Hedwigs liv

FÖRLÅT SÅ HEMSKT MYCKET! </3333
Jag har varit upptagen med Londonresa, min nya fanpage på instagram, tre andra fanfictions, komma en bit ikapp på alla fanfictions jag läser, läxor, test och annat! Jag är så ledsen över att ni fått vänta nästan en månad på nästa del. Jag vet inte när det kommer mer, men jag ska försöka att få det att bli inom en snarare framtid.
Kram om ni fortfarande läser denna sega fanfiction, ni är bäst. ♥♥♥♥♥

KAPITEL 34
Det gick några dagar. Hedwig var mycket Susan och Hannah, de hade roligt ihop även om Hedwig var tvungen att ljuga nästan hela tiden. De var vänliga, pålitliga och Hannah var jätterolig att prata med. Hon hade så dålig humor att den blev bra.
Harry träffade hon inte mycket, de hade inte så mycket lektioner ihop och Hedwig konstaterade sorgset att Harry verkade ha glömt allt som hänt i sjukhusflygeln. Han var med Ron, Seaumus och de där, som inte Hedwig visste namnen på. Hon saknade hans fina blick, hur hon hade kunnat sitta på hans axel och stryka sitt förut fjäderbeklädda huvud mot hand lena, kolsvarta hår. Hans hand mot hennes rygg, sättet hon strök henne över vingarna. Allt det var borta.
Ibland förvandlade hon sig tillbaka till uggla och flög bort till uggletornet. Där berättade hon för de andra ugglorna vad hon var med om, vad hon hade sett och hört viskas om. Om hennes liv som elev på Hogwarts. De andra ugglorna var nyfikna men samtidigt nervösa, kände hon. De var nog rädda för att utsättas för samma sak som hon. Och det kunde väl förstås.
Hermione började hon träffa mer och mer. I biblioteket brukade de träffas, plugga och läsa. Hedwig ville verkligen få bra resultat i trolldryckskonst och Hermione, tja, var Hermione och kunde allt om allt. De brukade sitta i hörnen av biblioteket med tjocka böcker med gulaktiga pergamentsidor. Ljudet av fjäderpennornas spetsar mot det tjocka papperet påminde Hedwig om sin tid som vanlig uggla, men hon kunde inte riktigt placera ljudet. Det lugnade henne, fick henne att slappna av och lära sig vad som stod i de gamla trolldomsböckerna.
Men det var ofta som Hermione var någon annanstans, eftersom att hon hade likadant schema som Harry. Så Hedwig satt mycket i biblioteket själv.
Hon förundrades av allt detta som människor, både mugglare och trollkarlar, hade gjort i världen. Alla handskrivna böcker, all den information som tusentals personer samlat under flera hundra år. Alla hyllor, slottets tinnar och torn. Allt hade en gång blivit byggt, någon hade kommit på att trapporna flyttade på sig och att man kunde avbilda personer på dukar av tyg.
Hedwig tyckte det var så facinerande hur de kunde ha gjort allt det här och fortfarande komma på nya saker, saker som mugglarna använde. Varför kallade de ugglorna smarta när de själva var så överlägsna?
Så efter en lärorik skolvecka på Hogwarts så kände sig Hedwig väldigt trött. När hon gick och la sig på fredagskvällen så hände däremot något ovanligt.
I sovsalen fanns det en målning som Hedwig inte hade riktigt lagt märke till. Det var en målning av en flicka med allvarliga ögon som tycktes byta färg utifrån var man stod i rummet. I ett visst ljus var de mörkgröna, i ett annat en ovanlig blå nyans som vissa skulle sagt varit cyan.
Flickans ljusbruna hår var uppsatt i en viktoriansk frisyr med flera små flätor, huden var blek som om hon aldrig hade vistats ute i solsken. Munnen blodröd, klädd i en silver och ljusblå klänning och broderad, dyr silvermantel stod hon i en vinterskog. Istappar hände från de krokiga trädens grenar och hon stod där med de tunna armarna runt sig för att värma sig. Hon hade inget smink, det behövde hon inte. Hon var vacker som den gnistrande snön alldeles bredvid henne i tavlan.
Hedwig lade märke till tavlan just denna fredagskväll, den sorgsna blicken verkade locka upp henne ur sängen och hon tassade fram till den fina tavlan. Som alla andra Hogwarts tavlor kunde flickan röra sig. Flickan kunde inte varit äldre än nio år.
Hedwig tittade på tavlan. Plötsligt öppnade flickan munnen. Tänderna var vita som frosten på träden, rösten så späd och klar i vinterkylan som Hedwig inte kände på andra sidan den gulfärgade tavelramen.
"Hjälp mig, snälla. Jag fryser."
Hedwig såg på henne. Hon verkade iskall, lika stel som isen på den lilla sjön i bakgrunden av tavlan.
"Hur? Hur kan jag hjälpa dig?" frågade Hedwig. Hon sa det inte med sarkasm, hon visste helt enkelt inte vad hon kunde göra för flickan.
Det bleka barnet i silverkappa gick närmare Hedwig. Nu tycktes hennes ögon vara mörkblåa, med ljusare partier runt de becksvarta pupillerna. Nu syntes inte sjön eller de kala träden, bara flickan som nu återigen öppnade munnen.
"Det finns bara ett sätt. Snälla, följ med mig."
"Hur?"
"Kliv in i tavlan, bara. Och snälla, ta på dig en jumper innan.
Hedwig hejdade sig och tassade snabbt fram till sin koffert, tog på sig en ljuslila tjock tröja och smet tillbaka till tavlan.
Flickan var kvar.
"Vad heter du?" frågade flickan. Från det här hållet såg hennes ögon gröna ut. Ungefär som vårblad i den vita snön.
Hedwig visste inte vad hon skulle svara. Ett tag tänkte hon säga Helda, men just nu så kände hon att Flickan inte skulle gå på något ljug. Det kändes helt enkelt rätt att tala sanning med henne.
"Hedwig."
"Kliv in i tavlan, Hedwig. Slut ögonen och ta ett steg."
"Vad kommer hända?"
"Det får du se."
Det Hedwig inte visste när hon lyfte sin barfota fot och klev rakt genom duken som om den inte var där, var att flickan var en av de förvandlade ugglorna.

Bra!

Sitter tyst. It was so best. Jag kan inte såga nåt.
Men herre gud, vad kommer hända??

Tack så mycket! Eftersom att ni hade fått vänta så länge tyckte jag att jag skulle försöka göra det lite längre och lite bättre än de andra. ♥

ASSÅ HERRE GUD.
DU ÄR BÄST.
Du skriver som en ängel.
Gah, mer nu.♥

guuuuud så spännande mer nu

Jättebra! Kommer flickan i tavlan kunna hjälpa henne stå emot effekten från den där drycken? Hoppas det!

Bra

TACK SÅ MYCKET! ♥3333¨

JUST SO YOU KNOW
Jag kanske inte kommer uppdatera så jätteofta, eftersom jag har mycket i skolan och annat jobbigt. -.-

Dessutom har jag ju fler fanfics som jag också måste skriva på... ^^