George Weasley - When I'm gone

meeeeeeeeeeeeeer

du skriver jättebra.

Taack :3 ♥ Känns helt underbart att få varma kommentarer av andra
-------------------------

7.
"Nothing compares to what you mean to me."

Med en lätt darrande hand sträckte sig George efter brevet. Utan att släppa blicken från den tog han tag i dess kanter. Pergamentet kändes varmt mot hans hud, som om den hade lagrat solstrålarna den fångat upp inuti kuvertet och släppte ut det i den som höll i det. Med en lätt rörelse lyfte George upp brevet och kände hur den krämgula nyansen stack honom vänligt i ögonen när solen reflekterades i det. Han förde det till sig och granskade de två orden noga. "George Weasley", det var det ända som stod på... Mer behövdes inte. Handstilen var tunn och bläcket blänkte som om det var skrivet alldeles nyss. Det gick inte att ta miste om vem som hade skrivit det, det visade sig tydligt i Georges ögon, även ifall ingen annan skulle kunna lista ut det. Men det var omöjligt. Det var omöjligt att Fred kunde svara på hans brev. Med ett bultande hjärta reste sig George upp, av någon anledning kände han inte för att stanna. Han visste inte om han skulle känna sig rädd eller glad över sin lilla upptäckt. I vilket fall som helst tänkte han behålla brevet. Han tänkte öppna det och läsa det.

Det hade börjat skymma när George kom tillbaka till Kråkboet. Skymningen tog oftast ganska lång tid. Solen verkade inte ha bråttom med att försvinna. George steg in i köket, där mrs Weasley stod och höll koll på nyligen använda tallrikar och glas som diskade sig själva. De verkade redan ha ätit.
"Du missade kvällsmaten", sa kvinnan rätt entonigt utan att vända sig om mot den nyanlände.
George slängde en blick bort mot sin mammas rygg och försökte dölja brevet han höll i vid sidan om sig för att hon inte skulle få syn på det.
"Jag var inte ute så länge", sa han kort. Han visste att han hade gått rätt sent på eftermiddagen, och det förvånade honom inte att han missat maten. Han var ändå inte så hungrig.
Han hörde en suck från mrs Weasley och såg henne vända sig om, vilket fick honom att försöka trycka brevet mot sidan i ett försök att gömma den ännu mer.
"Jaså, det var du inte?" mrs Weasleys ansikte var rätt uttryckslöst, men George såg hur hon försökte sig på ett lättsamt leende. "Jag vet att det är svårt för dig, George. Det var därför jag sa att du kunde följa med till Sverige."
George lyssnade inte mer. Han började med snabba steg ta sig ut ur köket och upp för trappan. Han ville inte höra några av mrs Weasley tröstande ord, han ville inte prata om varken Fred eller hans död, han ville inte att någon skulle lägga sig i hans känslor och tankar. Han ville bara att de skulle lämna honom ifred.
Väl uppe på sitt rum slog han sig ner på sängkanten igen och vilade brevet i hans händer. Det var lika varmt nu som innan, som om en svag eld glödde i fibrerna. Som om den aldrig hade lämnat solens ljus. Det brändes inte, istället värmde det Georges ovanligt kalla fingrar. Han förstod inte hur det kom sig, men han kände sig rätt lugn när han såg på texten, hans eget namn, den här gången. Hans hjärta hade lugnat sig, och nu riktades endast hans nyfikenhet, inte rädsla, emot kuvertet. Med ett lätt snäpp öppnade han det. Han drog upp pergamentet sakta, i hopp om att se ord som löpte längs med sidan, ord som skulle visa vad det hela betydde... men en lätt besvikelse krängde sig in i hans själ då han tagit upp hela. Det var tomt. Det fanns inte en enda liten bläckformad bokstav på lappen han höll framför sig. Ändå var det något speciellt med den. Den var tom, men blank. Tillräckligt blank för att George skulle se konturerna av sin egen spegelbild avbildas på pergamentet. Även ifall det var rätt dunkelt i rummet och solen förgäves försökte kasta in sina sista strålar i ett försök att lysa upp väggar och golv, så var det som om brevet lyste. Det var som om de strålar som nuddade den kastades tillbaka och nådde Georges ögon. Det var inget vanligt pergament, det hade den unge mannen genast förstått. Han lät sitt nu uppvärmda pekfinger glida längs med det tomma bladet. Det var lent, som att dra fingret över den finaste plast man kunde tänka sig, eller det dyraste sammet som existerade. En upprymd känsla sköljde över George, en känsla av hopp. En känsla som påminde honom om den syskonkärlek han hyste för sin avlidne bror, för sina syskon – för de som fortfarande var vid liv.
George kunde inte avgöra exakt hur länge han hade suttit där och bara iakttagit det blanka pergamentet, men när han valde att stoppa tillbaka det i kuvertet var det mörkt i rummet. Detta hade han inte lagt märke till, eftersom brevet fortfarande var ljust och blänkte svagt i mörkret. Han försökte försegla brevet så gott han kunde, försökte få det att se oöppnat ut. Sedan stoppade han ner det i väskan, i samma fack som han lagt ner den välbekanta, röda karamellen. Efter ett tag, då han såg ut genom fönstret och fick se en halvmåne stiga över horisonten, bestämde han sig för att sova. Det var som hans mamma hade sagt. Han behövde vara utvilad till morgondagen.

jättebra!!!! vill gärna ha mer!! och väldigt rörande ♥

Vill ha mer jätte bra skrivet :') blir lite tårögd faktisk

Underbart ! Precis som jag skrev om din andra FF så skriver du målande men du skriver också rörande som jag såg att många redan anmärkt. Jag började gråta lite när jag läste första kapitlet, det var så klockrent ! Du fångar karaktärerna men ändå känns det som att resten av familjemedlemmarna skulle bry sig och sörja mycket mer än vad du skriver. Ron t.ex lät nästan, bara nästan som att han inte brydde sig alls.. Jag skulle vilja läsa om lite mer medlidande från deras sida trots att du kanske koncentrerar dig mest på George Självklart är det ju din FF och jag bestämmer ingenting, kom bara med lite kritik, om du inte har något emot det

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Mayo: Tack så mycket. Angående "medlidandet" du skriver om erkänner jag att jag tycker ungefär som du, men jag skulle även vilja påpeka att jag skriver från Georges perspektiv. Jag kanske inte skriver i förstaperson (jag-form), men ändå är allt ni ser och hör från den här novellen tagit ur Georges synvinkel, hans egna ögon och öron. Hans egna tankar. Han tycker inte att någon förstår honom. Han tycker inte att någon möjligt skulle kunna tänka och tycka som han. Detta får hans hjärna att tro att de andra familjemedlemmarna i stort sätt inte bryr sig alls, även ifall de gör det. Hoppas det gav dig en liten förklaring på varför jag skriver som jag gör.

rörande och fint och bra. jag gråter när jag läser♥

Som vanligt måste jag tacka innan jag skickar iväg nästa kapitel. :3 (Känner mig nästan elak om jag inte gör det, men ni ska veta att jag är väldigt tacksam även ifall jag inte skriver det ) Jag blir väldigt glad över att se era kommentarer!
-------------------------

8.
"We're going to Sweden..."

Morgonen grydde och solen slöt sig över himlen som den gjort i flera miljarder år. George låg vaken i sin säng, slängde trötta, nästintill ointresserade blickar ut genom fönstret, iakttog hur solens strålar lyste upp allt. Himlen fick sin klara, blåa färg, molnen såg inte så dystra och mörka ut längre utan bytte till sin lugna, kritvita nyans, gräset utanför svajade svagt i vinden och snappade upp solljuset så gott det kunde... Ibland undrade George om solen aldrig blev trött på att stiga över horisonten, om den inte bara ville lägga sig där bakom, fly från dagen; bara gå under. Ibland undrade han om jorden aldrig blev trött på att sluta rotera runt sin egen axel, om den inte bara ville stanna upp och vila.
Han visste inte hur länge han hade legat vaken, men det kändes som en evighet. De skulle ge sig av till Sverige idag, men det var inte det som fyllde hans tankar så att han inte kunde somna om. Visst var det aningen spännande att få åka utomlands igen, men han hade egentligen inte brytt sig så mycket om det. Han tänkte följa med för att han var tvungen till det. Hans mamma hade föreslagit det och han hade inte haft chansen att säga ifrån. Kanske skulle det leda till något bra, kanske skulle det leda till ett helvete. Den färdigpackade väskan stod vid sidan om sängen, precis inom synhåll för George. Det var inte utsidan han tittade på. Han försökte föreställa sig insidan, försökte se vad som låg där; tryggt i ett ytterfack. Han visste vad det var, mer än väl och tankarna kunde, trots vissa ansträngningar, inte slitas bort från brevet.
Det tog ungefär en halvtimme innan en knackning hördes från dörren och en välbekant stämma ljöd nästan avlägset på andra sidan.
"George, är du vaken? Kom ner och ät frukost. Ni ska snart ge er iväg!"
George lyssnade till mrs Weasleys steg ner för trappan innan han satte sig upp ur sängen. Han tog på sig sina mugglarkläder, som han blivit tillsagd att ha på sig hela dagen, och började sedan gå ner till köket. Väl där såg han att bara tre från familjen var vakna och uppe. Mrs Weasley stod vid bordet och serverade frukost till mr Weasley och Ginny som redan satt och väntade på att hugga in i maten. Solens bleka strimmor sköt in mellan gardinerna och gav hela rummet en disig nyans. Det var inte ofta George gick upp såhär tidigt och beundrades nästan av den fridfulla stämning som morgonsolen förde med sig. Han slog sig ner vid bordet och mötte Ginnys glada blick med ett försök till ett leende. Men det leendet han lyckades få fram gav inte mycket till sanning för vad han faktiskt kände. Han såg inte framemot resan som Ginny gjorde, han ville helst bara slippa den, men hade ingen ork kvar till att säga ifrån.
Frukosten var tillfälligt smaklös. George hade inte uppmärksamheten på hur det smakade, märkte knappt vad han satte på gaffeln, även ifall han stirrade ner i bordet. Det hängde en tystnad över rummet. Om det var av spänning eller nervositet, kanske av ren trötthet, gick inte att avgöra. Tillslut hördes en lugn suck från mrs Weasley, som också tagit sin plats vid bordskivan för att äta sin frukost, och de andra tre som satt vid bordet tittade upp. Det var ett tydligt tecken på att hon var på väg att säga något.
"Jag hoppas att det går bra för er i Sverige..." sa hon tyst och när George tittade närmre såg han att hennes ögon blänkte lite svagt.
"Det finns ingen anledning för att inte göra det, Molly", sa mr Weasley med ett lugnande leende på läpparna som besvarades direkt av hans fru.
"Jag tycker att det kommer att bli spännande", sa Ginny, nästan mitt från ingenstans och lade ner sina bestick på sin tomma tallrik. "Vilken tid åker vi?"
Mr Weasley slängde en kort blick på sitt armbandsur och tittade inte upp då han svarade.
"Så fort ni har ätit klart så ger vi oss av." Han log lite till sina barn, men fick inget direkt leende tillbaka. Ginny nickade lite för att visa att hon förstått, men George sänkte blicken till sin tallrik igen. Som nu var tom, precis som de andras som var placerade på bordet. Det betydde att de skulle åka nu. Utan att säga hejdå till de andra. Detta var inget som George skulle ha föredragit i vilket fall som helst, så han antog sig själv som lättad över att slippa avskeden.

En stor, gul byggnad i trä bredde ut sig framför George. Han stod som halvt förlamad och granskade allt från huset till omgivningen runt den. Det kändes inte så konstigt att vara i ett annat land, men ändå var allt så annorlunda. Han, hans pappa och hans syster stod på en stor, plan yta som var sandad till en parkering. I ögonvrån kunde George se att mr Weasley var väldigt intresserad av allt som fanns där. Själv visste han inte vad han skulle känna. Det verkade finnas massor med folk inne i byggnaden. Man kunde se in genom ett fönster på ett par vuxna och ett barn som hängde av sig jackor och väskor på krokar. Det var svårt att tro att de skulle stanna vid ett sånt här ställe i kanske över en vecka.
"Det är resturangen," Den förunderliga tystnad som omgav dem bröts när mr Weasley talade. "Där ska vi äta. Svensk mat... Är det inte spännande?"
Han fick inget svar. George slängde en tyst blick mot Ginny som verkade lika granskande som han själv, men hon hade mer nyfikenhet i ögonen. En nyfikenhet som George visste saknades i hans egna. Innan han visste ordet av hade mr Weasley börjat gå åt helt motsatt håll i riktning mot en annan, nästan rund byggnad. Med en snabb mumling om att receptionen låg åt det hållet kom snart George och Ginny fram jämsides med honom igen.
"Vad sa du att det här stället hette?" frågade Ginny utan att släppa blicken från den lilla byggnaden.
George gissade på att Ginny frågade om det bara för att namnet lät så lustigt. I alla fall i deras öron, som verkligen inte hade vant sig vid det svenska språket.
"Hestraviken, var det nog", sa mr Weasley, fortfarande leendes. Det var uppenbart att ordet inte skulle sägas med en brittisk accent, som denne man gjorde, men de hade ingen aning om hur det skulle uttalas annars. Det var precis som de bokstäverna som inte fanns med i det engelska alfabetet som gång på gång uppenbarat sig på skyltar på vägen dit.
En ny tystnad hade uppkommit då de gick in receptionen. Det var fint, till skillnad från det aningen slitna Kråkboet (som inte blivit mycket finare när det byggts upp igen efter branden). Tapeterna hade en ljus färg som lyste upp hela rummet. Till höger stod en man i kavaj och välkammat hår bakom en disk. Framför sig hade han en liten hög med papper och en blyertspenna redo. George hade svårt att tro att ministeriet verkligen ville erbjuda ett sådant här välstädat och högklassigt hotell för dem att övernatta på, men klagade inte. Mr Weasley gick fram till mannen vid disken så fort han fått syn på honom.
"Hej!" sa mr Weasley entusiastiskt. "Jag är Arthur Weasley. Vi har bokat hotellrum."
Mannen med det välkammade, bruna håret sänkte ner blicken och bläddrade lite bland papperna.
"Ja, här är det", sa han efter ett kort tag. Hans engelska hade ingen större skillnad mot engelsmännens. "Villa fem. Det ligger åt det hållet." Han pekade snett bakom sig, där George tidigare sett skymten av en sjö eller en bred å. "Ha det så bra, och glöm inte att det ska bli en liten konsert vid parkeringen ikväll."
Mr Weasley tog emot en nyckel med ett kort med siffrorna 5/1 inristad som små hål i den vita plasten. Han tackade för hjälpen och de tre besökarna gick bort mot sin villa. Precis som George hade trott så låg villan nästan precis vid en bred å. En å som tindrade fridfullt i solen och återspeglade en glad stämning. Han kunde höra en drömmande suck från Ginnys håll, men brydde sig inte om det. Det verkade vara den bäst placerade villan som fanns där. Den hade två ytterdörrar, vilka ledde till två olika rum. På väggen fanns en metallfemma fastspikad som blänkte svagt i en trevlig nyans. Mr Weasley styrde stegen mot den vänstra ingången och stoppade nyckeln i låset. Vid en bricka intill stod en etta inramad, vilken symboliserade ettan på kortet som hängde på nyckeln. George följde tyst efter. Sa inte ett ord. Tillsammans steg de in i den lilla hallen och fortsatte in i ett större, avlångt rum. Framför dem fanns det runt fyra dörrar som antagligen ledde till olika sovrum och badrum. Väggarna hade samma ljusa nyans som i receptionen och möblerna som stod placerade lite varstans var hemtrevliga och i lugna färger. George granskade rummet noga. Det var alltså här han skulle tillbringa sin tid i minst en vecka...

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer