Det första hungerspelet

okej ♥

Så här kommer det, det tog ett tag men det är slutresultatet som räknas, låt mig veta vad ni tycker är ni snälla och ge gärna hur mycket konstruktiv kritik som möjligt ♥

Blodbadet: Del 1

glina2 stirrade in i väggen på det genomskinliga glasröret som förde henne uppåt mot en säker undergång. Visserligen hade det ingivit henne lite mod att slå Vendela i uppvisningen. Men när det verkligen gällde, nu vill säga, så var det enda hon ville i hela världen att komma ut ur det här glasröret och hem. Vilket hem förresten? Alla var ju döda. Jaja, bort från hungerspelen i alla fall, tänkte hon.
En pirrande känsla bosatte sig i hennes maggrop. En sådan där känsla som man som barn ofta fick när man gungade högt upp i luften. Fast i det här fallet hade känslan infunnit sig på grund av att röret förflyttade henne med en farlig hastighet genom marken. Och då snackar vi om en så-farligt-snabbt-att-om-du-kliver-ut-ur-röret-så-dör-du-av-blotta-trycket-från-luften-hastighet. glina2 var förståeligt nog nervös. Fast på andra grunder som du säkerligen känner till.

Stevie Rae såg sig, för en kort sekund förundrad, omkring. Lät blicken svepa över omgivningen. Hon drog hänfört efter andan. Vad som tornade upp sig framför henne, över henne, var vackert samtidigt som det fick henne att krampaktigt svälja i en plötslig bävan inför vad som komma skulle.
Det var en stad i ruiner. Framför henne ringlade sig en ensam regnvåt asfalterad väg fram, sträckte sig ytterligare några femtio meter framåt och förgrenade sig sedan i några smågator som ledde in i skuggorna och några större vägar som samtliga hade diverse bilar som stod, antingen övergivna, uppochner, inkörda i stolpar eller i husväggar, längs dem.
På sidorna av de vägar som inte var höljda i skuggor kunde Stevie Rae se jättelika skyskrapor som sträckte sig upp mot himlen vars färger just nu skiftade i rosa, lila och orange. En vacker kombination. Skymningens utomjordiska sken återspeglades i skyskrapornas glasrutor som man tydligt kunde se var krossade i flertal, med glassplittret som var utspritt som ett snötäcke över gatan nedanför. Från den platsen där Stevie Rae stod kunde man också bakom skyskraporna fånga en glimt av en kyrka som också den tycktes klyva molnen där högt uppe i himmelen. Dess mångfärgade fönster tycktes vara från en helt annan tidsålder, en tidsålder av lycka.


Under en kort stund var Vendela paralyserad. Detta såg ut som en spökstad eller möjligtvis någonting som taget ur en zombie apokalyps. Men sedan kom hon ihåg. Planen. Hon hade en plan att förhålla sig till. Hon vände nästan omärkligt huvudet åt höger och försökte fånga Molly Evans blick och när det inte fungerade stirrade hon enträget på den blonda sidan av hennes huvud. Tillslut skulle väl det glömska grott trollet känna sig iakttagen. Och mycket riktigt. Molly Evans vände tillslut på huvudet. Vid det laget hade en mörk mansröst, som ekade kusligt över de öde gatorna och fick håren att stå rakt upp på Vendelas armar, börjat räkna ner från 60. Man hade förklarat väldigt noggrant för dem att man inte, under några omständigheter fick kliva av plattformen i förtid såvida man inte ville, BOOM, sprängas till hundra tusentals små oväsentliga partiklar som oskyldigt flög omkring i luften, inte längre så värst levande.
I alla fall så borrade sig Molly Evans kolsvarta, hårda små ögon in i hennes egna självomtyckta klarblåa ögon. Vendela nickade kort, otålig och skärrad, även om hon inte ville låtsas om detta, mot Molly Evans. Tecknet hade passerat dem emellan. Kedjan kunde fortsätta. Men nu var det inte henne allt hängde på, turen hade flyttats över till Molly Evans.


Det dumma grott trollet Molly Evans vände, också hon, huvudet åt öst för att söka ögonkontakt med den sista i deras lilla trio. Den mörka gestalten som, muskulös och lång, representerade Skilla Ravenclaw, stod en bit därifrån och väntade med sina mörka ögon uppmärksamt fästa någonstans över hennes ena axel, letandes efter signalen som var en aning försenad på grund av henne. Fast Vendela kunde faktiskt ha ropat. Nej, insåg Molly Evans så fort hon hade tänkt tanken, det hade hon inte alls kunnat, då hade ju deras plan som var menad att vara hemlig inte vart så värst hemlig längre.
Hennes hår böljade längst hennes rygg när hon nickade åt Skilla Ravenclaw och rodnade lätt. Vad höll hon på med? Hon kunde inte gå runt och hänge sig åt killar just nu, speciellt inte just nu.

39, 38, 37, 36, 35, 34. Zendayas nävar var hårt knutna, nej, snälla, snälla, snälla låt det sluta, låt inte det här hända, vad har jag någonsin gjort för att förtjäna det här? Snälla, jag gör vad som helst bara du släpper ut mig härifrån, nej gud, åh nej, åh nej, snälla. Zendaya var farligt nära tårar. Men hon fick inte gråta, tårar skulle bara stärka alla i tron om att hon var en svag mes. Svaghet tog man inte lätt på här, var man svag tappade alla respekten för en och utan respekt… Nej, hon rös till och började sakta men metodiskt att knåda sina bortdomnade armar för att få igång blodcirkulationen. Hon försökte komma ihåg vad hon lärt sig men allt var som bort blåst, hon hade ingenting att klamra sig fast vid förutom sitt liv, förutsett att hon fortfarande skulle leva efter dem fem kommande minuterna. Fast besluten att inte gråta fäste hon sin blick på gatan, på en av gångarna som var höljda i skugga, hon skulle ta sig dit och sedan till kyrkan eftersom att kyrkor betydde fristad, ingen skulle våga döda henne i en kyrka, visst?

Hanna03 avskydde detta så mycket som man någonsin kunde avsky någonting. Hon avskydde denna djävulska väntan, den förrädiskt mörka rösten som räknade ner tiden till hennes egen personliga undergång, hon avskydde alla potentiella mördare som stod i en enda rak linje på båda sidor om henne. Hon avskydde allt kort och gott.
Som på spända fjädrar stod hon, kunde inte stå still, det enda hon kunde förmå sig till var att blicka ut i tomma luften och tyst förbanna allt, från människorna till minsta sädeskorn på Moder Jord. Hon var förblindad av hat och kunde inte förmå sig själv att sluta. Det var ju sant alltihop. Men rösten väckte henne ut tillståndet av hatiskt förakt.

29… 24, 23…

Eileen Princes blick sökte sig oönskat mot floden bakom henne. När gonggongen ljöd skulle alla andra springa framåt. Men hon hade lagt märke till någonting som de uppenbarligen inte hade. Floden bakom henne var ordentligt förorenad och ledde fram till ett gallrat fönster nere i marken. Det skulle ha varit stört omöjligt att komma förbi där, en återvändsgränd, om det inte varit för det diskreta hålet i gallret. När det var dags så skulle hon låta sig själv föras bort med floden, till gallret som antagligen ledde ner i kloakerna och sedan när hon var igenom skulle ingen veta var hon fanns, för ingen skulle ha sett henne, hon skulle vara säker. Ett leende spelade retsamt över hennes läppar. Vem sade att hon inte hade en chans? Hon skulle vinna det här.

10, 9…

En ensam tår rullade slutgiltigt nerför flyttnyckeln.s kind, den pärlemorskimrande tåren var ett löfte om försoning med dem som hon älskade, kanske i ett nästa liv, kanske i döden. Men denna tår representerade ett adjö som flyttnyckeln. aldrig fått uttala själv. Kanske skulle hennes familj acceptera att hon inte skulle klara sig, kanske skulle de inte finna frid förrän i livet efter detta, men de visste i alla fall att hon älskade dem från djupet av sitt hjärta.
En hastig glimt tycktes som en film för ett ögonblick flimra framför hennes ögon, hennes två underbara bröder som låg på mattan, gapskrattande av alla hjärtan lust efter en av sina brottningsmatcher, ropandes att hon skulle komma och vara med. Hennes sjuåriga jag fnittrade förtjust och sprang därifrån, bröderna kom genast på fötter och började jaga henne genom huset, smittade av hennes glädjesprudlande skratt. Hon sprang rakt in i famnen på sin far som skrattandes lyfte upp henne på axlarna och själv började springa i hennes ställe för att undkomma bröderna, vid det här laget tjöt hon av skratt. Sedan kom hennes mor in, hon log överseende åt scenen som utspelade sig i vardagsrummet, log ömt mot allihop och grep tag i flyttnyckeln. bakifrån, drog av henne från faderns axlar och pussade henne på hjässan.
Hon transporterades fram till nu-tiden igen. Ett leende dröjde sig fortfarande kvar på hennes läppar när gonggongen ljöd. Spelen hade börjat.


Melissa Malfoy tog ett språng ut mot vägen som sträckte ut sig framför henne, fäste målmedvetet blicken på en av de mörka sidogatorna och började springa. Hon fångade upp en glimt av en gestalt som kom springande mot henne, med sina mörka ögon fästa på henne. Molly Evans. Hon svor tyst. Det var inte bra att ha höga poäng här. Det enda det betydde var att man blev en mer åtråvärd måltavla. Mycket riktigt. Två gestalter slöt upp vid Molly Evans sida. En lång muskulös kille som hon aldrig hade lärt sig namnet på (Skilla Ravenclaw) och på den andra sidan en blond halvlång tjej som hon trodde hette Vendela eller något på V i alla fall.
Hon ökade takten och ökade med det även avståndet mellan henne själv och sina förföljare.
Tillslut verkade de acceptera att de inte kunde ta henne just då.
”Senare 9!” Vrålade Molly Evans vredgat men också en aning uppgivet.
Melissa Malfoy tillät sig själv att slappna av för en kort stund. Sedan satte hon andfått kosan mot en av de mörka gränderna där hon gled in i ett mörkt hörn för att återhämta sig och pusta ut. Hon visste att hon var långt ifrån trygg men hon var helt slut. Hon orkade för stunden inget mer.
Precis när hon hade bestämt sig för att fortsätta hördes brådskande steg som snabbt närmade sig henne. Hon kunde höra att personen ifråga var andfådd på de korta och ansträngda andetagen som hastigt närmade sig. Hon kunde inte se vem det var men hon tyckte sig skymta ett par mörka ögon ganska högt upp i luften. Lång, mörka ögon, det måste vara killen som följt efter henne.
Hon trevade utmed väggen efter ett föremål att försvara sig med och fann en tegelsten som satt löst. Försiktigt, så att killen inte skulle höra något, lirkade Melissa Malfoy ut tegelstenen ur dess plats i väggen. Tyst och hukande närmade hon sig gestalten som flämtande hade stött sig mot väggen för att hämta andan.
Plötsligt vände sig killen mot henne. Han såg ut att lyssna och samtidigt försöka tränga igenom mörkret med blotta viljestyrkan.
Ett spänt ögonblick förflöt och sedan kastade sig Melissa Malfoy framåt, på killen som inte kändes fullt så muskulös som han sett ut. Hon ägnade dock inte det någon närmare eftertanke utan drämde hämningslöst tegelstenen mot där hon trodde att hans huvud var. Ett kraschande ljud avslöjade att hon hade haft rätt. Kroppen på killen blev slapp men för säkerhetsskull slog hon en gång till.
Hon tillät sig att slänga en triumferande blick på killen men stelnade till. Det var inte en kille utan en tjej på vars kind det fortfarande glimmade en tår. flyttnyckeln. var död.


Erica sprang hon också men det var som att springa i sirap. Det gick långsamt, alldeles, alldeles för långsamt. Hon hade redan håll men hade bara sprungit i några meter. Det här gick redan utför. Hon suckade och tvingade sin kropp framåt även fast varje steg resulterade i en smärta som endast kunde liknas vid att någon stack knivar i sidan på henne. Trots det fortsatte hon i några meter till men halvvägs tvingades hon att stanna. Hon orkade inte mer. Vem hade trott att hennes kondition skulle resultera i hennes död. I alla fall inte Erica.
Hon såg sig omkring, många hade sprungit därifrån redan, men hon kunde se någon kropp som låg på marken. Det var åtminstone en kropp, om inte fler.
Hon tvingade sig att dra djupa andetag istället för korta och ytliga, in genom näsan och ut genom munnen, en teknik hon hade lärt av en tränare.
Då hände alldeles för många saker samtidigt. Någon sprang in i henne samtidigt som en häftig, pulserande smärta blommade ut från hennes korsrygg, någon skrek, ett hjärtskärande, smärtfyllt skri. Erica insåg med en chockerande klarhet att det var hon som skrikit.
Världen började snurra för att sedan vändas uppochner. Hon famlade i fallet efter något som kunde hålla henne upprätt men fick inte tag i något. Hon slog i marken så hårt att luften pressades ut ur hennes lungor varefter hon mödosamt rullade över på rygg, det flimrade framför hennes ögon men hon såg ändå när en flicka förfärat och vit i ansiktet böjde sig över henne mumlandes ”Åh gud nej, Jag är så ledsen, det var inte meningen, så ledsen.”
Erica försökte fråga vad i all världen det var hon var så ledsen för men det enda som hon lyckades åstadkomma var ett distinkt gurglande som resulterade i att nästan hela hennes synfält blev svart.


glina2 blickade svimfärdig ner på den numera döda Erica. Under henne bredde sig en pöl med mörk rött blod ut sig. Innan glina2 svimmade bad hon tyst Erica om förlåtelse. Hon hade tagit ifrån en annan levande varelse sitt liv. Hon var en mördare. En gemen, smutsig mördare. Hon förtjänade att dö. Hon ville dö.

Döda: Erica och flyttnyckeln.

Åh nej, jag dog. Men jag kan inte säga mer än att det var fantastiskt skrivet!

Bra!, så j*vla bra skrivet.

Skitbra!!!
Jag är en mördare!
Mohahahahahahahahaha!

JÄTTE BRA!
Synd att jag inte var med, men jag kommer väll med i nästa del.
Som sagt, jätte bra!

JÄÄÄÄÄÄTTEBRA! Yay! Hur kommer det sig att jag alltid överlever? :3
Nästan grät när jag såg mig framför mig flyttnyckeln.s minne, och om jag var i den situationen :´( Det fick du till ritkigt bra Shaana!

LOVE IT♥

Ouff, detta går icke för sig. Som jag längtat och sen dör... De! Haha okej, vad hade jag väntat mig?

Ni kan inte vänta er gåvor riktigt än, men jag finns alltid här...

Så braaaaaaaa!!!!!!!! Du äger på att skriva. ♥

ÅÅÅÅÅ Herre Gud!!!! Varför slår mitt hjärta 120 slag i sekunden?
Så otroligt BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!