Boken utan namn

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRAAAAAAAAAA!!!!!!

okej, Ella01, jag lovade att läsa, och det gjorde jag, tog lite tid dock! Men ska samman fatta hela alltihopa...:


DU ÄR BÄST PÅ ATT SKRIVA!
Älskar det♥ Och är Hugo och Saturna SYSKON`?!?!?! Asså jag shippade dem sjuuuukt mycket! men återigen SÅ BRA! Du är så påhittig och gör enorma vändningar i berättelsen, som gör det mycket roligare att läsa! DU MÅSTE fortsätta att skriva! (Okej då, du MÅSTE inte, men jag skulle köpa ALLA dina böcker♥)


Detta blev en lång kommentar eftersom jag inte har gjort någon annan♥

Bra!!!! MER!

Tack Padma ♥



Tack du också



Tack ♥♥♥



Tack det värmer. Älskar er! ♥



Tack, du är bäst! ♥




Kram på dig och tack! ♥



Det kommer... ♥



Tack alltså när jag loggade in och såg detta blev jag bara helt galen och varm av glädje. TackTackTackTack! Det känns så bra när du säger så och såklart kommer jag fortsätta.

★★★★★★★★★★★★★★★★★★★★★★

Så efter att jag nu har svarat på alla kommenterat ska jag berätta hur det ligger till med kapitlerna. Hela veckan har varit en mardröm då jag var tvungen att redovisa inför klassen, prov, uppsats-inlämning så jag har inte hunnit skriva. Och sedan.....

Blev jag sjuk igår och är nu hemma från skolan i feber och huvudvärk. Sedan är jag så hes att jag knappt kan prata. Imorgon har jag en till redovisning som jag måste bli frisk till.


Men jag har ett/två kapitel att lägga ut tror jag så det ska jag göra så fort som möjligt. Så skulle någon kunna skriva en kommentar?

Det är helt okej ♥

*kommenterar*

Det gör inget att du inte har fått upp något kapitel.

Men krya på dig! ♥

Ja, det är helt okej!

Åh, jag förstår helt och hållet. Har precis samma problem

Tack för att ni alla är så förstående, älskar er! ♥
ps. Förlåt för ett ganska dåligt kapitel...d.s

Kapitel 33 - Brevet

Jag insåg vad jag hade sagt och jag visste att det var sant. Det kändes som om alla pusselbitar föll på plats. Jag såg att Hugo befann sig i chock, han gick tungt mot mig och stannade framför mig.
“Nej! Du ljuger!” utbrast han, jag hade aldrig sett honom i detta tillstånd. Jag såg att han var nära tårarna. Jag tog Hugo under armen och gick ut på gården. Några få elever var ute och de kollade konstigt på mig när jag gick förbi med en snyftande Hugo.
“SKÄRP DIG!” ropade jag när alla andra var utom synhåll. Han hoppade till av mitt höga tonläge och plötsligt var han nästan normal.
“Förlåt…” sa han och slokade med blicken. “Du, det det sa. Det var inget skämt va?”
“Nej!”
“Men hur vet du?”
“Jag pratade med en person som berättade och då föll ett par minnesluckor på plats.”
“Vadå? Du pratar med en person och sedan får du reda på att jag är din bror?”
“Det är inte bara det. I cellen, med min pappa. Han berättade att Leah hade haft en son innan han kom in i bilden men att han dog tidigt. Jag funderade aldrig mer på det.”
“Så vi är halvsyskon?”
“Jag antar det.” Nu när Hugo hade lugnat sig kunde jag till och med se vissa likheter mellan Hugo och min mor.
“Du är min döda syster antar jag”, sa han och synade mig.
“Och du är min döda bror”, svarade jag.

Rose och jag tillbringade hela eftermiddagen med varandra. Hon var mitt stöd, utan henne skulle jag falla. Fast jag föll redan. Hur räddar man någon som redan faller?

Jag hade berättat allt för henne och hon hade lyssnat och avbröt mig inte förens jag hade pratat till punkt.
“Är Hugo din bror?” sa hon förvånat.
“Halvbror.”
“Det är helt sjukt. Efter allt ni har gått igenom så visar det sig att han är din bror.”

James och Hugo satt med oss i biblioteket. James var stum av förvåning. Rose puttade till honom.
“Stäng munnen. Du ser stört löjlig ut.” Han stängde munnen men fortsatte att glo. Först på mig sedan på Hugo i en upprepande rörelse. Jag var visste inte vad jag skulle ta mig till, skulle han också bo hos Ophelia. Men hans familj då? Jag då? Jag kände mig bara förvirrad och jag önskade att jag skulle slippa lösa det här.

***

Kära Ophelia. Jag har nyss fått veta högst konstiga nyheter. Hugo är min halvbror. Jag vet inte vad jag ska göra. Därför ber jag dig här om råd. Snälla Ophelia svara snarast.

Jag släpade fjäderpennan mot pappret så att det blev mörkblåa bläckpluppar. Jag rullade ihop pappret och tittade mig runt omkring. Ugglesalen låg tyst framför mina fötter, den var nästan tom. Drowdy, min fina uggla tittade på mig med sina bärnstens färgade ögon. Jag knöt fast brevet och lät Drowdy lyfta från mina händer. Han flög ut genom fönstret. Jag stod kvar och tittade på honom tills hans vita gestalt hade försvunnit bort från skyn.

Dåligt kapitel???!!! Du får inte tala osanning!

Det där var jättesuperfantastisktazum! ♥