Exchange [SV]

Ingen fara, ta den tid du behöver! Och lycka till på proven!

Nu kommer äntligen nästa del!
Jag är lite mer än en vecka försenad, men det kompenserar jag genom att ge er en extra lång del av kapitel 6 tillsammans med en berättelse!

Först visste jag inte hur den här delen skulle komma att bli. Till en början kände jag "äsch, jag skriver väl något för att få ihop nåt", men desto mer jag skrev desto nöjdare blev jag. Sedan kan man säkert diskutera reaktioner och dialoger genom texten, men det orkar jag inte bry mig om nu. x3

Happy Halloween på er! Hoppas att ni - till skillnad från mig - hittar på något roligt under denna mysiga högtid. :3

*

***

Kapitel 6.7

Följande dag stötte Zam på Professor Amain i korridorerna efter frukosten. Dum som han var nämnde han i förbifarten att han inte hade något att sysselsätta sig med under lovet och hade mer eller mindre motvilligt fått i uppgift att rita upp en stjärnkarta till astronomiläraren. Han hade inte haft så mycket chans att säga emot och innan han visste ordet av stod han där ensam i korridoren med en hög pergament och en fickanpassad stjärnkikare i famnen.

Amain hade sagt att han skulle titta förbi i uppehållsrummet efter lunch och se hur det gick, lämnade Zam undrandes över hur han skulle få till en stjärnkarta mitt på ljusa dagen. Den brunhårige professorn var visserligen en förstående och vis man, men han borde väl ändå ha förstått att man behövde se stjärnhimlen om man skulle kunna utföra hans uppgift?

Nu satt Zam vid ett bord i uppehållsrummet och tuggade på tumnageln. Med ett stort pergament framför sig och några gamla arbeten utspridda över bordsytan försökte han få ihop något användbart. Det kändes som om Amain hade gett honom en läxa - något att bedöma - vilket uteslöt tanken att bara strunta i det. Professorn hade dock verkar rätt mystisk när han gav Zam uppgiften; han hade sagt något om att det inte var en vanlig stjärnkarta han ville ha, vilket gjorde Zam väldigt osäker på om han gjorde rätt. Han tänkte i alla fall göra sitt bästa och om resultatet inte blev önskvärt fick professorn göra det själv.

Lite då och då slängde Zam en blick bakom axeln för att se Cory sitta i sitt mörka hörn och läsa sin bok. Zam hade sovit så pass länge på morgonen att han missade när pojken gick ner till frukosten, vilket resulterade i att han fick gå och äta själv. Han kunde dock inte bevisa att pojken hade varit nere och ätit, men han hade valt att inte följa med när han gick ner den här gången och eftersom klockan var så mycket fanns det inte så många andra alternativ att gå efter.
-

Fram emot lunchtid hade Zam lyckats få ihop hälften av vad som kunde ha varit en stjärnkarta. Med hjälp av sina gamla arbeten hade han in i mista detalj ritat upp det han visste om, medveten om att vara kritisk till sina fel i förgående läxor. Det som än fanns att markera ut, förutom ännu mer stjärnor och punkter, var stjärnornas namn, stjärnbilderna och galaxer. Han funderade på att göra det stilfullt genom att blanda i rött bläck. När han ändå hade chansen att vara lite kreativ kunde han likaväl experimentera med färger.

Han hade försökt sig på att skåda himlen efter stjärnor, men den bleka solen och de täckande molnen hade färgat linsen vit och han hade inte fått någon hjälp från det.

Cory hade kommit och satt sig bredvid honom, höll händerna i knäet och blicken riktad mot träytan snett under honom. Zam kunde inte avgöra om han var intresserad av arbetet eller inte. Han hade svårt att tro att pojken ens kunde läsa av de många symbolerna på pergamentet.

"En stjärnkarta?"

Zam ryckte till när han hörde den frågande rösten bakom honom och vände snabbt på huvudet för att se vem som talat. Han hade vant sig vid tystnaden i uppehållsrummet och hade inte förväntat sig att få sällskap.

Samantha gick fram till hans sida, sköt undan en av stolarna för att nå ända fram till bordet och betraktade hans arbete. Genast fick Zam lust att slita till sig kartan, vända den uppochner eller gömma det för att flickan inte skulle se. Han var rädd att hon skulle upptäcka något fel, eller påpeka något om ett dåligt arbete. Han lät ändå pergamentet ligga kvar och försökte läsa av Samanthas svårtolkliga uttryck under tiden hon följde stjärnorna med blicken. Hon sa inget på en lång stund.

"Har du gjort det här nu?" frågade hon då Zam trodde att han skulle sprängas av den pinsamma tystnaden.

Han fumlade med orden, harklade sig lätt.

"Ja", sa han, aningen försiktigt, inte säker på om han kände igen sitt eget beteende.

"Är det inte smartare att göra en stjärnkarta på kvällen?" fortsatte Samantha sedan.

"Det kan du säga till Amain", försvarade sig Zam med en antydan till ett kort skratt. Han gjorde allt i sin väg för att hålla stämningen lätt. Han fick inte tyngas ner av flickans närvaro.

Lite som en professor själv studerade Samantha Zams tidigare arbeten och jämförde dem med det han nu höll på med.

"Vill du ha hjälp? Det här måste vara en utmanande uppgift", sa hon med en uppriktigt vänskaplig stämma.

Zam blev förvånad över frågan och tappade helt ord att svara med. Han tvingade sig att samla fattningen snabbt för att inte verka ogillande till förslaget.

"Visst", sa han, gjorde någon onödig liten gest mot den närmsta stolen och försökte få upp ett leende. "Jag skulle behöva all hjälp jag kan få."

Samantha log smått.

"Jag ska bara hämta lite av mina verk, så att vi har mer att jämföra med", sa hon och pekade med tummen över axeln bort mot trappan upp till sovsalarna. "Sedan får du nog ta och förklara uppgiften så att jag vet vad jag ska göra."

Zam bara log mot henne då hon vände om för att ta sig upp till sin sovsal. Han såg efter henne en stund, kände värmen spridas i ansiktet, vilket fick honom att genast vända tillbaka blicken till pergamentet framför honom och försöka fokusera på vad han gjorde.
-

Zams förvåning höll i sig ett rätt bra tag. Att Samantha hade kommit fram till honom och påbörjat ett samtal var fortfarande nytt för honom och varje gång det hände var det lika överraskande. Innan jullovet hade han fått uppfattningen om att hon undvek honom. Nu korsades hans tankar och skapade en enda stor röra i hans huvud.

Med dessa funderingar gömda i bakhuvudet hade han förklarat det han fått reda på från Amain gällande uppgiften han fått. Det var inte mycket att gå efter, men Samantha, liksom han, antog att professorn endast behövde en välgjord karta för sina arbetsuppgifter och hade bett Zam att göra det för att han själv hade ont om tid.

Tillsammans hade Zam och Samantha återupptagit arbetet och samarbetade så gott det gick med att få fram resten av kartan.

"Du, Samantha..." började Zam plötsligt. Samantha tittade upp från vad hon höll på med och flyttade på fjäderpennan för att inte droppa bläck på pergamentet.

"Får jag fråga... Har du... undvikit mig?"

Zam ångrade sig genast. Hjärtat protesterade genom att slå hårda slag mot hans bröstkorg och skölja smärtsamma vågor genom hans kropp. Orden hade legat på hans tunga, men han hade inte velat yttra dem. Han hade försökt stå emot men hade inte kunnat kontrollera sin kropp. Läpparna hade format orden trots hans motstånd. Under bara någon sekund blev allt till kaos i hans sinne, han kände hettan stiga i ansiktet och skammen släppas på honom som en tung sten.

Tystnaden var olidlig. Samanthas förvånade uttryck sköt pilar rakt mot hans hjärta. Han ville bara försvinna, gräva sig ner i jorden, smita in under bordet... Men han försökte hålla kvar sin värdighet, höll ansiktet seriöst trots det att hans ansträngt lugna andetag syntes i bröstkorgens rörelse.

Samanthas svar blev lika förvirrande som hans fråga. Det var tydligt att flickan inte varit beredd på något sådant och ett osäkert skratt lämnade hennes läppar.

"Va?"

Zam såg det som chansen att städa upp efter sitt misstag.

"Nej, förlåt, jag funderade bara högt, jag..." Orden forsade ur honom tills han insåg att det bara lät ännu dummare än själva frågan. Han klippte av mitt i meningen och höll andan. Varför skulle han alltid göra bort sig i Ravenclawflickans närhet? Inte nog med den pinsamma frågan hade rodnaden stigit i hans ansikte och fått värmen att explodera inom honom.

När han samlat fattningen igen gav han ifrån sig en lång suck till utandning och sänkte blicken. Han ville försvara sig, förklara sin dumhet, men han kände att han bara skulle göra bort sig ännu mer om han öppnade munnen.

"Undvikit dig?" fortsatte Samantha, som om hon inte alls brydde sig om Zams försök till ursäkt. "Varför skulle jag göra det?"

De hårda hjärtslagen distraherade Zam från att tänka klart, men han kände sig tvungen att svara. I ett nytt försök att lugna ner sig och återfå kontrollen lyfte han på blicken igen och såg - aningen försiktigt - in i Samanthas djupblåa ögon.

"Tja..." började han lite tafatt. Han behövde komma med en acceptabel förklaring. Det fick inte låta sjukt. Det fick inte låta galet. "Jag har bara fått den känslan att du försökt hålla dig borta från mig ända sedan vi duellerade för flera veckor sedan. Jag vet inte... det kändes... besviket."

Han vände bort blicken på nytt, den här gången inte lika synligt, och sänkte den mot bordet.

"Det är inte så att vi träffas så mycket i vanliga fall..." började Samantha svara med ett kort men vänligt skratt. Efter det verkade hon bli mer seriös och leendet försvann ur hennes ansikte. Hon verkade trots allt förstå Zams ord och när Zam sneglade upp på henne fann han inget som tydde på att hon kände avstöt. "Jag antar att det kändes konstigt att vi helt plötsligt skulle prata med varandra. Det har inte direkt hänt förut... Jag trodde inte att du hade något intresse av att prata med mig."

Nu var det Zams tur att bli aningen förvirrad. Som tur var hade lugnet lagt sig över honom igen och han kände sig inte lika ångerfylld över sin förra fråga.

"Varför skulle jag inte ha ett intresse att prata med dig?" frågade han då, härmade Samantha på så vis att han ifrågasatte hennes förklaring såsom hon hade ifrågasatt hans. Trots det att han frågat förstod han nog redan svaret.

"Jag är inte direkt... en av er", sa Samantha då. Stämningen kändes tryckande när hon sa det; det kändes inte rätt. Zam skulle ha trott att ett sådant här tillfälle skulle ha varit lättande - ett tillfälle att släppa alla jobbiga funderingar och få svar på sina frågor - men det var tvärtom.

"Jag gillar inte att dela in saker i grupper", sa Zam då, förvånansvärt uppriktigt.

"Nej, jag kan förstå det", sa Samantha då med ett försök till ett leende. "Du kommer överens med allt och alla. Du verkar se alla som jämlikar."

En lång tystnad uppstod. Zam kände sig aningen träffad; som om det var hans fel att man gick runt i kompisgäng, förhindrade åtkomsten till andra kontakter. Dock lät han inte detta påverka honom. Han var glad att Samantha var ärlig, men visste inte vad han skulle känna om det.

"Tack", sa han plötsligt.

Samantha såg än en gång förbryllad ut över hans uttalande.

"Tack för att du var ärlig", sa han med ett genuint leende.

Samantha gav bara ifrån sig en ironisk fnysning som för att avfärda det och vände blicken mot pergamenten på bordet.

Samtalet de nyss hade haft var verkligen inte något som kändes normalt, det var inget som hörde till vardagen. Zam såg det tydligt i Samanthas ansikte; han såg att hon inte ville prata om det längre. Det var något som skulle få ligga kvar i luften, behållas som den oåtkomliga, uppenbara fakta det var.

Zam vände sig också mot bordet och under en lång tystnad studerade dem vad de kommit fram till.

"Vad är det där?" frågade Samantha plötsligt, den lättsamma tonen var tillbaka i hennes röst.

Zam tittade åt det håll flickan pekade och fick se högen av pergamentrullar som Amain hade gett honom ligga vid kanten av bordet.

"Det är bara tomma pergament", sa han med en sned min utan att egentligen titta på Samantha.

Ravenclawflickan reste sig från sin stol och gick dit.

"Är du säker på det?" frågade hon och tog upp ena rullen i sin hand. Med en lätt rörelse rullade hon ut den och framför dem uppenbarade sig en stor, felfri stjärnkarta med stjärnbilder inritade och allt.

Zam kände hur hans ögon vidgades av något som kunde mäta sig med chock.

"Vad i..." Han reste sig hastigt upp och nästan ryckte kartan ur flickans händer, vred och vände på den och kunde inte tro sina ögon.

Samantha tog upp en annan rulle och samma sak uppenbarade sig där.

"Men... men..." Zam kunde inte få fram ord. Han var förbannad; förbannad på sig själv och sin dumhet. "Det första pergamentet jag tog var ju tomt!" försökte han försvara sig.

Samantha skrattade lätt, något tröstande låg i hennes stämma.

"Det verkar som om vi fått uppgiften om bakfoten", sa hon med ett leende.

Zam log inte. Han kände för att kasta pergamentrullarna i golvet och skrika. Istället drämde han ner stjärnkartan i bordet med sina armbågar och gömde ansiktet i händerna. Än en gång spred sig rodnaden över hans ansikte; den här gången av förtvivlan.

"Jag har suttit med det här sedan frukosten", sa han och gav ifrån sig ett långt, utdraget stön.

"Men titta", sa Samantha då, försökte uppenbarligen tona ner hans ilska genom att distrahera honom med annat. Hon visade upp de olika stjärnkartorna hon hade öppnat upp.

"De är alla olika. Jag tror att vi ska kombinera dem på något sätt."

Zam drog dem till sig på bordet och började jämföra dem med varandra. Under tiden hämtade Samantha den lilla stjärnkikaren och snurrade på några rattar.

"Jag tror den här har mer funktioner än att bara skåda stjärnor med", sa hon smått fundersamt och började titta genom den. Hon lade de olika stjärnkartorna på varandra på bordet och gav ifrån sig ett förtjust rop.

"Nu förstår jag!" sa hon med ett större leende än Zam någonsin sett henne bära förut. Hon lyckades få fram ett till tomt pergament bland rullarna och lade det överst bland kartorna. "Stjärnkartan vi ska göra är alla dessa i ett."

Zam bad om att få titta själv och när han förde ögonen mot stjärnkikaren såg han vad flickan menade. Kikaren såg igenom papperna och visade endast punkterna från stjärnkartorna. Det var bara att rita av och skriva i namnen så skulle de ha en extremt gedigen stjärnkarta färdig. Det skulle ta tid, men det kändes plötsligt som om de hade möjlighet att faktiskt komma någon vart med sitt arbete.

"Du borde få ett plus i kanten för din andra stjärnkarta, dock", sa Samantha då Zam genast satte igång med att rita upp det han hade framför sig. "Den var riktigt snyggt gjord."
-

När Zam och Samantha var klara med kartan hade klockan tickat in på eftermiddag, men än hade de chans att gå ner och äta lite lunch. Zam fick med sig Cory, som hade dragit sig undan när han inte märkt det, och med den färdiga stjärnkartan i famnen gick han och de andra två ut ur uppehållsrummet. Han tänkte lämna sakerna till Amain så att han blev av med det en gång för alla.

Han behövde dock inte leta efter professorn för att hitta honom. I korridorerna ner till Stora salen såg de mannen röra sig åt deras håll och professorn sken upp i ett leende när han fick syn på ungdomarna.

"Zam, där är du ju!" sa han. Trots att han behöll lugnet visade han öppet sitt leende. "Jag tänkte precis gå upp och se hur det gick för dig."

Zam, som märkt av den finurliga glimt som Professor Amain hade i sina ögon, var inte lika glad. Han fick plötsligt en genomträngande känsla om att professorn bara hade drivit med honom. Tanken lät så möjlig att hans humör sjönk till botten. Han var helt utmattad över att ha arbetat så hårt; hur kunde hans elevhemsföreståndare utsätta honom för något sådant här?

Professor Amain gav ifrån sig ett lätt skrockande då han såg Zams inte alltför muntra min. Han tog emot pergamenten med stor varsamhet.

"Det gav dig väl något att sysselsätta dig med i några timmar?", sa han med en blinkning.

Zam bara muttrade något obegripligt till svar och gick därifrån.

Super! :3

När kommer det mer?

Tack! Det kommer mer så fort jag lyckats skriva ihop nästa del. Just det här kapitlet är lite knepigt för mig och inte blir det bättre när ännu en period med prov närmar sig... Jag ska försöka att inte låta er vänta alldeles för länge bara

Var stark, AnMel! Du klarar det, vi väntar med glädje och förhoppningar!

Känn ingen press, ta den tid du behöver. Vi kan vänta.

Nu när jag äntligen haft tid (Ibland är sjukdom välkommen) så har jag läst hela och jag älskar det Annie!
Du är fruktansvärt duktig

Jag har mina små teorier om alla de röda trådarna men jag är inte säker på någon av dem då jag funnit att många av mina tidigare teorier om berättelsen inte alls varit rätt! Jag ser definitivt fram emot nästa del

Tack än en gång för ert tålamod. Nu har jag äntligen lyckats skriva ihop en fortsättning! Jag blev till och med nöjd med den. x3

HedwigPotter: Yay ^.^ Nu blev jag nyfiken på vad du har för teorier. Hoppas det du får läsa i denna del kan stärka dem lite.

***

Kapitel 6.8

Juldagen kom tillslut. Det spelades julmusik i korridorerna, trevligt klingandes i bakgrunden från osynliga källor. Alla målningar hade dekorerat sina tavlor med julgranar och levande ljus. En svag doft av pepparkakor höll sig i luften. Lite då och då växte magiska mistlar fram från taket och påminde förbipasserande elever att hålla sams under denna fina högtid. Om julkänslan redan funnits i början av jullovet hade den tiodubblats vid det här laget.

Zam hade vaknat upp med en hög paket vid sin säng och redan då, trots att ingen mer än han och Cory befunnit sig i rummet, kände han värmen och kärleken som alltid verkade uppstå den här tiden på året. Det var första gången han firade jul på Hogwarts och han hade förvånats av att alla paket levererats under natten, men hade inte tvekat med att öppna dem. Som vanligt hade hans mamma köpt tonvis med saker, som för att helt överträffa sin tidigare make. Hon hade köpt en bok om quidditch i sitt årliga försök att få Zam intresserad av sporten, ett par nya byxor, en Cologne och en hel del andra saker, pyntat med ett sjungande kort och en liten, röd sidenpåse som på magiskt vis framkallade några galleoner. Zams far däremot hade bara lämnat ett par paket, ursäktat sig i ett kort och sagt att det var allt han hade råd med i år. Det var tur att Zam var enda barnet, annars skulle Justin Rode ha behövt spendera ännu mer pengar. Från honom fick Zam en cd med kända gitarrister och en flaska schampo.

Cory hade också fått ett par paket, båda med "mamma" och "pappa" som avsändare. I det ena var det en bok på ett språk Zam inte förstod, i det andra låg en bunt med engelska sedlar. Zam satt och granskade dessa då hans ögon plötsligt fångade upp något oväntat. Hans eget namn var skrivet på en lapp i botten av paketet med pengarna. Lite tafatt tog han upp det och läste den datorskrivna texten. Det var inte mycket skrivet på, men innehållet fick hjärtat att börja slå.

Kära Zam,

Tack för att du tar hand om Cory under hans tid på Hogwarts. Vi har varit osäkra, men det tycks ha gått bra. Vi ber om ursäkt om uppgiften är besvärlig för dig, vi får gottgöra dig när Durmstrang öppnas igen.

Vi kan inte själva växla dessa mugglarpengar till trollkarlsmynt. Om du skulle kunna hjälpa Cory med detta skulle det vara väldigt snällt.

Vi kan inte beskriva hur tacksamma vi är för din hjälp.

Tack.

Lappen var underskriven till hands, men Zam kunde inte avläsa handstilen. Det enda han kunde uppfatta var antydningar av efternamnet Nalin och ett fyrtal versaler i slutet på underskriften; INJA.

Zam visste inte vad han skulle känna efter det att han läst texten. Han hade inte förväntat sig att personligen få tack från Corys föräldrar. Han var inte ens säker på om han ville att de skulle tacka. Han hade visserligen inte tagit emot uppgiften helt frivilligt, men med tiden hade han ändå kommit att tycka att uppdraget han fått var viktigt för honom. Det var något han ville göra. Då behövde man inte tacka.

Cory, som satt och bläddrade i sin nya bok, reagerade inte när Zam började räkna pengarna pojken fått. Zam förvånades av den stora summan, men förstod att Corys föräldrar ville säkerställa sin sons trygghet och behov. Han skulle dock inte kunna sätta in pengarna i Corys bankvalv själv, men Professor Amain eller Professor McGonagall hade säkert den tillgången.
-

Tiden flöt på och framåt kvällen ordnades en fin julmiddag till alla resterande elever på skolan. Zam, som hade tillbringat dagen i uppehållsrummet med sin bok framför näsan eller i korridorerna på promenad runt slottet, hade slagit sig ner jämte Samantha för att njuta av lite sällskap. Det fanns bara ett bord med mat den här dagen; speciellt utsedd för eleverna och lärarna som tillbringade julen på Hogwarts. Vare sig vilket elevhem man tillhörde skulle man sitta vid detta bord; ett effektivt sätt att skapa samhörighet mellan elevhemmen denna tid på året. Professor McGonagall hade inbjudit alla elever till att äta sig mätta och skickade gladligen ut smällkarameller till alla. Det var roligt att se henne på så gott humör. Det smittade av sig på eleverna och ett glatt tjatter växte sig från bordet, vare sig personerna runt det kände varandra eller inte.

När Zam kände att han inte kunde få i sig en portion mat mer, hur god kalkonen än var, och när den ivriga stämningen övergått till en lugn och stillsam middag, valde han att resa sig från bordet. Cory gjorde förstås detsamma och tätt inpå reste sig även Samantha upp. De gick tyst ut från stora salen, lämnade juldagens festligheter bakom sig och steg ut i de tysta korridorerna, där endast svag, klingande musik hördes någonstans i fjärran.

"Hur har din dag varit då?" var det första och enda Zam kunde komma på att säga till Samantha då de gått en stund i tystnad.

"Helt okej", svarade flickan med ett svagt leende format på läpparna. "Det har varit tyst och lugnt, i alla fall. Det är inte så vanligt för min del annars."

Zam försökte jämföra den här dagen med de senaste årens julfirande, men det var som om högtidens förflutna endast var ett dimmigt töcken för honom. Dagarna innan jul, och själva juldagen, hade alltid varit så stressiga. Det skulle städas, pyntas och göras i ordning, man hade inte haft tid att tänka och känna julens frid.

"Jag kan hålla med dig där", sa han med ett kort skratt och placerade händerna i byxfickorna.

Det hade varit en lyckad dag; betydligt mycket längre och mer utdragen än de vanliga juldagarna.

"Har du fått några roliga paket?" Egentligen ville Zam inte fråga om sådana saker, det kändes alldeles för personligt, men han kom inte på något annat samtalsämne så fick därför nöja sig med vad som kom upp i huvudet på honom.

"Jodå, en hel del", sa Samantha kortfattat. Det tog en stund innan hon fortsatte. "Mer än vanligt faktiskt", sa hon. "Det var som om mamma och pappa tävlade om vem som kunde ge mig flest paket och de dyraste presenterna."

Zam skrattade, ett oväntat, men vänligt skratt.

"Jag känner igen mig i det där också", sa han kort. Han log mot flickan, men fick bara ett halvhjärtat leende tillbaka. Det fick Zam att förstå att det inte alls fanns något roligt bakom det hon nyss hade sagt.

"Är dina föräldrar skiljda?" frågade Samantha då.

Zams leende försvann direkt och plötsligt lade sig osäkerheten över honom som ett mörkt täcke. Han hade ingen aning om hur Samanthas situation såg ut, han visste inte vad som var bäst att säga, vilken inställning han skulle ha.

"Ja", sa han bara, väntade på något mer yttrande från flickan. Hon nickade kort.

"Mina lever fortfarande ihop," började hon smått, "men de kommer inte överens, så det skulle nog vara lika bra om de flyttade ifrån varandra."

"Åh", var det enda Zam lyckades få ur sig vid den stunden. "Jag... Förlåt."

Samantha tittade upp på honom med ett nu ursäktande leende på läpparna.

"Det är lugnt", sa hon. "Jag har fått stå ut med det ett tag nu."

Zam valde att inte yttra sig vid det tillfället, rädd att säga helt fel saker.

"Bråkar dina föräldrar med?" frågade flickan sedan.

Zam, överraskad av frågan, hakade upp sig på orden.

"Nej", sa han tillslut. "De har aldrig riktigt varit osams... Det är bara mamma som inte klarade av att bo med pappa, så hon flyttade."

"Din pappa är mugglare va?" frågade Samantha efter ett tag.

Zam nickade.

"Ja, men det är nog inte därför de valde att separera", sa han. "Nu när jag tänker efter så vet jag inte riktigt varför hon inte ville stanna."

Det blev tyst en stund. Zam sänkte händerna djupare ner i fickorna, kände hur han fick en lätt ihopkrupen gång. Han hade inte några problem att prata om sina föräldrar. Såklart hade han varit upprörd när de skiljde sig, men då var Zam många år yngre och hade bara tanke om en perfekt familj med mamma, pappa och barn. Nu i efterhand hade han förstått att den perfekta familjen var den han hade nu. Om hans föräldrar inte hade trivts med varandra hade det inte varit perfekt. Tvärtom; det hade varit raka motsatsen till perfekt.

"Jo, det har varit en bra dag..." fortsatte Samantha efter en stund, som om hon talade högt för sig själv. "Det var bra att jag valde att stanna här över jullovet. Jag skulle inte stå ut med att mina föräldrar bråkar på min födelsedag igen."

Vid de sista orden var det som om Zam väcktes ur en sömn. Han spärrade upp ögonen i förvåning och vände genast blicken tillbaka till flickan bredvid honom.

"Fyller du år?" frågade han, kanske onödigt högt, med överraskningen tydligt formad i orden. "Varför har du inte sagt något?"

Samantha såg ut att ha tappat ord. Hon stod och gapade i ett försök att vifta bort ämnet, men nu när Zam visste om att hon fyllde år tänkte han inte släppa det ifrån sig.

"Igår, faktiskt", sa Samantha tillslut, med en ursäktande blick, men med ett snett leende på läpparna.

"Grattis i efterskott!" sa Zam då och log varmhjärtat mot henne.

Samantha skrattade lätt.

"Tack så mycket", sa hon aningen försiktigt.

Zam tänkte precis säga något mer då Samantha plötsligt rynkade på ögonbrynen, leendet försvann från hennes läppar. Zam bröt genast av orden han hade på tungan och granskade fundersamt hennes uttryck.

"Känner du det där?" frågade flickan då.

Nu var det Zams tur att rynka lätt på pannan.

"Vadå?"

"Doften", förtydligade Samantha.

Zam drog in en skopa luft genom näsborrarna och kände en svag doft kittla hans sinnen. Den skiljde sig från pepparkaksdoften som annars löpte genom korridorerna. Den var söt och sliskig, växte sig starkare desto längre in i korridoren de gick. Zam såg sig om för att hitta källan till det. Han upptäckte snart att doften sipprade ut från springan i dörren till ett stängt klassrum.

Han slängde en blick ner på Samantha som verkade ha upptäckt samma sak.

"Låt oss kolla vad det är", sa han och började röra sig mot dörren.

Superbraigt! :3