Forbidden Love - PRS Lupple & Emma07

Han blev lite lättad när hennes ton tycktes lite mildare än innan, kanske kunde hon ändå förstå hans sida av det hela. För det fanns ju ändå en anledning till att han inte sagt något, det hade inte varit fullständigt orimligt. Men ändå hade det känts så fel att hon inte vetat något.
"Svårt att säga, kanske lite senare än vad det borde ha varit även om jag anade vem du var från början. Men jag ville vara säker innan jag tog med dig tillbaka, och när jag väl var säker ville jag inte längre vända tillbaka." Det var sanningen, han hade trivts alldeles för bra i hennes sällskap. På både gott och ont. Han kände sig lycklig med henne, men han visste också med sig att han hoppades på mer än vad han kunde få. Det var inget annat än en dåres hopp för en sån som han.

Hjärtat smälte verkligen av att se henne gråta, och tala så om sitt eget öde. Kieryn hade förvisso haft sin beskärda del av livets orättvisor och att inte kunna bestämma själv. Han hade inte valt att bli en witcher, och det hade nog inte varit ett val han skulle ha gjort för sig själv. Men numera var han fri att göra vad han ville, resa vart han ville. Han hade inga band som höll honom fast någonstans. För henne var det så totalt annorlunda, och han kunde knappt tänka sig hur det var att ha så lite kontroll över sitt eget liv eller ens vem man gifte sig med. Han tog hennes hand i sin.
"Du har varit ett fantastiskt sällskap." Han kunde inte hindra sig från att dra in henne i en omfamning, ville ge henne någon bättre form av tröst.
"Jag önskar att jag kunde hindra det för dig." Sade han mjukt.

Anastasia kände hans stora, varma hand om sin och sedan kände hon hans armar om sig. Detta var helt fel. Hon visste det. Men ändå lutade hon sig mot honom och slingrade sina armar om honom. "Det är en fin sak att säga." Viskade hon. "Det värmer." Förklarade hon viskande. "Jag kommer för alltid vara tacksam för denna tid med dig." Viskade hon ärligt, snyftande. Det må vara fel och dumdristigt men hon kunde inte ljuga för honom. Inte när hans sanning spelades jämte hennes. Sedan fnissade hon till. "Vad var din plan? Bara dra med mig på dina uppdrag?" Viskade hon och såg upp i hans vackra ögon, leendes. Hon kunde inte kontrollera sig själv. Hon förstod inte varför hon fnissade, eller varför hon ens log. Det fanns inget roligt i detta. Inte en enda sak. Samtidigt kändes det så...bra. Det kändes härligt att skratta. Om än för bara någon minut.

Allt för fort kom tårarna igen. Hon såg på honom, mannen som räddat henne om och om igen och det gick upp för henne att resan tillbaka till hennes öde skulle vara den sista med honom. Han skulle vandra vidare, rädda andra flickor och han skulle glömma henne. Varför skulle han ens bry sig om att minnas? Hon skulle sitta, säkert i sitt slott och han skulle vara här ute och riskera sitt liv om och om igen.

Allt kändes så mycket verkligare här och nu, när han stod med henne i sin famn och att se henne så upprörd över det.
”Jag med.” Sade han mjukt. De hade fem dagar på sig, och det kändes alldeles för lite. Alltför lite tid att ha kvar med henne. Han ville inte att de skulle behöva skiljas, men vad hade han för val? När hon var tillbaka på slottet skulle han inte längre ha en plats i hennes liv. Vad skulle han som witcher göra där? Han skulle säkert kunna hitta kontrakt i staden, men det skulle bara handla om en tid innan han skulle bli tvungen att dra vidare för att kunna försörja sig igen.
”Jag vet inte, tror inte att jag hade nån.” Sade han med ett skratt, för det hade nog inte funnits något bra sätt där heller. Hur i hela friden skulle han ha kunnat komma undan med det? Att hålla sig dolda i skogen skulle ha varit ganska enkelt, men de skulle ju behövt ta sig till byar eller städer med jämna mellanrum.

Hon såg på honom, nästan bedjande. De där vackra läpparna. Hon ville känna dem mot sina. Men hon tittade snabbt ned, rodnande. Vad hade det flugit i henne? Att ens tänka en sådan sak. Vilken skam. Hon lossade greppet om honom och backade bakåt. "Bäst vi återvänder då." Viskade hon och gick fram till sin häst och klappade den ömt innan hon varsamt satte upp på den. "Så är det belönande att vara Witcher? Jag menar själsligt." Förklarade hon mjukt och vände runt hästen och skrittade fram till honom och stannade hästen precis bredivd. Hon funderade lite, studerade sina smutsiga händer och sin smutsiga klädnad. Försiktigt fällde hon upp luvan efter att ha dragit manteln om sig. "Jag skulle behöva komma in till en stad, tvätta av mig och så." Viskade hon tyst. Hon visste att det kanske egentligen skulle vara värre. Hade hennes far gått ut med att hon varit borta? De hade ju sett skyltar om det så antagligen. Men skulle det vara en fara? Hon svalde hårt. "Nej det är inte nödvändigt." Viskade hon efter en stund betänketid. Hon kunde inte visa upp sig i någon stad i detta skick, speciellt inte med en Witcher. De var misstrodda av nästan alla även om de alla behövde deras hjälp när något monster dök upp.

Hyckleri, det var vad det var. Hon skakade missnöjt på huvudet och smackade på hästen som började skritta åter igen. "Om man någonsin är i nöd, hur får man tag på en sån som du? Hur får man tag på dig?" Frågade hon sedan, detta var något hon inte visste. Men på något sätt behövde de kunna bli kontaktade. Hur visste de annars vart monsterna härjade?

Kanske att det egentligen var för det bästa att hon steg undan, det var alldeles för lockande att ha henne nära. Få känna hennes varma kropp intill sig, känna hennes doft. Nej, så sett var det nog betydligt bättre att hålla sig på avstånd och därav också de tankarna på avstånd. Hon var en prinsessa - långt borta från hans klass. Han gick bort till sitt sto igen, dubbelkollade sadelgjorden innan han satt upp igen. Log lite smått av frågan, den kändes nästan lite komisk när han tänkte efter. Det var en av alla de saker han kommit att gilla med henne - istället för att som så många andra ha tusen fördomar och besluta sig för att se ner på honom tack vare dem, så var hon nyfiken och tycktes se på honom som vem som helst. Det värmde.
"Nej, det kan jag inte påstå. Folk är på sin höjd tacksamma efter att jag gjort något jobb, men sen ville de få mig ur synhåll fortast möjligt." Sade han med ett snett leende. Det var åtminstone så de allra flesta var, det fanns inte särskilt många ställen där han var önskad. De flesta såg det som ett dåligt tecken att ha en witcher i närheten. Barn brukade dock vara mer än överförtjusta - de tyckte det var hur spännande som helst att en äkta witcher dök upp. Visst hade han gjort en del vänner på vägen under åren - men åtminstone de flesta av dem var kanske lite utanför samhället. Häxor, alver, dvärgar - sådana som visste hur det kunde vara att inte räknas som en i mängden. Hans tankar avbröts av hennes funderingar på att tvätta av sig.
"Är du säker?" frågade han då hon tycktes besluta sig för att det inte skulle behövas, innan han själv kom på att det kanske kunde misstolkas.
"Du är vacker oavsett." Inflikade han sedan mjukt, menade verkligen orden. Han tyckte hon såg fantastisk ut även nu efter en tid ute på flykt, oavsett smuts eller inte.

"Det gör man egentligen inte. Ärligt talat driver vi mest runt eller går på känsla för vart vi ska ta vägen härnäst. Kan hända att man hör något rykte om att man kan tänkas behövas nån stans, annars reser jag mest mellan stad till stad och ser. Folk brukar sätta ut lappar i städerna att de ville ha hjälp av oss, eller också så hör man talas om det när man väl visar sig i staden. Sen beror det också på vad som händer i världen - har det exempelvis varit krig nånstans, kan du räkna med att det strax dyker upp ghouls där." Det blev en lång förklaring, men det var också svårt att sätta ord på varför han reste som han gjorde. Fanns det ens någon riktig baktanke med det? Inte alltid. Han riktade blicken till henne igen.
"Vad hade du för plan med flykten? Vart hade du tänkt ta vägen?" frågade han nyfiket, var glad att han nu äntligen kunde ställa sådana frågor till henne också.

Hon lyssnade nyfiket, det var intressant att höra vad han tyckte och tänkte. Det var intressant att höra en witchers tankar. Hon funderade en kort stund efter hans berättelse om hur människor oftast ville ha bort honom direkt efter att han har gjort ett jobb. Efter att han hade räddat dem. Man kan tycka att människor skulle visa lite mer tacksamhet. De gjorde ett gott jobb. "Är det inte tröttsamt? Att människor är så otacksamma, menar jag?" Frågade hon lugnt. I hennes ställning var det ofta många som motsatte sig henne, men hennes far hade gjort ett gott jobb med landet. De var ändå älskade som kungafamilj, trots deras höga ställning. Hennes far hade aldrig styrt orättvist som så många av hans föregångare. Hans komplimang värmde henne in i själen. Det var inget nytt hon fått höra, folk hade alltid kallat henne vacker. Däremot betydde det något annat att höra honom säga det. Hon kunde inte riktigt förstå varför det gjorde en stor skillnad. Hon tittade blygt mot honom och log med rosiga kinder. "Tack." Viskade hon.

Hon spetsade sedan öronen ännu en gång när han svarade på hennes andra fråga, den frågan som enligt henne kanske var viktigast. I alla fall just nu. Hans svar var dock en besvikelse. Det fanns inget sätt att nå witchers och inte heller att nå just honom. För även om hon skulle sprida ut ett rykte var det ju inte säkert att just han skulle vara den som vandrade förbi i dessa trakter just då. Hon nickade sakta. "Jag förstår." Sa hon lugnt och försökte att inte visa sina känslor i ansiktet. Men det var svårt. "Tycker du om att alltid resa, från en plats till en annan?" Kontrade hon mjukt och vågade sig på att titta på honom. Han var utomordentligt vacker att beskåda. Frågan som han ställde henne fick henne att skratta till. "Jag vet inte riktigt." Började hon roat. "Kanske hitta någon stuga, långt ute i vildmarken och sätta bo där." Förklarade hon roat. "Jag hade säkert inte överlevt särskilt länge men det hade varit betydesefullt att försöka." Sa hon ärligt.

Kieryn ryckte svagt på axlarna åt hennes fråga, hon ställde många bra frågor som han själv egentligen aldrig begrundat djupare. Visst hade tankar svävat förbi kring det men nästan lika fort svävat vidare, och det var ännu en av de saker han gillade med henne - det var inte bara obetydligt småprat. Hon verkade genuint intresserad av att få veta mer och ifall det var kopplat till honom eller bara sådan hon var som person visste han inte - men han hoppades nog lite på det förstnämnda. Han fann sig allt oftare luta åt sådana förhoppningar ju längre tid han spenderat med henne, trots att han var väl medveten om hur orimligt det vore.
"På ett vis ja, men man var mer frustrerad över det i början. Man vänjer sig mer med tiden." Sade han uppriktigt, det hade varit svårare i början.

Hans blick dröjde sig lite väl länge kvar vid henne, försökte bedöma hennes ansiktsuttryck. Han tyckte sig skymta en glimt av besvikelse i den, men han var långt ifrån säker. Vad skulle heller den begrundas i? Han var osäker, men ville ändå inte släppa ämnet helt.
"Hur så?" frågade han nyfiket, innan han log snett åt hennes nästa fråga.
"Det är kanske inte så varierade svar du får här, men det är mycket av en vanesak det med. När man väl är ute på resande fot länge längtar man efter att få vara stilla ett tag, och när man väl varit det längtar man alltid iväg igen. Det är nog mycket en vanesak - jag har blivit så van vid att resa runt nu att det blivit ens vardag." Han visste ärligt talat inte hur det skulle vara för honom om han faktiskt skulle bosätta sig någonstans - han brukade ju tillbringa vintrarna på Kaer Morhen, och där längtade de alla alltid ut igen när våren närmade sig. Men kanske hade det varit annorlunda ifall han faktiskt hade skaffat sig ett annat sorts liv, någon vettigare anledning att hålla sig stilla än enbart den kyliga temperaturen. Han skrattade lågt åt hennes svar.
"Överlevt hade du nog gjort, det är väl bara frågan om hur länge." Svarade han retsamt.

Hon lyssnade på honom när han beskrev sina känslor kring att vara på resande fot. Hon försökte läsa av hans ansikte men snart förstod hon att det bara skulle öka hennes besvikelse. Han talade tydligt, man längtade alltid till det liv man inte hade. Om hon skulle få honom att stanna hos henne så skulle hans lycka bara vara kortvarig. Kanske skulle han snart börja förakta henne istället? "Jag förstår. Människor är trots allt vanedjur." Viskade hon och tvingade fram ett leende. Hon ville inte längre tala om detta sorgliga samtalsämne. Hon vred bort blicken från honom och studerade träden och buskarna omkring sig. Som om de var det mest intressanta hon sett på länge. "Jag undrar bara eftersom jag aldrig fått lära mig mycket om sådana som du. En dag kan jag ju behöva er hjälp." Svarade hon honom, kanske lite skarpare än hon menat. Att hon drog dem alla över samma kam var inte heller särskilt trevligt men hon var sorgsen och besviken på hans svar. Eller nej det var inte sant. Hon var sorgsen och besviken på sin slutsats av hans svar. "Hur mycket pengar betalade min far dig?" Undrade hon sedan. Frågan som Anastasia hade ställt var onödig minst sagt och hon svalde ned klumpen i halsen. "Jag vill inte veta. Glöm att jag frågade." Viskade hon, med ett mjukare tonfall.

Han sista retsamma kommentar var det som verkligen fick henne ur tjurandet. Hon skrattade mjukt till och mötte hans blick. "Kanske hade jag träffat någon som kan allt om överlevnad." Viskade hon retsamt tillbaka och såg på honom. Kanske var det menat att just han skulle hitta henne, kanske var det menat att de skulle förbli vänner? Det var inte omöjligt. Ödet fanns och det spelade stor roll i världen. Detta visste hon. "Tror du på ödet?" Frågade hon sedan försiktigt och vände generat ned blicken.