Förändrad värld Lupple & Medi

Han log och nickade. "Ja det är sant. Det är en bra plats." Log han och plåstrade om hennes armveck. "Jag har allt blod jag behöver." Log han.


Hon svalde hårt och såg ned på sina ben. Hon hatade sprutor. Hatade dem. "Okej." Viskade hon lågt. "Kanske hjälper." Mumlade hon.

Hon log och drog på sig sin tröja och masserade sin rygg.
"Något mer?" Frågade hon och slutade massera.


Han tog fram en spruta och såg på henne.
"Så vill du att jag lägger bedövning först så du inte känner nålen?" Frågade han och lade huvudet på sned.
"Allt för att du ska trivas." Han hade hennes hand i sin fria.

Han såg på henne, såg på hennes rygg. Med orolig blick. Något var fel med den. Han log lätt och nickade. " Det finns mycket kvar." Sa han lugnt och synade henne. "Jag kommer ställa frågor till dig. Du måste svara ärligt." Sa han strängt. "Hur är din aptit?" Frågade han lugnt.

Hon hade vant sig vid hans hand och började försiktigt att krama om den, för att få stöd. Hon nickade hoppfullt. "Ja tack snälla." Viskade hon. "Du är vänlig." Påpekade hon sedan, lite förvirrat.

Klockans tickande fick henne att känna stress och hon såg mot ett litet handfat och svalde.
"Kan jag få lite vatten?" Frågade hon och såg sedan ner.
"Min aptit?" Hon skakade sedan på huvudet.
"Ibland har jag och ibland inte. Förlåt om jag gör fel." Hon ville göra sig s liten som möjligt men såg på honom.

Han log svagt innan han vände sig om, lade ner sprutan och tog fram en tub samt en liten bomullspad.
"Den här salvan är bedövande." Han såg på henne och log.
"Bra du har tagit av dig tjocktröjan." Han tog av korken och drog ut en stor klick i hennes armveck innan han lade paden mot den och log.
"Det är väl bra att ja är snäll?" Han log och klappade på kudden.
"Så luta dig tillbaka. Vi sänker inte stolen än. Du kan bara sitta avslappnat."

Han nickade sakta. "Varsågod." Sa han enkelt och väntade in att hon skulle hämta vatten till sig. "När du inte har aptit, varför har du inte aptit?" Frågade han. Hennes förlåt gjorde ingen skillnad. Han ville bara ha hennes svar.

Hon lutade sig tillbaka som han bad och höll ut armen åt honom. Visste att hon var tvungen och han skulle ju ge henne en spruta med lugnande. Det måste vara bra. "Jag antar det." Log hon och såg på honom. "Finns det strumpor med färger?" Frågade hon viskande.

Försiktigt drack hon av vattnet och funderade på svaret.
"Jag känner mig redan mätt då även om jag inte har ätit. Min kropp säger att jag inte kan äta mera." Hon såg på honom.
"Något sådant."


Han log och placerade hennes hand mot magen.
"Den tar några minuter att verka. Men nålen kommer du inte ens känna." Han såg sedan på hennes strumpor.
"Andra färger?" sa han frågandes.
"Tja jag vet inte." Han såg över axeln.
"Jo man kan ha andra strumpor men det är bara i speciella dagar."

"Hur ofta händer detta?" Frågade han och antecknade varje svar, noggrant och iakttog henne. "Nu får du sätta dig igen." Sa han och harklade sig lite.


Hon nickade sakta. "Lite sorgligt. Skulle det inte vara trevligt med lite färg?" Frågade hon tyst och pillade med sin tröja och studerade honom försiktigt.

Hon svalde det sista och gick och satte sig.
"På senaste veckan kanske 3 middagar i rad. Hoppad en lunsch." Hon suckade.
"Jag kommer inte orka äta ikväll. Jag känner det redan."


Han log och nickade.
"Ska se vad jag kan göra." Han tog hennes hand och tog bort paden och sedan den överflödiga salvan. Med sin fria hand sträckte han sig efter sprutan och såg på henne.
"Om du kollar bort så ser du den inte heller." sa han.
"Så kan du försöka gissa när jag stuckit dig.."

Han svalde hårt och såg ogillande på henne. "Ta av dig kläderna och ställ dig på vågen." Sa han och reste sig upp och ställde in den rätt. "Hur fungerar din menstruation?" Fortsatte han.

Hon fnissade tyst och tittade lydigt bort. "Om du säger det så." Log hon och väntade på sticket, som aldrig kom. "Kan du alltid vara min läkare?" Viskade hon och kände att hon började hoppas. Varför hoppades hon? Hon visste att det var förbjudet. Hon hade förbjudit sig själv att hoppas.

Hon såg bort och hoppade ner från britsen och drog av sig kläderna men behöll underkläderna på. Hon ställde sig på vågen och såg på honom.
"Jag raporterar varje gång den börjar och slutar."

Han stack in nålen och injeserade medlet och drog bort den. Han lade ner den så tyst som möjligt och log.
"Om Du vill kan jag fixa det." Han skrattade mjukt.
"Du sa inget så du märkte inte sprutan. Det är redan klart."