Mitt första Mugglisgame!

Mwah när kommer mer? xD

Nästa kapitel... *trumvirvel*! Men först: lite info! Jo, sponsringen fungerar så här att, om en karaktär är sponsrad av EN person och jag drar denna i lottningen om vilka som ska dö, så slipper den. Den slipper undan, men har så kallat "använt" sin sponsor. Därför kanske det inte riktigt är uppenbart i själva berättelsen vilka som egentligen är sponsrade, men om de till exempel klarar sig undan döden med nöd och näppe, då kanske det är så att en sponsring använts. Eller inte. Så, förstår alla? Skriv om ni inte fattar Sponsra gärna flera personer och alla döda får sponsra andra om de vill! Men nu ska jag sluta babbla, och ge er ett kapitel!


2 ~ Blodbadet
Distrikt 10 ~ Amelia T.
Drake springer. Startsignalen ringer fortfarande i hans öron och han rusar. Bort. Bort från ymnighetshornet och de andra deltagarna. Bort, bort, långt iväg. Han vet att det inte finns en chans att överleva där för en liten klen pojke som han. Han springer, låter svetten rinna. Han hör skrik och dunsar bakom sin rygg men vänder sig inte om. Han bara fortsätter springa. Bort. Ett kanonskott hörs, högt och ljudligt och hjärtskärande skrik ekar. Drake fortsätter springa och när han inte längre hör skriken vågar han smita in bakom en skyskrapa och ta ett par andetag. Andas in, andas ut. Ännu ett kanonskott ekar genom tystnaden och en ensam tår rinner längs Drakes kind. Tre personer har redan mist sina liv i dessa spel om makt.
Distrikt 1 ~ Sorgfågel
Yasmin rusar rakt mot skyskrapan som är ymnighetshornet. Hon har bestämt sig, gjort sitt val. Hon ska inte låta sig bli dödad av någon. Hon ska gå med karriäristerna. Hon är karriärist. Men hon har en annan plan. Ett ljud hörs bakom henne och hon duckar när en sten viner förbi hennes öra. Hon hoppar, och klänger sig fast i ett fönster i ymnighetsskyskrapan. Inte titta ner. Inte titta ner. Hon försöker andas. Hon hatar, hatar, hatar sin höjdskräck just nu, men hon ska klara det här. Hon häver sig upp i fönstret, som saknar glas, och ställer sig på fönsterkarmen. Den knakar oroväckande under hennes tyngd men ger inte vika. Hon tar ett djupt andetag och siktar uppåt. Mot nästa fönster ett par meter upp. Hur ska hon ta sig dit?
Distrikt 6 ~ j-k heap
Hannah andas häftigt där hon springer bort från ymnighetsskyskrapan. Hjärtat dunkar i bröstet men hon är glad. Glad för att spelledaren placerade vapnen där uppe, så att hon får lite extra dispans. Hon hinner springa en bit innan någon kommit upp där. Hannah svänger åt vänster, höger, och vänster igen. Ett kanonskott hörs och hon ökar farten. Sedan, samtidigt som hon svänger skarpt åt höger, knockar hon in i något och faller till marken.
Hon gnuggar gruset ur ögonen, tårögd och rädd. Hon reser sig och framför henne ser hon... En flicka. Hon ser inte ut att vara äldre än Hannah, 12-13 år. Hennes svarta hår är halvlångt och hon har ljusbruna ögon. Hannah blundar, säker på att hon kommer att dö nu. Men så säger någon:
"Jag ska inte skada dig"
Hannah öppnar ögonen och möter flickans blick. Hon räcker Hannah sin hand och ler lite.
"T-tack", stammar Hannah och tar flickans hand.
Hon ler och hjälper Hannah upp från marken.
"Jag heter Drake", säger flickan.
"Drake Cox, Distrikt 10."
Hannah skakar hennes hand och inser sedan att flickan inte är en flicka, det är en pojke. Drake, Drake Cox, så hette pojken som blev dragen från Distrikt 10.
"Hannah Nubbrit", säger Hannah.
"Distrikt 6"
Drake ler.
"Ser ut som om vi blivit ett team"
Hannah nickar mot honom.
"Vi har väl det"
Distrikt 11 ~ DracoMalfoy1
Dragon hoppar lugnt av plattan när startsignalen ljuder. Han har ändå ingenting att oroa sig för. Det här kommer att bli lätt. Han går med lugna steg mot ymnighetsskyskrapan och låter skrikande röster fylla hans huvud. Sedan ler han lite och häver sig upp i närmaste fönsterkarm. Han ser neråt, det är inte högt, men räcker nog. Han suckar lite och hoppas att han ska få träffa sina föräldrar igen efter det här. Sedan hoppar han. Marken är hård, men Dragon känner det inte. Kanonskottet hörs och Dragons själ lämnar denna värld för alltid.
Distrikt 3 ~ Borttagen
Lidea ser pojken med ljusblondt hår hoppa från fönstret. Han slår i marken med en duns och blir liggande. Lidea skriker i skräck, och när kanonskottet hörs snyftar hon till. En svävare syns i fjärran. Sedan springer hon. Mot ymnighetsskyskrapan, vilket förvånar henne. Hon vet inte hur hon vågar. Hennes svarta dräkt stöter i husväggen när hon dräller mot den. Det svarta tyget blir smutsigt, grått. Lidea tar tag om en utstickande tegelsten och börjar klättra. Inte titta ner. Inte titta ner.
Hon vet att hon har hunnit ganska högt, för hon kan höra hur den första personen kommer upp till provianten och vapnen där uppe. Förmodligen en karriärist som tränat hela sitt liv för detta. Lidea kan se kanten på skyskrapan nu, och lägger försiktigt sin hand ovanför väggen.
"Hörrudu"
Rösten är mörk och barsk och Lidea tittar skrämt upp. En pojke står där, med händerna på höfterna. Hans långa, muskulösa kropp strålar ut att han har tränat inför spelen sedan han var baby. Lidea vet att det är kört. Pojken ler ett snett, elakt leende.
"Ajöss", säger han lugnt och höjer foten.
Lidea vet redan vad han tänker göra innan hon känner smärtan. Pojkens svarta sko stampar hårt på Lideas fingrar och de glider ur sitt grepp. Hon skriker när hon faller mot marken. Det sista hon tänker på innan hennes huvud krossas mot marken är Olofs svaga småbarnsröst, den som hon aldrig mer kommer att få höra. Jag drömde mamma.
Distrikt 2 ~ septimus heap 2012
Oliver ler när han hör kanonskottet. Flickan han just knuffade ner är död. När han vänder sig om mot alla vapen och proviant står en liten, blek flicka där med ett elakt flin på läpparna. Oliver tycker först att hon är skrattretande, hon är smal och späd och kan inte vara äldre än 12 eller 13 år. Men hennes kalla, grå ögon och hennes ljusa, nästan vita, hår får henne att se ut som ett spöke. Och det skrämmer Oliver. Hon ser honom i ögonen och plockar upp en kniv bredvid sig. Oliver svär inom sig, han tog inte ett vapen innan han dödade den orangehåriga flickan.
"Det där var rätt snyggt."
Oliver inser att det är spökflickan som talar.
"Fast smilet kunde bättrats på."
Hon skrattar. Ett kallt skratt. Sedan ser Oliver en hand gripa tag om flickans vrist. Handen är stor och griper enkelt ett fast tag om spökflickan. Hennes hår flyger när hon snor runt, blixtsnabbt, och sticker kniven i handen. Ett skrik, mörkt, ett mansvrål, ekar genom luften och handen släpper vristen, glider neråt. Inget kanonskott hörs, så pojken måste klarat sig. Flickan vänder sig om, lika blek som innan.
"Jag heter Ice", säger hon.
"Ice White, Distrikt 4."
Oliver ler.
"Oliver Pakson, Distrikt 2. Välkommen till karriäristerna."
Distrikt 9 ~ Parva Fortemque
Wille är uppe. Han är uppe. Vid vapnen. Han sträcker sin hand ovanför kanten, famlar i luften efter någonting att greppa. Han fattar tag om något vagt cylinderformade och börjar häva sig upp. Alldeles för sent inser han att det är en fot. Han håller i någons fot. Ett skarp smärta genomsyrar hans hand och han skriker till. Tappar taget. Han flämtar till och faller. Tänker att nu, nu är allt över. Men någon fattar tag om hans handled. När han tittar upp ser han en pojke med blont hår och vackert blå ögon. Han står och vinglar svagt på en avsats med en hand på väggen och en hand om Willes handled. Han ler svagt och drar i Wille. Wille finner sig snabbt och famlar efter väggen. Får tag.
"Tack", viskar han när han står säkert på samma avsats som pojken.
Hans flämtande röst drunknar i vinden men pojken ler.
"Ingen orsak", säger han och hans röst är tydlig och liksom klingande i Willes öron.
"Jag heter Levi. Levi Gray, Distrikt 7."
Pojken skrattar till lite.
"Antar att man inte tar i hand på ett sådant här ställe."
Wille flinar, trots att han trodde att det här var det sista ställe han någonsin skulle skratta på.
"Jag heter Wille Dismo, från Distrikt 9."
Levi nickar, tar in informationen.
"Ska vi upp där, eller?"
Han knycker på huvudet mot skyskrapans topp, där det hörs skrik och rop. Wille nickar och de börjar klättra.
Distrikt 7 ~ Angelinaa
Pojken som Levi just räddade från att dö en brutal död nedstörtande från en skyskrapa, han som heter Wille, klättrar ostadigt bredvid Levi. Levi försöker hjälpa honom, han visar Wille var han borde sätta fötterna, och skriken uppifrån kommer närmare och närmare.
"Snart uppe", pustar Wille.
Levi nickar och tar ett djupt andetag.
"Då kör vi"
Samtidigt greppar de två pojkarna kanten och strax efter att Levi smidigt svingat sig upp kommer Wille, lite klumpigt. Där är striden i full gång. Blod fläckar det grå taket och Levi ser hur Wille rusar mot vapnen i mitten. Levi följer efter, siktar in sig på en stor yxa som ligger långt inne i hjärtat av vapnen. I ögonvrån ser han Wille greppa ett svärd och ge sig ut i dammet, och Levi kastar sig efter yxan.
Det är då han känner något, något kallt, hårt, borra sig in i hans hud, alldeles vid nyckelbenet. Han skriker till och vänder huvudet, samtidigt som han faller till marken. En flicka i hans egen ålder står där med ett elakt leende på läpparna. Från kniven i hennes hand droppar blod. Levis blod. Hennes blonda hår är uppsatt i en lång fläta och hennes ansikte är smutsigt, vilket får hennes blå ögon att lysa. Levi skulle ha tyckt att hon var riktigt söt om hon inte just stuckit den där kniven i hans axel. Han krälar bakåt, med ögonen fästa på flickans ansikte. Yxan, han känner dess skarpa egg under fingertopparna. Han famlar efter handtaget och greppar tag om det, precis som en ilande smärta far genom hans hand. Flickan står med kniven nerkörd i den hand som håller om yxan. Hur kom hon dit så snabbt, är det enda Levi hinner tänka innan hon hugger till mot hans arm. Och träffar. Han känner sitt eget blod sippra ur kroppen och inser att han inte har någon chans. Han släpper yxans skaft och känner knappt när kniven sticks in i hans hjärta.
Distrikt 2 ~ SingWithIce
Saga torkar av kniven och kanonskottet är som musik för hennes öron. Pojkens kropp ligger slapp och hon blir nästan äcklad av den. Hon kastar med sin långa fläta, vänder sig om för att slippa se svävaren som ska plocka upp honom. Den brunhåriga pojken från Distrikt 4, Jonas, står bakom henne med ett brett flin över hela ansiktet.
"Alltså Saga, den där sista. Rätt i bröstet på han"
Saga ler och snurrar på kniven.
"Vad förväntade du dig?"
Hon, Jonas och Oliver bildade team redan på träningscentret. Och så tog Oliver in den där lilla tjejen från Jonas distrikt också. Han sa att hon var grym. Saga bryr sig inte så mycket, bara hon får sin kniv för sig själv. Den hon nyss dödade pojken med.
Saga hör svävaren komma för att plocka upp honom, och hon vänder sig åter till Jonas.
"Hur går det för dig då?"
Distrikt 4 ~ kusinerna heap
Jonas är inte riktigt beredd på frågan.
"Vad menar du?"
"Alltså, har du... dödat någon än?", säger Saga teastraliskt.
Jonas skakar på huvudet.
"Men jag får väl min chans, det är nog många som försöker ta vapnen från oss."
Han flinar.
"Tillbaka till stridens hetta"
Han vänder sig om och ser efter folk, personer som skulle hunnit fram till vapnen när han pratade med Saga. Och mycket riktigt, en liten flicka med brunt, lockigt hår smyger omkring där inne, inte alls långt från Jonas. Efter hennes utseende kan han gissa sig till att hon är runt fjorton, femton år och kommer från Distrikt 8 eller 9. Han har alltid varit bra på det där med skillnaden mellan distrikten, så bra att han kan skilja på dem bara till utseendet och små detaljer. Flickan sträcker sina små fingrar mot en ryggsäck och Jonas känner att det är dags att rycka in. Han stegar in framför henne, med sitt svärd i högsta hugg. Hon skriker till och han hugger. I luften. Han morrar till, flickan är snabb. Han ser henne springa därifrån, med lätta, snabba steg. Och med väskan i handen. Han rusar efter, han ska få tag på den där flickan. Hon sätter av mot kanten på skyskrapan och Jonas ler. Återvändsgränd. Hon vänder sig om, bara snabbt, men Jonas hinner se att hennes ögon är lysande gröna. Sedan hugger han. Återigen träffar han inte. Han ser ut över kanten. Hon hoppade. Flickan hoppade verkligen. Han spetsar öronen, men inget kanonskott. Den där flickan hade en jädrans tur. Men nästa gång. Nästa gång tar han henne, om ingen annan hinner göra det först.
Distrikt 11 ~ Bree Smith
Vanella har tårar som rinner längs kinderna när hon hör startsignalen gå. Hon springer. Bort. Hon vill inte klättra upp där, inte, inte, inte. Hon svänger runt ett hörn på närmsta skyskrapa och trevar efter ett fönster. En hålighet under hennes fingrar i ungefärlig ögonhöjd får henne att vända sig mot väggen. Ett fönster hon lätt klättrar upp i bjuder in henne, och hon lyckas klämma sig in i den lilla öppningen. Inne i huset är det lika grått som på utsidan, men bara lite dunklare. Vanella vet inte riktigt vad hon ska ta sig för. Rummet innehåller inga möbler, bortsett från ett bord i mitten på golvet. De kala väggarna ger av någon anledning Vanella kalla kårar, så hon kryper ihop i ett hörn och väntar. Väntar på att skriken och kanonskotten ska upphöra. Hon räknar till tre skott på inte alls lång stund. Blodbadet är i full gång där uppe, slagsmål om vapen och proviant som Vanella inte deltar i. Hon sitter här, alldeles ensam i ett hus. Kall och rädd. Hon huttrar och kryper ihop. Inga vapen har hon. Ingen proviant. Ingenting. Hon inser hur svårt det här kommer att bli. Men hon måste klara det. Hon måste komma hem. Till mamma, Pearl, Anastasia och Grace. Hon måste. Hon lägger armarna kring benen och forsätter med det enda rimliga. Väntan.
Distrikt 10 ~ Saga Lovegood
När startsignalen ljuder springer I mot ymnighetsskyskrapan. Hon formligen kastar sig upp, samtidigt som en liten pojke hoppar från ett fönster alldeles i närheten. Kanonen ljuder, men I känner sig känslokall. Hon måste upp dit, och det får bära eller brista. Hon svingar sig smidigt högre och högre upp, tills hon är alldeles nära. Nu gäller det. Hon sätter handen i kanten och kastar sig upp. Hon hinner se en flicka en bit bort som sätter en kniv i en hand. Handens ägare kan I inte se, men ett mansvrål stiger och ekar genom luften. Inget kanonskott hörs, så pojken-med-handen måste klarat sig. Wow, ett tufft fall. De två som är uppe utom I är vända mot kanten där pojken föll. I rusar mot vapnen i mitten och kastar sig mot ett svärd, drar ut klingan ur sin slida. Det svaga svisch-ljudet är tillräckligt för att få flickan bakom Is rygg att vända sig mot henne. I höjer svärdet medan hon betraktar flickans ansikte. Hennes ögon är elaka, grå, och hennes hår är så ljust att det ser vitt ut. Vad I kan se är den lilla flickan inte utrustad med annat än en kniv. Men I såg, hon såg hur duktig flickan var med kniven. Fler människor börjar komma uppklättrandes över kanten, men flickan har ögonen fästa på I. Och I har ögonen fästa på flickan. Så plötsligt hörs ett skrik och den lilla flickan vänder sig om för en sekund. I tar chansen. Hon kastar sig mot flickan och hugger med svärdet. Utan att se sig om rusar I mot kanten och börjar snabbt klättra nedåt.
Blodfläcken på svärdet ser I först när hon hunnit ner hela vägen, utan problem. Hon orsakade skada på den lilla flickan, men inget kanonskott har hörts. På ett sätt känns det bra att flickan inte dog, men I är orolig. Rädd för att möta henne igen.
Distrikt 8 ~ HP_Maja
Louise bestämmer sig när startsignalen ekar genom luften. Hon springer iväg. Bort från skyskrapan där blod redan har spillts. Hon ska inte riskera att bli dödad där, från allra första början. Nej, hon har minsann bestämt sig för att hitta en av de där stationerna Majaluna pratade om. Det kommer hon säkert att göra, intalar hon sig själv. Hon rundar ett hörn och forsätter längre bort. Det är grå skyskrapor så långt ögat når och Louise villar snabbt bort sig. Allt ser ju likadant ut! Hon ser på en hög skyskrapa, identisk med de andra. Men något inom Louise säger att den här är speciell. Stationen måste finnas här! Louise inser att skyskrapan inte har någon dörr, så hon krälar sig in genom närmsta fönster. Där inne är det grått. Vilken överraskning. Louise trevar längs väggen, efter en lampknapp eller liknande. Såklart finns där ingen. Hon suckar och fortsätter inåt.
Det är verkligen stort och Louise förvånas över hur lite möbler där är. Bara ett bord i mitten av varje rum. Det är... Skrämmande. Tyst och kalt. Inte en tapet på väggarna. Varje rum är identiskt med nästa, grått med ett grått bord mitt på golvet. Oavsett storlek på rummet står bordet där, i perfekt passform till utrymmet. Louise börjar undra om det är samma bord. Men hon har ingen möjlighet att se efter. Hon kommer snart till en trappa. Den är grå, men där står åtminstone inget bord. Hon undrar vad som kommer att finnas där uppe. Sedan tar hon första steget.
Distrikt 5 ~ Snivillinus
Tomas fick inte ha sin mössa på sig på arenan, och nu är hans ärr fullt synligt på den kala biten av huvudet. Men när startsignalen ljuder bryr han sig inte. Han springer, mot ymnighetsskyskrapan. Han har en plan. Även om han skulle klara av klättringen upp till vapnen lätt, vet han att han snabbt skulle bli dödad av en karriärist. Eller någon annan. Han skulle, kort sagt, inte klara av striden där uppe. Men han rusar mot skyskrapan, hör ett kanonskott. Ökar farten. Han nästan krockar in i väggen men fönstret är rakt framför honom. Han hoppar, tar tag i fönsterkarmen och ålar sig in. Insidan är bästa vägen. Han ser sig om i rummet. Det är grått, med grå väggar utan tapeter. Golvet är dammigt, smutsigt grått med ett bord mitt på golvet. Inga andra möbler syns till. Tomas för kalla kårar av väggarna, lika kala som biten av hans huvud. Han suckar och börjar smyga inåt i byggnaden.

DÖDA:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Dragon Sky från Distrikt 11, dracomalfoy1.
Lidea Joseph från Distrikt 3, Borttagen användare.
Levi Gray från Distrikt 7, Angelinaa.

Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen, att ni inte slutar läsa för att era karaktärer är döda. Och kom ihåg, JAG LOTTAR om alla som ska dö. Och i detta kapitlet blev det dessa personer. Hoppas som sagt att ni ändå fortsätter läsa!

Hur kommer det sig att min karaktärer alltid dör i andra (spel)inlägget efter att ha räddat någon? XP

En fråga om sponsoringen:
Får man sponsra flera personer?

Jag lever! #segerdans


Super! Jag skaaa hitta stationen...

Alltså jag är jätteledsen, men han dog en praktfull död. Räddade någons liv. Men slumpen, slumpen Kommer du att sluta läsa? (+vill du sponsra någon?)

Ja det får du c:

Jag kommer nog fortsätta läsa, men följer så otroligt många spel just nu att jag inte riktigt kan hålla koll på något, så jag kommer tyvärr inte sponsra någon just nu.

Okej, det gör inget. Alltså, jag är verkligen ledsen. Levi var en fin person. Och du är en fin läsare ♥

DuSkriverSåBraAttJagDörFattaDet!
Tomas klarade sej! Alla hurrar! (Alla=Jag)

Duuuuuuu äääääär sååååå bäääääst påååååå deeeeet hääääär!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det var:
Fantastiskt
Otroligt
Underbart
Amazing
Beutiful
Gulligt
Vackert
Spännande
Super
Bäst
Seriöst, jag menar det verkligen. Bäst!
Bättre än bäst
Hur mycket bäst det någonsin kan vara!

Jag älskar dina berättelser!

Förresten! Vet ni bra mugglisgame som har platser kvar så uggla mej gärna med en länk till de!

Wohoo! Min karaktär är sjukt badass och klarade sig under karriäristerna Inte för att jag vet om hon gick till ymningstornet men..