Förändrad värld Lupple & Medi

"Det ville jag meed. Men den familjen kan få lite som dom vill." Han såg på honom.
"Hon kommer vara misstänksam om vi läker henne. Hur ska vi göra då?" Han såg sedan mot sitt armbandsur.

Hon såg på honom och försökte sätta sig upp.
"Skulle jag kunna få vatten? Kallt?" Hon såg trött ut och såg sig om. Det kändes så instängt här.
"Och öppna fönstret?"

Han kunde se hennes rysning och drog bort händerna. Självklart var han kall mot hennes hud.
"Förlåt det var inte meningen." Han log sedan och nickade.
"Ett riktigt magiskt liv. Vi ska åka i slutet av veckan.. Vi bor eget jag och min bror."

Han nickade sakta. "Jag vet." Suckade han. För att efteråt le mot kollegan. "Vi gör det stegvis, inte allt på en gång. " Förklarade han. " Ska vi?" Frågade han och stängde sin väska.

Han nickade och öppnbade fönstre och hämtade vatten åt henne.

Hon log försikigt. " Det är lugnt." Viskade hon, för vcad skulle hon säga? Hans ord, hans löfte betydde mycket och hon kunde bara le.

Han nickade och såg på honom. Sedan försvann han.



Den kalla kvällsluften fick henne att luta sig tillbaka och hon slöt ögonen. Illamåendet och smärtan fick henne att vilja kräkas men hon vände sig om och såg mot dörren.

"Så vet du vad du kommer få för mat? Potatis som är gräddad i ugn. Med krispig yta. Kött som är så färskt att det vattnas i munnen. Sallad som är så frisk att folk blir avundsjuka. Sen något gått till efterrätt med." Han log mjukt.
"Så vad säger du?"

Han gick långsamt in i hennes rum. Såg henne stå där, vid fönstret. Och det syntes att hon inte mådde bra. Deras lösning var en positiv sak, han förstod inte varför de inte hade gjort det från första början. Varför hade de låtit henne lida? "Kan jag göra något för dig?" Frågade han och höll händerna på ryggen och såg på henne. Väluppfostrad som alltid, som få i dagens samhälle.

Hon fnittrade förtjust och såg på honom. Det lät underbart. Där hon bott tidigare, de hade aldrig gått hungriga men de hade aldrig riktigt fått sådär supergoda saker. De hade fått helt vanlig mat. " Jag längtar." Viskade hon och rättade till sitt hår. "Kan jag få lite tid till att göra mig i ordning? " Frågade hon. De hade fått gå på lektioner för att lära sig hur man ordnade sin frisyr och hur man sminkade sig för att kunna närvara vid sådana här tillställningar. Hon hade alltid fått mycket bra betyg.

Hon vände sig om och såg på honom. Skakade på huvudet medan hon kved tyst.
"Kommer läkaren?" Viskade hon bara och tog sig tillbaka till sängen. Sjönk ner och blickade på honom.

Han log och torkade av henne. Såg sedan mot dörren och nickade.
"Ja jag är utanför så ropa om det är något. Sätt på dig varma leggings med. Det har en tidens att bli kallt här."

(Kan du skriva deras namn igen? Din heter Rhiannon vet jag men vad heter mina? Alltså jag får ju ta och skämmas så förvirrad)

Han nickade sakta. "Han är påväg. Oroa dig inte, du kommer må bättre säger läkaren." Viskade han och satte sig försiktigt på andra sidan av sängkanten. I samma stund han satte sig så klev läkaren in med ett leende. "Sådär, är du redo att må bättre?" Log han och satte sig bredvid sängen och räckte fram vattenglaset. "Jag tog med vatten men också saft." Sa han och ställde fram ett annat glas också.

" Jag lovar." Viskade hon och hörde att dörren stängdes efter honom. Hon satte sig på sängen och bara andades ut. Vad hade skett? Han hade varit hur vänlig som helst, hur korrekt som helst men han hade sett hela henne. Det var pinsamt trots att hon visste att hon inte skulle känna så. Men hon kunde inte undvika det. Hon gav sig själv fem minuter att samla ihop sig innan hon började med att ta på sig en morgonrock av siden som hängde där och började att fixa med håret. Lockigt, det skulle passa dagens tillställning trodde hon.

(Aurora , din heter Rafael, läkaren heter Rickard om jag minns rätt. får kolla men sen har fadern inget namn än tror jag. Du har ju blivit mamma så ursäkten godatagen)


En kall kåre bildade sig när hon hörde läkaren och hon vände på huvudet. Såg vattnet och såg orolig ut. Vad skulle han göra? Skälla ut henne?
"Jag har ont. Väldigt ont." Viskade hon och vände sig om så hon lade sig på mage.

Han suckade och slöt ögonen. Hur hade hon blivit så skör? Nog visste hann om hennes tankar och såg Gerhard gå emot honom.
"Oh doktorn." sa han och nickade snabbt.
"Aurora verkar lite.... orolig?"

Rickard såg på henne. "Jag förstår, men Rhiannon ta denna tablett så lovar jag att du kommer må bättre. Det kommer göra mindre ont." Sa han ömt. Rafael såg på henne. Han förstod att hon hade ont, men kanske var hon också arg på honom... " Vad skadar det att prova?" Frågade han försiktigt och kramade varsamt och prövande om hennes hand. Kanske var det idiotiskt men han kunde inte låta bli.

Doktorn stannade till och såg på honom. Såg sorgsen ut men också lite obekväm ut. Han nickade sakta. "Har du hunnit läsa in dig på hennes journal? " Frågade han försiktigt och såg på honom. Vad kunde han berätta? Det var en mäktig familj detta och han behövde vara försiktig.

(jag är den andra läkaren hahah)

Försiktigt tog hon sig upp i sittande ställning. Smärtan visade sig i hennes ansikte och kved av smärta.
Hon såg oroad på honom och lade huvudet på sned. Vad skulle tabletten göra och hon såg på Rafael innan hon tog den. Sträckte sig efter glaset och svalde medicinen.
"Kommer stygnen försvinna?" sa gon och

( Ja men såklart du är! alltså jag är ledsen! jag hade bara liksom svar i huvudet xdd tack för att du står ut med mig! )

" De kommer att falla bort automatiskt om någon vecka eller så. Det är inte stygnen som gör ont. Det är att operationen ej är helt läkt." Förklarade han. "Smärtan kommer försvinna , för du kommer läka." Log han. Rafael log mot henne. "Bra jobbat."Viskade han leendes angående att hon tog tabletten.