Det femte elevhemmet (PM)

Jag känner att jag kanske ska sluta bevaka denna tråd snart, då det är många fler "meer-inlägg" än själva storyn. Lite småjobbigt faktiskt. ^^

Här kommer...

Kap 7

När jag vaknade nästa morgon så hade jag fortfarande kvar den obehagliga känslan från drömmen kvällen innan. Jag försökte att somna om men var alldeles för pigg, så jag klädde på mig istället. Jag försökte att fästa det lilla tygemblemet i klädnaden. Det var väldigt svårt, men inte helt omöjligt. När jag var klar så gick jag ner till stora salen. Jag hade vaknat tidigt den morgonen så salen var nästan helt tom. Det satt en ensam flicka vid Gryffindorbordet och ett litet gäng med äldre elever vid Ravenclawbordet. Solen lös för fullt genom taket och ljusen som svävade i luften var släckta. Vid Slytherinbordet så satt det också en liten grupp elever. De småpratade och skrattade. När jag såg på dem så kände jag mig väldigt ensam. Jag såg mig omkring för att se var jag skulle sitta någonstans. Jag lade märke till ett litet bord bredvid Hufflepuffbordet. När jag hade sett mig omkring i resten av salen var det uppenbart att jag skulle sitta där. Jag satte mig ner och började ta för mig av maten. Det fanns korv, ägg, skinka och en massa med andra maträtter som jag aldrig sett förut. När jag var klar så var det betydligt fler i salen. Det satt massvis med elever vid borden och till och med några lärare. Jag fick syn på Hannah och Susan vid Hufflepuffbordet där det satt tillsammans med en kille som också var i vår ålder. Jag kände igen honom från sorteringen. Jag vinkade till dem att komma och sätta sig vid mitt bord. De reste sig alla tre för att göra det.
”Hej Erika”, hälsade Hannah. ”Det här är Ernie.” Killen sträckte fram sin hand när Hannah sagt det.
”Hej Erika”, sa han medan han skakade min hand.
”Hej!” svarade jag. Vi pratade ett tag om vardagliga saker som quidditch och knallkort.

”Ursäkta, jag måste gå”, sa jag efter en stund. Jag reste mig från bordet och började att leta efter en toalett. Jag hittade tillslut en på andra våningen. Det var lite blött på golvet men det brydde jag mig inte om. När jag stod och tvättade händerna hörde jag ett fruktansvärt högt skrik. Jag såg mig omkring i ett försök att hitta källan till oväsendet. Så vitt jag kunde avgöra så kom den från ett av båsen. Men när jag tittade in där var det tomt. Ljudet verkade faktiskt ha kommit från själva toaletten. Jag böjde mig över den av ren nyfikenhet men blev förskräckt när jag såg ett glasögonprytt ansikte precis under vattenytan.
”Vad håller du på med?” frågade ansiktet upprört och gnälligt.
”Eh…jag…du-u ä-är…” var allt jag fick ur mig.
”Ja, jag är ett spöke har du aldrig sett ett sånt förut?” Jag backade ut ur båset. ”Men alla måste reta just mig”, skrek hon. ”Reta mig och behandla mig illa, särskilt Peevse som gör det dag och natt.”
”Förlåt, det var inte meningen att störa dig.” Jag såg hur hon tänkte svara något spydigt när hon fick syn på någonting som hindrade henne.
”Vad är det där?” frågade hon istället. Hon pekade mot det lila och bruna märket som jag fäst i klädnaden samma morgon. Jag tittade ner och såg den lilla ekorren.
”Det är mitt elevhemsmärke”, svarade jag henne. Hon kunde väl ändå inte vara så gammal att hon kände till Cendoriff. Eller?
”Vilket elevhem?” undrade hon nu. Hon hade lagt huvudet på sned och såg väldigt beslutsam ut.
”Hurså? Varför vill du veta det?” frågade jag. Om jag hade gått i något av de andra elevhemmen hade jag svarat direkt, men jag ville veta om hon visste något viktigt.
”Är det en ekorre?” Nu lät hon bara väldigt förvånad.
”Ja det är det.” Känd hon till Cendoriff trots allt? Hon flög fram mot mig tills hon bara var någon decimeter från mitt ansikte.
”Hamnade du i Cendoriff?” När hon sagt det bara stirrade jag på henne i vad som kändes som en väldigt lång stund. Hur visste hon det? Det skulle vara omöjligt för någon som inte hade sett emblemet förut att lista ut det. Det var den största av alla frågor som for runt i mitt huvud just då så det var också det jag frågade:
”Hur?” Det var en dålig formulering men hon verkade förstå ändå.
”Jag var också i Cendoriff, egentligen”, svarade hon mig. Då var jag trots allt inte den första på 900år.
”Men hur?” Jag hade precis sett hennes elevhemsmärke. Trots att det var genomskinligt så såg man tydligt örnen som bredde ut sina vackra vingar. Hon tittade ner på märket.
”Det där är profess… jag menar Dippets fel. Han förstörde allt för mig. Jag kunde aldrig passa in.
”Men jag trodde inte att man fick byta elevhem.”, sa jag.
”Det är bra som det är nu. Alla borde få vara sig själva.”

Jag tycker inte att Myrtles personlighet blev så bra men iövrigt så är jag nöjd.
Nästa kapitel är typ "Myrtles berättelse" så det kommer ta lite tid men jag hoppas att jag hinner fler kapitel under lovet.

Hoppas att ni gillade det!

EDIT: Jag vet att det blev lite väl sent men som man säger bättre sent än aldrig
Som Emmadora sa så är det himla många "mer" och "superbra". Jag uppskattar verkligen att ni gillar den men ni skulle kunna säga vad ni tycker är bra och mindre bra. Om ni inte kommer på något så kan ni alltid gilla istället. Jag menar det är därför gillaknappen finns.

überbra ^^~♥

Super bra!

Jag ska sluta kommentera efter kapitlena från och med NU om ni tycker det är jobbigt ^^

Superbra
Meera;D

Jätte, jätte bra! Jag tkr du fick till Myrtle riktigt bra också ska bli spännande att läsa fortsättningen!

Och som någon redan sa, det ÄR väldigt jobbigt att läsa "meeeeer" eller "jag kan inte vänta längre, när är du klar" osv hela tiden. Det är alltid bra med respons och man får ju säga vad man tkr, men man kan begränsa sig. Går ju inte snabbare för den delen heller.

jag tycker att det kapitlet blev superbra!!

mer när du kan och har ork och tid och lust och vilja.

Väldigt bra formulerat och skrivet , men jag håller med om att Myrtles personlighet inte blev så bra. Hon är nog ganska svår att porträttera tror jag. ^^

Bra kapitel, mer!