George Weasley - When I'm gone

Jättebra c:

superbra!!!
meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

super awesome

Underbaaar!!!!!! Mer mer mer meeeer!!!!!!

så bra!!!!!!!!!!!!!!

Naw, tack så jättemycket! Jag kan tyvärr inte skriva mer just nu, för i skolan håller vi på att skriva en deckare. Jag har ungefär en vecka på mig att skriva klart den, så jag måste tillägna all tid åt den. Förhoppningsvis kommer jag att hinna, och då kommer det nog ett nytt kapitel någon gång nästa helg. Om ni vill ha något att läsa under tiden så vill jag gärna att ni kikar in här: I ett sista andetag. Det är en del att läsa, ja, men om ni gillar sättet jag skriver på så tror jag att det passar er.

bara jag vet att det kommer mer någon gång så! hoppas det går bra med deckaren!

Nu har jag försökt få ihop något läsbart. Jag kan ärligt talat säga att jag inte blev nöjd med kapitlet, men det ger er i alla fall något att läsa. Jag vill inte låta er vänta för länge. Men nu så blev jag också nyfiken på hur många som faktiskt bevakar min tråd och läser den här ff:en. Snälla, kommentera efter detta kapitel så att jag får se på ett ungefär vilka som läser. Det skulle vara kul att veta. :3 Tack på förhand.
----------------------

35.
"In the tunnels of confusion"

De tre ungdomarna vände sig om samtidigt efter det att de hoppat till av Georges röst. George mötte deras förvånade blickar med något han trodde såg ut som ett ansvarstagande uttryck. Det var svårt, för han hade aldrig tagit så mycket ansvar i sitt liv, inte när det gällde ordentliga saker i alla fall.
"George?" Det var Ron som verkade återhämta sig från den lilla överraskningen först.
George lät blicken vila på sin lillebror, men fann inget passande svar att ge honom.
"Vi hittade hålet där uppe och blev nyfikna på vad det var", förklarade Hermione med en röst hon antagligen försökte få att låta som lugn och sansad. George kunde ändå höra en svag ton av osäkerhet bland orden.
"Och ni hoppade i?" frågade George. Den här gången lät han orden låta ännu mer bestämda. "Är ni galna eller?"
"Du då?" sköt Harry snabbt in. "Vad gör du här?"
George vände blicken mot Harry. Han kunde inte rå för den hastiga utsuddningen av all ilska i sitt ansikte. Han hade inte varit beredd på en motattack. Genom att räta lite på ryggen försökte han se ut som om han hade kontroll över situationen, vilket han såklart inte hade. En kyla hade spridit sig i hans kropp. Han gillade inte att vara här nere. Det gav honom rysningar. Ändå ville han stanna kvar. Han visste att han säkert skulle få i alla fall ett svar om han fortsatte att gå runt. Men först var han tvungen att få bort Harry, Ron och Hermione. Det kunde bli farligt. Fast de hade varit med om väldigt farliga saker förut. Men det brydde han sig inte om. Han ville inte riskera att någon familjemedlem eller vän kom till skada. Han försökte snabbt komma på något att säga till sitt försvar.
"Jag letade efter er", sa han. "Eftersom jag inte hittade er någonstans där uppe trodde jag att ni fallit i."
Ron och Harry utbytte snabba blickar. George undrade hur meningen hade nått fram till ungdomarna. Han väntade spänt efter något svar. Det dröjde några sekunder innan någon av dem började tala igen.
"Visste du om hålet?" Det var Hermione och hon lät väldigt påträngande.
"Nej." För en gångs skull kunde George svara utan att behöva tänka. Sanningen här kunde inte skada någon. Men nu behövde han få bort de andra härifrån.
En ny, kort tystnad. George sökte desperat efter något att säga, något kommando eller något som fick dem att fatta att de måste ut. Ändå stod han som förlamad. Han visste inte vad han skulle göra.
"Hur är det George? Du ser inte helt kry ut", sa Ron plötsligt. Han lät uppriktig.
George tittade förvånat på sin bror. Han hade inte tänkt på sitt ansiktsuttryck, nu kunde det ha förstört allt för honom.
"Va?" Han kunde inte låta mer oförstående än så. Det var inte något han hade tryckt fram. Det hade kommit automatiskt.
"Ja, du verkar orolig för någonting", instämde Hermione med en fundersam stämma.
Nej, tänkte George snabbt. Nej, de får inte tro det. Han mötte så lugnt han kunde Hermiones blick, men hennes ögon verkade borra in sig i hans. Det mörkret som fanns runtomkring dem - som klädde kanterna av Lumos-besvärjelsen - verkade väldigt tryckande. Som om det kom närmre för varje sekund. Var George orolig? Han visste inte, men Hermiones blick verkade vilja lista ut hans känslor. Han kände hur osäkerheten sakta växte fram. Han behövde göra något, säga något.
"Ja", erkände han kort. "Det går tunnlar under jorden på våran bakgård. Såklart att jag är orolig! Det kan vara livsfarligt här!"
De andra verkade godkänna hans uttalande. Det gjorde George lättad. De fick verkligen inte misstänka något.
"Nu måste ni ut", sa han bestämt.
Han ville inte möta något motstånd nu. De borde vara tillräckligt smarta att förstå att det inte gick att vara här. Men en tanke hade slagit honom. Det gick tunnlar under deras bakgård, kanske till och med under deras hus. Varför? Det var ännu en sak att ta reda på, ännu en sak att få svar på. Han visste inte om han ville ha fler oförstående saker att tänka på, men det kändes viktigt på något sätt. Det här var något han inte fick slänga bort. Han måste hålla detta i tankarna, precis som allt annat konstigt som hänt honom de senaste dagarna. Han bet sig löst i läppen samtidigt som han såg sig om.
"Vi går samma väg som vi kom in", bestämde han utan att låta sig hindras.
Han steg åt sidan för att låta sin bror och hans vänner gå förbi. Det tog några motvilliga sekunder innan de valde att lyda honom. George började gå efter dem och drog upp sin trollstav för att vara helt på den säkra sidan.

En stund gick de under tystnad. Det kändes som om de hade gått i flera kilometer. George mindes inte att det hade tagit så lång tid. Han började bli nervös. Om de inte hittade vägen ut skulle det kanske vara fast här. Stegen han tog kändes tunga som bly. Han var på ständig vakt om något skulle hända och han var beredd att skydda både Ron, Harry och Hermione med sitt liv. Han litade inte på att tunnlarna var säkra. Det fanns inget gott tecken - mer än att de verkade vara de enda i närheten - som tydde på att det var ofarligt att gå där.
"Där framme!" utbrast Ron plötsligt.
George kunde se sin lillebror peka snett uppåt och en lättnad fyllde hans kropp. De hade hittat tillbaka. Om det var samma hål vill säga. Ett svagt, vitaktigt ljus sken in genom en öppning i tunnelns tak. De stannade under den. George kände sig ivrig att komma upp igen - komma upp med de andra. Kanske att han skulle gå ner hit igen någon gång, men just nu fick han inte visa den viljan för de andra. Det påminde honom om att de andra kanske tänkte likadant som han själv.
"Ni får aldrig gå hit igen", sa han. "Förstår ni?"
Det blev tyst en stund.
"Jag förstår inte varför du är så orolig", sa Harry lätt. "Det verkar ju inte finnas något här som är farligt."
George fnös kort. Han ogillade att Harry sa emot honom. De borde vara tacksamma för att han bryr sig om dem.
"Det vet du inte", sa han med en allvarlig ton. Han tänkte göra allt för att slå in det i deras huvuden; de fick inte vara här. Aldrig någonsin.
Hermione sträckte ut sin trollstav mot golvet av hårdpackad jord under dem. Hon mumlade fram någon besvärjelse som George inte kände till och plötsligt började marken darra lätt. Han blev först förskräckt, undrade vad Hermione hade gjort för att starta ett jordskalv, men lugnade sig genast då han såg en liten plattform lyfta från marken framför dem.
"Upp på den", sa Hermione kort samtidigt som hon själv satte upp ena foten på plattan av sten.
De andra lydde henne utan att tveka och snart stod alla fyra på det trånga utrymmet.
"Om jag beräknat det hela rätt så kommer vi precis igenom hålet", sa hon.
Plattan började röra sig uppåt. Det gick sakta, vilket antagligen var till för säkerheten. George försökte lugna ner sitt skenande hjärta, försökte övertala sig själv att han inte hade något att oroa sig för. Han behövde nog inte tro att de tre skulle gå dit igen. Fast de hade brutit mot regler innan, om man gick efter vad han hade fått höra. Kanske var dessa människor inte att lita på heller. Vem visste vad de kunde hitta på?

braa!

Bra