Banana Phone

Förlåt för väntan! men här är kapitlet c:
-
Nästa morgon när jag vaknar är jag inte beredd på synen framför mig. Jag är van att vakna till att solen lyser in genom mitt sovrumsfönster, att larmet, bananaphone-melodin, spelas högljutt från min bananaphone och att jag i lugn och ro klär på mig min grävling-skoluniform skolan. Kanske kommer mamma eller pappa in och kollar så att jag är vaken innan de åker till sina jobb. En vanlig vardags-morgon.
Så för ett kort ögon blick glömmer jag bort var jag är. Betong bunker. Mörkt och kallt. Obehagligt. Fuktigt. Personer som klär på sig i tystnad, som hälsar ”Banana phone” lite tyst på varandra. Jag är inte hemma i min varma säng, jag är på planeten Nerfis, och jag ska upp och träna. Träna inför krig.
Förfärat märker jag att jag inte tycker om det här stället. Jag vet att jag borde, men hur mycket jag än försöker går inte. Jag vill ut härifrån! Min mage skriker av hunger och min kropp och hjärna fungerar långsamt, även fast jag just har sovit en lång natts sömn. Eller? Det kan inte ha varit många timmars sömn.
Jag försöker knuffa de tankarna åt sidan och sätter mig upp i sängen och sätter fötterna mot det kalla betonggolvet. När jag har har satt på mig kläderna som har lagts fram i fot änden av sängen är klockan 05:30. Jag kommer på att jag är i samma bunker som Agnes och kollar mig omkring, men jag kan inte se henne någonstans. Hon har väll gått i förväg, tänker jag och går ut ur bunkern tillsammans med två andra flickor. En är lite kortare och har sitt mörka hår i en lång fläta på ryggen. Den andra ser lite äldre ut och har ett mer bestämt ansiktsuttryck. Hon har kort ljusbrun page som hänger livlöst från hennes huvud. Vi tar sällskap tillsammans genom den otroligt långa korridoren. Ingen säger något på ett tag, men tillslut öppnar den korta flickan munnen och börjar tala.
”Jag är Alicia,” säger hon kort och nervöst . ”Jag fyllde nyligen 9.”
9. Hon är bara 9, tänker jag. Jag tycker nästan lite synd om henne, även fast det säkert är en dröm för henne att få vara här.
”Jag är Spencer,” svarar jag.
Den långa flickan svarar inte, utan stirrar bara framför sig. Jag vill inte vara oartig eller något, så jag låter henne vara och vänder mig mot den Alicia igen.
”Känner du någon här?” frågar jag nyfiket.
”Nej. Eller, jag har väll några kompisar som borde vara här någonstans. Vi kom inte tillsammans. Men jag vet att jag inte behöver oroa mig, vi är ju med grävlingarna!” svarar hon glatt.
”Mm. Jag har två kompisar här, men jag vet inte heller var de är.”
Egentligen är jag lite orolig, men det säger jag inte. Skulle vara opassande.
Vi kliver in i hissen och den börjar långsamt sega sig uppåt. Den skakar och gnisslar lite oroligt.
Plötsligt yttrar den längre flickan sig.
”Jag tycker att ni borde vara oroliga”, säger hon och vänder sig mot oss. ”Jag är Karin. 15 år.”
Vi stirrar först dumt på henne. Men sen säger Alicia emot.
”grävlingarna skulle ALDRIG skada oss!”, utropar hon upprört. Men hon låter faktiskt lite osäker på rösten.
Jag svarar inte.
”Var inte så säker på det. Man vet aldrig,” säger Karin tyst. ”Var försiktiga.” Den här gången tittar hon mer på mig, men jag undviker hennes blick.
Hissdörrarna öppnas och fler kliver in. Resten av hissresan går under tystnad.
Jag är glad att få veta att vi får äta frukost, jag är vrålhungrig. Skulle kunna käka en hel bananpudding själv, om jag skulle få chansen.
Men maten är inte en hel bananpudding. Det är någon grå sörja i ett plastglas. Inte mycket, men man får väl nöja sig. Vi går och sätter oss vid ett tomt bord. Alicia sveper i sig hela sitt glas direkt. Karin tittar först lite fundersamt på sitt men börjar sedan sakta dricka det. Jag ser mig omkring. Matsalen som nyss var tyst av trötta blickar och smått oroliga ansikten börjar plötsligt bli fullt av pladder. Folk börjar prata om hur fantastiska grävlingarna är igen, och hur glada de är att få vara här. Jag blir förvirrad. Nyligen verkade de flesta, i alla fall äldre, väldigt fundersamma och oroliga på något sätt.
Och så slår det mig plötsligt. Maten. Det är något i maten. Innan alla åt den verkade besattheten ha gått bort lite över natten. Och sen så fort de åt blev de alldeles besatta igen. Men grävlingarna, skulle de verkligen göra så mot oss? Ja. Jag inser nu också att mina minnen av det som hände innan jag kom hit till Nerfis, när jag var på jorden, är väldigt suddiga. Vad var det egentligen som hände? Jag minns bara bra minnen med grävlingar. Allt annat är suddigt. Det är lite som att läsa av en karta, men där vissa delar är överklottrade, så att man inte kan se de osäkra vägarna.
Jag försöker skaka undan tankarna men äter ändå inte maten. Tyst ställer jag mig upp och går diskret bort mot soptunnan. Mitt hjärta bankar hårt, oroligt för att bli upptäckt. Men alla är så besatta av att prata om hur fantastiskt det är att vara här, och allt såntdär så att jag lätt kan tömma glaset utan att någon märker det. Jag går tillbaka och sätter mig.
När klockan är 5:50 får alla plötsligt order att om vart de ska. Jag ska visst till träningsrum 50. Vi ska öva skott med pistoler. Åldrarna är 10-13, så där ska jag vara. Sakta ställer jag mig upp och börjar gå. Pistoler? Låter farligt.

Haha, JÄTTEBRA!!

Jaaaa, hon åt inte maten! Phew! Hoppas nu att de lyckas få med sig fler att göra det. utan att bli upptäckta

Det där var superbra!
Påminner mig om Divergent, och du är minst lika duktig som Roth.
GOOO LUMOS!!!

Blir typ deprimerad av alla småbarn som finns med där D: men superawesome skrivet!

Va? ett kapitel efter så här lång tid?
Jag är riktigt ledsen för att det tagit tid. Igen.
MEN HÄR! HOPPAS NI GILLAR DET!

(Detta händer samtidigt som Spencer vaknar och äter frukost)

Jag smyger ut ur badrummet.
Långa korridorer med järnväggar, järngolv och järntak.
Vart har de fått all metall från?
Nej, koncentrera dig nu Molly! tänker jag och ser en dörr längst bort i korridoren.
Jag springer så tyst jag kan ditåt.
Öppnar dörren försiktigt.
Där sitter grävlingarna i oändliga rader framför datorskärmar på skrivbord. De är klädda i vita rockar och pratar inte med varandra. Det är kusligt tyst i rummet förutom det oändliga smattret från tangentbord och ingen verkar märkt att jag tittar in.
Jag stänger dörren sakta, sakta, den klickar till.
Ingen vänder sig mot mig eller verkar ens ha hört. Mitt hjärta bultar, bultar, bom bom bom, och jag smyger bakom en av dem och tittar på skärmen.
De skriver så fort, så fort.
Jag läser över axeln.
Människa nummer 734289045235s tankemönster är godkänt. Människa nummer 734289045236s tankemönster är godkänt. Människa nummer 734289045237s tankemönster är godkänt. Människa nummer 734289045238s tankemönster visar risker.
Visar risker?
Det måste vara någon som har tagit sig ur bananhypnosen.
Men... hur kan de veta tankemönstret?
”Det, flicka lilla, beror på att vi kan allt om er.”
Jag vänder mig snabbt som en blinkning om och där står en grävling i röd rock och gula gummistövlar.
”Men...”
”'Hur kan ni veta allt om oss?' Jo, flicka lilla, kallas Tankekontroll.[i/] Vi styr alla era handlingar, och ni vet det inte ens. Jo, flicka lilla, även dina tankar.”
Jag blir helt förstummad. Vad menar han? Jag är vaken!
Jag börjar springa, men han tar tag i min arm. Förtvivlat försöker jag slita mig loss, men det är omöjligt.
Gurka.
”Jo, dina också. Vi [i]vill ha någon att kämpa mot. Vi vill ha fiender. Någon att kämpa mot, annars skulle inget vara kul. Allt det här är en teaterscen, en lek, för oss. Men nu tycker vi att du har blivit för intelligent, för fri med dina tankar.
Hejdå, flicka lilla.”
Men... Hur? Nej, jag är inte deras docka!
Jag ser förfärat på honom, sedan så uppfylls mina tankar av bananaphones.
Han ler.
”Flicka lilla, ha så kul i banankriget!”
Jag vet inte hur, men jag tänker inte, jag bara... gör det.
”JAG ÄR INTE EN LITEN FLICKA!” Jag lyckas bita honom i armen och jag springer, springer, mina ben känns tunga men jag bryr mig inte, jag bara springer och hoppas att jag behåller tankarna tillräckligt länge för att hitta nånstans att gömma mig.

Jag ser inte grävlingens leende.

DUM PAULI! DUM PAULI! DUM PAULI! *dunkar huvudet i väggen* Länka till hemsidan? Men vet ni vad, jag tror att drycken hette Drog...

Ni är jättduktiga cikki och lumos! Blir alltid lika chockad när jag läser det ni skriver. Ni har verkligen talang!
Som ni sa påminner det här starkt om Divergent, men jag älskar det. Ni är grymma och jag har saknat det här! Sluta aldrig skriva!

Kram ♥