Du vet inte allt (3:e generationen)

Super

Super!!!!!!!!!!!!!!!!!

Super

Helt sjukt amazing. Blev alldeles överväldigad av känslor så då lär du ju skriva otroligt bra. Som den andra kvinnan (Mary) tror jag inte direkt att hon själv hade blivit arg på Scarlett, jag menar det är inte hennes fel. Tycker de allihopa kan gå och bli arga på Scarletts pappa. Och stackars Parker om det skulle bli mer drama kring detta. James kommer inridandes på sin vita häst som en riktig riddare.

Det är vid sådana här tillfällen som det är oerhört bra att du skriver ur James point of view också! Är väldigt nyfiken på hur hans tankar går när han lyssnar på Scarlett och hennes pappa. Och sen längtar jag såklart efter att få läsa om James som tröstar Scarlett.

(Varför har 3(4) personer innan mig skrivit super?? om ni inte kan ge riktig feedback så borde ni inte göra det heller .)

är typ omöjligt att skriva något långt på min enhet hehe men så fort jag får en ny ska jag skriva längre feedback. I vilket fall skrev du exakt det jag tänker

Å, vad sorgligt! Men känner ingen sympati för pappan. han hade alla möjligheter i världen att försöka kontakta sin dotter under de där 13 åren. han kunde ha låtit henne bli en del av den nya familjen från början.

Hehe, sry för min förra kommentar hade helt glömt bort parker

Meeen otroligt bra kapitel! (Awesome skrivet som vanligt ) Jävla scarletts pappa som ska komma in med världens sämsta förklaring! Scarlett förtjänar så mycket bättre.
Och James stod säkert lite ankward och studerarde en bok ingående Hoppas du gör en James point of wiew för undrar oxå hur james tänkte under det hela

Jättebra kapitel! Ojoj nu börjar det bli riktigt spännande .
Stackars Scarlett! Jag gillar inte pappan. Det ska bli spännade att få veta hur Parker och hans manna reagerar när de får veta (om de får veta).
Men jag shippar inte Jamelett faktiskt, jag är nog den enda haha. Jag skulle vilja att de blev typ bästisar för att de passar bra tillsammans men jag vill inte att April blir sårad för att jag gillar henne .
Jag kan tyvärr typ inte ge någon feedback på ditt skrivande för att du är så duktig och jag kan inte så mycket om att skriva så jag känner inte att jag har så mycket att säga.

Superbra, precis som vanligt. Jag älskar att spänningen kom som en blixt från klar himmel. Det förväntade jag mig inte. ^^

Vad roligt att ni gillar det! ^^

Kapitel 31
James
- George, vad ska du ha för den här? frågar Luis och håller upp en ask med näsblodsnougat.
- 13 siklar, svarar George och lägger upp hög med låtsasstavar på en hylla.
- Jag är villig att ge dig 11, säger Luis och räknar mynten han lyckas rota fram ur sin ficka.
- Om du hjälper Fred att städa nere på lagret så är jag villig att gå med på 10, svarar George.
Luis nickar.
- Deal, säger han och försvinner ner.
George tittar efter honom och himlar med ögonen.
- När ni var små så var det billigare att få er att hjälpa till, skrockar han.
Jag ler.
- Är inte Ron inne idag? frågar jag och tittar mig omkring.
Butiken öppnade för ett par timmar sedan och det är en hel del kunder men jag ser bara Roxanne och Angelina vid kassan och det är bara George som är ute i affären.
- Ron är sjuk. Enligt Hermione så har han ätit mat som var dålig, säger George. Att han aldrig lär sig.
- Oj, vi får hoppas att han är frisk till nyårsafton, säger jag.
- Du känner väl Ron, han skulle aldrig missa en fest med gratis mat, skrattar George.
- Hm, ja, det klart. Nej, jag ska nog dra hemåt. Vi ses på nyårsafton, säger jag och lämnar butiken.

Under mellandagarna så är det väldigt mycket folk i Diagongränden. Särskilt barn. De står och drömmer om att få köpa den senaste kvasten innan de springer för att spendera julklappspengarna inne hos George eller Godisbaronen. Vid tanken på Godisbaronen börjar min mage att kurra och jag styr mina steg mot den Läckande kitteln. På vägen dit får jag syn på skylten till bokaffären och kommer att tänka på Scarlett. Jag undrar hur hennes jul har varit. Jag kanske skulle…Nej, det skulle vara konstigt. Fast att gå in och säga hej kan även väl de som är mer än bekanta-typ/kanske vänner göra? När jag är bara några meter ifrån butiken går en familj ut genom dörren och genom fönstret kan jag se hur Scarlett sitter bakom sin disk. Hm, ser hon inte lite blek ut? Klockan över dörren plingar när jag kommer in ifrån kylan. Trots att det inte är särskilt varmt här inne, varmare än ute men absolut inte varmt, så har Scarlett ändå knäppt upp sin skjorta mer än vad hon brukar. Scarlett tittar upp på mig och verkar andas ut.
- Åh, det är bara du.
Hm, det här kanske inte var någon bra idé trots allt.
- Tack för det välkomnandet. Hälsar du på alla dina kunder sådär? frågar jag.
Hon försöker säga någonting men allt som kommer ut är ett svagt pip. Scarlett suckar och gömmer sitt ansikte i sina händer. Okej, någonting är fel.
- Är du okej? frågar jag.
Scarlett tar bort sina händer och tittar på mig.
- Jag har precis träffat min pappa första gången på tretton år. Så nej, jag är inte okej.
Vad sa hon precis? Inte undra på att hon är lite blek. Om jag ska vara ärlig så ser det ut som att hon ska svimma i vilken sekund som helst.
- Vad säger du? frågar jag och skyndar mig fram till hennes sida.
- Parker skulle köpa en bok och sen dök pappa upp och det var bland det värsta jag ha varit med om. Jag har alltid tänkt på vad jag skulle säga ifall jag såg honom och ingenting kunde jag säga. Ingenting, svarar Scarlett.
Fy fan. Det kan inte ha varit lätt för henne. Men vad säger man i ett sådant här läge? Finns det verkligen några ord som hjälper just nu? När jag däremot tänker säga någonting avbryts jag av att dörren öppnas och klockan plingar igen. Det är en lång man, klädd i kappa, som har kommit in. Och han tittar rakt på Scarlett. Det krävs inte ett geni för att förstå att det där är hennes pappa. Jag tittar mellan dem.
- Det verkar som att du får en andra chans, säger jag utan att tänka efter först.
Hennes pappa harklar sig och jag inser att jag inte borde stå här. Det blir inte mindre stelt menar jag. Men jag vill inte lämna Scarlett, ifall det går dåligt, så jag backar ett par steg.
- Jag tror att jag går och kollar på en bok här borta, säger jag.
Jag ställer mig så att jag är utom synhåll men så nära att jag fortfarande kan höra delar av vad de säger. De utbyter några ord och sedan hör jag hur Scarlett bryter ut i gråt. Jag skruvar lite på mig. Det är obekvämt att stå här och höra hur ledsen hon är. Kanske om jag hittar på någonting att fördröja tiden med? Men vad? Jag tittar mig omkring och när jag kommer ihåg att jag står omringad av böcker i en bokhandel skäms jag lite över mig själv. Utan att ens titta särskilt noga på vad den heter börjar jag bläddra i en tjock bok. Då och då slutar jag att läsa för att lyssna på Scarlett och hennes pappa.
- Mary skulle inte förstå. För henne är familjen allt.
Efter ett par sekunders tystnad hör jag hur Scarlett ber sin pappa att gå. Någonting som han inte verkar tycka är en bra idé. Jag ställer tillbaka boken och går sakta framåt.
-…Och smärtsamt eftersom jag vet att du har en son som väntar på dig. Och jag vet mycket väl hur det känns att vänta på en förälder. Snälla gå, säger Scarlett.
När hon har sagt det går hon och sätter sig bakom disken igen. Hennes pappa tittar på henne med rödgråtna ögon. Han har visst också gråtit. Men istället för att argumentera mer med sin dotter ger han ifrån sig en suck och går ut ur butiken. Jag lämnar mitt gömställe och går fram till Scarlett.
- Är du okej? frågar jag.
Egentligen är det en väldigt dum fråga men det måste ställas. Scarlett skakar på huvudet.
- Vill du prata om det? frågar jag.
Scarlett skakar på huvudet men tittar på mig.
- Jag vill hem. Tror du att du skulle kunna följa mig hem? Mormor och morfar är på besök hos en väninnna och mamma är ute på ärenden, så det är ingen hemma och jag tror inte att jag är i tillräckligt gott skick för att vara ensam just nu, säger hon.
Följa med Scarlett? Följa Scarlett? Hem till Scarlett? Den frågan var jag inte riktigt beredd på.
- Eh visst, självklart, säger jag.
Hon kliver av sin stol och plockar fram en jacka och en väska ifrån under disken.
- Mr Winston, jag går hem om det är okej? ropar hon.
- Vi ses imorgon! får hon som svar tillbaka.
Förvånad över att hennes chef låter henne gå hem bara sådär följer jag efter Scarlett ut på gatan. Vi går bredvid varandra under tystnad. När vi går igenom den Läckande Kitteln kommer jag ihåg hur hungrig jag är men det går inte att göra någonting åt det just nu.

Utanför puben ringlar snöflingor ner och Scarlett fortsätter ner för gatan.
- Såå, vart bort du? frågar jag.
Hon lyfter sin arm och pekar på ett lägenhetshus en bit längre fram.
- Fjärde våningen, säger hon och tystnar sedan igen.
Jag undrar vad det är för tankar som finns i hennes huvud just nu. Hennes ansikte är helt känslokallt, så det är inte direkt så att hon avslöjar särskilt mycket. Är hon ledsen? Eller hon kanske är arg? Att hon är upprörd över situationen förstår jag mycket väl men eftersom hon inte vill prata om det så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. I trapphuset ekar våra steg mot väggar där färgen behövs bättras på och där golvet har lite tveksamma fläckar. Fyra våningar upp låser Scarlett upp en dörr och låter mig kliva in först. Jag vet att lägenheten är liten. Det har hon berättat. Men att den var så liten att när jag kliver in i hallen så står jag nästan i köket, det förstod jag inte.
- Sätt dig så gör jag te, säger Scarlett och börjar fylla en tekanna med vatten.
Jag sätter mig ner vid köksbordet och tittar mig omkring. Precis som i trapphuset så skulle det behövas fixas här inne. Det är när Scarlett ska ta fram två stycken tekoppar som jag märker att hon skakar. Hennes hand skakar så mycket att hon tappar taget om en av kopparna och den faller ner på diskbänken och går i tusen bitar. Hon tittar på skärvorna och tårar börjar rinna ner för hennes kinder. Även om jag inte är den skarpaste kniven i lådan vid alla tillfällen vet jag att hon inte gråter för att koppen sönder. Jag går fram och håller om henne.
- Varför kom han inte tillbaka för mig? Varför ville han inte ha mig? gråter hon.
Jag lägger mina händer på hennes axlar och spänner blicken i henne.
- Scarlett, lyssna på mig nu. Du har inte gjort något fel. Det är din pappa som gjorde bland det mest fruktansvärda en föräldrar kan göra. Det är han som ska må dåligt över det. Inte du. Förstår du det?
Hon tittar på mig med sina blanka ögon och med tårarna rinnandes ner för kinderna. Hon nickar.
- Bra. Okej, du går och tar en dusch och byter om också fixar jag te. Okej?
- Okej, snyftar Scarlett.
Hon torkar tårarna och försvinner in till badrummet. Med hjälp av magi får jag den trasiga koppen att bli hel igen och jag startar även spisplattan under tekannan. Under tiden som jag väntar slår jag mig ner vid köksbordet igen. Plötsligt hör jag hur ytterdörren öppnas och jag hoppar snabbt upp.
- Hallå? Scarlett, är det du som är hemma? frågar en glad kvinnoröst.
En mörkhårig kvinna, som jag känner igen ifrån den Läckande Kitteln och som jag antar är Scarletts mamma, kommer in i köket med matkassar i handen. Hon stannar upp när hon får syn på mig.
- Du är inte min dotter, säger hon.
- Jag är James. En klasskamrat till Scarlett. Hon är och duschar, säger jag snabbt.
- Jaha du James, det är jag som är Sophie, Scarletts mamma. Får jag fråga vad du gör i mitt kök medan mitt dotter duschar?
Jag harklar mig. Hur ska jag förklara det här?
- Jag mötte Scarlett i Diagongränden. Hon mådde inte bra, så jag följde henne hem, svarar jag.
Och det är ingen lögn. Inte hela sanningen men absolut ingen lögn. Sophie verkar tycka att det låter som en bra förklaring.
- Okej. Stannar du på middag?
______________________________________________
Hoppas att ni gillar! Kommentera gärna!