Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Åh jag kanske kan ringa mina föräldrar och komma med lite kläder. Jag kan förklara att jag har hittat några som vill dela rum."Hon kunde inte låta bli att släppa framm ett skratt och såg på Alistair.
"Vad snäll ni är som låter mig laga mat på min fest. Jag kommer inte göra er besvikna." Hon gav dem ett leende och vinkade av dem.
Hon såg på Julian med rädda ögon.
"Kan ni hämta mig sen? Jag måste få en ny person som visar mig runt." Hon såg sedan ner.
"Och så skulle jag vilja prata vidare." Hon såg upp på hoonom innan hon backade.
"Vi ses..."

"Hon är söt." Caleb smekte Vincents hand och såg på Alistair.
"hon kommer få problem under en hel månad. Lärare som klagar på hennes kläder. Vad sägs som köpa en uniform? Det kostar ju inget för oss." Han såg mot Vincent som nickade.
"Då kan Barcroft inte säga något iallfall."

”Självklart. Vi kan komma och hämta dig efter att skolklockan ringt”, svarade Julian när de började gå i riktning mot Lilys klassrum, och de tog inte lång tid innan de kom fram till rätt dörr.
Där inne satt det redan ett tiotal förstaårselever och fler av dem tittade bort mot utgången när de stannade till utanför. Julian tyckte sig höra dem viska mellan varandra, men brydde sig inte om det. Istället fokuserade han helt på flickan vid hans sida.
”I eftermiddag kan vi visa dig lägenheten. Jag tror att du kommer gilla den”, sa han med ett leende.


”Försiktigt. Det låter nästan som att du börjat fästa dig vid henne”, sa Alistair medan de gick genom korridoren.
”Men du har rätt, Caleb. Det vore bra om hon inte ställde till med fler scener på skolan. Köp en uniform till henne och häng upp den i vårt gästrum. Det får bli vår present till miss Stone…”.

Hon gick tyst in i klassrummet och slog sig ner. Hon såg inte till Mr Barcroft och försökte göra sig så liten som möjligt. Hennes hjärta slog så hårt när hon tänkte på Julian och ett leende formade sig på hennes läppar.

Caleb såg stött ut och tog ett hårt grepp om sin pojkväns arm och skakade nekande på huvudet.
"Om hon blir religerad så har vi problem. Det är det jag säger bara." Han nickade och släppte greppet.
"Ja det gick fortare än jag trott. Han kommer bli så stolt över oss...." Han såg lycklig ut och gick in i klassrummet.

När lektionerna var slut samlades alla elever i skolmatsalen för att äta dagens serverade lunch. Eftersom de väntades sitta klassvis satt Julian, Caleb,Vincent och Alistair tillsammans med de andra i deras årskurs, men Julian slängde flera blickar mot borden där förstaårseleverna satt för att få en skymt av Lily. Men när alla hade suttit sig på sina platser hade hon fortfarande inte dykt upp.
”Hon är inte här….”, viskade han till de andra, och tittade sedan mot borden igen.
”Och vad jag kan se är din syster också borta, Vincent..”.

Samtidigt gick en vacker ung kvinna genom skolgården.
”Får jag sitta här?”, frågade hon när hon väl var framme vid bänken under det blommande trädet. Hon log vänligt ner mot tjejen med det vita håret som hade trätt in i deras klassrum under förmiddagen.

Vincent blickade upp och ryckte på axlarna.
"Hon är väl påväg antar jag?" Han sträckte på sig och såg sedan på Julian.
"Du hörde det här inte men vi kommer skaffa en uniform till henne. Mest för att hålla henne kvar så hon inte tappas bort. Barcroft ska ju ha samtal med er. Så..." Han stoppade en bit kött i munnen.
"Det är inte för att vara snälla utan endast för hålla henne kvar på skolan."

Hon såg upp och nickade sakta.
"Ja varför inte? Men ska du inte äta lunch?" Hon hade precis tagit upp en macka och plockade även fram en flaska med vatten.
"Jag har inte pengar att äta eran lunch så jag äter det här."

Julian nickade åt Vincents ord.
”Det låter vettigt. Hon kommer bara hamna i mer trubbel om hon inte får en uniform snart och jag kan inte fortsätta stå upp mot lärarna som jag gjorde imorse. Inte i en hel månad.. ”, svarade han och tog upp sina bestick för att börja äta, men suckade när han kände hur det tog emot. Som vanligt fick han inte i sig så mycket som en tugga dagen efter att de utfört ritualen. Alistair hade kanske ett hjärta av sten, men själv blev han fortfarande illamående av tanken på vad de gjorde varje månad, så istället för att äta, sköt han tallriken ifrån sig och lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd.
”Jag tar med mig henne till lägenheten efter att vi pratat med Barcroft. Hinner ni förbereda gästrummet tills dess?”, sa han och lät blicken vandra mellan de andra.

Den unga kvinnan såg ner på den torra mackan och vattenflaskan med en besvärad blick.
”Ska du överleva hela skoldagen på… det där?”, frågade hon och satte sig på andra sidan av bänken. Hon blickade bort mot skolans matsal och sedan tillbaka mot tjejen bredvid sig.
”Låt mig få bjuda dig på något. Det är trots allt din första dag. Och med tanke på hur magister Barcroft behandlade dig där inne tycker jag att du förtjänar en bättre måltid”.

Caleb nickade och såg på dem.
"Det var exakt min tanke. Att hon hamnar i trubbel betyder det trubbel för oss." Han såg sedan mot tallriken och suckade.
"Jag tror vi hinner men skulle ni inte till affären med? Kanske ni kan åka innan vi fixar. Men visa lägenheten först så vi ser vad som beheövs."


Hon såg på mackan innan hon nickade.
"Jag har några andra saker jag kan äta. Så jag klarar mig nog." Hon torkade sig i ansiktet och skkakade på huvudet.
När hon hörde Barcrofts namn nämnas tårades hennes ögon upp.
Återigen hade han skält ut henne och gett henne extra saker. Hon kände sig oretvist behandlad.
"Åh du skulle hört honom imorse. jag råkade göra honom arg innan."

Den unga kvinnans ansikte fylldes genast med medlidande när hon såg hur Lilys ögon tårades upp. Hon la en hand mot hennes axel och gav henne ett uppmuntrande leende.
”Det kommer att bli bättre, jag lovar. Om du vill kan jag visa dig hur saker funkar häromkring.”, sa hon och sträckte sedan lite på ryggen och sken upp. ”Se mig som din goda fe som finns här för att vägleda dig”.
Hon tittade ner på Lilys lunch igen och såg fortfarande inte helt övertygad ut, men valde ändå att släppa det.
”Mitt namn är Celia, förresten. Jag såg dig prata med min bror Vincent och hans vänner imorse. Får jag fråga hur du känner dem?”.

Hon kunde inte låta bli att skratta och lade undan mackan. Ett mål varm mat lät inte så illa.
"Åh jag är så taksam min goda fe." Hon log men hajade till.
"Åh är han din bror?" Hon såg sig om innan hon skakade på huvudet.
"Som jag sa så råkade jag störa Mr Barcrofts lektion. Julian som är Vincents kompis stod upp för mig." Hon log vänligt.
"Jag ska tydligen bo med dem men det är väl en hemlighet? En tjej bor med killar?"

”Ska du bo med dem?”. Celia kunde inte dölja sin förvåning, men hennes leende kom långsamt tillbaka när hon smält det Lily sagt.
”Du behöver då inte oroa dig över att de bara är killar. Vincent och Caleb har varandra och sitter i princip ihop. Julian gör inte en fluga förnär. Och Alistair….ja, han är ett kap, men han är som han är.”.
Hon lutade sig närmare Lily och såg lite rödare ut om kinderna när hon viskade;
”Säg inget till Vincent. Men för ett år sedan försökte jag närma mig Alistair och blev totalt nobbad. Killen tittade knappt på mig. Och jag verkar inte vara den första”.