George Weasley - When I'm gone

Alltså gud vad jag älskar den här ♥

meeeeeeeeeeer! den är såå bra!!!

Hehe, vad kul att veta att fyra stycken fortfarande läser min ff. :p
Nu har jag äntligen fått sommarlov så då kan jag lova er många kapitel! Jag har haft så många noveller + skolarbetet att ta hand om att jag inte har kunnat ägna mig åt alla på samma gång. Nu kan jag det och hoppas att det kommer ett nytt inlägg/kapitel varje vecka på minst två noveller. Det kommer inte alltid att vara just den här, men det kommer att komma oftare nu - det kan ni vara säkra på.
Nu kommer i alla fall kapitel 36 som en start på sommarlovet. Hoppas ni gillar det!
------------------

36.
"The link between dream and reality

George gick fortfarande lite efter de andra då de tog sig över det breda fältet med olika sädesslag. Han höll dem under en uppsikt som kunde anses som överdriven. De var trots allt vuxna människor - men fortfarande lika dumma och oförsiktiga som helt vanliga ungdomar. Med en sammanbiten min och lätt knutna nävar höll den unge mannen sig strax bakom Hermione som gick sist av de tre jämnåriga. Tankar for runt i hans huvud, och det var han antagligen inte ensam om. Kråkboet kom allt närmre, men stegen de tog skedde under tystnad. Ingen sa ett ljud. George försökte lista ut om Ron och de andra hade en anledning till att gå ner i hålet. Gjorde dem det bara av ren nyfikenhet, eller hade dem - liksom han - fått fatt på frågor utan svar? Han hoppades innerligt att det inte var det sista alternativet. Han ville inte att de skulle dras in i ännu ett farligt äventyr. Men så slog en tanke honom; en tanke som sa att det skulle vara han som drog in dem i faran om han frågade Hermione om Lodureno.
Han tog ett djupt andetag, hoppades att det inte hördes ut till de andra. Fast han kunde inte vara säker. Tystnaden var så påträngande att varje liten viskning skulle höras tydligt. Han tröstade sig med att han kunde ha många skäl till att sucka - inte för att han befarade att de skulle misstänka något.
"Hermione?" Hans röst hade sluppit ur hans mun innan han hunnit tänka igenom det ordentligt. Hans sinnen var så desperata över att få veta att han inte kunde hejda sig längre.
Den brunhåriga flickan vände lätt förvånat på huvudet och mötte George blick en sekund. George försökte minnas hur hans röst hade låtit, men när han försökte upprepa det i huvudet kom det bara som avlägsna ekon med flera olika tonfall hela tiden. Han fick helt enkelt hoppas att hans röst inte låtit som han kände sig - osäker och nervig. Han gjorde ett smått tecken åt Hermione som visade att hon skulle vänta in honom. Hon gjorde det utan att protestera. De andra två pojkarna verkade inte ha märkt någonting.
"Ja?" frågade Hermione sedan med en stämma som verkade låta rätt oförstående. George trodde att han förstod varför. Om han hade varit i hennes situation nu skulle han ha undrat vad tusan de ville säga till honom.
"Jag behöver din hjälp med en sak", började han smått. Han väntade på någon form av reaktion, men Hermiones min var helt oförändrad. "Jag behöver information om en som heter Lodureno."
Nu skapades en liten fåra mellan flickans ögonbryn.
"Det namnet har jag nog aldrig hört förut..." mumlade hon fundersamt fram. George lyssnade intensivt, även ifall han kanske inte skulle få höra det han ville.
"Det enda jag vet om honom är att han är död..." slank George försiktigt in. Han höll rösten låg - nästan som en viskning - för att inte dra Harry och Rons uppmärksamhet till sig.
"Det var ju till stor hjälp..." Hermiones röst lät inte direkt arg - lite mer ironisk. Hon lät glad på något sätt, som om hon var villig att hjälpa till.
George kände hur hans hjärta lite hoppfullt började slå tydligare i hans bröstkorg. Han var van vid att känna av sina hjärtslag, men inte på det här sättet. Det här var positivt. Till hans stora förvåning sprack ett litet leende upp på hans läppar.
"Kan du få reda på mer?" frågade han med en röst han märkte lät nöjd.
Hermione nickade lite smått på huvudet, men blickade ner i marken snett framför henne. "Jo, det kanske jag kan. Ge mig lite tid så får jag nog ihop något."
George nickade tillbaka. Sedan valde han att vända bort blicken. Han studerade Harry och Ron ett tag, som för att försäkra sig om att de inte hade lyssnat. Det kanske de hade gjort ändå - Hermione kanske till och med skulle berätta för dem - så han försökte att inte bry sig. De kunde ändå inte komma till skada genom att leta reda på ett namn. Bara det inte fanns en sådan viktig information som kunde göra dem villiga att dra sig in i ett nytt "hjälteuppdrag".

Tystnaden verkade tona bort desto närmre Kråkboet de kom. För George kändes det som om det tagit minst en halvtimme att ta sig igenom det höga gräset, och det kändes lättat att ta första steget in till huset. Han försökte fundera ut hur länge han hade varit borta. En timme? Ja, mer eller mindre. Han slängde små blickar runtom i rummen medan han i ögonvrån såg vännerna smita upp för trappan. George själv valde att stanna kvar på nedervåningen. Kanske var hans föräldrar fortfarande kvar. Under den sista biten på väg hem så funderade han på om han skulle låta dem prata med honom. Tillslut hade han övertalat sig själv. Även om det skulle bli en jobbig pratstund så skulle han lyssna på vad de hade att säga utan att göra motstånd. En lätt suck lämnade hans läppar.
Som han hade trott så stod hans mamma i köket och lagade en sen lunch. Han stannade vid dörröppningen och lät sin blick iaktta hennes vana händer då hon rörde om i en gryta. Hon märkte inte att han var där, eller i vilket fall så visade hon det inte. George visste inte riktigt vad han borde göra. Skulle han gå fram till henne, och säga att det var okej att prata med honom? Skulle han bara gå därifrån och vänta på att föräldrarna skulle ta ett annat tillfälle? Han lutade sig lätt mot dörrlisten och tuggade lite på insidan av sin läpp. Han kunde höra Mrs Weasley nynna på någon bekant melodi. Men det var så svagt att George inte kunde identifiera den. Det var bara några toner i följd som han verkligen kände igen. Men från vad visste han inte.
Tiden gick. George blev ståendes kvar vid dörröppningen. Mrs Weasley hade ännu inte vänt på huvudet. Den unge mannen visste inte om hans mamma var medveten om att han var där, eller om hon faktiskt inte hade någon aning. Han brukade känna på sig sånt, men hans nerver drog honom åt ett annat håll. Dock hade dessa lugnat ner sig lite under de långa minuterna han bara stått och inte gjort någonting. Men så plötsligt verkade kvinnan där framme vara klar med grytan. Hon lade ner sleven och lyfte upp den stora järnbunken. George rätade lite på sig och såg rätt på hennes bakhuvud - där hennes ögon skulle sitta om hon var vänd åt andra hållet.
När Mrs Weasley vände sig om mötte hon direkt sin sons blick. George försökte hålla sin min neutral, men kände hur en svag, oförstående känsla började smycka hans ansikte. Kvinnan log lite mot honom och satte ner grytan på ett underlägg på bordet. George kände sig nästan förargad för att hans mor inte hade mött hans blick tidigare. Hon betedde sig som om hon hade vetat att han varit där hela tiden.
"Hej, George", sa hon kort med en lugn stämma. Hon lät inte alls lika orolig som innan. George nickade kort för att ge henne någon form av hälsning. "Du kommer lagom till maten."
Och där förvandlades hans misstankar igen; den här gången till att hon faktiskt inte hade vetat om det. Kanske skulle han bara spela med. Hans tankar orkade inte med sådant här just nu.
"Ska jag hämta de andra?" frågade han, försökte låta hjälpsam, men visste inte om han klarade det.
Mrs Weasley skakade på huvudet samtidigt som hon rynkade lite på näsan.
"Det är nog ingen idé", sa hon. "De hittar hit tillslut i alla fall."
Hon såg på honom en stund, verkade tyda av hans ansikte. Han ogillade det, eftersom det alltid kändes som om hon såg rakt in i hans själ och kunde läsa av alla hans tankar och känslor.
"Slå dig ner", sa hon sedan och gjorde en enkel gest mot hans vanliga plats.
George satte sig på platsen - aningen motvilligt - medan Mrs Weasley tog fram tallrikar. När kvinnan placerat ut tallrikar på de vanliga platserna slog hon sig själv ner vid en stol.
"Så, George", började hon smått. "Hur är det med dig?"
Men George hade ingen tanke på sin mors fråga. Han lät blicken vila på en tallrik som stod fel. Det var en för mycket. Tallriken var på Freds plats. Ett styng av påminnande sorg drog ihop sig i George hjärta. Han var medveten om att det syntes på utsidan.
"Varför har du dukat för elva?" frågade han kort, helt i samma ton.
Mrs Weasley blinkade till och fick ett lätt förvånat uttryck i ansiktet.
"Oj då", fick hon ur sig. Rösten lät generad. Hon reste sig hastigt upp och sträckte sig efter tallriken. "Jag är så van vid att duka till Fred att jag glömmer att han inte är här..."
George förstod inte hur hans mor kunde tala så om Fred utan att låta det minsta besvärad. Han följde henne med blicken tills hon satt tillbaka tallriken i skåpet igen. Där vände hon sig om och såg på honom med en förändrad min. Nu såg hon besvärad ut; nästan ledsen.
"Hur är det med dig, George?" frågade hon igen. George ville inte svara. Han mötte inte kvinnans blick utan lät den stanna på skåpsdörren som nu var stängd.
Mrs Weasley suckade, och gjorde ingenting för att dölja det.
"Jag tror att det är på tiden att vi pratar igenom det här."

Jättebra skrivet

Meeer superbra och mycker rörande!!

meeeeeeeeeeeeeeer!!!!
nu vill jag bara att du ska veta att jag ska på läger den 17 juni - 21 juni och sedan direkt efter det åka iväg och fira midsommar med några vi känner som bor väldigt långt ifrån där jag bor den 22 juni och sedan den 24 juni - 7 juli åka på semester på gotland, så jag kan inte komentera på din ff på länge, men jag ska läsa ikapp och kommentera när jag kommer hem igen.

Du är så otroligt duktig!

Otroligt bra ♥

Din ff är fantastisk!!! Jag älskar den!!

Tack på er!
nilla10: Okej. Låter som en rolig sommar. Ha det så kul!

Jag är väldigt uppspelt nu. Inte på ett glatt sätt, utan i en känsla som återspeglas i det här kapitlet. Jag bara skrev, och skrev, och skrev.. Jag tror inte jag tog en paus någon gång. Hoppas bara att det inte blir alltför rörigt för er.
Jag har börjat med en annan styckeindelning på mina andra noveller och ska testa på det här med. Ni får säga vilket sätt ni gillar bäst!
------------------

37.
"I will be stronger"

Mrs Weasley förflyttade sig till bordet igen och slog sig ner på stolen bredvid George. Den unge mannen kände sig väldigt obekväm i situationen. Hjärtat hade börjat slå efter misstaget med tallrikarna och en brännande sorg uppenbarade sig ofrivilligt i hans ögon. Han tittade bort - vände tydligt på huvudet för att inte möta sin mors blick. Han kunde höra en besvärad, men också medlidsam suck från sidan. Han var tvungen att hålla masken. Han ville inte prata om det här. Men han hade övertalat sig själv till att lyssna. Nu kunde han inte bryta det löftet. Med några djupa andetag lugnade han sig och försökte ägna sin uppmärksamhet åt vad Mrs Weasley hade att säga. Ändå hade George några självklara ämnen som kvinnan säkert skulle ta upp.

"George?"

Den lätta stämman som försökte nå fram till honom var svag och rätt försiktig. Den var långt ifrån lika säker som Mrs Weasley varit under de senaste veckorna. George svalde kort, utan att vända på huvudet. Han stödde sig på sin hand där han placerat armbågen på bordet.

"George, jag vet att det är svårt", fortsatte kvinnan. "Vi har alla genomlidit det."

Några nya djupa andetag. Om det brast för George nu skulle hans mor antagligen bli ännu mer allvarlig.

"Just för dig är det antagligen väldigt mycket som hindrar dig från att gå vidare, men du måste kämpa." Orden flög genom luften och trots det lugnande tonfallet träffade dem som pilar i Georges hjärta. Kämpa. Det var det han gjorde. Han kämpade för Fred - för Fred och hans existens. Han tänkte inte kämpa för att gå vidare, det skulle vara som att kämpa för att glömma. Det ville han inte. Han ville ha det plågsamma minnet av sin bror kvar hos sig i hela sitt liv, tills han äntligen skulle få återförenas med honom.

Mrs Weasley fortsatte utan att förvänta sig ett svar från George.

"Din sorg har börjat synas igenom mer och mer. Till en början försökte du i alla fall. Nu är det som om du har gett upp. Är det vad du vill? Tror du att det är vad Fred skulle ha velat - att du tynar bort tills du bara är ett skal, oförmögen att leva resten av sitt liv i lycka?"

"Det är mer komplicerat än så", fick George fram. Rösten kvävdes nästan i strupen, vilket fick det att låta som om han var på gränsen till gråten. Men det han sa var sant. Det var mycket mer komplicerat än så. Det var inte bara det att Fred var död och att han skulle gå vidare. Han hade sett sin tvillingbrors gestalt - hans själ - och han hade talat med honom. Han hade fått ett brev från Freds ande, vars bläck antagligen fortfarande blänkte som om det var nyskrivet. Det var inte bara att gå vidare. Det fanns så många frågor att få svar på, så mycket förvirring att stilla. Till en början hade det bara varit det; sorgen över Freds död. Nu hade det växt sig större, grott som en växt där bladen nu slagit ut i form av oförstående frågor. Om Fred var död, hur kunde han då säga åt George vad han skulle göra? Om Fred verkligen hade gått vidare, hur kunde då George se honom i den brinnande skämtbutiken? Nej, han skulle inte klara av att gå vidare förrän Fred hade gjort det, förrän hans bror hade fått frid.

"Det kanske känns som det", fortsatte Mrs Weasley med en moderlig stämma, "men när allt kommer omkring så måste du fokusera på vad du har just nu - inte på vad du har förlorat. Vi är här för dig George. Du behöver inte gömma dig från oss. Vi tänker hjälpa dig på vägen. Det är ett löfte som inte blivit uttalat, men som ändå finns där."

"Mamma..." George ville avbryta henne, men fick inte en chans.

"Att ta sig igenom en sådan här period i livet är svårt, men det kommer att ske för alla en dag. Det är livets gång. Tror du inte att din släkt kommer sörja när du har lämnat oss? Men du skulle vilja se dem lyckliga, eller hur? Du skulle inte vilja att de drar sig undan från verkligheten."

"Mamma!" Nu skrek han. Han brydde sig inte om det argsinta tonfallet i hans ord, eller den stora känslan av sorg som dröp i den korta meningen. Han reste sig snabbt upp, fick en impuls att springa iväg, men stod istället kvar och såg på Mrs Weasley med ögon som nu var tårfyllda av den smärta som nästan sprängde hans bröstkorg. "Det är mer än så!", fick han ur sig. "Det är mer än du nånsin kommer att förstå. Jag vill inte ha någon som säger åt mig att gå vidare, det kommer bara göra det värre. Mitt liv är redan ett helvete. Hur ska jag någonsin kunna bli lycklig om den enda person som gör mig glad inte finns här längre?"

Rösten dog ut. Han klarade inte av att hålla sig längre. Tårarna började envist rinna nerför hans kinder. Han drog sig snabbt undan, innan hans mor fick någon chans att säga något. Han visste att hon hade något på tungan. Hon hade öppnat munnen som för att säga något, men när han började gå därifrån tycktes hon ha ändrat sig. George tog långa steg uppför trappan. När han väl kommit upp för den såg han några oförstående blickar riktas mot honom från öppna dörrar, eller från personer som kommit ut för att se vad som stod på. Han brydde sig inte om dem. Han brydde sig inte ens om vem det var han passerade. Synen hade börjat bli grumlig av tårarna och det värkte i hjärtat så att han trodde att det skulle sluta slå för gott. Det var nästan vad han hoppades på. Han orkade inte mer... Han orkade inte allt lidande.
Väl inne på sitt rum slängde han sig ner på sängen så att det knakade i träet. Han begravde ansiktet i kudden och skrek. Ljudet som kom ut var dämpat, men tillräckligt för att dämpa smärtan som bultade i hans bröstkorg. Han lät ansiktet vara kvar på det mjuka underlaget och lät det blötas ner av hans salta tårar. Han slet och drog i täcket under sig tills han lyckats få det över huvudet och lät sig sedan omslutas av mörkret. Hans huvud var tomt på tankar. Däremot var det fyllt med bilder och små filmsnuttar som visade stunder då han faktiskt var lycklig. På varje bild, i varje snutt rörelse som svepte förbi hans ögon, fanns en välbekant person. En person som fick tårarna att forsa ännu mer, och hjärtat att slå ännu hårdare mot hans revben. Han mindes inte att han gråtit så mycket sen de första dagarna efter Freds död. Men han hade aldrig gjort det inför någon annan. Han grät inte ens på begravningen; inte förrän efteråt - första gången han hade slagit sig ner vid sin tvillings grav och hoppades att få något litet tecken på att han fortfarande var med honom. Det hade han fått nu; men det var helt annorlunda från vad han hade tänkt sig. Det hade skapat mer problem än någonsin.

Låt mig vara. Lämna mig ifred. George visste inte vem eller vad han ville få bort, men det gjorde så ont att tänka på Fred att han inte stod ut längre. Han ville inte få bort Fred - tvärtom så försökte han hålla kvar honom i sinnet hela tiden. På ett sätt ville han känna smärtan, hålla sig under en slöja av sorg i resten av hans liv. Han hade ingen rätt att vara lycklig. Hans bror var död, och för det skulle han vara glad och skratta? Sällan. Han svor för sig själv att aldrig mer le åt någonting innan han avslutat det uppdrag Fred tilldelat honom. Det skulle nog ge frid åt hans ande. En tröstande tanke som ändå bara förvärrades av vetskapen om att han fortfarande inte hade någonting att gå efter.

-
I flera timmar höll det på. George trodde att tårarna skulle ta slut, men det kom bara mer och mer. Kudden absorberade upp det salta vattnet och gjorde tyget fuktigt och oanvändbart.

Inte förrän gråten började lägga sig litet bytte han ställning. Han var så slutkörd att all energi runnit av honom. Han lät de sista tårarna droppa ner från hans kinder samtidigt som han tillät sig själv att sugas in i sömnens värld, i hopp om att aldrig mer vakna upp igen.