What the shadows tell us [PRS]

"Det är vid åtta," svarade Samuel ivrigt, hans ögon livades upp av tanken på att få delta i skolans sociala tillställningar. Ellis, å andra sidan, kunde inte hjälpa att skaka på huvudet åt Samuel och hans entusiasm. Att delta i skolans fester och sociala sammankomster var en plikt snarare än ett nöje för honom. Men så länge han hade sina vänner vid sin sida, och framförallt Wesley, var det kanske inte så illa...
”Vet ni vad.. Vad sägs om fördrinkar inne hos mig?” föreslog Ellis med en självsäker min. Han kastade en blick på Samuel och Wesley, och fortsatte, ”Så bjuder vi in tvillingarna och Cecilia också…”
Samuel öppnade munnen för att protestera, men något hindrade orden från att komma. Kanske var det nyfikenheten eller kanske det var den tilltagande nervositeten som började bygga upp sig inom honom. De visste alla att skolledningen inte tillät alkohol på rummen, men det hade väl aldrig stoppat Ellis tidigare? Han hade en förmåga att komma undan med saker som andra bara kunde drömma om. Och något med det hela kändes spännande, som att kasta sig ut i det okända, utan att veta vart det ska leda. Ellis lutade sig mot närmaste vägg och verkade ha fått tillbaka lite av sin vanliga gnista i blicken.
"Det blir som en liten försmak av kvällens festligheter," sa han med en lekfull ton. "Jag har några riktigt fina drycker som jag har sparat för en särskild tillfälle..”.
En liten röst inom Samuel viskade om riskerna och konsekvenserna av att gå utanför reglerna igen. De hade just ägnat en natt ute i skogen, och det var ren tur att ingen hade upptäckt dem. Men just då, med Ellis leende som en lockande inbjudan, övervägde han att släppa taget om sin oro och bara hänga med.
"Jag är med," sade han till sist med en viss osäkerhet i rösten, men också med en gnista av upphetsning. "Det låter som en bra plan." Han kunde inte låta bli att le lite nervöst när han tänkte på de kommande timmarna, och trots sin oro kände han sig plötsligt levande.
”Perfekt…”, log Ellis. ”Har någon sett till Edmund? Är han ens vaken? Han såg totalt förstörd ut igår?”.

Fördrinkar? Ordet snappar Wesley snabbt upp och ett finurligt litet leende sprider sig över hans läppar. Det kommer nog få kvällen att bli inte riktigt lika tråkig. Nu skulle den säkert inte bli särskilt tråkig till att börja med, nu när han kommer ha sina vänner med sig. Gänget som han har kommit närmre gör varje tråkig fest betydligt mer påtaglig. Wes är en väldigt social person när det väl kommer till kritan, han pratar ibland för mycket för sitt eget bästa, men han kan inte riktigt klaga på sin sociala krets. Det är inte konstigt att Samuel vill träffa fler av skolans elever, det kan vara rätt uppfyllande att ha fler människor runt omkring sig.. Han hade däremot inte snappat upp tidigare att Samuel var så exalterad på det. De ljusa ögonen stannar upp på sin vän, som under en stund verkar vilja protestera på Ellis förslag. Ögonbrynen åker högre upp i pannan på Wes medan han betraktar de osäkra ansiktsuttrycken. Han har känt den andre i några månader nu, och han har fått uppfattningen att den relativt nya eleven vanligtvis skulle säga nej när det kommer till alkohol på skolan. Det skulle kännas karaktärsavvikande om han sa ja till det, men han inser själv att han också varit extremt tveksam till alkohol på skolområdet. Se vart det ledde honom, han är vän med två riktigt duktiga elever som på något sätt lyckas smuggla in alkohol i rummet när de vill. Han har känt tvillingarna sen barnsben, och Audrey började väldigt tidigt att bemästra alkoholen. Sen har han känt Ellis ett bra tag också, och ja, han lyckas komma undan med mycket. Sånt som Wes själv är alldeles för klumpig för att göra själv.
”Det blir asbra, kommer nog göra det hela mer uthärdligt,” Wes blick glider mot Ellis när han frågar om någon sett Edmund. Nej, Wesley har då inte gjort det, och det gör honom förvånad. Eddie brukar alltid vara först upp på morgonen. Han vet att den andre behöver en lugn start på morgonen, och därför går han upp extra tidigt så att han inte behöver stressa med något. Även när de har lediga dagar, som denna, så brukar han vara uppe långt före Wes själv. Nu vill han inte riktigt erkänna det, men gud vad lat han kan vara.

”Nej, det har jag inte. Kan nog knacka på hos honom, vaken måste han ändå vara.” Eddies rum ligger rätt nära hans egna, så det är inte svårt alls att hitta den. ”Eddie! Upp och hoppa, vi saknar dig,” säger han högt och knackar lätt på den mörka dörren. Han kan höra en högljudd duns innanför rummet, och ett litet gnyende under svordomen som kommer. Märkligt, Wes har nästan aldrig hört sin vän svära, om han inte hade varit orolig så skulle han nog finna det komiskt.
”Är du okej?” Frågar han bakom dörren, men möts av en kort tystnad. Snart öppnas däremot dörren och han möts av en blek, trött och förvirrad Eddie.
”Hur mycket är klockan?” Undrar den mindre av dem och låter blicken glida mellan de tre vännerna framför honom. Han verkar nästan förskräckt över faktumet att Wes står där framför honom, med rent hår, rena kläder och borstade tänder, när han själv ser ut som ett vrak.

Ellis huvud stack fram bakom Wesley, och när han fick syn på Edmund i dörröppningen gav han ifrån sig en imponerad vissling.
"Jäklar, Ed. Du ser förfärlig ut," utbrast han roat och lät ögonen vandra över den slitna figuren framför honom. ”Det ser ut som om du har gått igenom helvetet och tillbaka." Han kunde inte låta bli att le lite åt synen av Edmunds tillstånd, även om han också kände en oro för sin vän. Vanligtvis hade Edmund redan hunnit med flera av dagens sysslor innan Ellis ens hade vaknat. Men nu stod Edmund där, nästan som en skugga av sig själv. Ellis undrade genast hur Audrey och Cecilia mådde. Var de lika utmattade som Edmund efter natten? Eller hade de, som Samuel här, gått ur det hela piggare och friskare än någonsin? Det var svårt för Ellis att inte börja spekulera över den plötsliga förändringen hos den unga mannen. Hade det med ritualen att göra? Men om så var fallet, varför hade den inte påverkat de andra på samma sätt? Tankar och frågetecken virvlade runt i hans huvud när han försökte förstå de mystiska händelserna från den föregående natten. Men det var som att pusselbitarna inte passade ihop. Var det något han missade? Ellis gav sin nyvakna vän en stund att samla tankarna innan han bröt tystnaden;
"Det är en fest ikväll, och vi börjar med fördrinkar hos mig. Hur låter det?”. Han anade att fest kanske var det sista Edmund kände för just nu, med tanke på hur trött och frånvarande han verkade. Ändå höll han upp hoppet om att vännen skulle överväga det. Han visste att en kväll med vänner och skratt kunde vara precis vad de alla behövde för att lyfta humöret.

Samuel lade huvudet lite på sned när han betraktade Edmund. Synen av sin vän, som vanligtvis var så lugn och vaken, gjorde hans hjärta tungt. Han föreställde sig hur hans tvillingsyster skulle reagera om hon fick se sin bror så sliten.
”Är du okej, Edmund?”, frågade han lugnt. Minnesbilder från den föregående natten fladdrade förbi i hans sinne, och plötsligt kom han ihåg det ögonblicket när han hade sett Audrey skada sin handled under ritualen. Bilden av hennes smärta och greppet om handleden etsade sig fast i hans huvud, och han lovade sig själv att kolla med henne senare, att försäkra sig om att hon var okej.

Ellis kommentar får Edmund att vända blicken mot honom och börja blänga på sin vän. Jaså, han ser förfärlig ut, inte så konstig med tanke på att han känner sig helt förfärlig. Om han ska vara helt ärlig så borde han kanske ha gjort sig lite i ordning innan han öppnat dörren, han har nog aldrig visat sig så här sliten förut för någon, bortsett från hans tvillingsyster. De två syskonen har visat sig slitna och förstörda till varandra ett antal gånger, men de bägge två vill aldrig göra det för någon annan.
”Det säger du inte?” Skjuter han tillbaka med rösten fylld med sarkasm och börjar massera sina tinningar. ”Jag tror jag håller på att få en influensa eller något.” Ja, det känns som den enda verklighetstrogna förklaringen till det hela. Han hade själv undrat över om det varit ritualen som påbörjat det hela, men med tanke på vilken skeptiker han är så hade han rätt snabbt skjutit bort den tanken.. trots att den kanske legat och gnagt djupt inom honom.
”En riktig hemsk influensa verkar det som i såna fall,” påpekar Wesley och betraktar sin vän. Han är blek, mörk under ögonen och läpparna nästintill lila. Han har aldrig sett Edmund må på det här sättet, och det gör honom orolig. Eddie rynkar lite på ögonbrynen när Ellis berättar att det är en fest under kvällen, och att det ska bli fördrinkar i hans rum. Eddie dricker inte särskilt ofta, han har sett vad alkohol kan göra mot människor, främst tvillingsyskonens far. Om han nu dricker så är det i en rätt begränsad mängd, han gillar inte att tappa kontrollen på det viset. Vissa finner det skönt och avslappnande, tyvärr har det aldrig riktigt gått för honom.
”En fest kanske kan få dig att må bättre? Om du nu lyckas ta dig ur rummet det vill säga,” fortsätter Wes, som verkligen hoppas på att få med sig sin kompis. Edmund tvekar lite och kliar sig i nacken, osäker på om han ska tacka ja eller inte.
”Okej då,” svarar Eddie och nickar för sig själv. Om han börjar må sämre så kan han hur lätt som helst bara gå tillbaka till sitt rum och däcka, inte svårare än så. ”Jag måste bara göra mig i ordning, vem vet hur lång tid det kan ta!”

De mörka ögonen glider mot Samuel och ett leende växer över hans läppar.
”Jag är okej, jag tror inte det är så farligt egentligen. Behöver nog bara göra mig i ordning och så kommer jag må bättre.”

Ellis fortsatte att betrakta Edmund med sina klarblå ögon. Det var något nästan poetiskt ironiskt över att se sin vanligtvis så ordningsamma vän i ett sådant tillstånd. Det bröt mot allt han var van vid att se.
"Bra, bra, Edmund. Men om du nu verkligen håller på att insjukna, så håll dig snällt på ditt rum. Vi vill inte ha några onödiga influensasmittor här, okej?”. Tonen var lätt, kanske lite sarkastisk och nedlåtande, men alla visste att han verkligen brydde sig om sin väns välbefinnande.
”Vi ska låta dig få tid att återhämta dig och göra dig i ordning,” fortsatte han och riktade sedan sin uppmärksamhet mot Wes och Samuel. "Följer ni med till matsalen? Jag är vrålhungrig."
"Jag ska bara ta en snabb dusch. Behöver fräscha upp mig efter morgonjoggen," svarade Samuel medan han drog handen genom det det mörka håret och log nöjt. Ellis lät sina ögon vandra upp längs Samuels joggingskor, vidare över de fuktiga träningskläderna som klängde sig fast mot hans svettiga kropp och sedan upp till det lätt rodnande ansiktet. Ett kort skratt undslapp honom, och han skakade lite på huvudet i förundran. Han kunde fortfarande inte riktigt förstå hur Samuel verkade så pigg och dessutom hade tagit sig ut på en löptur på morgonen, trots att de varit uppe halva natten.
”Och vad säger du, Wes? Hänger du med till matsalen?” frågade han, vänd mot sin andra vän. Kände som vanligt hur hjärtat bultade hårdare när deras blickar möttes. Det var som om varje blickutbyte med Wesley var som en kamp mot de gömda känslorna som bubblade under ytan, känslor som han fortsatte att hålla begravda inom sig. Han var van vid att dölja det, hade bemästrat i konsten att förbise de plötsliga ryckningarna i hans hjärta, de varma pirrningarna längs hans hud varje gång Wes log. Det fanns så mycket som han aldrig skulle våga erkänna för sig själv, än mindre för Wes. För hur skulle han kunna förklara för sin bästa vän att hans känslor för honom gick långt bortom vänskapens gränser? Nej, det var bättre att låta det förbli en välbevarad hemlighet, även om det betydde att han skulle behöva fortsätta att dölja sitt hjärta bakom en fasad av spydiga och kaxiga kommentarer.

Edmund fortsätter att glo på Ellis. Nu vet han att den andre skämtar, som han alltid gör, men lite irriterad kan han väl ändå få bli? Eddie har länge haft känslor för den sarkastiska killen framför honom, men det är något han inte riktigt vågar erkänna för sig själv. Om nu han inte misstar så är han rätt säker på att killen han är förtjust i gillar en annan i kompisgänget. Det är bara något han misstänker, han kan inte vara säker på det. Eddie är rätt duktig på att läsa av folk, och eftersom att han gillat den andre länge så har han liksom lagt märke till vissa saker. Sjuklingen kan inte riktigt klandra honom. Till skillnad från Wes så är han bara en fjutt, finns inte direkt någonting spännande eller intressant med honom. Plus så är han och Ellis oerhört olika varandra, de är nästan som varandras motsatser, och medan det är någonting som Edmund gillar så är han rätt säker på att han själv är för tråkig för den jämnårige. De mörka ögonen glider mellan hans tre vänner som står framför dem. Han skulle gärna vilja följa med och äta frukost, men just nu är han nog tyvärr oförmögen att göra det. Eddie hade ju ramlat ner på golvet när han försökt ställa sig upp för att öppna dörren. Han kan inte undgå att vara avundsjuk på Samuel, han ser ut att må riktigt, riktigt bra. Han utstrålar någonting som Eddie inte lagt märke till innan, och han verkar väldigt glad. Det är fint att se.
Wes ser mot Ellis med sina ljusblåa ögon och drar en hand genom sina mörka lockar.
”Absolut, jag är vrålhungrig,” svarar han med ett leende på läpparna. Wes själv har ingen som helst aning om att det finns någon i vänkretsen som gillar honom, han är rätt dålig på att läsa av såna signaler. När det kommer till kärlek så finner han det mycket lättare om någon säger det rakt ut eller gör det uppenbart, för annars kommer han inte fatta. Det är liksom otänkbart att någon skulle ha känslor för en klumpeduns som honom. Plus så är han oerhört förvirrad över sin sexualitet, han är både attraherad av män och kvinnor. Det är väl personligheten som verkligen gör det för honom, så har det åtminstone varit i hans tidigare förhållanden. Wesley ser mot Ellis med ett glatt leende, innan han vänder blicken mot Edmund. ”Jag kommer tillbaka med lite frukost åt dig, någonting att äta får dig säkert att må lite bättre åtminstone.”

Samuel försvann bort mot sitt rum. Hans kropp kändes sådär härligt trött från löprundan och han såg fram emot duschen som väntade på honom. Det var en välbehövlig stund av avkoppling efter morgonens aktivitet.
Ellis stod kvar i korridoren bredvid Wesley, och följde Samuel med blicken tills att han försvunnit utom synhåll.
"Det där var...märkligt?”, mumlade han. Något var definitivt annorlunda med killen, likaså med Edmund. Men om det berodde på ritualen kunde han omöjligt säga. Kanske hade Samuel bara fått en god natts sömn, och Edmund blivit förkyld efter en natt ute i skogen? Med lugna steg började han röra sig mot matsalen tillsammans med Wesley. Ellis älskade när de var ensamma. Det var som om omgivningen bleknade bort och de två var de enda som betydde något i den stunden. När de först träffades hade Ellis genast fattat tycke för den unge mannen som nu gick vid hans sida. Det kändes som om han hade hittat en likasinnad. Någon som såg på världen på samma sätt som hans själv. Som inte var rädd för att leva livet till fullo. Men det fanns också något annat där, något som Ellis inte hade förväntat sig. Känslorna han hade för Wesley hade plötsligt börjat förändras, till något mer än bara vänskap. Det var som om varje gång han tittade på Wesley, såg honom le eller hörde honom skratta, så växte känslorna bara starkare. Han hade aldrig känt en sådan dragning till en annan man tidigare, och det skrämde honom mer än han ville erkänna för sig själv. Tanken på att älska en annan man på detta sätt, på att uttrycka dessa förbjudna känslor, kastade honom in i en virvel av osäkerhet och rädsla som han inte visste hur han skulle hantera.

De steg in i matsalen, ett rum fyllt av dofter från matlagningen och sorl från de andra eleverna. Ellis lät sin blick svepa över salen innan den landade på Audrey och Cecilia, som satt vid deras vanliga bord.
"Godmorgon, mina skönheter", hälsade han med en självsäker nickning. ”Ni ser ut att ha sovit gott”, fortsatte han med en glimt i ögat och ett halvt leende på läpparna. De unga kvinnorna såg minst lika utmattade ut som han själv.

Märkligt, ja, verkligen. Wesley vänder blicken mot Ellis och drar en hand genom de mörka lockarna. Det är oerhört märkligt. Kanske det är så att Sammy bara vaknat upp på oerhört bra humör, och kanske det är så att Eddie fått en rejäl förkylning.. men det känns oerhört konstigt.
”Känner du dig något annorlunda? Jag menar, från innan igår? ” Kanske Wesley är paranoid, men han känner definitivt en skillnad. Inte så mycket som dem, men någonting känns konstigt. Det känns som att någonting är fel. Det skulle inte direkt förvåna Wes om Audrey och Cecilia också beter sig annorlunda. Nu ser Ellis rätt sliten ut, precis som han själv, men han undrar om det är någonting mer som förändrats. Han ruskar på sig, nej, vad fan tänker han ens? Han har ingen aning om vart hans tankebanor är påväg. ”Önska jag mådde lika bra som Samuel verkar göra.. tror du att han går på något?” Skämtar artonåringen och skakar på huvudet. Skulle förvåna honom om Samuel någonsin skulle ta en drog, men med tanke på hur onaturligt frisk och glad han verkade vara så känns det nästan som det.

Audrey sitter och petar i sin havregrynsgröt när hon ser Ellis och Wes komma gåendes mot dem. Hon höjer på ögonbrynen medan blicken flackar mellan de två. De ser också rätt slitna ut. Hon lipar mot Ellis innan hon tar en klunk av sitt varma te.
”Åh, du har ingen plats att kommentera det,” svarar hon med ett litet flin innan hon återvänder till sin frukost.
”Hoppas ni är tillräckligt pigga för en rolig fest på ikväll. Kommer finnas stela leenden, obekväma tystnader och kanske lite gamla chips. Vad säger ni?” Wesley själv tycker att han säljer in det väldigt bra. ”Sen så lite fördrinkar hos Ellis innan, men det är ju inte alls lika roligt.”

Kände Ellis sig annorlunda? Wesleys fråga skickade en isande känsla längs med hans ryggrad. Sedan han vaknat hade en subtil känsla av olust gnagt i honom, som om ett dunkelt moln svävade över hans huvud. Men istället för att gräva ner sig i oron valde han den enkla vägen – att skämta bort det;
”Om du syftar på den brutala baksmällan jag vaknade med, så ja”, svarade han medan han gnuggade sin ena tinning och försökte massera bort den molande huvudvärken. Han kunde dock inte låta bli att skratta till när Wes undrade om Samuel kanske hade tagit någonting. Oskyldiga Samuel, som verkade vara immun mot alla lockelser, och aldrig tycktes göra något fel. Det hade förvisso förklarat hans märkliga beteende nu på morgonen, men det verkade osannolikt.
"Sammy, vårt lilla helgon?" Ellis skakade på huvudet med ett skeptiskt leende. "Han känns som den sista personen på jorden som skulle göra något sådant. Men hey, stranger things have happened, right?" Han lät orden hänga i luften ett ögonblick innan han blinkade åt Wesley och fortsatte med en skämtsamt ton. "Kanske lurar han oss alla, och gömmer en hemlig identitet bakom det där änglalika leendet? I så fall måste jag ge honom creds för hur bra han håller det gömt”.

Cecilia lyfte trött blicken från sin frukostskål när Ellis och Wes kom in i matsalen. En glimt av förväntan dansade i deras ögon och Cecilia kunde inte låta bli att ana att de hade något på gång. Med en skeptisk min lutade hon sig tillbaka mot sin stol och mötte deras blickar.
"Vad är det ni två smider för planer nu?" frågade hon, hennes röst laddad med en blandning av nyfikenhet och misstanke. När Wes sedan berättade om festplanerna spändes hennes läppar till en stram linje.
"Åh, precis vad jag behöver. Räckte inte nattens äventyr?” sade hon sarkastiskt, med en underton av frustration och motvilja. Bara tanken på ännu en sömnlös natt fick henne att känna sig mer trött.
”Men fördrinkar hos mig är ju en given succé, så det vore dumt att missa det,” svarade Ellis och satte sig bekvämt på en stol, lutad framåt över bordet med en övertygande gest. ”Det blir hela gänget. Samuel är med, och Edmund... om han känner sig kry nog”.
Cecilia kunde inte hjälpa att småle åt deras envishet, även om hon innerst inne visste att hon själv skulle hamna där ändå, oavsett hur mycket hon protesterade.

Baksmälla? Så Ellis hade åtminstone känt sig lockad till att dricka efter ritualen. Wes inser själv att den andre troligen skämtar bort det mesta av hans gömda känslor, men han har inte direkt rätten till att pressa honom på det. Precis som sin vän så har Wes alltid lättare för att skämta bort saker än att ta sina känslor på allvar. Till exempel känslan efter ritualen, uppenbarligen känner han sig annorlunda på något sätt, trots att han inte kan beskriva det själv. En gnagande känsla, en oro. Och faktumet att både Samuel och Eddie också förändrats gör det inte direkt så mycket bättre. Wesley brukar aldrig övertänka saker, men just nu kan han inte undgå att göra det. Någonting är annorlunda med honom, och han är smått orolig över det. Men än en gång försöker han trycka bort det, kanske han bara fått lite av den där förkylningen som Edmund verkar ha.
”Man vet ju aldrig, kanske han rymmer från sitt förflutna i drogkarteller, han började trots allt rätt mycket senare än oss,” skämtar han och himlar med ögonen åt sig själv. Nej, han tvivlar på att Samuel någonsin skulle ta en drog, han verkar ju så himla oskuldsfull.

Wesley är inte riktigt orolig över frågan han ställt. Även om nu Audrey och Cecilia skulle protestera om en fest så skulle de med störst sannolikhet alltid hamna där ändå. De har ett sätt att kunna övertala, till exempel som de gjort med den ritual de gjort kvällen innan. Audrey fortsätter att peta i sin gröt med sin friska hand medan den andra vilar i hennes knä. Det är inte ens lönt att protestera, hon kommer att vara där vare sig hon vill det eller inte. Nu vill hon ju dit.. men ändå. Audrey höjer inte sin blick från sin gröt förrän Ellis nämner Edmund och hur han mår, då piggnar hon till rätt rejält.
”Mår han fortfarande dåligt?” Undrar hon och sätter ner skeden i gröten. De två tvillingsyskonen är väldigt överbeskyddande varandra, och när ena ut av dem mår dåligt så börjar även den andre känna sig dålig. De är sammankopplade på något sätt.