13 och såld

Eftersom min pappa heter Aiden så känns det konstigt på nått sätt...

Kan jag tänka mig... xD

xD
Han är brittisk elr irlänsk typ
Hehe jag är halvbritt och kvarts irlänsk

Coolt. 83

Jättebra! men stackars Aiden han är ju nära att dö konstant och jag börjar nästan tro att Alice kind kommer trilla av

Nu är det såhär att Richard är en sån jävla bitch att han inte får nämnas vid namn längre!
Kalla han Fjantard

Vad mycket du har skrivit när jag var borta, awesome! Nu har jag läst ikapp och det var awesome

Vi vet att det var awesome

Fan vad glad jag blir
Voldy0000 Sorry ^^ Fattar att det känns konstigt, var absolut inte meningen, nu får jag dåligt samvete ju! ♥
Tack så sjukt mycket hörni! Ni är så himla bäst och typ supermegafoxyawesomehot! (yes, I had to)



Kapitel 83



"Alice?" frågade Abel försiktigt. "Varför är du arg?"
"Jag är inte arg", sa jag en aning för elakt. Jag suckade och fortsatte i snällare ton: "Jag är bara ledsen på allt. På grund av mig får du inte gå ut."
"Varför inte?" frågade Abel igen.
"För att jag inte gjorde som jag sa åt dig att göra", svarade jag.
"Är det inte onödigt att säga åt någon hur den ska göra, och sedan inte göra det själv?" frågade hon.
"Jo, det är väldigt onödigt... och dumt. Men jag lovar, jag ska fixa det", lovade jag.
En stunds tystnad uppenbarade sig. Abel kom och la huvudet i mitt knä. Jag strök henne över håret och tänkte på hur mycket jag älskade min syster.
"Har du inte fått gå ut innan?" frågade hon sedan.
"Varför undrar du?" frågade jag.
"För att du ser blek och hängig ut. Inte alls som hemma", sa hon.
"Alla förändras när de är här en längre period, men visst. Jag hade och har utegångsförbud", svarade jag med ett blekt leende.
"Varför? Vad gjorde du?" frågade hon igen.
"För att... du vet han pojken, Aiden, som vakten slog?" hon nickade. "Han och jag, vi är väldigt nära vänner--"
"Kära, alltså", flinade Abel retsamt.
Jag kunde inte låta bli att skratta till. "Ja, vi var väl kära då. Men sen fick Richard reda på det, och han tolererade inte det helt enkelt. Så då fick jag utegångsförbud tills jag förstod varför jag inte fick umgås med Aiden", berättade jag.
"Och du har inte kommit på anledningen?"
"Jag har kommit på anledningen som han vill att jag ska förstå. En anledning som inte är sann. Han påstår att Aiden har lägre värde--"
"Men alla människor har lika mycket värde!" utbrast Abel. "Far sa det hela tiden."
"Jag vet, men Richard vet inte det. Så jag har vägrat "förstå" hans anledning till att jag inte borde vara med Aiden", sa jag.
"Men vad är din anledning då?"
Jag funderade tyst.
"För att egentligen är det inget fel med att Aiden och jag är tillsammans. Men nu är anledningen den att om jag är med Aiden en gång till, så kommer han straffa mig värre än innan. Han kommer ta mina vänner", sa jag sorgset.
"Så han kommer... döda dina vänner istället för att skada dig?"
"Han skadar mig genom att skada mina vänner. Och nu låter han inte dig heller gå ut, för att skada mig. För att jag hjälpte Aiden som annars skulle dött. Tyvärr vet Richard hur man ska straffa mig. Han vet min svaga punkt, eller mina svaga punkter."
"Det är hemskt", viskade Abel.
"Ja, det är det", viskade jag tillbaka.
"Så jag får inte gå ut?"
"Nej, det får du inte."
"Är det illa då?"
"Det kommer bli det. I början överlever du, men du ser ju hur mycket jag har förändrats, och jag ska säga dig att så mycket förändrades jag inte innan jag inte fick gå ut", sa jag sorgset.
Abel svarade inte utan slöt ögonen.
Jag drog mitt pekfinger ner från pannan till nässpetsen, och hon rynkade på näsan direkt. Det gjorde hon alltid och jag var tvungen att le.
Sedan lät jag mitt finger löpa över kinderna, hakan, pannan och hela ansiktet tills hon sov, och jag bäddade ner henne i min säng.