Dottern [SV]

Åååå mer!

Allt oftare hände det att London tänkte tillbaka på tiden innan den där ödesdigra kvällen, då hon först sugit själen ur snygg-Daniel, avböjt Felix erbjudande om bio och fått reda på att hennes föräldrar inte var döda när allt kom omkring utan levande och häxa och trollkarl.
Hon var tvungen att erkänna att hennes liv hade varit mycket lättare innan. Då hade livets mening varit plugget, kompisar och kärlek, den där omöjliga kärleken.
Fast var det inte fortfarande omöjlig kärlek? frågade en röst i huvudet. Du är ju kär i Felix, men kommer du någonsin att bli tillsammans med honom?
Sluta! skrek hon inombords. Jag orkar inte mer!
Men det kunde hon förstås inte säga högt. Hon förväntades flytta tusen mil, till en skola där hon bara kände en person.
Och det kanske inte var den ideala personen.

Tidigare under dagen hade Hermione tagit med sig London till Diagongränden och de hade köpt henne en väldig massa märkliga grejer, och även om vissa saker (som trolldrycksingredienserna) var lite läskiga så var de flesta saker fantastiska. Som trollstaven. Och det var faktiskt något otroligt coolt över den svarta, långa skolklädnaden. Kanske skulle det inte bli så tokigt ändå, att bli häxa.
Det hade varit första gången hon besökt huvudstaden, staden vars namn hon bar. London. London hade gillat London, och tanken på att hon skulle tillbaks dit redan i morgon fick henne att le svagt för sig själv. Skoltåget skulle gå från Kings Cross, och mr Wrights hade lovat att skjutsa henne på morgonen.
Inte många timmar kvar... Bäst att hon försökte få sig lite sömn först.
Hon blundade, och kände att det var hopplöst. Osökt kom hon att tänka på Felix, som låg i huset bredvid och som även han skulle göra resan till Hogwarts följande morgon, låg han också vaken?
Förmodligen inte. Han skulle tillbaks till skolan som varit hans hem i fem år. Hur skulle han bete sig mot henne? Skulle de fortfarande vara… vänner?

Sent omsider hade hon ändå lyckats somna, men det hade varit en orolig dröm fylld av förvirrande drömmar och när hon klev ur sängen var hon dödstrött. Tanken på att nästa gång hon somnade, skulle det vara i en säng i ett fjärran slott.
Det var ingen lugnande tanke för hennes nerver.
Mrs Wright gjorde frukost åt henne och sprang runt och försökte försäkra sig om att hon fått med sig allt.
"Och glöm inte att ring så fort ni kommit fram..." babblade hon. London kunde knappt få ner en enda tugga, utan satt bara och smuttade på juicen med ögonen tomt stirrande in i väggen på andra sidan bordet samtidigt som hennes inre var i kaos. Hon skulle inte klara det! Hon kunde ingenting! Tänk om alla skulle håna henne? Tänk om hon inte skulle få några vänner? Tänk om lärarna skulle kalla henne hopplöst fall och skicka hem henne?
Vad besviken hon skulle göra sina föräldrar- inte bara mr och mrs Wright, utan även Draco och Hermione... Tänk om inte Felix låtsades om henne. Hon kunde se det framför sig- hur hon förgäves försökte fånga hans blick, omgiven av främlingar i svarta kappor och med trollstavar i händerna som stirrade nedlåtande på henne där hon stod i jeans och t-shirt, när Felix demonstrativt tittade åt ett annat håll. I visionen log han inte.

Bilresan till London tog tre timmar, men så körde mr Wright ändå fort. Fortare än vad som var tillåtet. England swischade förbi utanför fönstren, radion spelade Adam Lambert, och plötsligt undrade hon vad hon skulle sakna mest. Hon gillade Adam Lambert, fast hon tvivlade på att han trollkarlar och häxor lyssnade på den sortens musik. Vad lyssnade de på? Vad lyssnade Felix egentligen på? Hon blev förvånad över att hon inte visste.


"Lycka till, min dotter", sa mr Wright när han parkerat utanför stationen och packat ur hennes skolkoffert, och gav henne en kram.
"Jag kommer att sakna dig och mrs Wright", mumlade hon och var det tårar som hotade i ögonvrån? Nej, det kunde det inte vara. Hon var nästan vuxen. Hon borde inte gråta över något så litet som att vara borta i några veckor. De skulle ju hålla kontakten, och hon skulle ju få komma hem redan på höstlovet. Hon skulle klara detta.
"Vi ses snart igen." Klockan var tjugo i elva. Det kanske var bäst att försöka hitta perrongen. Med en sista vinkning såg hon efter mr Wrights blå bil som snabbt försvann i all trafik, sen vände hon sig om och gick med bestämda steg in på stationen.

jätte bra meer !

Ohh MEEEER

wow, mer! jag har börjat älska felix lite nu. ^^

^Haha x)

Men har är ju så sööt när han tänker på London c;

Mer =)

Jättebra, jag älskar er fanfiction Mer

Ååå mer!