13 och såld

Haha ^^ antog att du skulle bli det! *mission complete*



Kapitel 79


"Abel, vart försvann du efter att vakterna hade kommit?" frågade jag försiktigt.
"Först visste jag bara att det var farligt att bo kvar på gården, vi planerade att flytta när vi fått ihop pengar. Men far ansåg att jag skulle flytta innan honom", snörvlade Abel, "så jag fick bo hos matförsäljerskan, eftersom vi kände henne så bra. Så jag bodde där, och en dag kom Angela Hower hem, och berättade att far var död."
Jag kände hur en tår började rinna nerför min kind. Snabbt drog jag med handen över kinden. "Så hon heter Angela Hower?" sa jag öch försökte utan framgång att le.
Abel nickade.
"Vad hände sen?" frågade jag och bestämde mig för att inte tvinga henne att prata om vår döde far.
"Jag bodde kvar hos henne, tills en soldat såg mig på marknaden. Jag hjälpte henne, förstår du. Soldaterna förstörde hennes stånd när hon inte ville ge mig till de, sedan dödade de henne mitt framför ögonen på alla", sa Abel och brast i gråt en sekund efter.
Jag kramade om henne. "Det är hemskt, vi lever i en hemsk värld Abel. Men vi ska göra den bättre. Det finns folk som kämpar för det gamla Pistore, inte det som vi lever i nu. Du ska se att när du får barn, kommer de leva i en underbar värld", tröstade jag henne.
Efter en tyst stund (bortsett från Abels snyftningar) frågade hon:
"Var det Richard som slog dig?"
"Va?" frågade jag förvånat, men bestämde mig för att ljuga. "Nej, det har han inte. Han har tagit hand om mig."
Hur kunde hon veta?
"Du är ju blå", konstaterade Abel.
Jag stirrade in i de blåa ögonen för två sekunder, sedan skyndade jag mig till spegeln. Jo, visst hade hon rätt. En svagt blå nyans syntes på min kind. Jag hade inte märkt det.
Abel kom tassande bakom mig. Hon stirrade in i spegeln.
"Vi har aldrig haft en spegel förut", sa hon.
"Nu har vi det", svarade jag. Jag gick tillbaka till sängen och satte mig, men Abel stod kvar. Hon granskade sig själv i spegeln.
"Alice, är det så hemskt här som alla säger?" frågade hon sedan.
Jag tänkte över mitt svar en stund, men tyckte att det var dumt och onödigt att ljuga om en sådan sak.
"Ja", svarade jag. "Det är hemskt. Men Abel, kom", hon gick till mig, "Richard kommer inte att göra dig illa om du gör som han säger. Detta", jag pekade på kinden, "fick jag för att jag var olydig. Om du inte är det, kommer han att ta väl hand om dig. Men låt honom inte lura dig, Abel. Han är ond, hur mycket det än verkar som om han bryr sig. Det enda han vill ha är makt, förstår du. Genom att du blir tronarvinge kommer hans ätt leva vidare. Men du får absolut inte tro på hans ord om att människor har olika mycket värde. Men du får inte stå upp för dina åsikter. Jag har utegångsförbud, eftersom jag gjorde det."
"Så du vill att jag inte ska låta hans åsikter påverka mig, men jag ska inte säga ifrån, utan låta honom tro att jag tycker som honom?" frågade Abel.
"Ja", svarade jag chockat. Hon var så stor, så vuxen. Precis som innan allt detta hände.
Abel nickade. "Jag förstår. Men vilka är det som ska rädda Pistore? För det kan ju inte bara vara vi två."
Jag log mot henne. Min lycka över att jag hade en sån smart lillasyster var stor.
"Abel, du får svära på ditt liv att du aldrig berättar det här för någon, okej?" Abel nickade. "Det finns ett läger i skogen. Där bor det en motståndsrörelse som ska störta Richard den Mörke. De är inte ensamma, det finns fler läger. Men Richard är de på spåren. Det är svårare för de att röra sig nu."
"Jag ska inte säga något. Känner du de där?"
"Ja", svarade jag leendes. "Jag känner ett par stycken. En kille heter Aiden, han är jättesnäll. Sedan har vi Elijah, Leslie, Stephanie, fast Stephanie bor inte med de. Det är en lång historia, den kan vi ta senare. Sedan bor gamle Abraham där, Ashton, Rose och många fler. Det finns många flickor där också, några i din ålder, fast de flesta är lite äldre."
En knackning på dörren fick mig att hoppa till, Abel också. Snabbt torkade Abel bort spåren från hennes tårar, och jag gjorde likadant. Vi blev knappt klara innan Richard kom in.
Abel blev den lilla flickan igen som jag inte kände igen. Hon gick närmare mig och tog min hand, och jag förstod att det skulle ta lång tid att vänja sig för henne.
"Hej Abel", sa han med ett äckligt leende. Han kunde verkligen inte se snäll ut, så jag undrade varför han ens försökte.
Abel tittade på mig med en ängslig blick. Jag tryckte hennes hand och och uppmuntrande mot henne.
"Hej", pep hon.
Richard tittade på mig. "Du har pratat med henne ser jag", sa han.
Jag nickade. "Jo, det har jag", svarade jag.
"Hon sa åt mig att jag inte behövde vara rädd för dig", pep Abel igen. Delvis ljög hon, delvis inte. Men oavsett om hon ljög eller inte, så kände jag mig stolt.
Richard tittade förvånat på mig. "Vad bra, Alice", sa han och tittade sedan på Abel. "Så Abel, tror du att du kommer trivas här?"
Abel nickade försiktigt.
"Kan du rida?"
Hon skakade på huvudet och jag anade vad han ville.
"Vill du lära dig?"
Hon tvekade, men nickade på huvudet än en gång.
"Då kan vi ta en ridtur. Vakterna leder dig ut, där en stallpojke väntar, nej", sa han och tittade på mig, "inte Aiden."
Tydligen hade mina ögon blivit alldeles för hoppfulla vid stallpojke-biten. Jag tittade på Abel och viskade.
"Det går bra."
Hon nickade. Jag log lugnande mot henne. Hon reste sig upp och började gå mot dörren. Richard rörde lätt vid hennes axel när hon var påväg ut, och jag kunde se hur hon stelnade till vid hans berörning. Men hon gick vidare som om ingenting hade hänt.
Richard var påväg att gå när jag utbrast:
"Vänta!"
Richard vände sig om. Jag gick till honom.
"Om du låter henne komma till skada..."
"Jag kommer inte låta samma sak hända henne som det hände med dig", avbröt Richard. Jag tystnade.
"Tack", sa jag sedan. Jag visste att han inte skulle skada min syster, men jag ville vara säker.
"Och Alice", sa Richard innan han gick. "Du kan få gå ut, eftersom du var så hjälpsam. Men om jag ser dig med den där pojken, så svär jag att han och Stephanie kommer att avrättas."
Jag nickade. "Tack... far", sa jag efter en viss stunds tänkande. När man väl var på rätt väg, skadade det väl inte att skynda på det lite?

Okej nu har jag skrivit det så många gånger men ändå, SUPERBRA! ^^

jag har läst 5 kapitel nu ( Ny läsare)
och du har en underbar gåva du skriver så himla awzome så det finnas inte jag kan inte finna ord över hur bra du skriver nu måste jag fortsätta läsa

Blir aldrig trött på att höra det! ^^ Tack! ♥



Kapitel 80


Ifrån fönstret såg jag hur en vakt hjälpte den vettskrämda Abel upp på en stor häst. Hästen var vit, säkert för att hon skulle gilla den. Men hon såg allt annat än glad ut uppe på hästens rygg. Richard såg skräckinjagande ut i sina svarta kläder och hans svarta häst med en vit fläck på ena örat.
Jag tittade på Abel och möttes förvånat av hennes blick. Men direkt log jag och vinkade till henne. Hon vinkade inte tillbaka utan koncentrerade sig på att hålla sig uppe på hästen när stallpojken som jag aldrig sett förut började leda hennes häst.
Jag gick där ifrån. Såklart skulle jag gå ut, men inte än. Jag ville inte riskera att träffa på de, så att de missförstod vad jag gjorde ute. För inte ens jag visste vad som var syftet med att lämna slottet. Till största delen var det väl för att min hälsa inte var särskilt bra. Jag behövde komma ut. Men skogen skulle jag hålla mig borta ifrån.

Efter ett litet tag kunde jag inte vänta längre, så jag gick ut. Jag gick så att alla kunde se mig, så att ingen fick för sig att jag hade någonting för mig, och sedan lämnade jag slottsgården. Jag gick ut genom muren. Vakternas genomträngande blickar irriterade mig, men just då kunde jag inte göra annat än att njuta av den härliga dagen. Det var sol på en klarblåhimmel utan ett enda moln.
Utanför muren gick jag bestämt på vägen till Stephanie.
När jag kunde skymta huset bakom de tätvuxna rosenbuskarna så log jag för mig själv. Stephanie var ute och hjälpte frun med tvätten. Hon såg lycklig och frisk ut. Hon hade det verkligen bra.
När Stephanie såg mig sken hon upp ännu mer än i början, trots att jag knappt kunde tro att det var möjligt. Hon sprang mot mig. Jag kramade om henne när vi möttes.
"Hej", log jag glatt när vi släppt taget om varandra.
Hon log som svar. Det kändes konstigt att veta att hon inte kunde svara på mina frågor som hade velat. Såklart ville jag ju inte att hon skulle vara utan tunga.
"Har du det bra här?" frågade jag när vi började gå mot huset.
Hon nickade lyckligt.
"Vad bra, men det är en sak jag måste berätta för dig", sa jag allvarligt. Jag hade bestämt mig för att gå rakt på sak. "Det är så här, Aiden och jag gillar varandra. Mycket", Stephanie skrattade till. Det lät inte som hennes skratt, men jag struntade i det. "Och en av Richards spioner såg oss tillsammans. Därför har jag inte gått ut på ungefär en vecka. Han säger att om jag ens går i närheten av honom kommer han avrätta både Aiden och dig."
Stephanies leende var borta. Hon såg rädd ut.
"Såklart kommer jag inte utsätta er för fara, det skulle jag aldrig göra", skyndade jag mig att säga. "Men jag ville att ni skulle veta det."
Stephanie nickade, en aning lugnare och inte lika blek som innan.
"Sen har min lillasyster kommit hit. Hon ska också bo i slottet. Och jag vill bara vara säker, om jag av någon anledning inte kan stanna här, tar du hand om henne då? För hennes skull? Hon klarar inte att vara hos Richard utan någon som hon kan prata med."
Stephanie nickade varmt och kramade min hand som för att visa att hon lovade.
"Tack Stephanie", log jag. Sedan tittade jag mig omkring. "Jag måste nog tyvärr gå igen. Jag vill inte ta några risker med att de ser oss tillsammans."
Stephanie nickade igen och log. Hon verkade ha vant sig vid att inte kunna prata. Det var bra, jag var glad för hennes skull. Nästan allt hade löst sig nu. Nästan.
Mina fötter styrde mig mot den stora dörren i muren. Jag gick igenom den och igenom den lilla byn innanför muren, och sedan in i slottet. Jag gick till blomstergården. Det var så vackert med solen som gjorde alla färger klarare. Rosorna, liljorna, och alla de andra sortes blommor som växte där. Jag gick igenom den lilla labyrinten av gångar. Långsamt slöt jag ögonen och stannade upp. Jag kände doften av alla underbara blommor och ville stanna där föralltid. Men sedan spred sig en söt och lite rostig lukt omkring mig. Blod.
Direkt öppnade jag ögonen och såg igenom de öppna fönstrena hur en vakt misshandlade en ung kille med blont hår. Aiden.

Nej! Inte Aiden!

Menherregudnumåstemanfåvetavadsomhändersnartannarssåkommerminhjärnafortsättababblapå...

Men superbra!!

^ THIS!

Jag äter dig! t i l d a! Jag lovar! Jag konsumerar dig! O_O

ÄTER mig!? :O
Okay, let's calm down now, everybody. You'll get the chapter, you won't eat me, ok?


Kapitel 81


Jag kvävde ett litet skrik och rusade in igen. Doften av blod blev starkare och starkare. När jag vek av runt hörnet såg jag en vakt lyfta upp Aiden i kragen och slå honom. Aiden blödde näsblod och hade sår överallt, från svärd och jag visste inte vad. Han var halvt medvetslös och kunde inte stå på benen. När han låg ner sparkade en vakt honom i magen och höjde sitt svärd för att döda honom.
"Nej!" skrek jag med gäll röst.
Vakten hejdade sig och vände sig om. Aidens ögon vigdades en aning när han såg mig.
"Vad gör du!?" skrek jag till vakten och tog några ursinniga steg mot honom.
Vakten hade hade rustning med en tunika över där Richards märke hade sytts in. Han såg skräckinjagande ut. Han var stor och synligt stark. Jag fick behärska mig för att inte ta ett steg tillbaka.
"Jag har fått order att döda honom", sa soldaten.
"Av vem? Min far?" frågade jag.
Han nickade. Jag kände att jag hade makt över honom, och det skrämde mig. Han var minst tre huvuden längre än mig, och ändå var det jag som bestämde. Eller, det var min så kallade far som bestämde. Den enda som soldaten var rädd för. Liksom alla andra som tjänade i Richards armé.
"Låt honom gå", sa jag ilsket. "Han har inte gjort varken dig eller min far något."
"Jag vet allt om er två. Han förtjänar att dö", sa han ilsket.
"Döda honom inte", sa jag snabbt. Lite för snabbt. "Min far och jag har pratat, jag har lovat honom att inte träffa Aiden igen."
"Så det är Aiden han heter?" hånlog han mot Aiden och brydde sig inte om vad jag hade sagt. Sedan vände han sig mot mig igen. "Om du inte vill se Aiden dö, så föreslår jag att du går här ifrån."
Plötsligt var den makten jag hade som bortblåst. Han brydde sig inte längre, och nu var jag inte mindre än en myra i jämfört med honom.
"Om du dödar honom, kommer jag se till att du dör du också", hotade jag. Jag visste att jag aldrig skulle kunna vålla till någon annans död, men visste också att vakten aldrig skulle lyssna på mig.
Vakten skrattade högt. "Du är inte ens av kunglig ätt, varför skulle jag lyssna på dig?"
Jag stod som paralyserad och stirrade på honom som långsamt vände sig om mot Aiden igen. Aiden tittade på mig med en hemskt sorgsen och smärtfylld blick. Mitt hjärta slets itu.
Plötsligt visste jag knappt vad jag gjorde, utan gick fram till soldaten och försökte dra hans arm tillbaka som höll i svärdet. Men istället för att hindra honom från att döda Aiden, fick jag honom att svänga runt och ge mig ett hårt slag i ansiktet som fick hela min värld att snurra. Jag föll ner på golvet och försökte möta Aidens blick, men allt jag såg var konturerna eftersom allt var så suddigt.
Ett avlägset barnskrik nådde mina öron och snart kände jag hur mitt huvud lyftes upp. En skärande smärta i huvudet fick mig nästan att skrika. Mitt huvud lades i ett knä och en hand strök omsorgsfullt över mitt hår.
Jag kände samma rostiga lukt som innan, fast starkare. Sedan hörde jag ett jämmer, lika avlägset som skriket hade varit. Jag kunde svurit på att Aiden nu var död. Men när jag kunde urskilja vilka personerna runt om mig var, såg jag Abel vars knä mitt huvud låg i. Aiden fortfarande låg halvt medvetslös på golvet, och vakten låg bredvid honom med ett stort sår vid hjärtat. Och vid sidan om stod Richard med ett blodigt svärd.

F**k you Richard! D':

Kapitel 82



Allt gick så fort efter att jag kvicknat till. Aiden var fortfarande omöjlig att prata med, och vi undrade om han ens förstod vad som hände runt om honom.
Richard hade kallat på betjänter som vettskrämt hade burit bort den likbleka kroppen på en bår med ett vitt lakan över. Abel grät, eftersom hon nu hade sätt sitt första lik mitt framför ögonen på henne, som hade blivit dödad av Richard. Och tyvärr skulle det inte bli hennes sista.
Richard var ursinnig. Troligen hade han sett när vakten slog mig, och om han inte hade sett det, skulle Aiden vara död. Därför kunde jag inte låta bli att känna mig glad att han hade kommit, även om det hade lett till en mans död. Det var så hemskt. Abel darrade hela hon, och jag gjorde allt för att trösta henne. Det var först efter att jag börjat kunna urskilja konturer och detaljer som hennes gensvar på mordet började synas. Jag tyckte hemskt synd om henne.
Richard kastade inte som en blick på Aidens livlösa kropp. Ärligt talat så skulle Aiden kunnat vara död, om inte hans bröstkorg långsamt höjdes och sjönk. Richard vände sin uppmärksamt mot mig istället.
"Varför slog han dig?" frågade han, trots att jag misstänkte att han kunde lista ut svaret själv.
"Jag försökte hindra honom från att döda Aiden", sa jag sanningsenligt. Det var ingen mening att försöka ljuga, det var närmast omöjligt efter att jag nästan varit medvetslös. Jag darrade fortfarande lite och skulle därmed aldrig kunna dra en vit lögn utan att på något sätt avslöja mig själv.
Richards ögon lyste av illvilja mot Aiden. Han slängde för första gången en ilsken blick på Aiden och sedan tillbaka på mig.
"Jag trodde du var klar med honom", sa han lika hotfullt som han såg ut att vara.
"Det var jag", svarade jag och mötte trotsigt hans blick. "Men bara för det kunde jag inte låta honom dö. Han hade ju faktiskt inte gjort något."
"Vad gjorde han i slottet då?" frågade han.
Han ville veta vad jag visste. Soldaten hade själv sagt att Richard hade beordrat honom att döda Aiden. Och plötsligt blev jag också arg.
"Det borde väl du veta", snäste jag.
Richard hånskrattade. "Det var lika bra att bli av med honom", sa han sedan argt igen.
"Det håller jag inte med dig om. Han hade ju inte gjort något!" protesterade jag.
"Det är uppenbart att du faktiskt fortfarande bryr dig om honom, så jag tänkte att det var lika bra att försäkra att du inte skulle se honom igen."
"Vadå?" utropade jag ilsket. "Skulle du döda honom och sedan ljuga om att han lämnat slottet?" Richards oberörda ansikte tog jag som ett ja. "Du är ju helt--" började jag men Richards ögon tycktes direkt lysa av mer ondska och mörker än vad som var möjligt.
"Vad? Vad är jag?" frågade han hotfullt.
"Inget", sa jag tyst.
"Abel gå till din systers rum", befallde Richard. "Nu", tillade han när Abel inte rörde en fena.
Jag kände hennes blick på mig. Jag visste att jag inte skulle kunna möta hennes blick utan att hon skulle se all min rädsla inom mig. Därför nickade jag bara lite.
Abel gick tvekandes där ifrån. Samtidigt som jag nästan visste att hon skulle gå vilse, ville jag inte att hon skulle stanna här.
När hon var borta ställde sig Richard upp, han hade suttit på huk bredvid mig, som halvlåg på det kalla stengolvet. Jag reste mig jag också. När jag nästan höll på att ramla av att jag var så yr, tog Richard tag i min arm och hjälpte mig att hålla balansen. Men istället för att göra det vänligt, grep han hårt i min arm. Jag hejdade mig från att klaga på smärtan.
"Jag började lita på att du gjorde som jag sa", sa han missnöjt efter en stund.
"Tydligen inte, eftersom du tvunget skulle döda Aiden", sa jag irriterat och gestikulerade mot Aiden som fortfarande låg bredvid oss. "Kan du i alla fall inte ge honom en bädd att ligga på? Sen kan han gå när han har vaknat upp."
Richard fnös. "Nej, han får ta sig tillbaka själv när han vill", sa han bestämt och började gå därifrån. Men istället för att gå med honom stannade jag kvar.
"Men du kan inte bara lämna honom här!" utbrast jag vädjande. "Snälla, säg åt några vakter att ta honom till sjukhusflygeln."
Richard vände sig bestämt om. "Kom Alice. Jag får se hur jag gör", sa han med befallande ton.
Om jag inte gjorde som han sa skulle han definitivt slänga honom i svinstian, så jag följde efter honom när han började gå igen. Jag kastade en blick över axeln på Aiden. Jag kunde skymta ett svagt leende och visste att han skulle klara sig till slut.
"Du skulle inte prata med honom, Alice", sa Richard.
Jag tog tag i hans arm och vände honom mot mig. "Jag har inte gjort något! Jag gick i blomstergården när jag kände den svaga lukten av hans blod! Vad skulle jag göra?" utbrast jag, arg över den falska anklagelsen. Jag hade inte sökt upp Aiden, så mig kunde han inte klaga på. Jag bara försökte rädda honom från hans död.
"Du skulle låtit honom vara!" utropade Richard ilsket.
"Men han skulle dött!"
"Du skulle inte ha brytt dig från första början!" röt han.
"Men det gör jag, och jag kan inte ändra på det. Och jag gjorde som du sa. Fram tills dess varken pratade jag med honom, eller träffade honom. Om jag inte hade gått i blomstergården skulle han varit död nu! Du kan inte straffa mig för det", ropade jag tillbaka.
"Kan jag inte?" frågade han hotfullt.
"Nej, det kan du inte. Du har inget att straffa mig för", svarade jag bestämt.
Han skrattade. "Jag kan straffa dig för vad jag vill, och när jag vill. Det borde du veta vid det här laget. Och om du inte förstår det, och därmed inte förändras trots dina straff, kommer Abel också att straffas--"
"Men det är ju--"
"Utmana inte ödet mer än du redan har gjort. Vet du vad, eftersom du var så ilsken och inte verkade tro på mina ord, så borde du få ett litet smakprov. Utegångsförbudet är inte upphävt längre, och den här gången stannar Abel också inne. Nu kan du gå runt och veta att det är ditt fel att din lillasyster mår dåligt, för att var ärlig, hon är inte särskilt stark."
Sedan gick han.
Nedslaget och ilsket gick jag tillbaka till min gemak, och brydde mig inte om att vara glad för Abels skull.

...


SuperSkrivet!