13 och såld

Jättebra!

Tack!


Kapitel 84



Jag låg bredvid min syster som sov tungt. Jag kunde inte somna. Det var närmast omöjligt. Så mycket hade hänt på en dag. Aiden hade blivit slagen så att han förlorade medvetandet. Abel hade nu utegångsförbud, på grund av mig. Eller nej, det var inte mitt fel. Det var Richards fel. Han var sjuk i huvudet som straffade mig och Abel för att jag räddat en människas liv. Så skulle aldrig far göra. Och det skulle han aldrig kunna göra heller. För han var död, och skulle aldrig komma tillbaka till Abel och mig. Vi skulle få leva ensamma efter att allt detta tog slut. För visst skulle det ta slut? Här kunde vi inte stanna hela våra liv. Då skulle vi bli hjärntvättade om inte värre. Så kunde det inte bli. Absolut inte. Clive Porter skulle komma och rädda oss, rädda Pistore från ett hemskt öde som redan tagit sin början. Vi kunde inte låta Richard regera mycket längre. Och Abel kunde inte stanna i slottet mycket längre. Varför stack vi inte helt enkelt? Stack ifrån slottet till lägret? Det skulle funka, och vi skulle bli mycket lyckligare än vad vi var. Men sedan tog det också emot så mycket. Genom att leda Abel till lägret, skulle vi vara dödsförklarade om Richard fick reda på att vi var på rebellernas sida. Och om Richard fick nys om lägret och dess destination, skulle vi dö. Nej, det var alldeles för osäkert, hur gärna jag än skulle vilja bo i lägret för alltid.
Men jag var i alla fall tvungen att upphäva utegångsförbudet innan Abel började må dåligt.

Det var snart morgon och jag vaknade efter att ha sovit i några timmar. Abel sov som en stock och hade inte rört på sig mycket sen senaste gången jag tittade på henne. Hon var väldigt söt och hade alltid varit det. Hon var min älskade lillasyster och jag var otroligt glad över att hon låg oskadd bredvid mig. Dock visste jag inte vad som skulle hända senare. Det visste ingen och jag var orolig över att det inte skulle bli ett lyckligt slut för oss.
"Är du vaken?" viskade jag tyst.
Inget svar kom så jag reste mig försiktigt upp ur sängen. Jag tog en enkel klänning och bytte om. Jag såg knappt hur den såg ut i mörkret som fortfarande rådde. Det började bli mörkt senare nu, och gryningen verkade vara längre bort för varje morgon som gick. Snart kom vintern med dess kyla. Undrar hur de i lägret skulle klara sig då.
Jag gick ut ur mitt rum. Direkt stoppade en av vakterna mig genom att ställa sig framför mig.
"Milady, ni får inte lämna ert rum", sa han.
"Struntprat, jag får röra mig i slottet", protesterade jag.
"Men er far--"
"Min far, får väl leva med att jag lämnar mitt rum då. Jag går ju inte ut. Och visst vore det tråkigt om han fick reda på att ni faktiskt har sovit under vakten?" frågade jag med ett övertygande tonfall.
Vakten grymtade lite men steg motvilligt åt sidan. Det var förundransvärt hur lätt de gick på ett tomt hot. Aldrig att jag skulle skvallra och låta de bli straffade, även om de faktiskt förtjänade det som jobbade för Richard. Fast å andra sidan, man visste ju inte varför. De kanske var tvingade, eller inte hade någon annan familj och helt enkelt var hemlös om han inte jobbade. Därför ville jag inte sätta någon i en dålig sits så länge de hade en inte så betydlig ställning.
Jag började strosa runt i slottet, eftersom jag inte visste vart jag skulle gå. Jag lät mina fötter leda mig vart de ville. Men snart hamnade jag vid rosengården, där Aiden hade legat och blött. Det var en svag röd fläck som förgäves hade försökts skrubbas bort. Men Aiden syntes inte till. Jag visste inte var jag skulle hitta honom heller, så jag gick vidare, glad över att han kunnat ta sig bort ifrån platsen. Om någon hjälpte honom skulle det varit ännu bättre.

Jag stannade plötsligt och tittade på utsikten genom ett fönster. Försiktigt öppnade jag det och grimaserade vid gnisslet som de rostiga gångjärnen gav ifrån sig. Ingen kom så jag vände blicken mot Pistores kullar och berg. Byar syntes långt nedanför, även om det kändes som om jag inte var så långt uppe. Fast det var jag tydligen.
"Alice", sa någon plötsligt.
Jag hoppade till och vände mig kvickt om. Vem var det inte om Richard som stod där och misstänksamt tittade på mig.
Jag öppnade munnen för att säga något som jag ännu inte hade bestämt när han frågade:
"Vad gör du här så här dags?"
"Jo... jag kunde inte sova", sa jag och trots att jag talade sanning, lät det väldigt otrovärdigt.
"Kunde du inte sova? Vart är Abel?" frågade han.
"Hon sover fortfarande."
"Och du står här och tittar ut genom ett fönster?"
Jag tog ett djupt andetag. "... Ja."
"Varför?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag kände för det", svarade jag och försökte låta bli att låta lika tvekande som jag kände mig.
Richard gick förbi mig och tittade ut genom fönstret han också. Jag tog ett steg tillbaka. När han inte såg något stängde han fönstret igen.
"Du får inte lämna din kammare, Alice. Sa jag inte det?" frågade han en aning hotfullt.
"Jag uppfattade visst inte det", svarade jag oförstående. "Jag förstod det som om jag fick röra mig i slottet, men inte gå ut."
"Alice, om du vill få gå ut igen, eller om du vill att Abel ska få det, så är det inte klokt att inte göra som jag säger", sa han varnande.
"Men jag visste ju inte", försvarade jag mig direkt. Sedan ångrade jag mig och suckade. "Förlåt då. Jag kan inte ljuga om att jag bryr mig om Aiden. Det gör jag, men jag lovar, och har lovat att jag inte kommer träffa honom hur mycket jag än vill det", jag tog ett djupt andetag, "men jag träffade ju inte Aiden frivilligt trots allt. Det var min instinkt att göra något åt att en vakt slog honom. Jag menade inte att gå emot dig. Men snälla, låt inte Abel bli sjuk. Hon betyder allt för mig och jag klarar mig inte utan henne."
Det tog emot att säga det där, men jag gjorde det ändå. Vi spelade ett spel, och vi var tvungna att göra vad vi kunde för att vinna det till slut.
"Jag ska tänka på saken", svarade han med ett kallt leende. "Gå till ditt rum och lämna det inte förutom när det är dags för dina studier."
Sedan gick han och jag kunde inte göra annat än att gå till min kammare där Abel fortfarande sov.

<0>,..,<0>

The Vampire Strikes Again

yup

Kapitel 85



"Vart var du innan?" gäspade Abel som nyss vaknat.
Jag tittade förvånat på henne. "Märkte du det? Jag trodde att du sov."
"Det gjorde jag, men jag vaknade och då var du inte där. Sedan somnade jag om", sa hon trött.
"Jaha, jag gick bara runt lite i slottet. Jag ville ta lite frisk luft", sa jag med ett litet leende.
"Aha", svarade Abel kort och sträckte på sig.
Det blev tyst mellan oss, och jag kunde svära på att Abel fattade att något hände där ute. Men så länge hon inte frågade tänkte jag inte berätta, det var onödigt att inbilla henne någonting. Det var ju inte säkert att hennes utegångsförbud skulle upphävas. Det var bäst att låta det vara.
"Varför vaknade du då? Hade du en mardröm?" frågade jag vänligt.
"Nej", sa hon direkt. Jag visste att hon ljög, eftersom hon ljög exakt likadant som jag. Därför var det onödigt att ens försöka ljuga för varandra. Men trots att hon hade haft en dröm, lät jag hon hålla det för sig själv för stunden.
Mathilda kom in. Hon log stort när hon såg oss.
"God morgon", hälsade hon.
"God morgon", hälsade Abel tillbaka.
"Sovit gott?" frågade Mathilda medan hon lade en trave med kläder på en stol som hon började hänga in i garderoben.
"Jag har det, men inte Alice. Tror jag inte i alla fall", svarade Abel likgiltigt.
Mathilda stannade upp och tittade på mig. "Jaha, varför inte det då, Alice?" frågade hon varmt.
Jag ryckte på axlarna. "Jag var inte trött, helt enkelt", sa jag.
Mathilda gick tillbaka till sitt arbete. Jag började borsta Abels hår som var lika rufsigt som en fågelskrämmas. Hon hade tjockt, blont hår, som jag, men hennes hår blev helt omöjligt att borsta ur på morgonen.
"Aj", utbrast Abel när jag redde ut en tova.
"Förlåt", svarade jag. "Men ditt hår är hemskt, Abel. Hur gör du?"
"Det... aj... bara blir så... Aj!" svarade hon.
Mathilda kom fram och skrattade hjärtligt. "Ge mig borsten, Alice", sa hon bara och tog över min plats. Hon borstade mycket mjukare än mig och det syntes att Abel tyckte bättre om när Mathilda gjorde det.
"Ditt hår är likadant som min dotters", sa Mathilda med ett litet skratt innan hon verkade ångra sig. Jag satte mig ner bredvid henne på en stol.
"Dotter? Jag visste inte att du hade en dotter", sa jag förvånat och anade att något var fel.
Mathilda suckade och log sedan sorgset. "Jo, jag hade en dotter. Men hon dog i lunginflammation när hon var femton", sa hon med en klump i halsen. En tår rann nerför hennes kind.
Abel vände sig om mitt i borstningen och kramade om stackars Mathilda.
"Jag är ledsen", sa jag sorgset och tryckte hennes hand.
"Det var så länge sedan, men ändå känns det som om det var igår jag såg hennes slutna ögon och förstod att de aldrig skulle öppna sig igen", snörvlade hon. Sedan drog hon sig ur Abels kram. "Tack Abel, se så, vänd dig om nu så att jag kan fortsätta."
Jag satt som förstenad och iakttog hennes mjuka tag med borsten. Jag tyckte så synd om henne, mer än vad jag brukade göra. Mathilda var en sådan snäll människa, hon förtjänade inte något sådant hemskt.
Trots att jag anade att hon inte ville prata med om det, så var jag tvungen att fråga en sak.
"Hade du en man?"
Mathilda tittade upp på mig, men fortsatte borsta Abels hår.
"Ja, det hade jag. Men precis innan min dotter dog, så fick han fara ut i krig. Krigsänka som jag var, fick jag ta hand om vår lilla gård själv, tillsammans med min dotter. Jag hade hjälpsamma vänner, men det räckte inte för att rädda lilla Bellas liv. Sedan var jag alldeles ensam i flera år, innan jag förstod att jag inte hade något annat val än att börja arbeta här. Mina vänner dog en efter en av ålderdom och sjukdomar, och jag blev allt mer ensam. Jag befarar att min man har dött i kriget, och att hoppet om ett lyckligt slut inte är så stort numera."
"Förlåt mig, Mathilda", ursäktade jag mig skamset. Jag strödde salt i gamla sår.
"Det är inte ditt fel, Alice. Du har inget att säga förlåt för", sa hon med samma sorgsna leende.

Två till bra avsnitt

Tack Goiz!


Kapitel 86



Den dagen hände inte mycket. Abel fick ju inte lämna rummet, så hon hade inte mycket stort val än att vara ensam när jag begav mig till professor Herkes tornrum. Jag skötte mig bra, enligt honom, och lärde mig snabbt, trots mitt "tillstånd".
Professor Herke verkade förstå mig på något sätt, jag kände att jag kunde prata med honom. Men det gjorde jag inte, det skulle säkert vidarebefodras till Richard. Han var snäll mot mig, det hade jag inte trott från första gången när jag träffade honom. Han verkade ha spelat inför Richard, fast troligen hade jag helt fel på den punkten. Därför tänkte jag inte mer på det.

Nästa dag vaknade jag ganska sent. Att vara vaken så sent in på natten var inte bra för mig. Jag hade varit dödstrött på kvällen och riktigt vresig, som jag oftast var när jag var trött och inte orkade göra annat än andas. Jag hade somnat vid samma stund som mitt huvud vidrörde kudden.
När det bara var Abels hår som återstod på listan av att göra sig iordning, kom Richard in. Han log ett falskt leende mot oss.
Vi tittade tillbaka på honom, medan Mathilda borstade Abels hår.
"Du och jag talades ju vid igår natt", sa han och jag kände Abels blick på mig, och Mathilda som diskret sneglade på mig. "Och jag tänkte att ni kanske behövde komma ut lite. Men förbudet är inte upphävt än, bara en liten tjänst åt mig."
Jag tittade på Abel och sedan tillbaka på Richard.
"Visst", sa jag med ett litet leende. "Vad vill du att vi ska göra?"
"Bara lämna en betalning till en vän åt mig", svarade Richard.
"Varför lämnar du den inte själv?" frågade jag och försökte dölja min misstänksamhet.
"Jag har tyvärr väldigt mycket att stå i. Det är en gammal man som lätt blir sjuk. Det vore inte rätt att få honom att gå till mig, eller hur?" frågade han och jag kände att han anade att jag var misstänksam.
"Självklart inte, men varför inte någon av vakterna?" frågade jag igen.
"Alice, om du inte vill gå, behöver du inte, jag tänkte bara att du ville ta lite frisk luft med din lillasyster", sa han och jag visste att han ljög. Men det var ändå en chans att i alla fall få gå ut, och det kunde göra Abel gott.
"Nej, förlåt mig. Jag är bara väldigt trött idag. Men vi går, eller hur Abel?" sa jag med ett leende.
Abel nickade. "Visst", sa hon sedan.
"Bra", sa Richard och gav mig en en penningpung. Den vägde lite mer än jag hade trott och jag blev nyfiken på vad det var i. "Ge den till honom. Han bor utanför slottsområdet, faktiskt så bor han ganska nära Stephanie, så jag tror du hittar. Det är två hus innan Stephanies. Det är ett stort grönsaksland framför det. Troligen håller folk på att rensa upp allt ogräs, den gamle mannen är alldeles för gammal för att sköta det själv."
Jag nickade. "Vad är det i?" frågade jag nyfiket. "Den är tung."
"Pengar. Ganska mycket, eftersom han gjorde mig en stor tjänst. Mer kan jag inte berätta, även om jag vet att du vill det", log Richard. Hans leende fick mig att vilja kräkas.
"Okej, far", sa jag och tog Abels hand. "Kom."

Vi gick ut genom slottet nerför trappan. På det lilla området täckt av kullersten hade människor brukat sätta upp marknad. Men nu fanns det inget att köpa eller byta. Det man hade behövde man för att överleva. Nu var det tomt, förutom människor som rörde sig. Vissa arbetade, eller var påväg till arbetet. En man med skottkärra fångade upp mitt intresse. Hans ansikte hade en blåtira och hade blivit sönderslaget. Om det inte varit för hans blonda hår skulle jag inte känt igen honom. Men det var Aiden som gick där och körde hö med skottkärran. Han såg mig också. Hans ögon lös upp för ett ögonblick. Han log svagt mot mig.
Jag stod som förstenad. Allt jag ville göra var att slänga mina armar om honom. Men Richard hade spioner. Jag kunde inte prata med honom, eller titta på honom för länge. Abel såg vem jag tittade på. Jag tittade ner i marken och kände mig vilsen. Trots att jag ville gå fram till honom och gråta av lycka för att han var okej, vände jag bort blicken. Jag bet mig hårt i läppen och började gå igen, bort ifrån Aiden och hans svikna och sorgsna ögon som jag inte kunde låta bli att föreställa mig.

"Varför gick du inte till honom?" frågade Abel.
"För att det är just det jag inte får. Tro mig, jag vill, men det är ju därför vi inte får gå ut", sa jag med sprucken röst. "Det skulle gjort våra liv hemska."
"Det är de väl redan", muttrade Abel för sig själv. "Men vi fick ju gå ut nu, och det var ju utan att ignorera honom."
"Men om han fick reda på att jag ens tittade på honom skulle han straffa oss hårdare än vad du kan tänka dig."
"Jag tycker du överdriver, att du tittade på honom kan väl inte vara värre än att du pratade med honom?" sa Abel.
Jag ryckte på axlarna och tog ett skälvande andetag. "Jag kunde helt enkelt inte prata med honom, Abel. Hur mycket jag än ville kunde jag inte. Så är det bara", sa jag sedan. "Nej, nu ger vi detta till mannen och går sedan tillbaka."
Vi gick på vägen till Stephanie och som Richard beskrivit, såg jag grönsakslandet. Men det var ingen som arbetade där, fast det växte ogräs överallt. Jag hade inte lagt märke till det förut.
Jag gick till dörren och knackade på. Jag hörde hasande steg innanför dörren. Långsamt öppnades den och visade en gammal bräcklig man med ett rynkigt ansikte.
"Eh.. hej. Jag är Richard den--"
"Ja ja, jag vet vem du är", avbröt han mig. Jag gav Abel en häpen blick.
"Jaha... ja, jag skulle ge dig detta, du vet nog vad det handlar om mer än vad jag gör", sa jag trevligt och log. Jag gav över penningpungen.
Han öppnade den och tittade i den.
"Bra", mumlade han nöjt för sig själv. Sedan tittade han på mig och Abel igen. "Tack så mycket", tillade han och stängde dörren mitt framför ansiktet på oss.
"Det gick snabbt", sa Abel förvånat.
"Ja, det gjorde det verkligen. Man undrar vilka affärer Richard hade med honom", svarade jag fundersamt medan vi började gå tillbaka.
En man med gråa och dystra kläder passerade bredvid oss.
"Jovisst, men häng inte upp dig på det, Alice", rådde Abel.
"Du har rätt, Abel", sa jag och log. "Du är allt smart du."
"Såklart jag är, sen när skulle jag inte vara det?" log hon tillbaka.
Vi gick in i slottet igen, efter att ha fäst blicken rakt framåt för att inte råka se Aiden igen. Det skulle jag inte klara av, och troligen inte Abel heller. Jag skämdes något enormt över det jag gjorde. Då ville jag bara ställa allt till rätta.

Åååh... Stackare, Alice och Abel fick i alla fall gå ut Superjättebra!

Jättebra, fast kapitlen kommer kanske lite för snabbt. Hinner knappt läsa av allt det awesomeiga