Efter Hogwarts (rollspel)

jag såg på dem och log
"Så du blev jorunalist?" sa Severus och jag nickade
"Ja och jag försöker skriva en bok med, men jag har fullt upp med den här" skrattade jag vänligt och såg på Mina
"ja jag förstår det om hon är din och Simons dotter och hon bara är hälften så jobbig som du var så ja" skrattade Severus
"Jag var inte jobbig" protesterade jag vänligt
"Som du vill herrskarinna" sa han och bugade och jag såg på honom o suckade innan jag log stort
"Du kunde inte låta bli va?" sa jag
"Nej och det får dig fortfarande att le" skrattade han och jag nickade
"Han är rolig" sa Mina och jag log
"Ja jag vet, det var synd att alla andra inte fick veta det bara. varför var du tvungen att vara så envis?" sa jag och såg på honom
"Är jag den som är envis?" sa han och höjde ett ögonbryn och jag nickade
"Ja om du låtsades hata mig i 7 år så måste du vara envis." sa Harry och Severus såg kallt på honom och Harry ryggade tillbaka lite
"Äh han driver bara med dig" skrattade jag och Severus log lite och Harry slapnade av
"Tänk att den blicken funkar varje gång" sa han lite roat
"Kan ju bero på att du brukade ge mig kvarsittning varje gång eller dra av poäng varje gång du gav mig den blicken" sa Harry lite roat
"skulle jag delat ut blommor och hoppat runt istället?" sa Severus kallt och jag skrattade när jag fick upp den bilden i huvudet
"Nej, men ett leende hade inte varit fel" sa Harry och jag nickade och Severus sa inget utan bara himlade med ögonen och Dumbledore tog till orda
"Så ni spelar quidditch hur gick det till?" frågade han Laura och Ginny vänligt

Ginny och jag log mot Dumbledore.
- Jo det började med att jag blev med i Gryffindorlaget, sen när jag slutade skolan sökte Holyhead Harpies en ny jagare och jag provade på och fick platsen, sa hon glatt.
- Ja och jag har vart reserv sökare i samma lag sedan Ginny började i och nu för några dagar sedan gick hon i pension och jag fick platsen som sökare, sa jag glatt mot Dumbledore.
- Så bra att det går bra för er, sa Snape och log.
- Trodde du nått annat?, sa jag glatt och såg på honom.

jag log mot mina vänner
"Ja det var inte jag som ramlade ner från stegen till Trelawneys klassrum och fick hjärnskakning" sa han roat och Laura sa inget och jag log och Severus svarade lite mer allvarligt "Nej jag hade snarare varit förvånad om det inte hade gått bra för er"
"vi gick ju på den bästa skolan och hade de bästa lärare" sa Ginny vänligt och Severus nickade
"det var den största lögn jag hört, Ginny. seriöst hälften av lärarna var hemska och ni hatade mig" sa han roat och Ginny rodnade lite
"Kan du klandra dem?" sa jag och mötte de svarta ögonen
"Nej det kan jag väll inte, men de kan i alla fall vara ärliga" sa han och ryckte på axlarna
"Äh du skrämer dem fortfarande" sa jag roat och Severus log lätt och Harry ryckte lite på axlarna
"Ja du var ju knappast den snällaste läraren" sa Harry och Severus nickade
"Nej men du var en hopplös elev" svarade Sev även om det inte var helt sant, men jag sa inget utan bara log
"Jag saknar dig verkligen Severus" sa jag och såg sorgligt på honom
"Jag saknar dig med Cara" sa han och log tröstande mot mig och jag kunde inte annat än att le tillbaka
"det är så orättvist! varför var du tvungen att dö" sa jag argt
"Det är så det är i krig, vissa dör. vi var berädda på det" sa Severus enkelt
"Ja men varför var alla i min familj tvungen att dö?" sa jag sorgset och ställde mig upp
"Du valde Cara." sa Severus lätt, måste han alltid veta svaren
"Ja, men inte att du skulle dö och inte att Simon skulle dö" sa jag och ångrade att jag kom hit, alla minnen kom tillbaka och tårarna rann. "Jag behöver lite luft"
jag gick ut ur rummet och stängde dörren bakom mig, förvandlade mig till en snöleopard och sprang ner till mitt vanliga stället som jag alltid hade gömt mig på under skoltiden. platsen vid sjön, jag la mig ner och såg ut över sjön. jag borde inte blivit så arg. jag borde varit glad över att fått prata med Severus. jag var väll glad också, men jag saknade honom så. varför var han tvungen att dö? varför var Simon tvungen att dö? jag visste att pappa skulle dö, men jag hade chans att säga hejdå till honom i alla fall, jag fick inte säga hejdå till Simon och till Severus han jag inte säga hälften av sakerna jag ville. jag stirrade ut över sjön och visste att jag skulle behöva återvända snart

Jag log roat mot Snape och såg senare Cara springa ut.
Jag kollade på de andra.
- Ja jag kan inte springa efter henne, du vet var hon är inte sant?, sa Snape och jag nickade.
- Ta och gå till henne då hon behöver dig, sa Snape vänligt.
- Stanna här med Mina och tvillingarna, jag kommer om en stund, sa ajg och förvandlade mig till Varg.
Jag sprang ut på skolområdet och hittade Cara på sitt vanliga depp ställe framför sjön.
Jag la mig bredvid henne som jag gjorde under skoltiden och väntade på att hon skulle börja tala.

jag hörde några steg bakom mig och jag antog att det var Laura och jag vände mig om och såg på henne och log lite, det var precis som förr, jag blev ledsen och stack och hon kom för att hämta mig och de funkade alltid, men enda grejen är att det inte var som förr! det var inte längre något liten grej utan den här gången kunde jag inte göra något åt det. jag lutade mig mot henne när hon la sig bredvid mig
"Du vet vad det gäller. vad vill du att jag ska säga?" sa jag sorgset och såg på henne. vad kunde jag säga? det fanns inget jag kunde göra eller säga. den här gången kunde jag inte fixa problemet

- Vet inte Cara, det är många som dött och inte bara din familj.
Inget kan få dem tillbaka.
Men de hade blivit ännu flera om du inte gjorde det du var tvungen att göra.
Ibland är man tvungen att göra det som känns fel för en själv men rätt för alla andra.
Jag är ledsen men jag kan inte säga vad d ska göra.
Inget kan få dem tillbaka och man får minnas de fina stunder man haft med dem och sen lägga resten i det förflutna.
Det är inte bra att leva i det förflutna och glömma att leva i nuet.
Tänk på alla fina minen och glöm de andra, sa jag vänligt och kurade in mig bredvid henne.

(Jag gråter faktiskt nu på riktigt, jag hatar att Severus dör )

"Ja jag vet, jag är självisk" suckade jag sorgset och såg ut över sjön "och det är inte det att jag dödade pappa som är det värsta, jag kunde säga hejdå till honom, och vi visste båda vad som skulle hända, men det är Severus och Simon som jag ångrar att jag inte fick säga hejdå till på riktigt" jag la huvudet i gräset och såg på bläckfisken som lekte ute i sjön. "Jag tänker på alla fina stunder vi haft men det hjälper inte, jag hatar fortfarande att de dog, jag hatar att de lämnade mig kvar! varför kunde inte jag fått följa med dem?" sa jag sorgset och såg på min vän "Hade jag inte haft Mina hade jag gjort dem sällskap..." sa jag sorgset "Förlåt, det var inte meningen att säg så"
jag såg på Laura och hoppades att hon skulle gå på lögnen. det var egentligen sanningen, Mina var anlednignen till att jag levde, hon var mitt ljus och jag kunde inte lämna henne själv kvar

- Nej du är inte självisk, du har bara stäng sorgen inom dej.
Tänk bara på hur jag var när jag misste min familj.
Jag kände likadant, som du gör nu, sa jag vänligt och såg på henne.
- Och föresten, när ska du lära dig att jag vet hur du känner och tänker, ja en del iaf.
- Jag fattar väll att Mina är viktigast i ditt liv, det är väll ändå inget att säga förlåt över, sa jag och log.

"Jag känner mig självisk, jag menar jag har ju det inte värre än någon annan." sa jag och såg på henne och tänkte på alla andra som förlorat någon, Teddy hade inga föräldrar, George hade ingen tvillingbror längre och ja det var ju bara början
"Ja jag antar att jag behöver prata med någon och du känner mig nästan för bra" sa jag och såg glatt på henne och gav min vän en lätt puff "Ja jag är glad över att jag har Mina, men jag undrar hur hon egentligen har det? jag menar jag är ju inte den gladaste mamman hela tiden och jag jobbar så mycket jag kan så jag slipper tänka och jag sover typ inget så när Mina hittar mig på monarna brukar jag vara helt slut. fast frågan är hur mycket hon märker? jag vill bara att hon ska vara glad" sa jag lätt och såg ut över sjön "Jag är så glad artt hon har fått vänner nu"

- Jamen ändra ditt liv då, prata med någon hur du känner, jag ställer gärna upp på den punkten det vet du.
Då kommer du jobba mindre, bli gladare och sova bättre, sa jag med ett varggrin och knuffade henne tillbaka.
- Du måste ändra dig nu om du inte vill att Mina ska bli olycklig.
Jag tror hon inte märker något nu, kanske lite.
Men när hon blir äldre märker hon det definitivt och då kan det vara försent.