Ljuset som brann ut [Novell SV]

Tack!

DO E DOKTIG FELICKA!

^tack!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Del 4, den sista delen

Jag sprang det fortaste jag kunde, om möjligt snabbare. Tårarna rann som floder ner för kinderna och ner i munnen. Det smakade salt.
Omvärlden for förbi, precis som när man åker tåg. Jag visste precis vart jag var på väg, men jag tänkte inte på vart jag sprang.
Jag hade bara en enda sak som upprepades i mitt huvud. En sak jag inte trodde var möjligt. Ronja i den vita sjukhusbädden. Död.
Jag var så arg, så ledsen, så besviken att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag kunde inte beskriva det, det var som att inte få plats i sig själv, som om jag skulle explodera. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt. Hur kunde hon, Ronja, dö? Kunde det vara möjligt?
Plötsligt låg jag på marken med skrubbsår på knäna och blodsmak i munnen. Jag hade ramlat över en stor rot. Jag vaknade upp ur mina tankar och insåg att kojan var precis framför mig. Jag reste mig snabbt upp och torkade av en del jord från jeansen.
Jag stirrade på repstegen som hängde där på stammen, orsaken till Ronjas död. Tänk om jag också skulle ramla? Du skulle jag få förenas med henne i det andra livet. Men jag föll inte, efter en stunds klättring var jag uppe i vår koja. Det första jag fick syn på var ljuset som låg på golvet och en lapp under det.
Jag kände Ronjas doft, den fyllde upp hela kojan. Jag fyllde mina lungor med luften och det kändes faktiskt bättre. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara andades, men snart kom jag ihåg vad som fanns på golvet, under ljuset.
Jag lyfte försiktigt upp blockljuset som jag såg att Ronja hade skrivit på.
Du kommer alltid vara min... det med hennes lutande handstil. Tårarna svämmade över igen. De droppade ner på pappret som låg på golvet. Jag tog försiktigt upp brevet som hade samma handstil.


Jens.
Jag vill att du ska veta att jag tycker att du är något speciellt.
Jag tycker om dig väldigt, väldigt mycket har jag insett och jag hoppas att du gör det samma för mig.
Jag är så glad att det just är vi som är vänner, vi som har denna koja.
Jag är dig evigt tacksam för att ha varit min vän så länge och funnits där.
Ja... Jag kan inte beskriva hur jag känner i ett brev, någon gång kanske är den rätta stunden för att prata om det.


Tårarna föll som regndroppar ner på pappret och spred ut hennes skrift då och då. Det var så vackert sagt. Jag kände precis likadant för henne, men jag hade då aldrig gjort någonting till henne. Hon hade stannat kvar här i kojan för att skriva till mig. Hon hade dött för mig. Eller det var snarare så att jag hade lämnat ut henne till döden. Om jag hade stannat kvar så kanske det inte hade hänt. Det var mitt fel, alltihop.
Jag kände mig hemskt. Varför hade inte jag dött istället för Ronja? Ingen skulle sakna mig.
Jag försökte förstå vad som hade hänt, men jag ville det samtidigt inte. Det kändes dock rätt när jag tände på ljuset. Smärtsamt, men rätt.
Ljuset var som hela Ronja och nu hade jag satt eld på det. Men det var bästa, övertalade jag mig själv. Hon fanns ju fortfarande kvar i mig och det var väl det viktigaste?
Ljuset hade brunnit på några centimeter och jag kände att ljuset också luktade Ronja. Jag suckade. Det kändes som att hon satt precis bredvid mig. Det kanske hon gjorde också. Som en ängel. Jag sträckte ut handen i luften och fick en vindpust som svar. Kanske stod hon där nu, men vita änglavingar och sitt bruna hår, osynlig för alla andra. Kanske...
Jag såg på hur texten Ronja hade skrivit på ljuset försvann. Jag såg hur det bara var någon decimeter kvar av ljuset. Hon brann upp för fort, min Ronja.
Jag såg plågat på hur den sista centimetern av ljuset brann upp. Jag fyllde lungorna med Ronjadoften en sista gång och tog mig på något sätt ner på marken. Jag sprang så snabbt som jag kunde, långt bort från kojan.
Jag skulle aldrig komma tillbaka.


EDIT: Tack till Citronisglassen som påpekade att jag hade glömt den sista biten (hon var med och korrläste den)! Men nu finns hela texten uppe!

Och ja, TACK till er som har läst den! ^^

Superebra!

LINN! You maked me cry! D:

Tack hörni! ♥

Wilma: I'm so sorry, my dear!

Men, fanns det inte en del till med brevet, Linn?

Höhö, joo, det stycket hade hoppat ner så att jag inte såg det! x) Men jag ändrar och lägger till det! ^^

Jättebra!

Tack! ♥