George Weasley - When I'm gone

Jättebra

superb

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!

den är såå braaaaaaaaa!!!!!

Älskar den ^^

Jag blir seriöst tåröggd!! Jag gråter!! Den är sååå himla braaa!!!!! Jag har alldrig läst något så här bra i hela mitt liv!!!! Bättre än alla böcker och noveller!!!!

Tack, vad snälla ni är! :3 ♥
Förlåt att det inte har kommit ett nytt kapitel på länge. Jag håller på att skriva det just nu, så det borde inte dröja så länge förrän det går att läsa här. Det är bara det att jag har huvudet fullt med tankar och det hindrar mig från att skriva. Ni kan nog förstå att det är svårt att skriva en berättelse när man har en annan som spelas upp framför en samtidigt. ^^
Ni får helt enkelt ha tålamod ännu ett tag, så kommer det förhoppningsvis inom några dagar. Tack än en gång för era varma kommentarer! Det är så kul att veta att det man skriver uppskattas av så många!

vi kan vänta.

Tack för ert tålamod. Här kommer kapitel 34!
------------------------

34.
"It breaks through the darkness like an arrow in the air"

George tog långa kliv där han gick över gården som tillhörde Kråkboet. Hans enda tanke nu var att hitta Hermione och han sökte med blicken efter henne över fältet. Det höga, gulaktiga gräset svajade tungt i vinden. Det var rätt kyliga vindar, märkte George. Han skakade genast av sig tanken, eftersom han ville fokusera så mycket som möjligt på det han höll på med. Han fick inte bli distraherad. Det var redan eftermiddag. Han hade kanske missat lunchen, men brydde sig inte. Han hade ingen vidare aptit för den delen heller.
Han stannade till en stund. Han kunde inte se Hermione någonstans. Det spelade ingen roll hur mycket han letade efter henne med blicken, han kunde ändå inte se henne. Kanske böjde hon sig ner bland de långa grässtråna vilket ledde till hennes osynlighet, men då skulle hon ändå resa sig någon gång. George kände sig otålig. Han hade inte råd att slösa bort tid och ville därför ta vara på varje liten, dyrbar sekund. Han hade mysteriet liggandes i sina händer som en liten låda eller en skattkista. Han hade funnit kistan, nu behövde han finna nyckeln.
Lite saktare började han ta sig framåt, i riktning mot gårdens vilda sädesslag. Han tvivlade ändå på att Harry och de andra skulle vara där, eftersom själva trädgårdsarbetet egentligen fanns att göra i en liten, rektangulär jordyta där de odlade grönsaker och annat ätbart, men han hade inte stött på dem där och nu låg det enda alternativet rakt framför honom.

Gräset kittlade Georges vader och han försökte förgäves trycka undan det för att slippa besväret. Hans humör hade sjunkit rejält. Han visste egentligen inte varför, även ifall han trodde att det kunde bero på hans föräldrar. Men sen så ville han också komma igång i sitt sökande och det skulle inte gå om han inte hittade Hermione någon gång. Plötsligt stannade han till. Lite längre fram skymtade han något svart. Det såg inte ut som något föremål, för det hade ett djup neråt. Han antog att det var en grop. En grop med ungefär en meter i diameter, inte helt runt, men ändå med rätt släta kanter. Han blev misstänksam. Ingen annan känsla fyllde honom just då - bara misstänksamhet. Försiktigt tog han de sista stegen fram till gropen, som mer såg ut som ett stort hål rakt ner i marken. Han lät blicken granska det lilla området runt om, funderade en sekund på om det var stabilt. Han visste inte om det var säkert att vara där. Han var ändå inte rädd att det skulle hända något; faktiskt så brydde han sig inte. Han var inte orolig alls. Om något tragiskt skulle hända - kanske att han rent av skulle dö - så var han inte rädd. Om han skulle dö så skulle han vara tillsammans med sin tvilling. Det hade kommit som en snabb tanke genom hans huvud. Nu när den flugit förbi så undrade han varför han ens hade kommit att tänka på döden. Vad fanns det där som egentligen skulle kunna döda honom? En grop? En grop som verkade väldigt djup. Med en fundersam min försökte han lista ut hur långt det var ner. Skulle han ta sig ner dit, eller skulle det vara säkrare att stanna kvar här uppe? Frågan klingade i hans huvud. Det han störde sig på var att han inte visste vad svaret var. Det var mycket som han inte visste. Men det var också därför som han kände sig så dragen till att göra det; för att få svar. Han förtjänade det, tyckte han, efter allt som han fått gå igenom de senaste månaderna. Det var inte mer än rätt att han fick en förklaring till alla konstiga händelser. Tanken om att allt kanske bara hade varit en illusion, en inbillning, dök upp igen. Var det här hålet också en inbillning i så fall? Han satte sig på huk vid kanten och lät fingrarna snudda vid jorden som skiljde djupet och den fasta marken åt. Lite torrt gräs följde med i hans rörelser. När dessa nådde gropen föll de ner. Det här var ingen inbillning. Hålet fanns faktiskt där. Ett skutt i hjärtat fick George att bli medveten om sina känslor. Till sin förvåning så kände han sig nästan lättad; lättad över att han inte var galen, eller också för att det fanns en möjlighet till svar. Men det fanns också en ännu större risk till fler frågor; utan svar.
Utan att tänka mycket längre satte sig George ner helt på marken, slängde över benen över hålet och gjorde sig beredd att hoppa. Han hade ingen aning om hur långt det var ner, men han kunde inte se botten. Han tog ett djupt andetag innan han med ett ryck lät kroppen lämna den fasta jorden han stått på innan.
Den fallande känslan kittlade i magen. Han kunde inte låta bli att knipa ihop ögonen samtidigt som han spände käken. Det var en obehaglig känsla; att falla. Men denna känsla höll inte i sig så länge, för plötsligt hade hans fötter nått marken, och benen vek sig under honom. Han kände inte av stöten från landningen förrän efteråt. Huvudet bultade lätt och smalbenen hade fått sig en smäll, men annars var han hel. Han hasade sig upp i stående ställning igen och försökte se sig om. Det var kolsvart. Han kastade en blick uppåt. Det vita dagsljuset lyste någonstans där uppe. Han kunde gissa sig till minst tre meter upp. Hur han skulle komma dit igen fick han fundera på senare. Han drog istället upp sin trollstav ur byxfickan.
"Lumos."
Ett skarpt sken kom från stavens spets. Ljuset som kastades runt om den unge mannen formade ett par bastanta jordväggar på två sidor om honom. George verkade befinna sig i en gång. Det såg ut att vara en likadan gång som George gått i med den okända flickan. Fast han visste inte säkert. Allt hade varit så mörkt då han varit under marken sist. Det dröjde inte länge förrän han började gå åt ena hållet. Förhoppningsvis skulle han nå fram till något, något nödvändigt, men det var lika stor risk att han gick åt fel håll. Han höll staven spänt framför sig och lät huvudet flytta blicken från sida till sida. Stegen han tog kändes tunga, men hördes inte då sulorna stötte i den jordiga marken. Den var rätt mjuk, kände han, som om den var fuktig. Han tog det försiktigt, nästan orolig över att något skulle hända. Det var så kusligt tyst och han kände sig instängd. Men han kunde inte klaga, för det var han själv som valt att ta sig ner hit. Han fortsatte att gå. Lite då och då slängde han en blick över axeln eller lyste upp väggarna för att vara helt säker på att han inte missade något.

Plötsligt svängde gången av i en skarp sväng åt höger. George hann bara uppfatta det innan han hörde låga röster. Hans hjärta hoppade till. Om personerna som talade var på väg åt hans håll så hade han ingenstans att gömma sig. Snabbt, som i en ren reflex tryckte han sig mot väggen. Den kanske kunde dölja honom någorlunda bakom hörnet.
"Nox", viskade han fram och ljuset på trollstaven släcktes.
Det plötsliga mörkret slog mot hans ögon och han såg ingenting på en lång stund. Till en början kändes det nästan säkert. Om inte han såg något så gjorde kanske inte de andra det heller. Men efter flera sekunder utan att något hände så började han fundera på om dessa personer faktiskt var på väg åt hans håll. Han hörde fortfarande rösterna. De lät upprörda, tvekande och var nästan formade som viskningar. De var också bekanta. Väldigt bekanta. George hade inte märkt det förrän då han verkligen spände hörseln. Om han hörde rätt så var det Hermiones, Rons och Harrys röster som han hörde. Han drog efter andan. Vad gjorde de här nere? På ett sätt kände han sig glad över att han hittat de han hade letat efter, men samtidigt så tvekade han. Han tvekade väldigt. Han försökte smyga fram, fortfarande med ryggen mot väggen.
När han närmade sig hörnets kant så tyckte han sig se ett tunt ljus och förstod att de andras trollstavar måste vara tända. Han visste inte om det var så smart att smyga på dem egentligen, men att gå rakt fram till dem kunde skapa en reaktion hos dem; en reaktion han helst ville undvika. De skulle kunna tro att han var någon annan. Han hade ingen större lust till att bli träffad av en besvärjelse. Han bestämde sig därför att kika fram bakom hörnet för att dra en slutsats.
De tre ungdomarna stod med ryggen åt honom. Trollstavarna hade dem rakt fram, så deras kroppar skapade en stor skugga efter sig. De pratade om något, verkade diskutera något, men George kunde inte höra vad de sa. Han tänkte inte gå omedveten längre. Han bestämde sig för att låta förvånad när han kom fram till dem. Då skulle de nog inte reagera alltför negativt.
"Ron? Harry? Hermione?" fick han ur sig när han trädde in i gången. "Vad gör ni här?"