Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Awww, tack så hemskt mycket

Har du mer gumman? ^^ ♥

Kommer det mer snart

Hej på er

Här kommer nästa kapitel, hoppas ni ska tycka om det



Kapitel 44
~Lämna Hogwarts~

Väskorna är packade, skoluniformerna vikta och undanstoppade i de staplade väskorna och sängarna bäddade. Elever börjar långsamt lämna sina sovsalar och säga hejdå till Hogwarts efter ännu ett år. Jag vandrar planlöst genom de ekande korridorerna. De kala vägarna får ljudet av mina skor att studsa mellan varandra. Jag stannar upp vid ett porträtt som hänger bredvid en liten dörr, kvinnan på porträttet ser ledsen ut. Hennes kinder våta från tårar och hennes böljande grå hår i skarp ålderdomskontrast till det ungdomliga ansiktet. Jag kan känna försommarens solstrålar värma min rygg genom fönsterglaset. Jag vänder mig långsamt om och stirrar ut över markerna som ligger bortom glaset. Jag kan se sjön, skogen och långt där borta finns de ståtliga bergen klädda i grönskande skogsterräng. Jag stoppar handen i fickan på mina ljusblå jeans och plockar upp den lilla lappen som jag fann på mitt sängbord idag på morgonen.

Jag läser den tyst i mina tankar,
”Allixandra, länge har jag sett dig.
Länge har du förgyllt mina dagar
med det underbara leendet.
Men jag har varit orolig för dig.
Jag har önskat så innerligt, att du
och jag kunde träffas. Men rädslan
över att jag ej är den du vill att
jag ska vara har begränsat mina
försök till att tala med dig.
Men tro mig, jag önskar inget
hellre än att få vara i din närhet.
Året är över och jag är ännu
inte redo att låta dig veta vem
jag är. Men kanske har jag mod
till det nästa termin. Jag hoppas
det. - Din, C.”

Jag håller lappen mot min bröstkorg och fingrar på halsbandet som vilar runt min hals, jag undrar vem du är... En känsla av pirr och värme sköljer över mig lite hastigt när jag står där vi fönstret. Jag låter solen värma mitt ansikte och ler smått åt att någon tycker om mig så mycket att de lämnar små lappar, brev och även presenter åt mig. Men en liten sorgsen känsla infinner sig samtidigt då den inte tror sig vara den jag vill.
- ”Alli! Där är du ju!” hör jag Fred och Geroge säga glatt i takt. Jag vänder mig om och ser på dem medan lappen hamnar i min ficka lite hastigt och smidigt.
- ”Haha, hej på er.” säger jag och ler medan jag går med snabba steg för att möta upp dem en bit bort i korridoren.
- ”Är du redo att åka hem för att spendera ännu en sommar med oss galningar?” frågar Fred och ler mot mig, jag nickar glatt mot honom och vi vandrar mot alla andra elever som samlats vid utgången. Vi möter upp Harry, Ginny, Ronald, Hermione och Percy som alla är redo att åka hem även om jag vet att Harry inget hellre vill än att stanna kvar här.

- "Harry, det ordnar sig. Du kommer ju vara de sista två veckorna med oss." viskar jag och fattar tag om Harrys kalla hand. Han ler mot mig, mina ögon speglas i hans glasögon.
- "Jag vet Alli, men ändå..." mumlar han. Jag kramar om hans hand lite hårdare.
- "Det känns tråkigt att åka hem..." suckar Hermione och lägger huvudet på sned medan hon ser på mig. Min hand vilar fortfarande i Harrys, jag vrider min kropp lite för att kunna prata med min bästa vän.
- "Ja, det känns lite... Umh, vad är ordet jag letar efter..." Jag sluter mina ögon och söker efter ordet, trots att jag pratat engelska i över ett år nu så har jag fortfarande problem med att ibland hitta ordet jag söker efter. Även när jag blir lite överfylld med känslor, både den positiva och den negativa sorten, så får jag lite svårt att finna rätt ord på engelska och ibland till och med pratar jag på franska utan att tänka på det. Men min brytning har helt klart förbättrats. Hermione ser undrande på mig när jag öppnar ögonen då jag finner ordet.
- "Vemodigt! Vemodigt är ordet jag letar efter." fnittrar jag lite generat. Hermione nickar medhållande.

När vi till slut anländer till perrongen vimlar det av elever från alla årskurser som ska ombord på tåget. Vi stiger ombord, Fred drar mig åt sidan medan alla andra går och sätter sig i de olika lediga kupéerna.
- ”Alli, är du okej? Du verkar så distraherad idag... Är det något som är fel?” frågar Fred och ser med lite oroliga ögon på mig. Jag drar ett djupt andetag och skakar på huvudet medan jag ger honom ett litet leende.
- ”Inget är fel, det känns bara så konstig att ett helt år har gått sen jag förlorade mamma och sedan blev tvungen att byta skola och nu helt plötsligt ska jag resa hem från Hogwarts till kråkboet med alla er och det känns bara så overkligt. Allt som hänt, allt som varit och allting känns så förändrat på något sätt...” svarar jag honom och för ett par sekunder verkar han inte veta vad han ska säga till mig.
- ”Det var inte vad jag hade förväntat mig att du skulle säga.” svarar han och flinar lite,
- ”Jasså, vad trodde du jag skulle säga då?” frågar jag nyfiket medan vi börjar röra oss ner för korridoren i Gryffindors del utav tåget.
- ”Äsch, jag vet inte. Något lite enklare. Du är trots allt bara tolv... Men jag antar att ditt liv är lite mer komplicerat än vissa andras varit.” säger Fred och ler mot mig, jag ler tillbaka.
- ”Här ska jag in, vi ses på stationen sen.” säger jag till Fred som ler mot mig och nickar innan han vandrar vidare på jakt efter kupén där hans tvilling och de andra tagit plats.

Jag sätter mig ihop med Hermione, Ronald, Harry och Ginny i en utav kupéerna medan Fred fortsatt bakåt i tåget för att kunna sätta sig med George i kupén ihop med Angelina Johnson, Oliver Wood och två andra tjejer från Gryffindor. Jag sätter mig bredvid Harrry som sitter mitt emot Ronald med Ginny vid sin sida och Hermione vid hennes sida.
- ”Vilket år...” mumlar Ronald trött och lutar huvudet bakåt. Vi andra nickar och mumlar instämmande, alla lika trötta och fyllda av hemlängtan efter det stressfyllda året på skolan. Det känns konstigt... Allt är så annorlunda nu. Jag kan bara inte bestämma mig om det är sämre eller lika bra som i mitt hemland... Men, jag tror att detta kan bli en bra sommar.

Bra bra bra!!!!!!!!!!!
Superbra!!!!!!!!!
Helt megaawesome!!!!!!
Jag hoppas att du förstår vad jag försöker säga

Ps: Om Alli undrar tror jag att det är minst lika bra i Kråkboet

Va bra att du gillar det! Härligt att höra

Så AWSOME

TACK