J.K Rowling; någon som man dyrkar... eller en människa?

jag ville bara förklara lite mer vad jag menade. sen var jag inte helt säker på vad du menade med "när en kändis de ser upp till gör någonting de inte tycker om ", liksom vad det nånting är, så jag skrev exempel på vad jag tyckte.

Jag "dyrkar" henne. När jag och mina vänner snackar om henne så kallar vi henne ofta för "the god" osv osv. Eftersom hon påverkat våra liv och vår barndom så mycket och skapat allt det här som är så himla magiskt och ja. Men hon är ju trotts allt en människa och vi fattar ju självklart att hon inte är perfekt osv ja. Vettefan vad jag vill ha sagt med det här men typ så ja.

Jag ser henne som en människa mer, men samtidigt är hon ju en stor idol, med tanke på allt jag fått av henne så självklart är hon (för mig) inte någon "vanlig" kändis

Grejen med Joanne är att, även fast hon inte är mer än en människa, så har hon gjort något som aldrig gjorts tidigare, och jag tror att det är en stor anledning till att många ser henne som helt perfekt och rent av övermänsklig.

I mina ögon så är Joanne en fantastisk kvinna som gett mig en fantastisk barndom och påverkat den på ett helt positivt sätt, och jag ser upp till henne så sjukt mycket. Hon inspirerar mig också.

Jag hyser en stor respekt för henne, och om hon skulle fela(vilket hon garanterat redan har gjort någon gång) så skulle jag nog inte ta det så hårt(naturligtvis beroende på vad som händer, iofs). Den mänskliga faktorn får man alltid ta hänsyn till, alla människor gör fel någon gång, och oavsett vad man tycker om det så får man acceptera att det är så.

Klockan är mycket, jag har läst inläggen och många svar är bra. Men har precis kommit hem från wrockeborg och ids inte börja nicka instämmande till alla och greppa allt, vill därför svamla av mig lite tankar som dykt upp vid de två tillfällen då jag träffat JK Rowling. Då jag fotat henne och tackat henne. Då jag fått ett "Thank you" tillbaka och tre signaturer:

JK Rowling var en fascinerande kvinna som kommit upp med en fantastisk story som pusslade samman ny fantasi med gammal lära, mytologi och historia. Jag beundrade henne tidigt för kunskaperna och såg henne som något mer/något annat än en "vanlig människa".

MEN efter att ha sett henne i Odense. När hon steg upp på scenen och mottog HC Andersen-priset så insåg jag att hon ALDRIG hade stått där om det inte vore för att vår generation tagit till oss hennes story i den grad som vi gjort. När hon talade - när jag hörde henne tala och se henne några meter bort från mig själv blev jag så himla tagen. Jag blev så lycklig glad över att alla hennes med- och motgångar i livet fått henne att hamla där hon just då stod och talade och jag var lycklig över att jag fått ta del av den värld som hon under väldigt många år bakade ihop och fantiserade sig bort i. Jag insåg att hon är en häftig människa som kämpat och haft tur på samma gång, och det är awesome ♥

På Trafalgar var det ännu mera mäktigt. Inte minst när hon i talet säger att hon förmodligen aldrig kommer vara med om något så här stort igen - absolut inte inom Harry Potter-genren. Och DET fick mig verkligen att känna att hon är som vilken annan människa som helst. Hon har kämpat och slitigt, tjänat mängder med pengar - sparat en del och skänkt bort en annan stor del. Det är amazing ♥ ..och när hon skuttade fram till oss och började gråta för att hon blev så berör av våra känslor: guld värt! Jag är så himla glad för hennes skull och fascinerad över att det gått så bra för henne från att ha växt upp med äckligt många och vidriga motgångar.

Grace Jaha, jamen dåså. På det du skrev så verkade det som att du missuppfattat det jag skrivit helt, men det var ju bra att det inte var så!

Instämmer fullt ut. Can't say anything more than that. ♥