Borttagen
|
Skrivet av Borttagen:
Alltså... Min roman är i standby-läge just nu eftersom jag väntar på respons från en vän som ska läsa den.
Och jag har skrivabstinens och mår inte så bra. Jag har inte skrivit något på 1½ vecka! (Pain...)
Jag borde börja på något nytt men jag vet inte vad det skulle vara...
Jag har det också så, men jag börjar alltid på något nytt och avslutar aldrig någonting, för jag orkar inte skriva...
26 maj, 2016 16:48
|
Missy The Timelady
Elev
|
Jag har ett problem (ish)
Jag skriver ca en tredjedel av mina kapitel på mobilen. Vilket gör att jag måste på ett halvklokt sätt föra över på datorn...
En annan grej (helt random) hur skriver ni bäst? Alltså jag menar typ var får ni bäst ideér och sådant? Själv gillar jag att sitta ute lite. Fick ned rätt mycket senaste gången jag satt ute och skrivde.. Spoiler:
Tryck här för att visa!Fast jag borde sett superkonstig ut då jag hade på musik (inte i hörlurar DX) och hade solglasögon... Fast ingen gick förbi som tur var...
 
27 maj, 2016 20:27
|
Borttagen
|
Skrivet av Missy The Timelady: Jag har ett problem (ish)
Jag skriver ca en tredjedel av mina kapitel på mobilen. Vilket gör att jag måste på ett halvklokt sätt föra över på datorn...
En annan grej (helt random) hur skriver ni bäst? Alltså jag menar typ var får ni bäst ideér och sådant? Själv gillar jag att sitta ute lite. Fick ned rätt mycket senaste gången jag satt ute och skrivde.. Spoiler:
Tryck här för att visa!Fast jag borde sett superkonstig ut då jag hade på musik (inte i hörlurar DX) och hade solglasögon... Fast ingen gick förbi som tur var...
*host* skrev.....
och jag vet inte riktigt. får typ mest inspiration när jag ska sova 
27 maj, 2016 21:08
|
Borttagen
|
Kikar in i hopp om att någon kan tipsa om vad man kan göra för att bli inspirerad?
Jag skriver inte seriöst, så att säga. Började på min Janto-fanfic för att skriva av mig helt enkelt. Den är rätt mörk, och bara två personer får läsa den.
Men nu har jag liksom... fastnat. Det går verkligen inte framåt.
Visst skrev jag nåt kapitel igår, efter ungefär ett halvårs-idétorka, men ja.
Det jag brukar göra för att få inspiration är att lyssna på musik (de flesta kapitel jag skrivit hittills kom till mig när jag hört någon låt), och så dagdrömmer jag väldigt mycket.
Och nu har det slutat fungera? Hmm.
27 maj, 2016 21:41
|
Ellociraptor
Elev
|
Älskar att sitta i infon på jobbet. Efter lunch gör alltid en kopp te och har lite kvalitativ skrivtid, sen kan jag spendera resten av dagen med en god bok typ. Bara ta korta pausar ibland för att peka ut var Cosmonova ligger (eller lyssna på gulliga barn som skriker "Jag ska träffa dinosaurier! Jag älskar dinosaurier!). Anyway, bjuder på följande stycke idag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag
08.34
Hej, hoppas jag inte stör. Jag var på väg till min lektion, men sen gick jag vilse för jag var så upptagen med att tänka på annat. Jag tror jag tappade min lila mössa på Äventyrslandet i fredags så idag har jag lånat en grå av mamma istället och jag vet inte om folk märker det. Och bryr de sig? Jag fattar inte hur det är meningen att man ska visa att man är ledsen. Det känns som att alla på skolan tror att jag inte är det bara för att jag inte vet hur man ska visa det på ett bra sätt. Hur gör man? Förlåt om det är en konstig fråga men jag brukar fråga Lukas om sånt, och det går ju inte nu.
Hon skickade iväg meddelandet och satte sig ner på golvet. Det dröjde flera minuter innan det kom ett svar. Under den tiden hann Cilla tänka att nu hade hon gjort någonting fel igen, hon hade missuppfattat vad man kunde fråga andra människor om och inte fattat vad det egentligen innebar att vara någons kompis. Om hon ens hade kompisar.
Jonna
08.41
Vem fan bryr sig om vad andra människor tycker? Skit i dem. Hade Lukas varit där hade han sagt att man får vara ledsen precis hur man vill. Om du behöver gråta kan du göra det, men om du bara vill gå undan och hålla händerna för öronen kan du göra det också. Om resten av skolan tycker att du är knäpp kan de dra åt helvete. Det är de som är de konstiga, det är du som är normal. Förresten har jag din lila mössa, jag tog den i fredags men glömde helt bort att ge tillbaka den. Sorry. Du får den efter skolan.
Cilla log mot telefonen. Hon hade inte fattat fel, hon var faktiskt kompis med Jonna! Kompisar lånade ens mössor ibland utan att det var någonting konstigt med det, så det var ingenting konstigt med att Cilla inte hade sin. Hennes kompis hade den.
Cilla reste sig upp och gick iväg till sin lektion. Hon var tio minuter sen, vilket aldrig hänt förut, och blickarna från hennes klasskamrater och läraren brände, men hon låtsades inte om dem. Hon slog sig ner på sin plats, tog upp sitt anteckningsblock, och skrev på insidan av pärmen: det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.
  
28 maj, 2016 15:22
|
Borttagen
|
Skrivet av Missy The Timelady: Jag har ett problem (ish)
Jag skriver ca en tredjedel av mina kapitel på mobilen. Vilket gör att jag måste på ett halvklokt sätt föra över på datorn...
En annan grej (helt random) hur skriver ni bäst? Alltså jag menar typ var får ni bäst ideér och sådant? Själv gillar jag att sitta ute lite. Fick ned rätt mycket senaste gången jag satt ute och skrivde.. Spoiler:
Tryck här för att visa!Fast jag borde sett superkonstig ut då jag hade på musik (inte i hörlurar DX) och hade solglasögon... Fast ingen gick förbi som tur var...
Jag skriver helst på förmiddagen. Desto tidigare, desto bättre.
Ja, jag är en morgonmänniska.
28 maj, 2016 19:20
|
Emmi
Prefekt
|
Skrivet av Missy The Timelady: Jag har ett problem (ish)
Jag skriver ca en tredjedel av mina kapitel på mobilen. Vilket gör att jag måste på ett halvklokt sätt föra över på datorn...
En annan grej (helt random) hur skriver ni bäst? Alltså jag menar typ var får ni bäst ideér och sådant? Själv gillar jag att sitta ute lite. Fick ned rätt mycket senaste gången jag satt ute och skrivde.. Spoiler:
Tryck här för att visa!Fast jag borde sett superkonstig ut då jag hade på musik (inte i hörlurar DX) och hade solglasögon... Fast ingen gick förbi som tur var...
ajg gör precis sammma! AJg brukar skicka det som email till mig själv och sedan öppnar jag mailet på dator och klistrar in det i dokumentet, väldigt enkelt
AJg får alltid jätte bra ideér just innan jag ska sova, på kväellen eller på fördmiddagen kan jag bara komma på nått jätte bra
29 maj, 2016 13:07
|
Borttagen
|
Okej... Den här scenen skrev jag igår och den var inte alls planerad, den bara kom av sig själv. Men jag tror jag gillar den. Thoughts?
Spoiler:
Tryck här för att visa!Efter att Jack gett sitt medgivande till Robb att dricka hennes blod så började Robb tillbringa mer tid med henne i hytten under de dagarna hon var inlåst där. Till sin förvåning började Jack tycka om känslan när han drack från henne och hon började längta efter hans sällskap när han inte var där. När han släppte taget om henne efter att ha druckit kände hon sig berövad på närhet och lämnad ensam i kylan. Det blev än värre när hon fick komma ut från hytten igen och plötsligt behövde Robb inte dricka från henne för att kunna umgås med henne. Saknaden efter den där känslan fick henne att vilja klättra på väggarna och hon kunde inte längre koncentrera sig på sin träning. Hon var frånvarande och gång på gång blev hon avväpnad av Robb eller utskälld av Martin eller ivägskickad av Jean. Och när Jean skickat iväg henne tillbringade hon timtal med att stå på fördäcket och dagdrömma. Hennes lärare märkte hennes förändring förstås, och när beräknad ankomst var inom två dagar bestämde de sig för att göra någonting åt det.
”Någon måste prata med henne”, sade Martin. ”Ta reda på vad som hänt.”
”Jean?” föreslog Robb.
”Knappast”, svarade Jean. ”Vi må vara närmast i ålder av oss tre, med det är du, Robb, som tillbringat all tid med henne i hytten. Om någon känner henne så är det du.”
”Såvida ni inte hade ett annat sorts umgänge i hytten?” sade Martin med höjda ögonbryn.
”Långt ifrån.”
”Bra! Då går du”, sade Jean.
”Men…”
”Gå!” uppmanade Martin.
Med en suck lämnade Robb sina vänner på styrdäck och gick tvärs över skeppet till där Jack stod. Hela vägen dit formulerade han i huvudet exakt vad han skulle säga.
”Hej”, sade han när han stod bredvid henne.
Jack hoppade till. Hon hade inte märkt att han kommit.
”Hej”, svarade hon lågt.
Hon lät bli att titta på honom. I hjärtat hade hoppet börjat spira. Hoppet att han kanske, äntligen, skulle bita henne igen, och den tanken fick hennes hjärta att bulta snabbare. Men samtidigt fanns det en skam i bakhuvudet, en skam över att hon kände ett sådant stort behov av hans bett.
”Så…”, sade Robb med en harkling. ”Vi har alla märkt att du betett dig lite annorlunda de senaste dagarna och vi undrar vad som har hänt och hur vi kan hjälpa dig.”
Han sade det väldigt fort, snubblade över orden flera gånger och fick upprepa sig för att till sist komma till slutet av den mening han tänkt ut på vägen dit.
Jack såg till sist upp på honom.
”Jag behöver dig”, sade hon.
”Ursäkta?”
Vad han än hade väntat sig så var det inte det här.
”Du måste! Du måste bita mig. Det är det enda som finns i mitt huvud. Jag kan inte tänka på något annat. Jag behöver dig. Snälla.”
Världen krasades samman runt Robb. Han visste att det kunde hända. Han hade hört talas om människor som blivit beroende av vampyrbett, men det hade aldrig hänt honom själv. Och nu stod hon där framför honom, denna kvinna, nästan flicka, och bönföll honom om att bita henne. Och om historierna stämde så visste han vad som skulle komma om han gav med sig.
”Följ med mig”, sade han.
Hon följde efter honom ner under däck. Kabyssen var tom och de gick in där och stängde dörren. När Robb vände sig mot henne möttes han av hennes uppriktigt hoppfulla ansikte, och det skar i hjärtat över vad han gjort mot henne.
”Jack, lyssna på mig.”
”Ja?”
Tonen i hans röst fick henne att komma ur drömmerierna.
”Om jag fortsätter bita dig kommer du bli sjuk.”
”Hur sjuk?”
”Dödligt.”
”Men…”
”Om jag låter det gå så långt finns det sedan bara ett botemedel.”
”Vad?” frågade Jack med hoppet tillbaka i rösten.
”Du måste bli som jag.”
Orden hängde i luften mellan dem. Inom Jack slogs hennes begär mot skräcken över vad det innebar.
”Och jag tänker inte bli skyldig till det”, sade Robb till sist. ”Du får klara dig utan bett och utan sällskap under en vecka i månaden.”
”Jag kan alltid gå till någon annan.”
”Redan när du kom ombord var du markerad som obrukbar.”
”Obrukbar? Som om jag vore något himla fruktträd?”
”Det är… ett uttryck…”
”Undrar hur stark den markeringen är när jag berättar för dem om det de redan misstänker; att kaptenen har brutit mot sitt eget ord.”
”Utpressning? Har det gått så långt?”
”Du verkade inte protestera när jag erbjöd så du kunde inte värderat den där markeringen särskilt högt. Ändå visste du vad det kunde leda till!”
”Det här har aldrig hänt mig förut!”
”Det är ingen ursäkt! Du visste och ändå… Det är du som försatt oss i den här situationen! Hade du haft ett uns av självdisciplin hade du sagt nej även när jag erbjöd och insisterade!”
Robb röt till och tryckte upp henne mot väggen.
”Just nu bryr jag mig inte om du är kvinna eller om jag gör dig illa”, sade han hotfullt. ”Det må vara mitt fel alltihop, men du visste själv hur distraherande du var för oss, och du borde haft tillräckligt med förnuft för att inse att du inte borde blanda in frestelse.”
Jacks andetag var tunga och hennes ögon glittrade trots hans tonfall. Förståelse slog honom över huvudet och han släppte henne.
”Du försöker egga upp mig för att få mig att bita dig, inte sant? Du misslyckas.”
Han öppnade dörren och började gå därifrån.
”Robb, vänta!”
Han hörde steg bakom sig.
”Snälla!”
Stegen stannade när han inte vände sig om.
”Snälla?”
Han hörde en duns åtföljd av snyftningar. Han stannade och vände sig om. Jack låg i en hög på golvet och grät.
”Förlåt, Jack”, sade Robb. ”Det var aldrig min avsikt att det här skulle hända.”
När Jack inte slutade gråta suckade Robb och lyfte upp henne. Han bar henne hela vägen bort till sin hytt där han lät henne gråta sig till sömns i hans säng.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kan ju tillägga att de enda withdrawal symptoms som jag har erfarenhet av är efter sockerberoende xD Så vet inte hur "korrekt" någon av hennes reaktioner egentligen är. Förutom hela grejen med att klättra på väggarna och inte kunna tänka på något annat än det man vill ha (i mitt fall var det Oboypulver med mjölk (inte mjölk med Oboypulver)).
30 maj, 2016 20:34
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Okej... Den här scenen skrev jag igår och den var inte alls planerad, den bara kom av sig själv. Men jag tror jag gillar den. Thoughts?
Spoiler:
Tryck här för att visa!Efter att Jack gett sitt medgivande till Robb att dricka hennes blod så började Robb tillbringa mer tid med henne i hytten under de dagarna hon var inlåst där. Till sin förvåning började Jack tycka om känslan när han drack från henne och hon började längta efter hans sällskap när han inte var där. När han släppte taget om henne efter att ha druckit kände hon sig berövad på närhet och lämnad ensam i kylan. Det blev än värre när hon fick komma ut från hytten igen och plötsligt behövde Robb inte dricka från henne för att kunna umgås med henne. Saknaden efter den där känslan fick henne att vilja klättra på väggarna och hon kunde inte längre koncentrera sig på sin träning. Hon var frånvarande och gång på gång blev hon avväpnad av Robb eller utskälld av Martin eller ivägskickad av Jean. Och när Jean skickat iväg henne tillbringade hon timtal med att stå på fördäcket och dagdrömma. Hennes lärare märkte hennes förändring förstås, och när beräknad ankomst var inom två dagar bestämde de sig för att göra någonting åt det.
”Någon måste prata med henne”, sade Martin. ”Ta reda på vad som hänt.”
”Jean?” föreslog Robb.
”Knappast”, svarade Jean. ”Vi må vara närmast i ålder av oss tre, med det är du, Robb, som tillbringat all tid med henne i hytten. Om någon känner henne så är det du.”
”Såvida ni inte hade ett annat sorts umgänge i hytten?” sade Martin med höjda ögonbryn.
”Långt ifrån.”
”Bra! Då går du”, sade Jean.
”Men…”
”Gå!” uppmanade Martin.
Med en suck lämnade Robb sina vänner på styrdäck och gick tvärs över skeppet till där Jack stod. Hela vägen dit formulerade han i huvudet exakt vad han skulle säga.
”Hej”, sade han när han stod bredvid henne.
Jack hoppade till. Hon hade inte märkt att han kommit.
”Hej”, svarade hon lågt.
Hon lät bli att titta på honom. I hjärtat hade hoppet börjat spira. Hoppet att han kanske, äntligen, skulle bita henne igen, och den tanken fick hennes hjärta att bulta snabbare. Men samtidigt fanns det en skam i bakhuvudet, en skam över att hon kände ett sådant stort behov av hans bett.
”Så…”, sade Robb med en harkling. ”Vi har alla märkt att du betett dig lite annorlunda de senaste dagarna och vi undrar vad som har hänt och hur vi kan hjälpa dig.”
Han sade det väldigt fort, snubblade över orden flera gånger och fick upprepa sig för att till sist komma till slutet av den mening han tänkt ut på vägen dit.
Jack såg till sist upp på honom.
”Jag behöver dig”, sade hon.
”Ursäkta?”
Vad han än hade väntat sig så var det inte det här.
”Du måste! Du måste bita mig. Det är det enda som finns i mitt huvud. Jag kan inte tänka på något annat. Jag behöver dig. Snälla.”
Världen krasades samman runt Robb. Han visste att det kunde hända. Han hade hört talas om människor som blivit beroende av vampyrbett, men det hade aldrig hänt honom själv. Och nu stod hon där framför honom, denna kvinna, nästan flicka, och bönföll honom om att bita henne. Och om historierna stämde så visste han vad som skulle komma om han gav med sig.
”Följ med mig”, sade han.
Hon följde efter honom ner under däck. Kabyssen var tom och de gick in där och stängde dörren. När Robb vände sig mot henne möttes han av hennes uppriktigt hoppfulla ansikte, och det skar i hjärtat över vad han gjort mot henne.
”Jack, lyssna på mig.”
”Ja?”
Tonen i hans röst fick henne att komma ur drömmerierna.
”Om jag fortsätter bita dig kommer du bli sjuk.”
”Hur sjuk?”
”Dödligt.”
”Men…”
”Om jag låter det gå så långt finns det sedan bara ett botemedel.”
”Vad?” frågade Jack med hoppet tillbaka i rösten.
”Du måste bli som jag.”
Orden hängde i luften mellan dem. Inom Jack slogs hennes begär mot skräcken över vad det innebar.
”Och jag tänker inte bli skyldig till det”, sade Robb till sist. ”Du får klara dig utan bett och utan sällskap under en vecka i månaden.”
”Jag kan alltid gå till någon annan.”
”Redan när du kom ombord var du markerad som obrukbar.”
”Obrukbar? Som om jag vore något himla fruktträd?”
”Det är… ett uttryck…”
”Undrar hur stark den markeringen är när jag berättar för dem om det de redan misstänker; att kaptenen har brutit mot sitt eget ord.”
”Utpressning? Har det gått så långt?”
”Du verkade inte protestera när jag erbjöd så du kunde inte värderat den där markeringen särskilt högt. Ändå visste du vad det kunde leda till!”
”Det här har aldrig hänt mig förut!”
”Det är ingen ursäkt! Du visste och ändå… Det är du som försatt oss i den här situationen! Hade du haft ett uns av självdisciplin hade du sagt nej även när jag erbjöd och insisterade!”
Robb röt till och tryckte upp henne mot väggen.
”Just nu bryr jag mig inte om du är kvinna eller om jag gör dig illa”, sade han hotfullt. ”Det må vara mitt fel alltihop, men du visste själv hur distraherande du var för oss, och du borde haft tillräckligt med förnuft för att inse att du inte borde blanda in frestelse.”
Jacks andetag var tunga och hennes ögon glittrade trots hans tonfall. Förståelse slog honom över huvudet och han släppte henne.
”Du försöker egga upp mig för att få mig att bita dig, inte sant? Du misslyckas.”
Han öppnade dörren och började gå därifrån.
”Robb, vänta!”
Han hörde steg bakom sig.
”Snälla!”
Stegen stannade när han inte vände sig om.
”Snälla?”
Han hörde en duns åtföljd av snyftningar. Han stannade och vände sig om. Jack låg i en hög på golvet och grät.
”Förlåt, Jack”, sade Robb. ”Det var aldrig min avsikt att det här skulle hända.”
När Jack inte slutade gråta suckade Robb och lyfte upp henne. Han bar henne hela vägen bort till sin hytt där han lät henne gråta sig till sömns i hans säng.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kan ju tillägga att de enda withdrawal symptoms som jag har erfarenhet av är efter sockerberoende xD Så vet inte hur "korrekt" någon av hennes reaktioner egentligen är. Förutom hela grejen med att klättra på väggarna och inte kunna tänka på något annat än det man vill ha (i mitt fall var det Oboypulver med mjölk (inte mjölk med Oboypulver)).
Det här är..
Oh..
I like this..
2 jun, 2016 20:50
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Okej... Den här scenen skrev jag igår och den var inte alls planerad, den bara kom av sig själv. Men jag tror jag gillar den. Thoughts?
Spoiler:
Tryck här för att visa!Efter att Jack gett sitt medgivande till Robb att dricka hennes blod så började Robb tillbringa mer tid med henne i hytten under de dagarna hon var inlåst där. Till sin förvåning började Jack tycka om känslan när han drack från henne och hon började längta efter hans sällskap när han inte var där. När han släppte taget om henne efter att ha druckit kände hon sig berövad på närhet och lämnad ensam i kylan. Det blev än värre när hon fick komma ut från hytten igen och plötsligt behövde Robb inte dricka från henne för att kunna umgås med henne. Saknaden efter den där känslan fick henne att vilja klättra på väggarna och hon kunde inte längre koncentrera sig på sin träning. Hon var frånvarande och gång på gång blev hon avväpnad av Robb eller utskälld av Martin eller ivägskickad av Jean. Och när Jean skickat iväg henne tillbringade hon timtal med att stå på fördäcket och dagdrömma. Hennes lärare märkte hennes förändring förstås, och när beräknad ankomst var inom två dagar bestämde de sig för att göra någonting åt det.
”Någon måste prata med henne”, sade Martin. ”Ta reda på vad som hänt.”
”Jean?” föreslog Robb.
”Knappast”, svarade Jean. ”Vi må vara närmast i ålder av oss tre, med det är du, Robb, som tillbringat all tid med henne i hytten. Om någon känner henne så är det du.”
”Såvida ni inte hade ett annat sorts umgänge i hytten?” sade Martin med höjda ögonbryn.
”Långt ifrån.”
”Bra! Då går du”, sade Jean.
”Men…”
”Gå!” uppmanade Martin.
Med en suck lämnade Robb sina vänner på styrdäck och gick tvärs över skeppet till där Jack stod. Hela vägen dit formulerade han i huvudet exakt vad han skulle säga.
”Hej”, sade han när han stod bredvid henne.
Jack hoppade till. Hon hade inte märkt att han kommit.
”Hej”, svarade hon lågt.
Hon lät bli att titta på honom. I hjärtat hade hoppet börjat spira. Hoppet att han kanske, äntligen, skulle bita henne igen, och den tanken fick hennes hjärta att bulta snabbare. Men samtidigt fanns det en skam i bakhuvudet, en skam över att hon kände ett sådant stort behov av hans bett.
”Så…”, sade Robb med en harkling. ”Vi har alla märkt att du betett dig lite annorlunda de senaste dagarna och vi undrar vad som har hänt och hur vi kan hjälpa dig.”
Han sade det väldigt fort, snubblade över orden flera gånger och fick upprepa sig för att till sist komma till slutet av den mening han tänkt ut på vägen dit.
Jack såg till sist upp på honom.
”Jag behöver dig”, sade hon.
”Ursäkta?”
Vad han än hade väntat sig så var det inte det här.
”Du måste! Du måste bita mig. Det är det enda som finns i mitt huvud. Jag kan inte tänka på något annat. Jag behöver dig. Snälla.”
Världen krasades samman runt Robb. Han visste att det kunde hända. Han hade hört talas om människor som blivit beroende av vampyrbett, men det hade aldrig hänt honom själv. Och nu stod hon där framför honom, denna kvinna, nästan flicka, och bönföll honom om att bita henne. Och om historierna stämde så visste han vad som skulle komma om han gav med sig.
”Följ med mig”, sade han.
Hon följde efter honom ner under däck. Kabyssen var tom och de gick in där och stängde dörren. När Robb vände sig mot henne möttes han av hennes uppriktigt hoppfulla ansikte, och det skar i hjärtat över vad han gjort mot henne.
”Jack, lyssna på mig.”
”Ja?”
Tonen i hans röst fick henne att komma ur drömmerierna.
”Om jag fortsätter bita dig kommer du bli sjuk.”
”Hur sjuk?”
”Dödligt.”
”Men…”
”Om jag låter det gå så långt finns det sedan bara ett botemedel.”
”Vad?” frågade Jack med hoppet tillbaka i rösten.
”Du måste bli som jag.”
Orden hängde i luften mellan dem. Inom Jack slogs hennes begär mot skräcken över vad det innebar.
”Och jag tänker inte bli skyldig till det”, sade Robb till sist. ”Du får klara dig utan bett och utan sällskap under en vecka i månaden.”
”Jag kan alltid gå till någon annan.”
”Redan när du kom ombord var du markerad som obrukbar.”
”Obrukbar? Som om jag vore något himla fruktträd?”
”Det är… ett uttryck…”
”Undrar hur stark den markeringen är när jag berättar för dem om det de redan misstänker; att kaptenen har brutit mot sitt eget ord.”
”Utpressning? Har det gått så långt?”
”Du verkade inte protestera när jag erbjöd så du kunde inte värderat den där markeringen särskilt högt. Ändå visste du vad det kunde leda till!”
”Det här har aldrig hänt mig förut!”
”Det är ingen ursäkt! Du visste och ändå… Det är du som försatt oss i den här situationen! Hade du haft ett uns av självdisciplin hade du sagt nej även när jag erbjöd och insisterade!”
Robb röt till och tryckte upp henne mot väggen.
”Just nu bryr jag mig inte om du är kvinna eller om jag gör dig illa”, sade han hotfullt. ”Det må vara mitt fel alltihop, men du visste själv hur distraherande du var för oss, och du borde haft tillräckligt med förnuft för att inse att du inte borde blanda in frestelse.”
Jacks andetag var tunga och hennes ögon glittrade trots hans tonfall. Förståelse slog honom över huvudet och han släppte henne.
”Du försöker egga upp mig för att få mig att bita dig, inte sant? Du misslyckas.”
Han öppnade dörren och började gå därifrån.
”Robb, vänta!”
Han hörde steg bakom sig.
”Snälla!”
Stegen stannade när han inte vände sig om.
”Snälla?”
Han hörde en duns åtföljd av snyftningar. Han stannade och vände sig om. Jack låg i en hög på golvet och grät.
”Förlåt, Jack”, sade Robb. ”Det var aldrig min avsikt att det här skulle hända.”
När Jack inte slutade gråta suckade Robb och lyfte upp henne. Han bar henne hela vägen bort till sin hytt där han lät henne gråta sig till sömns i hans säng.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kan ju tillägga att de enda withdrawal symptoms som jag har erfarenhet av är efter sockerberoende xD Så vet inte hur "korrekt" någon av hennes reaktioner egentligen är. Förutom hela grejen med att klättra på väggarna och inte kunna tänka på något annat än det man vill ha (i mitt fall var det Oboypulver med mjölk (inte mjölk med Oboypulver)).
Det här är..
Oh..
I like this..
Tack  ♥
2 jun, 2016 22:06
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen