Afflicted by evil [SV]

JÄTTEBRA!!!♥

Tack för alla kommentarer, det är kul att ni gillar den! Hoppas att ni ska gilla även den här delen.

Femte delen

”Ja, det var väl det jag sa?”, frågade Alice och skruvade besvärat på sig. Draco log halvhjärtat och kliade sig i huvudet. Han verkade också vara besvärad. ”Varför bryr du dig egentligen om mig?”, sa han sedan och såg upp. Rodnaden steg i Alice ansikte och hon såg försiktigt upp på honom. ”Någon måste ju”, svarade hon dumt och bannade sig själv för det. ”Tack, jag menar det verkligen. Du är den ända som någonsin kommer att bry sig.” sa Draco lågt. Alice tappade fullkomligt hakan, hon trodde att den bokstavligen skulle falla av. ”Eh…”, stammade hon fram. Draco flinade och ryckte sedan ointresserat på axlarna. ”Du blev sannerligen förvånad!”, skrattade han. Alice kände sig varm inombords, tanken på att ha lockat fram Dracos vänliga sida gladde henne. Vad i hela helsiket håller du på med? Frågade en inre röst. ”Ja, det blev jag nog.”, sa Alice. Hon började gå förbi honom men Draco grep tag i hennes axel och kramade den hårt innan han lät henne gå. Alice såg först oförstående ut sedan log hon. ”Draco, möt mig i biblioteket om en timme. Det är viktigt”, det var allt hon sa innan hon skyndade sig iväg.

Annie slog armarna och Darius, hon ville inte släppa taget. Hon rufsade om hans mörkblonda hår och log brett. Han besvarade leendet och pussade henne i pannan. Hon lutade huvudet emot hans bröstkorg och drog in hans speciella doft. Darius drog sig undan tog tag i hennes hand och kramade den hårt. ”Nu måste jag tyvärr gå, vi ses snart”, sa han och Annie nickade. Hon var inte så besviken egentligen men hon ville tillbringa mer tid med honom. Hon sa lösenordet och gick in i sällskapsrummet. Alice satt där inne i en av fåtöljerna. Hon var röd om kinderna och hon bet sig hela tiden i läppen. ”Alice… vad gör du?”, frågade Annie och slog sig ned bredvid systern. Alice såg upp och skrattade. ”Pluggar till Trolldryckskonsten.”, sa hon och drog en hand igenom håret och låtsades torka av den emot klädnaden. Annie skrattade, hon förstod genast att det var professor Snape hon imiterat, trots att han egentligen inte betedde sig sådär. Pansy och några Slytherin flickor kom in i sällskapsrummet, som var ovanligt tomt. De slog sig ner i en stor soffa och började prata om allt möjligt onödigt. ”Du är generad”, sa Annie med ett fjantigt tonfall och knep Alice löst i kinden. Hon drog sig undan med ett ”Nej, det är jag inte alls”. Annie log och fortsatte att irritera sin äldre syster som snart satt och skrattade. Annie tyckte mycket om att höra sin syster skratta, det fyllde henne alltid själv med glädje och så började hon snart också att skratta. Annie kom att tänka på deras ”uppdrag”. ”Kom!”, sa hon och drog med sin syster. Alice såg oförstående ut men följde med utan protest. Snart hittade Annie ett avskilt ställe där ställde hon sig. ”Hittade du Malfoy?”, frågade hon. ”Ja då, jag har sagt åt honom att komma till biblioteket. Du ska dit!”, sa Alice. Det sista sa hon bestämt, som om hon var rädd att vara ensam med Malfoy. Alice dolde någonting, det var Annie ganska säker på. Men hon nickade tålmodigt. ”Hur länge sedan var det?”, frågade Annie. Alice såg plötsligt orolig ut. ”För en timme sedan.” sa hon sedan och började springa emot biblioteket med Annie i hälarna.

Alice drog med sig sin syster in i biblioteket. Malfoy satt vid ett bord med en fjäderpenna i handen. Han var djupt försjunken i texten han läste. Annie gick fram och tittade över axeln på honom. ”Malfoy”, sa hon lågt och fick Malfoy att häftigt rycka till. Han vände kvickt blicken emot henne och Annie log emot honom och klappade honom på kinden. ”Så skrämmande är jag väl inte eller hur?”, skrattade hon och Malfoy rynkade på näsan. ”Vad vill ni mig?”, frågade han. ”Var befann du dig då alla egentligen skulle vara i sovsalen?”, frågade Alice och tog fram en rulle pergament, samt en fjäderpenna. ”Jag var på väg dit, till sovsalarna alltså.”, svarade han med släpig röst. ”Har du en förklaring på varför vi hörde fotsteg i korridoren, mitt i natten?”, frågade Annie. Draco bleknade och bet sig i läppen. ”Det var antagligen mina fotsteg”, erkände han tillslut. Annie log belåtet emot dem. ”Vad sprang du för?”, frågade Alice. Draco bet sig nervöst i läppen och såg ytterst besvärad ut. Han öppnade munnen för att säga något.

Verkligen velat läsa en ny del, så är glad att du lade upp! xD Bra, som alltid. ^^

Kan inget annat än att hålla med

Kan bara hålla med!

GUD VAD SPÄNNANDE!!!
Allvarligt, du skriver fantastiskt!
Spännande!
Jättebra!
♥
MER!!!

Bra

Jättebra, MEER!!!

Jättebra Känn dig bevakad