Prinsen (sjätte året)

omg, sista meningen är ju bara för HIMLA bra? och jag skrattade lite inombords över Miriams oro över att "Tänk om han ... tog droger?" x)

Längre kommer, men jag har läst ditt fantastiska kapitel och det bör du veta. ♥

ASJDHAJSKH (början av kapitlet )

Åh, vilket bra kapitel! Men du vet ju att jag alltid gillar varje avsnitt! (Hur kunde du förresten veta att det var jag som hade nämnt "Prinsen på anslagstavlan?!)

I alla fall, så springer en viss råtta omkring, samt att Miriam har fått tag på boken, och nu är frågan om hon har listat ut vem som är Halvblodsprinsen.
En annan fråga som gnager i mig, är vem den mystiska, mörkhåriga kvinnan i Miriams drömmar kan vara. Vad vill hon henne? Det är bara att vänta och se.



Du gillar ju tipsen, så här får du ett!


Och jag ville vidare, uppnå något praktiskt,

Om du ser den röda delen, så skulle jag vilja slopa komma-tecknet och ändra ordet, så det låter bättre.

Och jag ville verkligen uppnå något praktiskt,


I övrigt hittar jag inget mer.

AAAH så bra! Jag känner verkligen igen mig i Miriams nästan deprimerande tankegångar om hur hon inte räcker till. Du beskriver det så bra, för det är exakt så som det är nedpräntat som det känns.

Och så har vi min Akilleshäl; Draco Lucius Malfoy (Åh vad jag önskar att JK hade varit mer kreativ med hans mellannamn).

Precis när jag tänkte den tanken stormade han in, med det silverblonda håret på ända och klädnaden vårdslöst slängd över axeln. Den vita skjortan var aningen skrynklig, men som alltid innehade han en sorts vårdslös elegans.

Alltså så j*vla bra beskrivning. Speciellt det sista med den vårdslösa elegansen, för det är så spot on. I LOVE IT ♥



Och såklart måste boken tillbaka till halvblodsprinsen Det är där den hör hemma och bör inte hamna i någon annans händer! Så då kan man ju nästan anta att det kommer lite Snape i nästa del, speciellt med tanke på att han inte var med alls i detta?



Längtar till söndag!

PansyMalfoyParkinson 


Trezzan


boknörd_


96hpevanescence


Mintygirl89




Kapitel 51 - Postering

Precis som jag väntat var det svårt att söka upp Halvblodsprinsen. Inte förrän framåt kvällen fann jag honom äntligen djupt nere i de dunkla regionerna som var hans, omgiven av de sinnesvidgande brygder vilka fanns ypperligt beskrivna i boken tätt tryckt mot mitt bröst.

Utan att säga något gav jag den till honom och han såg forskande på mig, medan han sakta lade den på det stora arbetsbordet. Ord var numera något vi inte alltid behövde för att kommunicera med varandra. Ja, älskade. Läs mig. Det kändes som om jag aldrig hade velat det mer än nu. Någonting låg i luften på slottet, något skrämmande som jag inte förstod. Jag ville att hans analyserande blick skulle inta min själ och få mig att förstå. Gärna med den inledande akten, för att sudda ut allt det hemska och obegripliga omkring oss, i den intensiva föreningen hud mot hud.

Jag tog ännu ett hastigt steg närmare, greppade med båda händerna om min egen klädnad och började häftigt dra isär den, som för att frigöra vägen till mitt hjärta. Severus stod ett ögonblick alldeles stilla, liksom tagen av synen, innan jag sekunden därpå fann mig indragen i hans mörka famn, för att i nästa stund känna arbetsbordets yta pressa mjukt bakom ryggen. Mitt huvud vilade mot trolldrycksboken när vi kysste vår svindlande väg in mot gränslösheten. Till det tillfälle, den efterlängtade vågens brytning, där jag skulle öppna ögonen.

Och denna gång var det först ingen av oss som hörde knackningarna.

Inte förrän förseglingen kring kontoret abrupt bröts i en skur av silvervita gnistor.



Om Albus Dumbledore kände någon form av chock över synen som mötte honom, visade han det inte med en min. Hans ögon var fyllda av stark medkänsla när de hastigt svepte över mina skor, som fallit till golvet. Annars undvek han att se på mig, av respekt måhända, så att jag skyndsamt kunde dra ihop klädnaden och glida ner från arbetsbordet medan rektorn med uppriktigt beklagande blick vände sig till Severus.
“I natt behöver jag er alla mer än någonsin”, sa han lågt. “Tiden kan snart vara inne och jag måste dessvärre lämna slottet några timmar. Placera er på strategiska poster.” Den gamles blick hade en skymt av vädjan när han såg på sin närmaste man, som dock mötte den med oväntad kyla, och deras samtal blev inte långt. Kort därpå var Severus och jag ensamma igen och nu var det allvar. Jag måste få honom att förstå.
“Vilken postering ska jag ha, Severus? Var på slottet ska jag befinna mig?”
“I din säng, Miriam.” Han lät plötsligt bestämd. “Det är en extremt farlig natt.”
“Just därför vill jag hjälpa till och inte gömma mig.” Göra något praktiskt.
Severus tog ett steg mot mig, tornade upp sig med all sin forna auktoritet men trots att knäna började darra framhärdade jag: “Det fungerar bara inte att gå i ide och ligga där platt på rygg när ni andra är ute vid frontlinjen, förstår du väl?”
“Lyssna på mig nu, Miriam. Du är viktig för tiden…efteråt”, hävdade Severus och jag förstod att han menade efter de avgörande händelserna. Men inte ens det kunde övertyga mig. Det jag gjorde i vardagen här räckte inte - nej, det var inte på långa vägar tillräckligt för att i framtiden kunna se tillbaka på den här perioden med någorlunda bibehållen självaktning. Hur skulle jag få honom att begripa det?
“Jag måste få hjälpa er, Severus. Låt mig få göra ett försök i alla fall. Jag har ju kraften…” Jag tog ett steg mot honom, sökte hans ögon som mötte mina med brinnande oro. I nästa sekund låg hans hand mot min panna: “Du känns febrig, min skatt. Din puls ökar...”
“Det gör den alltid i din närhet och det vet du.” Jag grep tag om hans undersökande hand och förde den mot mina läppar. “Du måste låta mig vara delaktig”, viskade jag och såg oavvänt på honom. “Jag kan inte leva med mig själv annars.”
“Du vet att jag vill att du ska leva”, svarade han dovt, “men det innebär också att överleva.”
Och trots de motstridiga viljorna pressades våra läppar åter mot varandra och hans hand strök över mitt ärr, som tycktes hetta och pulsera i takt med kyssarna. Läs mig. Märk mig. Låt mig komma med. Men våra ögon var fortfarande slutna och plötsligt brände det till, blixtrande snabbt men mycket märkbart, i min klädnad. Trots att det var länge sedan kände vi båda genast igen signalen och hans flinka fingrar hade dragit fram DA-myntet ur tygvecken innan jag ens hunnit reagera. Vi såg på varandra och ingen av oss vek undan.
“Du ser, Severus”, sa jag till sist, “de kallar också på mig. Det går inte att stänga in sig längre.”



En stund senare låg jag, trots mina uttalanden, nerbäddad i min säng, men det var bara en kort respit. Samtliga DA-medlemmar låg beredda i sina sovsalar, och personalen patrullerade i skift för att om en kort stund placera ut hela sin styrka. Jag skulle strax befinna mig i entréhallen och hade tvingat mig själv att vila ett ögonblick för att samla kraft.

Vilan hade mest blivit till ett oroligt slumrande och när jag vaknade var det, precis som på morgonen samma dag, med känslan av att vilja finna den mörkhåriga kvinnan. Det kändes ytterst angeläget - som om en avgörande pusselbit då skulle falla på plats. Finna henne och strida. Uträtta något praktiskt. Avväpna med kraften. I nästa stund var jag vaken och undrade vad drömmen kunde betyda. Så märkligt man kunde få till det…jag kände inte till någon mörkhårig kvinna att strida mot.

Men jag ville vara användbar. Min kommande utpostering i entréhallen berodde sannolikt på att den låg nära tornrummet och att fler i personalen skulle befinna sig i närheten, men den var likväl central, och innebar en sann möjlighet att uträtta något av värde. Om du inte står handfallen och stum som vanligt när något händer, förstås.

Och så fick det bara inte bli. Jag kunde inte svika Harry nu. Han hade gett sina order till Ron och Hermione, som i sin tur sammankallat DA. Marodörkartan befann sig numera hos just Hermione och det kvarvarande Felix-elixiret hade han fördelat mellan henne och Ron med uppdraget att bevaka Draco. Jag var inte fullt klar över Ellis roll i det hela, men gissade att hon också visste om alltsammans.

Själv var Harry på väg någonstans med Dumbledore. Hermione hade inte nämnt några detaljer, men ärendet verkade brådskande och det var av yttersta vikt att vi under deras frånvaro bevakade vad Draco tog sig för. Tydligen hade Harry hört honom jubla i Vid behov-rummet, som om han äntligen lyckats med något avgörande. Själv kunde jag inte se honom, eftersom jag inte hade tillgång till kartan, men jag gissade att varken Hermione eller Elli tog sina ögon från den lilla pricken som just nu borde befinna sig i Slytherins sovsal. De utförde troget de handlingar som ansågs behövas, modigt och utan att vilja gå undan och gömma sig. Och jag skulle följa deras exempel.

Det var hög tid att ge sig av.

Vara till nytta. Strida.

De skulle inte behöva skämmas över mig, varken Severus eller Harry. Jag kunde vara någon annan än den som behövde skyddas. Om exempelvis någon hotfull, mörkhårig kvinna dök upp, som i drömmarna, skulle jag göra allt för att avväpna henne. Beslutsamt tog jag mig ur sängen, ordnade till klädnaden och såg till att sidenbandet med essensen satt fast ordentligt. Den här gången skulle jag inte glömma den, om en kritisk situation uppstod. Ärret hettade mot mina fingrar. En snabb blick i spegeln, för att säkerställa att jag såg ut som vanligt, och sedan ut genom tornrummets knarrande dörr till entréhallen.

Allt var nästan onaturligt stilla. Några facklor på väggarna speglade sig i det blanka stengolvet. Först när jag hörde lågmälda röster diskutera vid ingången till Stora salen kunde jag urskilja Severus mörka gestalt tillsammans med McGonagall. När han lösgjorde sig ur dunklet, och nästan ljudlöst gled över hallens yta i riktning mot trappan till fängelsehålorna, fick vi syn på varandra. Med stort och orubbligt allvar möttes våra ögon, och han stannade nästan omärkligt till, innan han försvann neråt och uppslukades av mörkret.

Vilket underbart kapitel som vanligt! Angående anslagstavlan: Ja, jag tänkte att jag kan lika gärna göra reklam för din fanfiction, eftersom du tillät att vi delade på på uppdateringsdagen!
Och angående kvinnan i Miriams drömmar: Jag gillar ju själv när läsare vågar skapa teorier, så då gör jag det också, om än att jag skriver i spoilern. Ge och ta, vet du! Vi får hoppas hon dyker upp någon mer gång. Det känns som om hon är en viktig person i det hela, och jag tror, precis som med Eugene, att man kan spinna vidare på det.

I alla fall, i detta kapitel fick Miriam och Snape en stund tillsammans, och det blev lite... spännande, haha! Åh, Gud! Dumbledore kom in! Och han har fått se vad de har gjort! OMG! Så genant!



Ja, ja. Nu fick hon snällt gå tillbaka till sitt rum, och jag känner att atmosfären är tung, som om en tjock dimma omringar dem. Mörkret sprider sig som ett gift i luften. (Ungefär som det dumma corona-viruset gör just nu i världen.)
Slutet blev en cliffhanger, och jag håller andan till nästa gång. Vi får se hur det går, och det ska bli spännande att se vad som händer. Något säger mig att det kommer bli väldigt otäckt. Nu har i alla fall Harry och Dumbledore gett sig iväg. Intressant att Hermione håller koll. Borde inte Ron också vara delaktig? Men du gör såklart som du vill, om han ska vara med på noterna eller inte. (Dock kan jag tycka att i sjätte filmen, är han nästan inte delaktig vid vissa tillfällen! Ej Rupert Grints fel! Regissören kan ha gjort ett misstag.)

Tips på ingång.

Trots mina uttalanden var det ändå nerbäddad på rygg i tornrummet jag befann mig en stund senare, men det var bara en kort respit.

Jag tycker, att när det gäller det jag har markerat med röd färg, låter det oerhört skumt i mina öron.
Kolla på min version, och avgör. Lägg även till ännu ett komma-tecken, så ser det lite bättre ut.


Trots mina uttalanden, dröjde det inte länge förrän jag låg nerbäddad i min säng, men det var bara en kort respit.


“Jag måste få hjälpa er, Severus. I alla fall göra ett försök. Jag har ju kraften…”

Jag skulle vilja lägga till några ord, så det låter mer naturligt.

“Jag måste få hjälpa er, Severus. Låt mig få göra ett försök i alla fall. Jag har ju kraften…”

I övrigt var detta kapitel som vanligt bra! ♥

Jag kom på en sak angående kvinnan som nämndes i föregående kapitel! Se spoilern!

Hej, drack två flaskor rom igår så jag är ej på hugget, min telefon var nära på att dö men jag hann preeeciiiis läsa klart kapitlet innan den stendog! Och det var amazing som vanligt! Kändes myyycket längre i telefonen men såg att det var standardlängden när jag gick in på mugglis. c: Och Dumbledore påbörjar uppdraget... Spänning...

Mintygirl89


Trezzan


96hpevanescence


boknörd_


Elzyii




Kapitel 52 - Strid

Tystnaden lade sig åter över entréhallen. McGonagalls stränga blick blixtrade över mig bakom de små glasögonen, men vi befann oss i varsin ände av rummet och ingen gjorde en ansats att lämna sin postering. Den här gången var jag i alla fall beredd och tänkte inte låta mig låsas in. Men känslan av ensamhet och brist på värde lurade ständigt i bakhuvudet och kom åter som smygande över det tomma golvet. Var fanns de andra nu? Ron och Ginny hade erbjudit sig att bevaka Vid behov-rummet med tanke på Draco och Elli hade tydligen varit envis med att även Severus skulle hållas under uppsikt. Jag visste inte exakt hur de, Hermione och de andra från DA till slut hade kommit överens om att fördela sig. Det var långt efter utegångsförbudet och en rejäl risk för ungdomarna att ha lämnat sina sovsalar, med tanke på alla lärare som patrullerade.

Tiden tycktes stå stilla i den stora, välvda hallen.

Vad skulle jag göra om något faktiskt hände?

Kraften fanns ju. Om jag för en gångs skull lyckades med den. Strida. Avväpna med precision. Som de andra. De modiga. De användbara. Och nu fortplantade sig en rörelse i den enorma skapelsen av sten. Rop och röster som närmade sig i ett nästan musikaliskt crescendo. Ändå kändes det som om det bara tog några sekunder innan hela entréhallen kokade. Vissa skepnader tycktes dyka upp ur tomma luften. Svarta kåpor skymtade här och där, skrik genljöd och hela min primitiva instinkt var att rusa därifrån. Jag stod stelt tryckt mot väggen, som förlamad av hur snabbt allt hade förändrats.

Så började tankarna arbeta igen. Det var nu jag borde strida, avväpna någon fiende, men vem var vem? Den enda jag ett kort ögonblick kände igen var Tonks som dök fram och försökte mota in mig i tornrummet. “Lås om dig, så är du säker!” flämtade hon och sekunden därpå var hon borta. Jag spanade in i havet av människor för att försöka urskilja någon av de svarta kåporna. De måste ju ändå vara fiender? Allt var kaos på utsidan och insidan. Måtte fan ta mina koncentrationssvårigheter!

Och då. Som om en uppenbarelse kommit till mig, genom all förvirring och oförmåga, visste jag plötsligt. En av de här svartklädda Dödsätarna var en mörkhårig kvinna med isblå ögon och jag måste oskadliggöra henne. Det måste ha funnits en mening med kraften. Den kom till dig från älvorna, Miriam, och det måste helt enkelt ha funnits ett syfte. Allt kan inte ha skett förgäves. Du är speciell, och meningen var hela tiden att du skulle strida. Ignorera det kaos som råder och fokusera på de isblå ögonen. Där finns svaret till allt.
Och Merlin ska veta att det var skönt att få fokusera på en enda sak. En enorm lättnad och styrka. Jag började ta mig framåt i utkanten av havet, ivrigt spejande mot de svarta kåpor som dök upp, för att kunna urskilja utseendet på personerna. Det var svårt att se något, och många var maskerade, men nu visste jag åtminstone vad jag sökte.
Spana efter något som gnistrar. Hon bär ett stort kors av silver om halsen.
Jag kryssade fram mellan nyfikna elever, griniga prefekter som motade dem tillbaka, lärare och medlemmar ur orden. Någonstans lossnade ett stenblock från taket och for i golvet med ett öronbedövande brak. Jag studsade till och fick syn på McGonagall, som just skickligt kastat tillbaka en av de svartklädda med hjälp av trollstavens kraft, och som nu tafatt sträckte sig efter en av eleverna som kom rusande. “Miss Jacobsson, vart är du på väg?” ropade hon och det var då jag fick syn på Elli. Hon knuffade sig fram genom trängseln och tittade inte ens åt striden. Hennes ögon sökte bara ett enda mål.
“Draco!” ropade hon och det var hjärtskärande att höra tonen i hennes röst. “Draco!”
När jag följde hennes blick såg vi Crabbe och Goyle runda en krök och försvinna längs hörnet mot Norrtornet. Elli tog omedelbart upp jakten på dem. “Stanna!” skrek hon.
“Elli!” Jag slets mellan mitt uppdrag gällande kvinnan och den självklara instinkten att följa min yngre vän. Fokusera, Miriam. Silverkorset. Men jag måste först se efter vad som hände Elli. Kanske skulle hon behöva hjälp. Hjälpen från dig är att finna kvinnan med korset. Och likväl måste jag följa Elli. Hon var på väg rakt genom en korridor mot Crabbe och Goyle som trögt vände sina ansikten mot oss. När de insåg att vi följde efter dem, slet de fram sina trollstavar och börja vifta. En skur av blå gnistor sköt ut ur spetsen på Goyles stav och dränkte in hela väggen med en illaluktande, orange sörja.
“Var är Draco?” röt Elli och skuttade åt sidan, när ännu en skur kom flygande. “Var är han någonstans?” Crabbe och Goyle kastade en menande blick på varandra innan de båda två svängde sina trollstavar i luften och skrek: “Crucio!” i munnen på varandra. I ögonvrån såg jag Elli kasta sig på marken, och något svidande fräste precis förbi, när jag kände någon ta ett milt tag om min arm och dra mig åt sidan.
“Nej nu!” hörde jag någon ropa. “Det där var det fräckaste! Två tjockskallar på två smartingar, vad brukar vi säga om det, George?”
“Så här”, svarade Fred och gjorde en grimas åt Crabbe och Goyle. Elli såg lika glatt överraskad ut som jag kände mig. Var hade tvillingbröderna kommit ifrån? De gick inte på skolan längre, så de måste vara extrainsatta för kvällen, kanske en förstärkning av Fenixorden? Skulle jag någonsin kunna undvika att tankarna vandrade iväg så här? En skur av brinnande gnistor återkallade mig till nuet när den exploderade över huvudet på Crabbe och Goyle. “Här har ni, era dumskallar!” hojtade George, när Goyle tjöt till och Crabbe skriade som en stucken gris. Sedan hördes ljudet av två tunga kroppar som for i marken.
“Är ni skadade?” Elli och jag skakade på huvudet och George knyckte ilsket på nacken: “Sådant får mig att vilja spy! Hur tusan kom de där två illaluktande fisbubblorna i närheten av er?”
“De…”, började jag men Elli avbröt mig flämtande: “Vi förklarar senare!” Hon plockade upp sin trollstav som hade fallit ur fickan när hon rullat runt på marken. “Tack ska ni ha!”
“Det var så lite”, sa bröderna i kör innan de beslutsamt såg på varandra: “Återgå till striden, broder!” Med höga stridsrop försvann de tillbaka mot entréhallen och Elli slet fram Harrys marodörkarta ur sin klädnad: “Draco är i Astronomitornet!” Hon stuvade undan kartan och började springa. Det var bara att följa efter, trots längtan att få utföra det nyttiga uppdraget att avväpna den kvinnliga Dödsätaren med silverkorset.
“Vad ska Draco där uppe och göra?” kved Elli andfått medan vi sprang. “Och ensam dessutom! Jag förstår ingenting…” Det var svårt att inte hamna på efterkälken; hon sprang så mycket snabbare och smidigare och nu tornade dessutom en trappa upp sig framför oss. Trappan som ledde till Astronomitornet.



“Elli, vänta, var försiktig! Du vet inte vem som…” Jag hade blodsmak i munnen av språngmarschen och dessutom ekade hela huvudet av uppmaningen att utföra mitt uppdrag.
“Vi kan inte vänta, Miriam! Draco är illa ute! Jag vet det…” Elli satte foten på första trappsteget och började arbeta sig uppåt.

Då, som kommen från ingenstans, dök en kraftigt byggd Dödsätare ner på henne. På ren reflex ryggade jag tillbaka för stanken som kom från överfallaren. Elli föll handlöst framför fötterna på honom och innan vi visste ordet av satt han grensle över hennes bröst med en smutsig, enorm handflata hotfullt upphållen mot mig. Det var samme Dödsätare som hållit fast stackars Elli i skogen och nu, utan mask och med kåpan nonchalant slängd över axlarna, såg jag vem han var. Fenrir Grårygg, varulven med de vargliknande utseendet som specialiserade sig på att bita barn och ungdomar, visade alla sina gula tänder i ett elakt grin och lät den sargade tungan svepa utmed läpparna när han girigt såg från mig till Elli, som om han hade svårt att bestämma sig.
“Jag vädrar blod”, väste han och tryckte ansiktet intill Ellis, medan han fortsatte att hotfullt betrakta mig, “och den här gången ska ingen hindra mig. Nu ska hon inte lyckas smita. Och sedan är det din tur, godbiten, om du inte försvinner härifrån med detsamma...” Ett kvävt skrik kom från Elli men han pressade den andra, smutsiga labben över hennes läppar så att hon började vifta desperat med händerna. “Jag ska inte skada henne”, sa han med ett hest, skällande skratt. “Bara smaka på henne lite… det har du väl inget emot? Bara ta en liten, liten tugga…” Han böjde sig närmare, det förtvivlade ljudet av Ellis skrik försvann i hans handflata och han fortsatte väsande: “Seså, seså. Trodde ni verkligen inte att vi hade den här vägen bevakad?” Han skakade på sitt ovårdade ansikte, sänkte handen och kliade Elli på kinden med långa, gula naglar. Uppenbarligen kände han sig inte speciellt hotad av mig, vilket jag var fast besluten att utnyttja. När hans hungriga blick slutligen fastnade för gott på Elli sökte jag med blicken efter något tungt föremål, något jag skulle kunna få att sväva och falla. Där - en stor kista av trä med järnbeslag, inkilad i ett utrymme på trappavsatsen. Kistan såg ut att väga hundratals kilo. Fenrir var nu så besatt av sitt byte att han tycktes ha glömt min existens. Jag kunde nästan ljudlöst få kistan att börja röra sig.
“Snorungen Malfoy har annat att göra, förstår du”, hördes Fenrir förklara. “Så det är bäst att jag tar hand om dig tillsvidare. Vad säger du, smakar du bäst med eller utan jordnötssås? Jag har nämligen tappat en del av mitt smaksinne på gamla dar, och skulle uppskatta lite smakråd från din sida. Det kan väl aldrig vara fel att få vara med och bestämma sitt livs sista måltid, sötnos? Seså, var inte rädd. Jag kommer att döda dig snabbt och smärtfritt. Det gör inte alls ont…” Han skrattade igen och återtog: “Hur ska du ha det nu? Med eller utan sås?”
Då rasade kistan ner för trappan och kom emot dem med ett brak. Fenrir ryckte till, släppte reflexmässigt Ellis strupe och det räckte för att hon snabbt kunde åla sig fri. Jag fokuserade kraften på kistan och fick den att sakta in så den inte skulle skada henne. Just som jag skulle rikta den mot Fenrir hördes dock ett gällt skrik bakom oss: “Vad håller du på med, din snuskiga byracka? Låt flickorna vara! De tillhör herren!”
Kistan blev liggande på ett av de breda trappstegen, mellan träflisor och bråte som rasat ner av den kraftiga rörelsen, medan alla tre vände sig mot det håll varifrån rösten kom. Och där var hon med ens, målet för mitt uppdrag. Iförd en kåpa lika korpsvart som hennes fladdrande hår, i täten för två andra Dödsätare, och med de isblå ögonen riktade mot oss. Vid halsen skymtade silverkorset fram och speglade nattens bleka ljus.

Åh! Vilket makalöst bra kapitel! Det var oerhört spännande! Jag kan erkänna att jag höll andan på slutet! Men fy, Fenrir är bara så himla äcklig! En kannibal! Blä! Okej, jag vet att han är en varulv, men ändå! Huuuu! Jag ryser rejält när han pratar om jordnötssås och liknande. Jaja, nog om det. Striden är igång och spänningen stiger.
På slutet träder en mörkhårig kvinna fram! Kan det möjligtvis vara Miriams mystiska besökare? Alltså hon som syns i drömmarna.
Det var tur att Miriam använde sin kraft! Nu är det bara att vänta till nästa söndag!

När det gäller föregående kapitlet angående tipset jag gav dig: Jag förstår vad du menar. Jag klurade på hur man kan få det att låta ännu bättre, och tänkte dela med mig av den. Kom bara ihåg att det bara är en tanke. Du gör naturligtvis som du vill.

(Skönt att vi är överens om Ron och Hermione! Såg ändringen och det blev superbra!)

Trots mina uttalanden, låg jag ändå nerbäddad i min säng en stund senare

En stund senare låg jag, trots mina uttalanden, nerbäddad i min säng

På så sätt förmedlar du att att det är en stund senare, och samtidigt låter det ännu bättre.

Nu blir det tips till detta avsnitt!

“Så det är bäst att jag tar hand om dig tillsvidare. Vad säger du, smakar du bäst med eller utan jordnötssås? Jag har tappat en del av mitt smaksinne på gamla dar, nämligen, och skulle uppskatta lite smakråd från din sida. Det kan väl aldrig vara fel att få vara med och bestämma sitt livs sista måltid, sötnos? Seså, var inte rädd. Jag kommer att döda dig snabbt och smärtfritt. Det gör inte ont alls…

Om du ser de röda delarna, skulle jag vilja byta plats på några ord, så det låter bättre.



“Så det är bäst att jag tar hand om dig tillsvidare. Vad säger du, smakar du bäst med eller utan jordnötssås? Jag har nämligen tappat en del av mitt smaksinne på gamla dar, och skulle uppskatta lite smakråd från din sida. Det kan väl aldrig vara fel att få vara med och bestämma sitt livs sista måltid, sötnos? Seså, var inte rädd. Jag kommer att döda dig snabbt och smärtfritt. Det gör inte alls ont…

I övrigt hittar jag inget mer! Bra kapitel som sagt. Nu längtar jag ännu mer!

Spoiler från "Tårar från himlen" och våra ugglor!

Jag hade skrivit en jättefin kommentar men precis när jag publicerade så dog internet och allt jag skrivit försvann Så jag ber om ursäkt om kommentaren inte är så utförlig den borde vara efter att man kommenterat två kapitel, men jag blev så trött och ledsen när allt försvann.


Kapitel 50

Jag älskar allt med Snape. Det har jag sagt innan och jag säger det igen. Och jag dog cringe-döden när Dumbledore kom in i rummet. Trots att han var väldigt Dumbledore med det och inte brydde sig märkbart om det. Och jag tänker att han säkert egentligen inte bryr sig om ifall de har en romans (så länge Hogwarts inte har någon policy emot det, vilket jag inte minns om du tagit upp eller inte. Men sen kan säkert Dumbledore se genom fingrarna med tanke på alla kommande omständigheter för Snape). Romans på jobbet är ju inte precis något ovanligt…

Och att Mirre känner sig otillräcklig och tror att Snape och Harry skäms för henne </3 Det är nog snarare att de bryr sig om henne och är lite överbeskyddande bara! (Men det är lätt att vara självkritisk, I know that to well.)

Men så bra!


Kapitel 51

Det fanns så många bra meningar i detta kapitlet, men min personliga favorit är denna:

Rop och röster som närmade sig i ett nästan musikaliskt crescendo.

Så snyggt skriven!

Och jag älskar att mina babes Gred och Forge är med i kapitlet och är de skämtsamma hjältarna jag alltid föreställer mig att de är ♥ Så det var ett kärt återseende!



Och det är så spännande nu. Det är med spänd förväntan jag väntar tills man får reda på hur Miriam kommer reagera på främst uppdrag och löfte... Jag både hoppas (för dramats skull) att hon kommer befinna sig i astronomitornet, men det kan bli hur bra (drama) som helst också om hon inte är där. Så ja, det jag vill ha sagt är att jag längtar till nästa vecka (även om det säkert kommer vara heartbreaking)!



♥ ♥ ♥