Oblivion [SV]

JAJA, MEN HUR GICK DET MED WILLOW?!?! x)

OJJJJ! Haha! xD I DON'T KNOOOOOOW!

CX

alltså jag vet inte jag är bara inte nöjd över det här kapitlet så det var därför jag inte har lagt ut det, har skrivit om det typ tre gånger hahhaha
men tror jag att det duger nu så här kommer nästa kapitel
____
Kapitel 28
Jag lyckades komma upp ur min liggandes position nedanför trappan ganska så snabbt, fastän allting gjorde ont. Jag gissade på att jag var väldigt försenad till lektionen, så jag samlade ihop mitt utspridda material så fort jag kunde - vilket inte var särskilt snabbt då jag knappt kunde gå normalt. Jag svor några gånger medan jag plockade upp allting, och ramlade nästan omkull igen när jag började gå. Jag hade definitivt stukat min högra fot ordentligt. Jag kände även hur något varmt rann ner för min kind, och såg hur min ärm blev blodfläcklig när jag torkade bort det.

Det tog minst tio minuter innan jag stod framför dörren till försvar mot svartkonstsalen. Jag öppnade den och steg försiktigt in i rummet med ryggen mot alla elever och Professor Moody, som alla slutade läsa när jag steg in i rummet. Med huvudet lågt började jag så snabbt som jag kunde halta mig fram till min plats bredvid George.
”Fortsätt läsa för er själva.” Hörde jag Moody utbrista när jag kommit fram till mitt bord. ”Se så, ögonen i böckerna.” Jag satte mig bredvid George och la mitt material på bordet.
”Vilken sida?” Sa jag. Min röst var mycket skakigare än vad jag trodde att den skulle vara, och jag var säker på att George märkte det.
”Trehundratjugosju…” sa han långsamt. Fastän mitt hår hängde för mitt ansikte förstod jag att han tittade på mig. Jag försökte ignorera det medan jag öppnade sidan och började läsa. Jag kom dock inte så långt innan texten täcktes över med blod som droppade från mitt ansikte.
”Willow.” viskade George förskräckt. ”Du blöder.” Jag ignorerade honom och fortsatte läsa den texten som fortfarande var synlig.
”Jag förstår om du är arg på mig pågrund av balen eller nåt, men seriöst prata med mig. Vad hände?”
”Jag är inte arg.” mumlade jag tyst. Det var sant, jag hade inte ens tänkt på att han hade övergett mig när det gällde baldejt efter att Daniel hade frågat mig. Jag fick inte reda på vad George skulle säga härnäst, för Professor Moody ställde sig plötsligt framför oss.
”Weasley. Ta henne till Madam Pomfrey, så slipper vi andra störas av er lilla konversation. Alla ni andra, fortsätt läsa! Howley, jag ser tuggummit!” Jag suckade och ställde mig upp.
”Ta inte med dig materialet, Lee och Fred kan ta det. Kom igen.” Jag lät min blick stanna på golvet medan George la en arm runt mina axlar och ledde mig ut ur klassrummet till sjukhusflygeln. Varken jag eller George sa någonting under vägen dit. En av de två stora trädörrarna var öppna, och vi gick in direkt. Senaste gången jag hade varit här var när Gabriel precis hade hittats utanför slottet i början av terminen. Tanken distraherade mig och gjorde att jag började tänka mer på den kvällen, om Gabriel möjligtvist hade kommit ihåg något mer. Jag drogs snabbt ut ur mitt huvud när Madam Pomfrey klev ut från sitt kontor, och jag tittade upp för första gången på flera minuter. Hennes ansiktsuttryck ändrades snabbt när hon fick syn på mig. Till vad vet jag inte, jag var inte den bästa på att läsa av människors känslor. Hennes blick fästes på George.
”Placera henne på sängen där borta. Jag kommer alldeles strax.” George nickade och ledde mig bort till en säng i mitten av rummet, förutom en liten mörkhårig tjej som låg och sov längst bort i salen var det bara vi där. Jag satte mig ner och tittade ner på mina händer. De var helt röda, förmodligen från när jag skulle få bort mitt hår som hade klistrat fast sig på mitt ansikte på vägen dit. George satte sig i en stol bredvid och drog in andan när han såg hur jag verkligen såg ut.
”Vad hän – ”
”Vad hände?” Madam Pomfrey kom ut från sitt kontor med en skål som troligen innehöll vatten och en handuk.
”Jag ramlade ner för ett trappa - ” delvis sant. ”på väg till min lektion, men när jag klev in i klassrummet sa Professor Moody åt oss att gå hit.” Hon nickade, och höll sedan kvar sin blick på mig ett tag innan hon räckte handduken till George och ställde skålen med vatten på nattduksbordet bredvid sängen.
”Vart har du ont?”
”Överallt. Men mest i högra foten och i den här armen.” sa jag och lyfte min vänstra arm så mycket jag kunde utan att det gjorde hemskt ont.” Madam Pomfrey kände på min arm och fot i någon minut innan hon nickade för sig själv.
”Ingenting är brutet, du har dock stukat din fot och arm rejält. Det kommer gå över efter någon dag men jag kan gå och leta efter en medicin som påskyndar processen och som minskar smärtan. Såret du har i pannan ser inte extremt djupt ut, fastän det blöder.” Hon vände sig mot George. ”Tvätta rent det medan jag letar reda på medicinen.” Han nickade och hon vände sig om och började gå till sitt kontor igen. George satte sig bredvid mig på sängen innan han blötte handduken och satt den mot min panna.
”Ramlade ner för en trappa.” upprepade han och jag nickade. ”Vem puttade ner dig?” Min blick flög upp lite för fort och fästes med hans egna.
”Vad pratar du om? Jag hade bråttom och snubblade precis innan trappan.” Jag såg att George inte köpte det men han frågade inget mer efter det, och jag var väldigt tacksam i några sekunder innan jag märkte att han inte hade fortsatt konversationen för att Madam Pomfrey var på väg mot mig för att ge mig medicinen.

George satt fortfarande och rengjorde mitt sår, tio minuter senare, och eftersom jag inte hade någon annanstans att vända min blick fick det bli hans ansikte. George tittade ner på mig flera gånger under de första fem minuterna men blev efter jag kom på honom att stirra blev han helt plötsligt väldigt intresserad av min panna, medan jag blev intresserad av hans ansikte. Jag visste alltid att han hade bruna ögon, men när man kom närmare så var de lite blåaktiga i mitten, sedan mörkare och mörkare brun. Och hans hår var betydligt mycket längre än i början av skolåret, han hade tryckt upp håret så att det inte var i vägen men en liten slinga hade ramlat ner för hans ögon och jag gjorde allt i min makt för att inte dra upp den på huvudet igen.
”Du vet, om du tar ett kort så varar det längre.”
”Den där var gammal, kom på något bättre.” George log smått mot mig. Han böjde sig bakåt och la den vita – nu väldigt rödfläckiga – handduken i vattenskålen.
”Varför sprang du ut ur matsalen?” jag avbröt vår ögonkontakt.
”Det var ganska fånigt egentligen, jag behövde bara andas.”
”För att…?”
”Det stod en sak i tidningen, och jag… jag hade bara drömt en liknande sak så jag blev rädd.” Jag bet mig i läppen när jag märkte hur fånigt det lät. Men hellre att George tyckte jag var fånig än konstig. ”Det låter fånigt, men jag bara… jag var trött, antar att jag inte riktigt hade vaknat än.”
”Det är inte fånigt, men det är säkert ingenting. Okej? Bara en tillfällighet.” Jag ville hålla med honom, men någonting inom mig vägrade, och det var det som gjorde mig rädd på riktigt. Jag tvekade innan jag nickade och han log mot mig.
”Bara en tillfällighet.”

Ugh, hatar Paulin!

Och ehm GELLOW!!!

Förstår inte varför du är missnöjd kapitlet var precis lika bra som vanligt!!!♡

Jag längtar till balen! Kan du inte göra en balprins och prinsessa?? (Elr vad det heter)

Ny läsare! Har precis sträckläst allt och alltså, wow. Vilken story!
I love it! Keep up the good work.

Ser fram emot nästa kapitel!

Otrooooooooligt!♥ GELLOW FOREVEAAAAAAH!!!

sobbing like a fangirl damn it's good ♥

SÅ BRA!

Hello (it's me)

orkar inte skriva något här så varsågoda här har ni nästa kapitel
____

Kapitel 29
Jag satte mig tvärt upp i sängen. En till mardröm. Jag hade haft dem varje natt sedan första drömmen. Alla utspelade sig på samma sätt; jag stod utanför ett högt hus, sedan hördes mumlande röster som följdes med skrik. Jag märkte dock att ju mer av Moodys sömndryck jag drack innan jag gick och lade mig, ju suddigare blev drömmarna och ju mindre kom jag ihåg av dem. Men de var fortfarande där.

Det var lördag, vilket betydde att det hade gått fem dagar sedan Paulinaincidenten. Min arm hade tillfrisknat helt, och fastän mitt ben inte gjorde ont konstant så var det ömt och jag hamnade alltid efter de andra då jag inte orkade gå snabbt.
Det var även två dagar sedan terminen tog slut. Juldagen och julbalen var om mindre än en vecka, och det var allt alla pratade om.
Jag tog upp mitt armbandsur från nattduksbordet. Halv sju. Jag drog en hand genom mitt ljust röda hår och suckade, men ställde mig upp och klädde på mig ändå, då jag visste att jag inte skulle kunna somna om. De andra skulle ändå gå upp kockan åtta för att gå till Hogsmeade, då kunde jag lika gärna sitta i sällskapsrummet och döda tid innan de gick upp.

Sällskapsrummet var helt tomt, vilket var förståeligt. Ingen vettig Hogwartselev gick upp klockan halv sju på en lördag, förutom de som led av mardrömmar. Jag satte mig i en av sofforna och tog upp en av böckerna som låg på bordet bara för att ha någonting att göra. Jag skulle egentligen kunnat använda tiden till att göra läxorna jag hade fått över lovet, men bestämde mig för att skjuta upp det.
Boken jag hade plockat upp visade sig dock vara extremt tråkig, eller jag gissade på att det var det. Jag visste inte riktigt, då jag läste om samma sida fem gånger men ingenting kom in i mitt huvud. Problemet var inte att mitt huvud var för fullt med tankar, utan att det var för tomt. Jag la ifrån mig boken och tänkte gå upp och lägga mig igen när någon avbröt mig.
”Nämen se på fan.” Jag behövde inte ens titta på personen för att veta vem det var.
”Hej George.”
”Vad gör du uppe?” frågade George. Han var fullt påklädd i vanlig vit t-shirt och blåa byxor, vilket antagligen betydde att han skulle till Hogsmeade med alla andra senare.
”Är det inte jag som borde fråga dig det? Du är den värsta morgonpersonen jag känner efter Fred.” Han satte sig bredvid mig och ryckte på axlarna och la ut skissblock och pennor på bordet framför oss. Jag kände igen skissblocken som de Fred och George använde när de försökte komma upp med idéer till Weasleys vassa varor.
”Du först.”
”Vaknade och kunde inte somna om. Du?”
”Fred väckte mig. Jag trodde först att det var en lastbil av något slag men det visade sig att det bara var min kära brors snarkningar.” Jag log åt kommentaren och George härmade mitt leende. ”Hur som helst kunde jag av någon anledning inte somna om så jag bestämde mig för att gå ner hit och se om jag kunde komma på något till Weasleys vassa varor.”
”Hur går det för er angående det förresten? Har sett er arbeta med det några gånger men ingen förstaårselev har fått några anfall eller blivit förvandlad till en säl än på länge så gissar på att ni legat lite lågt med det ett tag.” George skrattade lätt.
”Vi har jobbat på med det och så, men det har gått trögt ett tag. Sälidén var bra dock, tack för den.”
”Det var så lite så.”

Vi satt i en behaglig tystnad ett tag, George satt och skrev samt ritade i blocken medan jag tog upp boken igen. Den var fortfarande lika tråkig, men jag fick in fler ord i huvudet. Tillslut gav jag dock upp igen och tittade upp på George som koncentrerat satt och läste igenom det han hade skrivit i blocket. Några sekunder senare lyfte han upp huvudet och vände sin blick mot mig, som att han kände min blick. Vi satt och stirrade på varande ett tag innan han la ifrån sig blocket och pennan på bordet. Han satte sig sedan mittemot mig och log mot mig.
”Hur är benet?”
”Du frågade mig det igår också.” Han himlade med ögonen åt mig.
”Bara svara på frågan.”
”Det är bra. Precis som det var igår. Och dagen innan också för den delen.”
”Och pannan?” Jag öppnade munnen för att svara men stängde den när George lutade sig närmare så att han bara var en decimeter ifrån mig och drog bort mitt hår för att kunna se mitt ärr.
”Det, ehm, det… Det är bra. Har inte haft ont i det så det är, eh, det är lugnt.” George, helt oberoende av sin närhet, lutade sig tillbaka och skrattade för sig själv. ”Vadå?”
”Du ser ut som Harry Potter.” Jag började skratta samtidigt som jag lätt slog till honom på armen. ”Vad? Det är sant!” jag skakade på huvudet.
En bekväm tystnad la sig över oss igen. George tog upp ett av blocken, och började den här gången fråga mig om vad jag tyckte om deras nyaste produkter. Jag försökte koncentrera mig när han förklarade någon ny godis som gjorde att man bokstavligt tappade hakan, men han hade flyttat sig närmare igen och av någon anledning var det allt jag kunde tänka på.

När klockan var halv åtta la George ifrån sig sina block på bordet igen och gäspade.
”Trött?” frågade jag.
”Nej inte alls.” svarade George sarkastiskt och jag himlade med ögonen åt honom. Han skrattade åt mig.
”Så, vilken tid ska du och de andra tjejerna till Hogsmeade?” Jag ryckte på axlarna.
”Jag tror inte jag ska följa med.”
”Va? Åh kom igen! Du måste ju köpa en klänning till balen!”
”Jag har redan en klänning, okej? Den får räcka.” Det var sant. Jag hade en gammal, sliten klänning med mig i en ganska hemsk blå färg, som egentligen var mer som en sommarklänning än en balklänning, men den fick duga. George stannade upp och tittade på mig ett tag.
”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” George suckade och min blick flög ner till golvet.
”Willow.”
”Jag mår bra!”
”Willow, hur mår du?” Jag bet mig i läppen och George nickade. Tystnaden svarade åt mig. ”Har du haft fler mardrömmar?” Jag skakade på huvudet.
”Nej. Inte några som jag kommer ihåg.” Delvis sant, tack vare Professor Moodys sömndryck så var de flesta drömmar suddiga och svåra att komma ihåg. George nickade.
”Okej, men… Bara, säg till om du får det okej?” Jag nickade och log upp mot honom, han log tillbaks och sedan satt vi bara och stirrade på varandra i en bekväm tystnad, igen. Hans vita tröja var skrynklig och hans hår låg platt mot hans panna och låg nästan för hans ögon, då han antagligen inte hade haft tid att styla det. Hans trötta ögon var fästa på mig medan jag lutade mig fram för att dra undan håret, men när jag märkte hur nära vi hade hamnat stannade jag upp någon sekund. Vi satt i tystnad, knappt en decimeter ifrån varandra i säkert en minut och bara tittade på varandra innan jag lyckades processera vad som hände, och snabbt backade bakåt och satte mig en bit framför honom igen. George bet sig i läppen och stirrade på mig några sekunder för länge innan han harklade sig och ställde sig upp.
”Klockan är tjugo i åtta, vi skulle gå till hogsmeade klockan nio så, ehm, jag borde gå och väcka de andra.” Jag nickade och ställde mig också upp.
”Jag borde gå upp och titta till tjejerna, så att de inte får panik när de bara har en halvtimme att göra i ordning sig på för att de inte vaknade när deras alarm ringde.” George skrattade samtidigt som han tog upp sina block från bordet.” Vi började gå upp för trappan, och stannade utanför hans sovsal.
”Är du säker på att du inte ska med till Hogsmeade?” Jag nickade.
”Ja, jag är för trött. Och som jag sa har jag redan en klänning.” George himlade med ögonen åt mig.
”Okej då, låt gå. Men säg inte att jag inte varnade dig när du ikväll klagar om hur tråkigt du har haft det.”
____

godnatt