Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

Jodå ^^,
Har en idé till en början, men sen måste man ju avsluta det också.. xd Så om jag gör en blir den nog kort(för jag har en förmåga att skriva väääääldigt långa berättelser, så därför måste jag jobba på att hålla det nere..)
Skrev iaf 2 meningar på "Fred's song" idag. (den heter inte så egentligen, men vet inte namnet än, så därför kallar jag den så xd)

^okej vad kul! men gör det till en oneshot då? den här fanficen kommer nog hålla på ett tag

Yay, bra för ajg älskar den ♥ Älskar allt som har med Gred & Froge att göra, de är the ultimate ginger twins ♥

^agree.. love 'em..

Fred är min...♥♥

okej hörni, nu ska jag slänga in ett kapitel till! kom ihår att förra inlägget slutade med
"Vad.. vad gör du här?", lyckades jag pressa fram.
---------------------------------------------------
Kapitel 4 -

Där satt hon, Angelina. Med sitt långa mörka hår och vackra léende. För en sekund glömde jag bort min sorg, men sedan kom den tillbaka igen som en betongklump lagt sig på min själ. Freds Julbals dejt. FREDS förra tjej. Freds, inte min.
"Vadå, får jag inte vara här?", skämtade hon.
"Jo, såklart... men är du här för något speciellt? Jag menar, du har inte varit här sen... sen.. ja, du vet.", sa jag. jag kunde inte undgå att märka att hon för ett ögonblick ändrade ansikte, till ett som var främmande för mig. Ett ledsamt ansikte. Men efter bara någon nanosekund vart hennes ansikte neutralt.
"Jag... jag vet, George. Jag ville bara prata med dig lite, jag har... jag har saknat dig.", sa hon med allvarlig ton.
"Jag har saknat dig också, Angelina.", svarade jag lungt.
Det måste såklart ha varit jobbigt för Angelina också. Hennes pojkvän.. hennes julbals dejt. Han hon älskade. Det kan inte ha varit lätt.
"Jag tänkte att... jag kanske, om det är okej med dig förstås.. att jag kanske kunde gå med er på Freds begravning?", sa hon, och jag hörde att hon försökte hålla gråten borta.
"Såklart du kan", svarade jag, som fortfarande var lite chokad av att hon frågade.
"Tack.. jag måste nog gå hemmåt nu, klockan börjar bli mycket.", sa hon och ställde sig upp.
"Okej.. och Angelina? Om du någonsin behöver prata om något.. något överhuvudtaget, så finns jag här och lyssnar... bara så att.. så att du vet.", sa jag.
"Jag vet George. Tack..", sa hon innan hon gick ut genom dörren.
Plötsligt slog Fred mina tankar igen.. Fred.. förlåt, Fred.

NAAAAWW OMG fick tårar i ögonen :o ♥

Superfint ♥

Tack så mycket!

--------------------------------------

Kapitel 5 -

Jag går in i mitt rum, jag kollar på min säng. Där har mamma lagt fram dom svarta kläderna jag ska ha idag. Idag, är svarta kläders och stora sorgers dag. Idag, är Freds begravning.
Angelina kommer om kanske en halvtimme, jag ska bara klä på mig sen är jag klar. Min sorg har nog aldrig varit så stor som idag. Det ska isånnafall vara den dagen på Hogwarts, när jag såg min brors döda kropp. Jag försöker tränga bort tanken på min bror, livlös, men det är svårt. när jag väl lyckas tänka på annat kommer alla minnesbilder tillbaka. Alla minnesbilder, våra födelsedagar, alla spratt vi har gjort, allt... ända tills den sista bilden kommer. Den sista bilden, när jag visste att jag aldrig skulle få höra hans skratt igen.
Jag kollar över på andra sidan rummet. Freds säng står där, som den alltid har gjort. Jag undrar om vi kommer flytta på den någonsin.. kanske när vi har det lite lättare. Jag vet inte.
Jag hör hur det knackar på min dörr, fyra, försiktiga knackningar.
"Kom in", säger jag lungt.
Dörren öppnas och mamma sticker in huvudet.
"Har du inte bytt om än, George? Gör det och kom ner sen är du snäll, Angelina kommer ju snart också..", säger hon. Jag märker hur ledsen hon igentligen är, även fast hon inte gråter nu. Jag ser sorgen i hennes ögon, i hennes kroppsspråk.
"Jag skyndar mig.", svarar jag lätt.
Mamma stänger dörren och jag hör hennes steg i trappan. Jag byter om lite snabbt och kollar mig i spegeln. Nu finns det bara en som ser ut som jag, och det är jag. Jag vill att det ska finnas två, och jag vill så innerligt att den andra ska vara Fred. Nej, jag ska inte börja gråta innan begravningen iallafall, men när vi väl är där kommer jag nog inte kunna hindra tårarna från att rinna ner för mina kinder.
Jag rättar till en hårslinga och går ner.
Väl nere så kommer mamma fram till mig.
"George...", säger hon och kramar om mig. Det var länge sedan jag kramade mamma nu, jag har mest hållit mig undan från allt.. och alla, den senaste tiden.
"Ja...", svarar jag, jag försökte låta lugn, men jag hör hur min darrar till.
"Jag älskar dig, vännen. Jag hoppas du vet det.", säger hon, och jag hör att hon har problem med att hålla gråten tillbaka.
"Jag älskar dig också, mamma.", svarar jag, och vi släpper taget från den långa och välbehövda kramen.
Jag kollar runt och nu har hela familjen samlats i vardagsrummet. Och då menar jag hela, förrutom Fred såklart.
Nu knackar det lite försiktigt på ytterdörren, och jag går och öppnar.
Jag möts av ett par mörkbruna ögon och mörkt långt hår som möts av en svart, långklänning.
"Hej", säger hon lätt.
"Hej Angelina", svarar jag.
Nu är det dags. Freds begravning. För en månad sen trodde jag att jag skulle få gå på hans begravning om 80 år eller så. Men det vart ju något tidigare än så.
Allt för mycket tidigare.

underbart! får tårar i ögonen varige gång jag läser din ff ;O