt" sade hon och satte armarna i kors.
"Jag kanske vill vara extremt kåt? Du vet, det är inte alltid negativt" sade han och lade sin hand på Harrys lår och trök det försiktigt. Harry kände hur det hettade till om kinderna och vände bort blicken.
Minto och Pansy bara himlade med ögonen. Ron reste sig upp och gick mot köket. Efter en liten stund kom han tillbaka med en back med öl. När Hermione såg detta skickade hon en allvarlig blick mot honom.
"Jag måste erkänna att jag också saknade alkoholen" sade han och satte backen på golvet mittemellan sofforna.
"Ron, jag måste erkänna att du inte alltid är så mesig" sade Draco och tog upp en öl.
"Ugh, om vi ändå ska dricka kan vi inte dricka något gott?" klagade Minto.
"Det finns jordgubbslikör i kylen" sade Ginny och Minto travade till köket. Hon kom tillbaka med två flaskor och en massor av glas.

Precis som Minto hade förutspått så hade Draco och Harry ockuperat en hel fyrmanna soffa, men folk var fortfarande underhållna. Alla förutom Pansy (som tittade intensivt på de två killarna som hånglade utan paus) satt och pratade om allt mellan himmel och jord.
"Nej, nu räcker det" sade Pansy och reste sig upp. "Ron, din yngsta bror. Han som typ är två år äldre än oss..."
"George? Vad är det med honom?"
"Är han singel?" frågade hon och rättade till sin blåa spetsklänning.
"Ja..."
"Bra! Ses om cirka trettio minuter" sade hon och gick in i köket. Ron satt och stirrade efter henne, helt blek i ansiktet.
"Andas Ron, andas" sade Hermione och klappade honom på axlen.
"Jag fattar inte vad det är med slytherins!" klagade Ginny och smuttade ifrån sitt glas.
"Det är inget fel på henne. Det är inte så konstigt att hon bli som hon blir. Bara titta på dem" sade Minto och alla vände sig mot Harry och Draco. Harry låg underst och passionerat gång på gång kysste dem varnadra.
"Jag ser inget attraherande med det" sade Ron i en äcklad ton.
"Det är kanske för att du är hetero" sade Minto och himlade med ögonen.
"Jag håller med Ron" sade Neville.
"Det gör inte jag" sade Luna. "Jag tycker att det är ganska fint" sade hon och log mot paret.
"Okej, jag är på Mintos och Lunas sida" sade Ginny, fortfarande blicken fäst på Draco och Harry.
"Jag får faktiskt erkänna att jag inte kan se något som äcklar mig direkt" sade Hermione.
"Se! Då är det inte så konstigt att Pansy reagerar som hon gör!" sade Minto och satte armarna i kors.
"Men kom igen! Hon behöver inte knulla min bror för det" sade Ginny.
"Ja, men Pansy är Pansy. Hon är bara sådan" sade Minto och ryckte på axlarna.

Efter mycket babbel, hånglande och skratt gick dem ut på gården och tittade upp mot den klara himlen. Långsamt lyfte dem sina trollstavar mot himlen och räknade ner.
"5, 4, 3, 2, 1..." ur trollstavarna sköts ljus i olika färger. I just den stunden slog allt över. Året var över och ett nytt år öppnades upp för dem.
"Gott nytt år" sade Minto och sänkte sin stav. Runt om viskades budskapet. Par kysstes, vänner kramades, lycka spreds. Allt var precis så som det skulle vara.
Minto vände sig mot Draco och Harry som omfamnade varandra och hon log mot dem. Hon hade lyckats att få de två hon älskade att vara lyckliga och det fick henne att bli helt varm i kroppen. Självklart så visste hon om konsekvenserna som skulle komma, det hade hon inte glömt bort. Hon visste att hon skulle kämpa och aldrig ge upp. Det var ett löfte hon svurit tyst för sig själv...

D'awww~ ♥ Desu~

Okej, nu hittade jag dig igen! Jag glömde att bevaka tråden igen. Får ryck varje gång det händer...
Btw, helt awesome kapitel! ^_^

Haha :'D
Även om jag egentligen är hufflepuff så älskar jag Pansy mest i din ff
Hon är ju awsome!

AMAZING!

Hope Potter
So true

OMG, älskar allt! Detta var nog mitt favorit kapitel :'D

aw meeraa♥