Dottern [SV]

meer

Helt fantastisk!

Stationen var fylld av människor. Många iklädda märkliga kläder, men även några i vanliga kläder. Trots att hennes instinkter sade åt henne att hålla sig undan de märkliga typerna var det dessa hon följde efter, eftersom det var dessa som var trollkarlar.
Hermione hade förklarat noggrant hur hon skulle bära sig åt, så hon blev inte chockad när hon såg att allihop sprang in i murväggen mellan perrong nio och tio. När hon dock vågade sig framt till någon och undrade varför mugglarna inte såg dem, blev svaret:
"Äsch, de där, de ser ju ingenting."
Och till Londons förvåning märkte ingen heller när hon själv sprang in genom väggen och kom fram till perrong 9 3/4.
Hon kunde inte låta bli att beundra tåget när hon såg på det. Det var enormt, och rymde elever från hela skolan. Hon kunde inte ens tänka på hur stort det var; synen var för slående. Visionen bröts dock av en röst.
"Så du är här."
Han sade det inte nedlåtande, och inte som ett glatt "Du kom!" utan endast som ett konstaterande. Hon hade kommit. Hon vände sig om. Han log fortfarande inte, han bara såg på henne.
"Felix ..." började hon, men visste inte hur hon skulle fortsätta. Vad skulle hon säga, vad skulle hon be om ursäkt för, när hon inte ens visste varför han var arg?
"London, du ..." han svalde, och kliade sig i nacken som om han funderade på vad han skulle säga härnäst, "Slytherin är det sista elevhem du skulle hamna i. Du behöver inte oroa dig för att bli illa behandlad. Jag kan inte mycket, men jag ska hålla dem undan om ..."
Det var här London fick nog. Först undvek han henne i flera veckor, och nu pratade han om att FÖRSVARA henne? Som om hon var vilken liten idiot som helst?
"Så DU ska hålla dem undan?" Hon fick hejda sig för att inte skrika, "Vem tror du JAG är? En prinsessa i ett torn som bara väntar på att bli räddad? Jag må inte ha gjort något försök att träffa dig, men det betyder för allt i världen inte att jag är svag!"
Felix bara såg på henne. Som om han gjort henne arg med flit, bara för att få henne att hålla sig undan. Bara för att få se henne prata med honom frivilligt. Och mitt i den stunden förstod hon. Hon förstod i samma stund hon såg in i de där ögonen; så likgiltiga, men ändå så sorgsna. Så uppenbara, så att det inte fanns ord att beskriva dem. Det var inte hans leende nu, det var hans ögon.
Han såg henne inte som svag, inte som en prinsessa i ett torn. Han såg henne som London. Han visste att hon klarade sig själv, han visste att hon skulle klara sig utan honom.
"Det är det här du vill", fick hon till slut fram, "Du vill att jag ska hålla mig undan dig."
"Jag har aldrig velat att du skulle hålla dig undan mig", mumlade han, "Jag har spenderat de senaste fem åren med att försöka få dig att prata med mig igen."
"Är du rädd att mitt rykte ska förstöras om jag pratar med dig, eller är du rädd om ditt eget?" Väste London och gick iväg.
"London!" Skrek han efter henne, men när hon inte stannade sprang han efter henne tills han stod framför henne igen.
"London, förstår du inte att jag har varit upp över öronen kär i dig sedan jag var åtta år? Har du, under något av de här fem åren, tänkt den lilla tanken att jag på fullt allvar funderat på att ta livet av mig efter varje gång du vägrat träffa mig? Inser du att du är det enda jag levt för?"
London vägrade möta hans blick när hon mumlade: "Man älskar inte när man är åtta år. Om du känner samma sak för mig nu som du gjorde då är det inte kärlek. Det är vänskap. Och det finns en viss skillnad."
Hon skulle börja gå därifrån igen, om inte Felix lagt sina händer på hennes axlar och hållit henne kvar.
"Om jag kysser dig", sade han tyst, så att ingen annan kunde höra, "Skulle jag få dig att förstå att vänskap gentemot dig inte är vad jag känt de senaste fem åren?"
Londons ögon fylldes med ens av tårar. "Kyss mig inte", viskade hon, "Det gör ingenting bättre. Om du inte vill att jag ska prata med dig i skolan, låt det vara så. Jag kan ignorera dig. Jag har blivit ganska bra på det efter fem år. Jag är inte arg på dig. Jag var aldrig arg, det vill jag att du ska veta. Jag bara måste ... gå ..."
Det sista ordet fick hon knappt fram innan hon lyckades slita sig loss och gå in i en vagn. Felix följde inte efter henne.

Jättebra! ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

men men men :o :'( stackars söta barn! eller ja, Stackars London och Felix :'(

Mer x(

meer

jätte bra ! meer

Åååå mer!