Draco Memoraid del 2 - This is War[OBS! Du behöver inte ha läst 1:an]

Yay! Ett nytt kapitel! Vi har längat!♥

JAAAAAAAA!!! ETT KAPITEL!!

♥

Jippie! ♥♥♥

När den här tråden uppdateras fastnar mitt hjärta i halsen och that moment när sidan laddas är oändligt.
Sedan kollapsar jag i en hög på golvet. Alldeles intill mina feels för Draco Memoraid. X) ♥

Yeeey Elz! You're back! ♥

Fö fan nadjis. -.-

(don't worry ska ringa henne hela morgondagen och klaga på henne plus skriva till henne på facebook!)

Kmr ny snart

*tillfälligt avbrott pga enormt lyckorus över mirakel*

Hej mina älsklingar! Som ni säkert hört så har jag fått tillbaka lusten att skriva igen såhär kommer ett nytt kapitel
Den här ff:n är precis som DM1 lite seg i början men jag lovar att ni snart kommer att komma in i handlingen. Jag har massa inplanerat.
Eftersom jag har ny dator (Äntligen!) så har jag inte hunnit skaffa något riktigt skrivprogram ännu så ni kommer säkert hitta en del grammatik och stavfel. Det syns inte heller hur många sidor jag skrivit så kan hända att det här kapitlet blir lite kort. Men det har förhoppningsvis ordnat sig tills nästa kommer ut! Tack till er som stått ut med den långa väntan under mitt uppehåll, ni är guldvärda. Älskar er allihopaa! KRAM från mig och Draco ♥

Elixir, skulle tagga dig när det kom ett nytt kapitel. Här har du ett!

Kapitel 4
Längre än för alltid

”Vad vill du se först?” Blaise vände sig mot Draco som hade ställt sig lutad mot väggen
och uttråkat smackade med läpparna. "Förra gången vi var i svartvändargränden kom mor över ett uppstoppat hvuud av en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr Malfoy tyckte..." ”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco flinades. ”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig, eller hur?”
Blaise ryckte på axlarna. ”Jag har lite svårt för att du försökte döda mig- ja. Annars kan jag inte påstå att jag tycker sämre om dig än vad jag gjorde förut." Tydligen var inte det de svar Draco väntat sig för han såg nästan lite imponerad ut. ”Dessutom”, fortsatte Blaise medan Draco gav honom chansen, ”så vet jag att du inte vill umgås med mig heller.” ”Bingo, Zabini. ” Draco visslade lågt. ”Ännu ett skäl till att du borde hålla dig borta från mig och min familj.” Blaise svarade inte eftersom han visste att det inte spelade någon roll vad han sa. Draco skulle ändå komma på något sätt att platta till honom. ”Är det sant som pappa säger föresten?” Draco försökte låta ointresserad men misslyckades. ”Att... Att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade. ”Hon har varit hos oss.” Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansike dra ihop sig av ilska var för stor. ”Men det var i början”, skyndande han sig att säga. ”Sen kom mor på att det skulle se dumt ut.”
Draco svarade inte. Han undersökte en tavla på väggen men Blaise kunde se att han lyssnade. ”Hon saknar dig.” Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den. ”Jag vet det. Det märks på henne.” Blaise drog ett djupt andetag. "Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta. Istället lät han bedjande. Rentav ledsen. ”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut, de lät både fel och förbjudet. ”Det var inte meningen att dra upp det.” Draco skakade på huvudet och drog fingrarna genom sitt vitblonda hår. Han såg fundersam ut. ”Jag har tänkt på henne varje dag.” ”Jag förstår det.” Blaise drabbades av en overklighetskänsla. Hade någon för ett år sen påstått att han och Draco skulle stå och svabbla om känslor så hade han skrattat den personen rakt i ansiktet. Det var så orealistiskt att han inte visste hur han skulle bete sig. ”Hon tänker på dig också.” Där ljög han åtminstone inte. Han hade sett henne försvinna bort ibland. Till ett ställe där varken han eller någon annan ägde tillträde. Han hatade att han inte kunde följa efter henne dit. Och han hatade att han inte var den hon tänkte på. Han tänkte ju på henne hela tiden. Plötsligt tog Draco tag i Blaise axel och tittade honom rakt i ögonen. ”Du håller väl mun om det här?”
”Vadå?”
Draco himlade med ögonen och Blaise skyndade sig att nicka. ”Bra.” Draco släppte Blaise axlar. ”De är inte direkt förstående på det där stället.” Blaise ville så gärna fråga Draco mer. Han ville fråga om hur det var, om han ångrade sig. Men han visste att han redan gått för långt. Han hade trängt sig på Dracos skyddsnät. Skulle han sträcka sig ännu längre in skulle han få en stöt. ”Vill du se mitt rum? Jag har fått en ny kvastkäpp i julklapp.”
”Du spelar väl inte Qudditch?”
”Nej, men det hindrar mig väl inte från att äga en kvast.”

Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Sen blev han orolig över att det var så tyst där inne. Tänk så hade hon gett sig iväg? ”Här är det.” Blaise höll upp dörren och Draco slank in i rummet. ”Vad litet det är.”
”Det beror på vad man jämför med." Han stängde dörren efter dem. "Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco. ”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just till att svara när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke. När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco med sin vanliga röst. ”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.” Blaise försvarade sig inte även om det fanns en visss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans. Blaise var upptagen med att förstå vad han precis sett. Han hade sett en skugga av rädsla i Dracos ögon.
Draco verkade också ha lagt märke till det för han undvek omsorgsfullt ögonkontakt. Istället undersökte han Blaises skrivbordslådor.
”Kommer du inte tillbaka till skolan?” sa Blaise i ett försök att återställa stämningen.
”Vad tror du?” Draco suckade. ”Hur skulle det se ut? Jag skulle hamna i Azkaban på nolltid.” Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Det tror jag inte”, försökte Blaise. ”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst. ”Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.” Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak.
Det hade inte varit längesen som de suttit på sängkanten och bytt Chokladgrodekort medan deras föräldrar pratade nere i köket om saker som de ännu inte hade förstått.
Draco hade varit mallig och skrytit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett vist vemod över att det var så. I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma varggrå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Draco förlorat sin mamma. Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför den bleka kalla huden måste väl det finnas ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is? ”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig. Draco smålog. ”Du stirrar så hungrigt på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Vad är det du säger?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.” Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes. ”Theodore Nott. Han som springer runt och ser ut som en levande version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt. ”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.” Draco fnös. ”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu är den där lallande smutskalleälskande ufot borta. Nu kanske det äntligen blir lite stil på den där skolan.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes betydligt tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
Men det var förstås ingenting som bekymmrade Draco. ”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd. "Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.” Draco flinade. ”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade hastigt på huvudet och Draco reste sig skrattade upp. "Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?” Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand. ”Du ljög för mig!”
”Förlåt.” Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och tittade bort. "Strunt samma." Hon slängde ifrån sig det på skrivbordet och la sig ner på sängen och såg uttryckslöst upp i taket. "Det var väl lika bra antar jag." Blaise tittade försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?" Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet. "Ingenting?" Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet. "Där ser man", sa hon tyst. "Jag trodde faktiskt att han skulle... Bara någonting...Äsch, strunt samma." Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänge ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?" Han pekade på hennes trollstav som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", svarade hon och petade fram en bortglömnd strumpa under byrån. "Blaise, bara för att vi får lov att använda magi betyder det inte att vi alltid måste göra det." Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner. Blaise rynkade pannan. "Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log. "Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. " Med en putt från sin trollstav lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning märkligt pågrund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul och som hon fortfarande inte vågat öppna. "Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?" Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på dans och med ett stelt leende på sina rödmålade läppar. "Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt. "Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna. "Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln. Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget. "Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att gå efter sin mamma nedför trappan. "Jag ska bara ordna en sak." Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört och sett som hon omsorgsfullt bevakat bakom ryggen på familjen i hopp om att få en nys om vad hennes vänner befann sig. Det hade hittills inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!" En utav Zabinis husalfer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett viss mått av anstränging konka den nerför trappan. En annan bar upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes exelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen. Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten. "Har du allting nu?" Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från hennes hjärta. "Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då." Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvuet; och greppade tag i flaskans kant precis samtidigt. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.

IIIH NYTT KAPITEL ♥ *dör och återuppstår*