Vid din sida

MOLLY ÄR BÄST ♥
Skriver ett nytt kapitel för din skull nu, ditt söta senapsfrö ♥
Ett Draco kapitel- BARA FÖR DIG! ♥

ELZYII ELLER NADJI/NADJA (som jag tror du heter...) ÄR MER SUPERBÄST!!!!♥♥
Haha, håller också på att skriva♥ JAG VILL HA DRELLI SCEN, PLEASE?!♥
TACK!♥♥♥ Gullunge!♥♥

EDIT; Nån måste skriva en till kommentar, annars kan jag inte lägga upp kapitlet!♥♥

Förlåt att jag inte har kommenterat på ett tag! Det var oförlåtligt! Snyft!

TACK SÅ MYCKET FÖR ATT DENNA FF FINNS!

Älskar den så här mycket♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ och typ tusen hjärtan till!

Jag sa att jag älskade henne, och kysste henne. Då sa hon något väldigt vackert:
"James, jag älskar dig. Jag älskar dig för vem du är och inte låtsats att vara. Jag älskar dig James, för du är den enda som någonsin fångat mitt hjärta, James, du får aldrig glömma att jag älskar dig, för jag kan inte leva utan dig".
Awww…Så sött! Älskar denna mening!

Men jag undrar hur det går för Lily! Jag menar… Ja, hur mår hon? Okej, dum fråga! Hon är ju sjuk! Men ändå!

SNÄLLA LÅT DET KOMMA ETT NYTT KAPITEL SNART (NU)!♥♥♥

Nej då! Be inte om förlåtelse! Jag är bara glad att du har kommenterat nu! ♥

Aw, sötis!♥♥ Ni ska få ett nytt kapitel idag, om någon skriver efter mig♥♥♥♥♥♥

Tack!♥ Men jag tycker den blev extremt flummig och konstig, haha.... Fast bra att du tyckte om den! ♥

Jag tänkte faktiskt också på det, att man måste veta hur det för för henne..... Men jag sa föröka ta med det i nästnästa kapitel! ♥

TAAAACK!♥ det kommer antagligen om två timmar eller så ♥♥ men kommentera efter mig för det!♥

Nytt kapitel! ♥♥ Yey ♥

NYTT KAPITEL FRÅN VÄRLDENS BÄSTA!!!!
*Dansar glädjedans*

Jippie! TACK! *Dansar jag med*

Meeeer

Ni. Är. Underbara :´) ♥♥♥♥♥<♥♥♥3<♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥3<♥♥♥
(missbrukar hjärtarna^^♥♥)

Bara för ni är så himla söta får ni ett kapitel till!♥
Och denna gång blir det special, eftersom Rachel Moon kom på idéen att skriva ur någon annans perspektiv, till exempel som Teos eller Tammys, så det får ni, en liten special ♥


Kapitel 9 "Genom vattnet" (Tammys perspektiv, någonsin )

När jag slår upp ögonen faller ljusets strålar i mina ögon och jag stänger dem tvärt. Jag gäspar och sätter mig upp. Något mjukt är under mig. Det är en röd, varm och fortfarande lite fuktig sovsäck. Sedan tittar jag på stubben där jag somnade inatt, där nu ingen satt. Solen skiner på himlen och ger oss ett behagligt väder, fast kanske lite för behagligt vid närmare eftertanke - efter bara en minut känner jag symtom av solsting.
Jag häver mig upp ur sovsäcken och sträcker på mig medan jag ser mig omkring i lägret. James sover fortfarande djupt med munnen öppen, samtidigt som han viskar "Lily", måste rädda Lily....". Stackars pojk, tänker jag. Endast nitton år gammal och han har redan upplevt mer smärta än vad de flesta tvingas uppleva under en hel livstid. Jag blundar koncentrerat och tänker på vad jag som hände igår. Just det... Jag sov, väcktes av James snyftande och tog över posten... Åh nej! Tanken slår mig att jag kanske sade något om min kärlek, om att jag också hade upplevt krossa hjärta... Jag känner en tår bränna bakom ögonlocket när jag tänker på honom.
Han som gjorde mitt hjärta helt när jag mådde dåligt, han som kysste mig så fort han såg mig, muntrade upp stämningen när jag var trött. Han, han var den perfekta. Men det kom ett hinder. Som alltid i en kärlekshistoria.
Jag suckar tungt och vilar blicken på Teo, som också sover, fast inte lika djupt som James. Han guldbruna lockar skymmer hans gröna ögon och till och med när han sov försökte han se snygg ut genom att sträcka på sig och le. Jag fnissar till men sedan slår jag händerna för munnen. Tänk om de vaknar? Men ... Försent.
"Vad skrattar du åt?", Teo låter glad och pigg och hans nyfikna ögon undersöker mig.
"Inget", säger jag och biter mig i läppen för att förhindra ytterligare en fnissattack. Oftast brukar jag inte ha så lätt för att skratta, men nu, när det mesta känns så mörkt och dystert, behöver jag verkligen skratta.
Teo tittar misstänksamt på mig men sedan krånglar han av sig sovsäcken och greppar sina vanliga kläder, bleka jeans och en blå t-shirt med ett eldklot på bröstet.
"Eh...", mumlar Teo lite generat. "Ska inte du gå och byta om?"
Jag tittar ner på min kropp. "Nej, de behövs inte". Min kläder är redan på, äntligen har jag bytt från de smutsiga trasor som jag har gått runt i under flera dagars tid.
"Men jag går ändå", tillägger jag när jag ser hans menande blick. Jag försvinner in i den täta skogen. Redan efter några meter ser jag en bekant liten buske.

Röda hallon växer på stråna i solens sken. Jag går vidare lite längre in och ser ytterligare en buske, med några underbart goda bär på. Hjortron. Anledningen till att jag känner till mycket om naturen, och om hur man ser bra blåbär til lexempel, är för att jag som ung gick på scouter.
Jag kanske var elva år, när det hände.
Vi gick på scouterna och alla föräldrar skulle vara med. Jag sa till min mamma och pappa hur mycket jag älskade dem, när vi satt framför brasan på kvällen med de andra och grillade korv, och jag gav dem varsitt smycke. Jag hade ett likadant, det var mycket vackert och format som ett guldhjärta. De var en delad bit hjärta, och om man satte ihop alla delar av hjärtat så blev det helt. Mamma och pappa log kärleksfullt mot mig.
Men sedan skulle vi hem. Vi var de sista som lämnade den slocknande elden och grillplatsen bakom oss. Men vi skulle inte hinna så långt innan olyckan inträffade. Jag tog tag i mammas och pappas händer, och tillsammans gick vi nerför den branta stigen som på ena sidan sluttade ner i en dödligt brant ravin. Det fanns trästaket som skyddade stigen och de som vandrade på den, men de grova träpinnarna hjälpte inte den kvällen.
Pappa berättade en rolig historia, och våra skratt dolde de ljud som monstret gav ifrån sig när det gick uppe på bergskrönet, ovanför våra leende ansikten. Mamma såg den först, när hon vände sin blick mot bergets kant så förbyttes glädjen i hennes ansikte mot skräck och fasa. När jag oroligt tittade mot samma punkt som hon så kände jag samma fruktansvärda rädsla som hon måste ha gjort.
Sen gick allting fort. Besten spände ut sina jättelika klor mot marken och tog sats. I nästa sekund var den över pappa och hans skrik blandades med dess hungriga vrål. Paniken syntes i pappas ögon och hans instinkter tog över. Utan att tänka så backade han, mot staketet, mot ravinen och mot sin död. De slitna plankorna orkade inte bära upp både en mans och en chimaeras tyngd och alltför sent förstod pappa att han föll. Föll mot sin död. Mamma hade stått som förlamad med vidöppna ögon och skälvande läppar. Fram till nu. Hon sprang fram till staketet och skrek efter sin älskade, ett skrik lika hjärtskärande som denna historia. Hennes ord ekade mellan bergsklyftorna och dess kraft fick löst liggande stenar att börja rulla. Hennes axlar skakade och hennes kinder var blöta av alla de tårar hon fällde. Jag glömmer aldrig hur hennes ansikte såg ut när hon vände sig mot mig för att säga sina sista ord.
“Tammy, vad som än händer har du alltid mig. Jag älskar dig vännen, vi kommer att klara av det här tillsammans” Hon kunde inte le, smärtan trängde undan allt, till och med hennes skyldighet att vara stark för sin dotters skull. Jag vet att hon hade lett om hon hade orkat. Men det gjorde hon inte, och jag fick aldrig mer se hennes leende för just som hon slutade att prata så ramlade en enorm sten nerför berget och förvandlade staketet till träflisor. Mamma hade hållt ett krampaktigt grepp om det för att inte bryta ihop totalt, och nu hade hon inte styrka nog att släppa taget. Förvåning och skuld är de känslor som bäst beskriver hennes ansiktsuttryck.
Ljudlöst föll även hon ner i avgrunden, och monstret och berget hade lämnat mig ensam kvar. I fortsättningen skulle jag inte klara av saker tillsammans med mamma som hon hade sagt, utan ensam. Det enda jag hade kvar från dem var deras guldhjärtan, de hade tagit av dem precis innan monstret kom för att jag skulle kunna sätta ihop dem. Sen den dagen då jag som elvaåring förlorade båda mina föräldrar bär jag alltid dem med mig.

Blind av tårar fumlar jag efter hjortronerna. Jag lägger dem i handen så att min handflata färgas blek-röd. Sedan går jag vidare till andra buskar, och plockar så mycket jag kan. Fortfarande med tårar i ögonen går jag tillbaka till lägret, eftersom Teo borde vara färdig nu.
Jag har rätt, inser jag när jag tränger mig förbi alla gröna buskar, för Teo står och lagar mat. Det sticker i näsan så som när foten "somnar". Halsen skriker efter något att dricka när jag ser en vattenflaska stå bredvid Teo, som har ställt upp en liten eldstad och grillar nu kött och andra saker som jag äter, till exempel corn och majskolvar, men även vegetariska hamburgare.
"Ta för dig", säger Teo när han ser hur törstigt jag tittar på vattenflaskan. Jag nickar tacksamt och springer fram till den, öppnar korken och låter sedan vattnets renhet skölja i strupen på mig.
"Mm..", mumlar jag medan jag tar djupa klunkar. Jag har inte druckit på flera timmar. Mina läppar är spruckna och nu till och med lite vita, så jag sköljer munnen tills den heta värmen på läpparna har slocknat. "Det var skönt", säger jag och känner vattnets verkan.
"Bra, men kom ihåg att inte dricka för mycket", säger Teo och tittar på mig med hans glittrande gröna ögon. "Du ska också äta"
Jag ler mot maten som fräser och lukten av mat får mig att vilja kasta över den direkt.
"Väck James", säger Teo åt mig. Jag nickar och går försiktigt fram till James, som sover ganska nära stubben.
"James...", säger jag försiktigt och skakar honom lätt på sidan. "Dags att vakna. Frukost."
Vid ordet "frukost" sätter James sig käpprak upp och kliver snabbt ur sovsäcken. Kläderna är på och han går direkt till eldstaden. Jag följer efter honom och han sänder mig en tacksam blick för att jag påminde honom om mat. Jag ler när han drar fingrarna genom det ostyriga svarta-bruna håret.
"Nu kan ni ta", säger Te och räcker mig min mat. Jag ler och sätter mig sedan på stubben och börjar äta min mycket goda frukost.
Medan han äter tittar James diskret på min mat. "Varför är du vegetarian?", säger han sen helt oväntat och ler snett mot mig.
"Eh... Jag tycker synd om djuren", jag rycker på axlarna. Med mitt svar i huvudet stirrar James fundersamt i eldens sprakande gnistor.
"Var det skönt att sova?", säger jag och ler retsamt mot James när han tittar upp mig. Han ler också.
"Ja". Men sedan tillägger han: "Teo, jag var ute och fixade stubben igår", säger James plötsligt och gör en gest mot den massiva stubben jag sitter på.
"Ja?", jag inser på hans tonfall att något med hände än bara att han hittade stubben.
"I skogen, där hämtade jag den. Och så såg jag en skugga i busken..", säger James innan Teo avbryter honom:
"En skugga?"
"Ja, en skugga. Typ, människoaktig", nickar James och tittar övertygande på Teo.
"Och så lämnade den kvar det här när den försvann..", säger James och plockar fram en skinnpåse, som vi alla fick en innan resan tog sin början.
James lämnar varsamt över skinnpåsen i händerna på Teo. Teo tittar tveksamt på skinnpåsen han jag försiktigt öppnar den. Han flämtar snabbt till och spiller ut lite av det som var innehållet. Jag böjer mig fram och tittar nyfiket vad det är. Det är något slags pulver, i nyanser av svart och grått. Och rynkar pannan. "Vad är det där?", frågar jag.
"Kan inte vara sant...", mumlar Teo försträckt.
"Vad kan inte vara sant?", uppmanar jag honom.
"Det här", säger Teo och sväljer. "Är ett pulver vid namn Recutcosalmi. Det kommer från en Noctis, och då en död Noctis. Det användes förr för att försvinna omärkbart, och visa tecken på makt genom att lämna något sånt fruktansvärt efter sig"
Vi är tysta en stund innan James frågar: "Men... Hur fick skuggan tag på det? Det måste ju varit innan vi kom hit...", hinner James säga innan Teo avbryter. "Det måste vara från en färsk Noctis, efter en vecka eller två försvinner pulvret"
Jag drar efter andan när jag förstår det. Det hemska skuggan måste gjort. "Så ... Noctisen är död", säger jag dystert och slår ner blicken i marken.
"Antagligen", säger Teo och får tårar i ögonen och sväljer djupt.
"Den Noctisen som hjälpte oss måste det varit..", mumlar jag förargat. Hur kan man bara döda en levande varelse sådär?!
Vi har en tyst minut för Noctisen vars liv gick miste för att få ett monsters belåtenhet.
Efter en liten stund tar Teo till ordet. "Vi ska inte använda det här. Du kan fortfarande ha den James"
Han nickar och tar imot den lilla förpackningen.
"Vänta!", säger jag och tar skinnpåsen ur en häpen James.
"Va? Du spiller ju ut det!", säger James och ser butter ut.
Jag stoppar ner fingrarna i packningen jag känner det svala sandliknande massan strila genom handen tillbaka in påsen. Jag biter mig i läppen och tänker.
"Vad är det Tammy?", säger James till mig.
"Jo, det är bara att .... Jag tror vi behöver den här till trolldrycken", säger jag och stänger påsen med dess snören.
"Va?", säger Teo och James i mun på varandra.
Jag suckar och ger James påsen. "I boken, där vi hittade om sjukdomen Lily har, så stod det ju massor av ingredienser, eller hur?"
Teo och James nickar och lyssnar spänt på mig. "Och en ingrediens var ..."
"Recutcosalmi-pulver! Du genial Tammy", avbryter Tro med ett leende. Jag ler tacksamt mot honom.
"Men ta det ändå James", säger Teo och förseglar det lilla påsen i säkert förvar i James bälte.
"Okej, men vad ska vi hitta för ingrediens nu då?", säger James och tittar på mig och Teo. Teo kliar sig fundersamt i håret.
"Jag tror vi skulle ta Guldvatten, som det kallas, från floden Niashall. Men jag tror inte Niashall ligger vid bergets sluttning", inflikar jag.
"Varför tror du inte det?", frågar Teo och tittar allvarligt på mig. Jag rycker på axlarna och säger:
"Lyssna"
Vi är tysta en stund innan Teo skakar på huvudet. "Vad?"
"Det är vattnets brus! Hör ni inte?", säger jag irriterat och lyssnar igen. Jo, brus från vattnet är det. Låter som om det är ett vattenfall i närheten, för vattnets ljud ekar över området.
Teo lyssnar spänt och ler lättat när han hör det. "Bra Tammy"
"Jag hör inte!", säger James och tittar förvirrat på mig.
"Det är kanske för du har ett blad i örat?", säger jag och ler elakt mot honom. Han skrattar och tar bort den gröna bladet från sitt höger öra.
Sedan lyssnar han och nickar en sekund efter.
"Ska vi gå dit?", undrar James och rynkar pannan.
"Ja", säger Teo och stirrar rakt fram. Sedan ruskar han på huvudet och börjar ta ihop alla sovsäckar och våra saker. Jag och James ansluter oss till Städ-gruppen och skyfflar upp alla spår efter oss. Sedan tar jag på mig skinnväskan och lägger på den andra väskan på James.
"Nu går vi", säger Teo och nickar framåt, där träden är högre än de andra. Det är lite glest mellan träden så det blir lätt att komma fram, inser jag för mig själv. Sedan går vi. Som vanligt är Teo först ledet och sedan hakar jag och James tätt i hälarna på honom.

Efter en liten stund låter bruset ännu mer.
Efter en ytterligare kort stund hittar vi det. Paradiset. När vi går igenom några buskar vars grenar snärtar till oss ser vi det vackra området breder ut sig. Som vanligt i det här landskapet eller vad man nu kallar det, finns det öppna ytor, alltså att det är skog omkring fast helt fritt från skogens rike. Ett vattenfalls guldklara vatten bländar oss när vi tittar framåt. På marken är det stel sand som våra fötter går på.
Vi tappar andan när vi har tittat runt på stället. Lite närmare vattenfallet så finns det en grund sjö, och en meter bredvid vattenfallets vägg av vatten. Det är vackra rosor överallt på den sandiga området, där det är perfekt ställe för att skörda blommor eller mat. Vattnets källor under marken fyller roten till alla fagra blommor som växer här.
Jag nickar gillande mot en gigantisk, stor, gul-röd blomma som flaxar lugnt i vindens sus.
"Tammy! Akta!", ropar James mot mig. Jag vänder mig om till James men han skakar på huvudet. "VÄXTEN! KÖTTÄTARE!", vrålar James.
Min hjärna letar febrilt vad jag ska göra, fast av ren impuls hoppar jag en meter bort och landar på rygg. Jag stirrar upp i en leende ros vars stora, sylvassa tänder är redo att sluka mig. Just när blommans tänder ska sätta i mig mumlar Teo en förbannelse så rosen vissnar på sekunden.
Jag pustar ut och reser mig. Teo och James kommer springande mot mig.
"Tack", pustar jag ut.
Teo nickar och ler mot mig. James flinar mot mig och säger:
"Tur att du inte blev ros-mos".
Jag skrattar till. Men sedan hör vi något. Många hovars dundrande får marken och skaka och Teo, jag och James tittar skräckslaget på varandra.
Det kan vara hästar, men också andra farliga ting!
Jag tar tag i James och Teos arm och drar de med till en jättestor ros (som finns i utkanten av området) vars många knoppar skyddar oss från att bli upptäcka. Jag lutar mig lite ifrån den och ser vackra varelser springa från den motsatta sidan från oss nära vattenfallet.
Hästarna, vars färger skiner upp hela stället, travar lugnt men upphetsat till den lilla sjön som binder ihop vattenfallet och vattnet.
Det är säkerligen tjugo hästar som trängs för att komma fram till sjön, där de dricker glupskt av det underliga vattnet, som lyser starkt av guld. När några hästar har druckit färdigt så ser man att de blir gladare, piggare och starkare. De skuttar runt och gnäggar medan de springer runt och runt hela tiden.
Jag kommer på en sak och viskar tyst till Teo och James: "Vattnet! Det gör så man blir friskare! Det är därför vi ska ha med den i trolldrycken"
Teo nickar förstårligt. James bara beundrar de underbara varelserna dom dricker ur vattnets färska renhet.
"Vi tar några", viskar James plötsligt och vänder blicken mot mig.
"Va?", mumlar jag.
"Vi tar några hästar. Vi hinner snabbare och det är lättare", säger James och nickar mot hästarna. Jag nickar men biter mig i läppen. Hur ska vi ta tag i de?
En tanke for upp i mitt huvud. Trollstav.
Jag tar upp min älskade trollstav från mitt bälte och försöker minnas formeln för någon stoppförtrollelse.
Jag ler lättat när jag kommer på den, och ropar rätt ut mot hästarna: "Impedimenta!"
Alla hästar är stoppade i rörelsen, och de som tänkte galoppera bort fort har en cool form. En stegrar och några andra springer med några hovar nere på mark, och några i luften. Jag går ut från rosens skyddande gömställe och betraktar hästarna en stund innan jag vänder mig mot pojkarna. De ler mot mig och jag ler tillbaka.
"Kom nu, välj en häst", säger jag och går fram och undersöker några hästar. Min blick fastnar direkt på en häst som står och dricker. Hästen är röd brun, som jag har för mig kallas fux. Hästen är ganska stor men smal, och den bronsaktiga mannen hänger ner i vattnet.
Den här vill jag ha. Jag trampar långtråkigt när jag väntar på James och Teos val av häst. Tillslut ropar Teo "Släpp besvärjelsen!". Jag har redan på min häst ett rep runt halsen och trollstaven pekad mot de.
Jag mumlar mot-besvärjelsen och i den sekund störtar alla hästar bort, mot skogens skyddande famn. De som är kvar gnäggar sorgligt mot sina kompisar när de springer bort från oss. Jag ser James och Teo när alla andra hästar är borta, och Teos häst (en vit häst med svarta prickar på sig) gnäggar motsträvigt.
James häst är också en fux, en mycket vacker. När James tittar på den förstår jag. Hästen liknar Lily. James lägger en lugnande hand på fuxens nos som gnäggar lugnt, ett tecken på vänskaplighet.
Jag ler förstårligt mot James, som fortfarande är fast i hästens blick.
Sedan går jag med fortfarande hästens rep i min hand mot vattenfallet. Jag går i vattnet och låter dess kallhet kyla ner mig medan jag ler.
Jag går ur vattnet till ett träd inärheten, där jag binder hästen.Teo och James har redan gjort detsamma, och nu går mot mig.
“Vi ska ta vattnet”, säger jag och nickar mot det guldliknande vattnet. De nickar och James tar en vattenflaska vi har med oss. Han lutar sig mot vattnet och fyller på vattenflaskan så det blir fullt.
“Drick inget nu”, säger jag uppmanande till James och Teo. Teo skrattar och säger:
“Ingen risk”
“Jag går och blöter ner mig”, säger James frånvarande och springer mot vattenfallet med kläderna på.
“Ta det försiktigt, det kan vara farligt att duscha i ett vattenfall”, ropar jag efter honom.
Han vänder på huvudte och ler snett mot mig och nickar. Sedan går han in i vattenfallets strilande dusch. Han syns inte för en skund, sedan går han fram igen ur vattenfallet.
“Kom!”, ropar James och ler. “Det är skönt, jag lovar”. Sedan går han tillbaka till vattenfallet och blöter ner sina nu dyngblöta kläder ännu mer. Sedan försvinner han.
Efter några sekunder ropar Teo försträckt:
“James?”
En sekund senare kommer James ur vattenfallet med öppen mun.
“Kom”, hasplar han ut sig.
Jag och Teo springer fram mot James där han står, gemnom blöt med hakande tänder efter allt vatten.
“Följ efter mig”, säger han och nickar mot vattenfallet. Jag tittar med rynkad panna på Teo.
“Kom nu!”, säger James och drar med oss mot vattenfallet. Precis en halvmeter ifrån den säger han:
“Håll andan, och gå rätt fram. Okej?”
“Ja men…”, säger jag snabbt.
“Inga men! Du får se!”, avbryter James irriterat. Han tittar på mig och Teo och nickar, sedan går han rakt in i vattenfallet. Han syns inte mer, och nu är det min tur.
“Det kommer gå bra”, säger Teo och lägger en tröstande hand på min axel. Jag ler generat mot honom och nickar. Sedan tar jag ett djup andetag, blundar och går in i vattenfallets forsande slöja. I en sekund känner jag vattnet omrking mig, nästa sekund är känns inte den svala känslan mer. Jag öppnar försiktigt ögonen och blir häpen så fort jag ser mig omkring. Det är en grotta, en gigantisk grotta, vars väggar och kalla golv är en mörk nyans av grått.
Vi står ganska högt i grottan, eftersom det bildas en sluttning lite nedanför våra fötter som går ner ganska djupt (en eller två meter) och sedan går upp igen. Jag tittar förundrat mig omkring av all utrymme det finns här.
“Coolt”, en röst hörs bakom oss och jag hoppar till och vänder mig om snabbt. Där står Teo, med håret hängande ner i ansiktet på honom så han ser riktigt söt ut. Jag vänder sanbbt huvudet och blickar framåt när Teo märker att jag tittar på honom.
Jag ler generat framåt fast Teo inte ser, men ur ögonvrån ser jag hur James tittar retsamt på mig. Suck.
“Verkligen”, hörs en röst bakom oss, en röst vi inte hört på några dagar. “Hur upptäckte ni det här?”, säger Zoe och ler mot oss när vi tittar häpet på henne.

-----------------

Hur blev det? ^^:3
EDIT;
Love U♥♥♥♥♥//Molly♥♥♥

OMFG VAD JAG LÄNGTAT!!!!
NU ska jag läsa, men var bara tvungen att ge dig en kommentar först.
JAG ÄLSKAR DEN HÄR.
den är helt enkelt bäst..
Okej Tammy... here i GO!