Borgen (sjunde året)

Vad trevligt att läsa.
Feedback kommer troligen på fredag dock

ÅÅÅH ♥

Då var du igång igen och jättespännande att få läsa från Elviras perspektiv! Du lyckas verkligen pränta ned i princip hela hennes personlighet i detta sammanfattningskapitel samtidigt som du får med nästan allt som hänt de tre senaste åren för henne (och fanficsen för oss läsare).

Och nu är det mörkt. Och jag älskar det.



Nejmen på riktigt, det är ju givetvis hemskt att det är så mörkt och att Elvira ändå kanske känner sig lite ensam, även om hon själv påstår att hon inte lider av det. För in the end of the day, så är människan ett flockdjur. Vi behöver närhet (visserligen i olika mängd, men ändå någon form av närhet).

Och det är klart att allas våra nya mörka ledare vill ha kvar kursettan, hon har ändå magiskt blod och det är synd att spilla det. Elvira kan ju komma till nytta för Mr Voldy när hon är klar i skolan.




En liten grej jag dock hängde upp mig lite på var denna meningen:

Av medlemmarna i den gruppen finns många fortfarande här och kanske kan vi uträtta något?

Meningen känns som om den “hackar upp sig” och är lite "off" om du fattar vad jag menar? Jag hade kanske skrivit om den till något sånt här:

Många av medlemmarna går fortfarande kvar på Hogwarts, så kanske kan vi uträtta något här ändå?

Det är bara ett förslag! Jag kanske läste meningen knasigt från början

Men superbra sammanfattning och första kapitel. Längtar givetvis efter mer ♥

Din tillgivna
96hpevanescence

Trezzan

Viloss


Mintygirl89 

Reverus


SweeneyTodd


96hpevanescence


Detta kapitel finns även som nummer 9 i Skam av Elzyii. Läs den!



Kapitel 2 - Tecken

Med vänlig hälsning,


Metrimona Prince
Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, huvudsekretariatet.

Jag lät fjäderpennan omsorgsfullt avsluta min namnteckning och såg tankfullt på den medan bläcket sakta torkade på pergamentet. Signaturen måste duga bra, vara sirlig och distinkt, värdig en sekreterare på den mäktigaste trollkarlsskolan i Storbritannien. En skola där alla premisser nyligen helt hade förändrats. Om man ansåg att det var till det bättre, berodde helt på vilken syn man hade på världsordningen. Oavsett vad, var det ingen tvivel om att rektorns kontor alltid hade varit skolans hjärta. Det kändes i själva väggarna, täckta med sina porträtt av före detta skolledare. Oftast var de ganska passiva, men när något av intresse hände brukade de vakna till och lyssna uppmärksamt. Och detta var en tid när avgörande ting ständigt inträffade.

Klassböckerna, vilka det var min uppgift att ständigt hålla aktuella, låg samlade på ett bord vid väggen. De var tämligen stora och tunga skapelser med läderinbundna pärmar. Jag drog långsamt och koncentrerat fram min trollstav och vägde den i handen. 10 ¾ tum idegran, drakhjärtesträng som kärna. Med ögonen starkt fokuserade på högen av böcker fick jag dem att levitera genom rummet och landa framför mig på den blankpolerade skrivbordsytan, där återspeglingen av en bemantlad siluett i detsamma dök upp.
“Är allt i sin ordning, Mona?” frågade Severus dämpat och jag såg upp på honom. Här inne kallade han mig alltid för det. Han var sig precis lik i den vanliga, svarta dräkten och hade på intet sätt förändrat sin framtoning sedan han fått positionen som skolans rektor. Kanske var det bara jag som såg de nya linjer som tecknats i hans svartvita ansikte.
“Jag ska gå igenom klassböckerna inför morgondagen”, svarade jag och slog upp en av dem. “Under de här första skolveckorna har det varit förändringar varje dag, antingen bland personalen eller eleverna, som ni vet.”
“Så är det”, sa Severus och vi utvecklade inte ämnet till att tala om några bakomliggande orsaker. Istället synade jag den första klassboken och konstaterade: “Professor Snigelhorn fortsätter ju att undervisa i trolldryckskonst, precis som tidigare. Liksom McGonagall och Sprout har oförändrad tjänst. Däremot ser jag att deras klasslistor tappat ytterligare några elever…”
“Föräldrarna tog dem från skolan igår”, informerade Severus och suckade nästan ohörbart. “Samtliga från Hufflepuff.” Vi undvek att se på varandra.
“Är det definitivt beslutat vem som kommer att undervisa i försvar mot svartkonster?” fortsatte jag med samma neutrala röst. “Blir det Amycus Carrow eller Jessica Raven?”
“Raven får tjänsten”, svarade Severus och rörde med sin trollstav över boken. “De första lektionerna har ju för övrigt redan redan hållits… hög tid att det blev ett officiellt beslut där. Jag fick se till att ta tag i saken. Och anteckna Crowley på spådomskonsten, är du snäll… Crowley Raven, om vi ska vara noga… så där ja.” Han tog några tankfulla steg utåt golvet och såg ut att överlägga med sig själv, medan jag öppnade nästa bok men hastigt slog igen den som om den hade bränts. Namnet Charity Burbage var numera ersatt av Alecto Carrow i klassboken för mugglarstudier, och jag tänkte inte bringa det på tal. Med ett djupt andetag sköt jag undan böckerna och plockade fram den lilla högen med pergament där det ansöktes om tillval.
“Har vi löst miss Fadeds önskan att studera samtliga ämnen där undervisning bedrivs?” undrade jag och lät en pärlemorskimrande nagel löpa över den långa raden av skolämnen på den sträva pappersytan.
“Ja, vi begagnar oss av tidvändare, precis som med miss Granger för ett antal år sedan...”
“Oh, det var värst”, avbröt jag och höll upp ett av pergamenten mot ljuset för att verkligen försäkra mig om att mina ögon inte lurade mig. “Miss Jacobsson har överklagat beslutet om att nekas läsa latin. Men det blir svårt, eller hur? Vi har ju inte fått tag på någon som kan tillträda tjänsten.”
“Nej, tyvärr inte. Flickan får finna sig i det”, sa han kärvt och sträckte sig efter pergamentet, vilket han sedan som hastigast ögnade igenom innan han gav mig det tillbaka. “Jag behöver ge mig ut ett kort ärende”, fortsatte han och började gå mot entrédörren. “Alla förseglingar är på plats.”
“Vänta ett ögonblick.” Jag reste mig från min plats bakom skrivbordet och gick fram bakom honom. “Kan du signera innan du går, så kan hon få tillbaka det?”
“Naturligtvis.” Han vände sig mot mig, tog fjäderpennan och signerade snabbt överklagandet. Nu återstod bara att anteckna min artigt beklagande standardfras, innan hon skulle få det tillbaka. Jag tog ännu ett djupt andetag och mötte min blick i spegeln vid entrédörren. Min långa, slanka gestalt skymtade bakom hans, samma höga kindben och svarta ögon, samma vita hy inramad av tjockt, mörkt hår. Långt efter att Severus lämnat kontoret blev jag stående och såg på kvinnan i spegeln, medan jag tog de djupa andetagen. Det viktigaste var att bevara lugnet, att ta fram de delar i sin personlighet som skulle passa med yrkesrollen.

En skarp liten knackning på dörren fick mig att spritta till av överraskning. Så var det med det lugnet. Vem hade tillgång till lösenordet? Jag höll trollstaven beredd och svängde långsamt upp dörren för att hinna samla ihop ansiktsdragen. När jag såg vem det var gick det dock att andas ut en aning.
“Så bra att du kom, miss Jacobsson”, sa jag med avmätt vänlighet och pekade på pergamentet i handen. “Jag skulle precis färdigställa det här och återsända till dig.”
“Så det blir inte alls någon kurs i latin?” frågade hon och korsade de smala armarna. Ögonen var lätt röda och ansiktet flammigt, som om hon gråtit under en längre tid. Jag svalde.
Andas.
“Jag är ledsen att behöva meddela det, men vi får inte tag på någon som kan ta över tjänsten. De växer inte på träd i dessa tider, tyvärr. Men er ambition uppskattas, miss Jacobsson.”
“Ni skulle inte ens ha behövt leta efter någon ny!” utbrast hon plötsligt och de röda ögonen blev blanka. “Vad görs när det gäller försvinnandet? Vem har hand om utredningen?”
Och andningen började fungera. En tyngd sänkte sig sakta över mig. Det enda som inte riktigt gick var att se rakt in i de där ögonen, så jag dröjde med blicken vid tröjan på hennes skoluniform. Den satt lite snett och såg skrynklig ut, med tydliga spår av tårar.
“Dessa saker får jag dessvärre hänvisa vidare till rektor”, hörde jag mig själv svara, vänligt men bestämt.
“Jag vill inte tala med honom!” Hon knyckte argt på nacken så att några vilda lockar lossnade ur håruppsättningen. “Och ni vet mycket väl varför, allesammans. Alla måste väl känna till vad jag har vittnat om.”
Tyngden hade lagt sig tillrätta över bröstet nu. “Som sagt, jag beklagar, men jag kan inte ge några som helst besked om det här.”
“Nej, det är ju vardagsmat nuförtiden. Människor mördas eller försvinner varje dag. Behåll ni det där pappret, jag kommer inte att besvära er igen!” Hon vände på klacken, så att den plisserade kjolen slog ut som en solfjäder runt henne, och rusade ut från kontoret.

Jag satt kvar och stirrade tomt på mina välmanikurerade händer med minnet av hennes söndergråtna ansikte på näthinnan. Tyngden över bröstet rörde obevekligt på sig, trots att jag andades de djupa andetagen för att kunna bära den. Både de sirliga möblerna och porträtten tycktes hålla andan och betrakta mig genom den onaturliga tystnaden.

Nästan som av sig själva började så händerna röra sig. Naglarna på de långa fingrarna glänste när de drog till sig ett nytt, alldeles tomt pergament. Utan någon brevfot med Hogwarts namn. Det fanns helt enkelt inget val. Om det skulle gå att fortsätta andas lugnt, måste hon få någon form av tecken.

Tre ord och ett M.

Förhoppningsvis var det ändå värt något, tänkte jag och kallade till mig en av de många neutrala, grå ugglor som användes för utgående post.

EDIT: På grund av att jag missförstod och blandade ihop efternamn, ändrar jag detta inlägg! Tusen gånger förlåt för att ni alla blev förvirrade. (Sen kan ni kanske förstå att jag också gör misstag! )
Så reagerade jag när jag läste kapitlet för första gången! Superbra! Oj, Metrimona verkar lite mystisk, eller vad man ska säga.
Det råder en väldigt tryckt stämning mellan alla tre. Sedan känner jag hur tung atmosfär det är i allmänhet, eftersom det är sådana tider och dessutom har en del elever inte fått komma tillbaka efter det som hände Dumbledore.

Nu när jag läser om det första inlägget, ser jag att Metrimona och Snape är släkt. Undrar hur de kan vara släkt. Är de kusiner? Men om jag minns rätt...



En grej jag fastnade för:

“Jag vill inte tala med honom!” Hon knyckte argt på nacken så att några vilda lockar lossnade ur håruppsättningen. “Och ni vet mycket väl varför, allesammans. Alla måste väl känna till vad jag har vittnat om.”

Jag får läsa vidare.



Tre ord och ett M.

Undrar vad det var för tre ord. Ja, bara att läsa vidare. Mystiken tätnar...

Tips på ingång!

“Kan du signera innan du går, så jag kan sända det tillbaka till henne?”


Den röda delen låter skum i mina öron. Kolla mitt exempel.


“Kan du signera innan du går, så kan hon få tillbaka det?”


“Så bra att du kom, miss Jacobsson”, sa jag med avmätt vänlighet och visade på pergamentet i handen. “Jag skulle precis färdigställa det här och återsända till dig.”
“Så det blir inte alls någon kurs i latin?” frågade hon och korsade de smala armarna. Ögonen var lätt röda och ansiktet flammigt, som om hon gråtit under en längre tid. Jag svalde.
Andas.
“Jag är ledsen att behöva meddela det, men vi får inte tag på någon ämnesbehörig till tjänsten. De växer inte på träd i dessa tider, tyvärr. Men er ambition uppskattas, miss Jacobsson.”

Byt ut ett ord, så det låter bättre. Sedan låter en mening skum.

“Så bra att du kom, miss Jacobsson”, sa jag med avmätt vänlighet och pekade på pergamentet i handen. “Jag skulle precis färdigställa det här och återsända till dig.”
“Så det blir inte alls någon kurs i latin?” frågade hon och korsade de smala armarna. Ögonen var lätt röda och ansiktet flammigt, som om hon gråtit under en längre tid. Jag svalde.
Andas.
“Jag är ledsen att behöva meddela det, men vi får inte tag på någon som kan ta över tjänsten. De växer inte på träd i dessa tider, tyvärr. Men er ambition uppskattas, miss Jacobsson.”

I övrigt hittar jag inget mer. Det blir spännande att läsa vidare.



Nå, nu har man något roligt att se framemot på lördagar! Hoppas du hittar en fast tid, som du gjorde till "Prinsen".

lovar att komma med respons imorgon

Oj då, öåter som Miss Jacobsson inte är glad på Severus, ja det kan ju vara att hon spelar också.
Eller så är det för att hon kanske vill undervisa i Latin men Severus inte kan låta henne göra det av säkerhetsskäl för att inte röja hennes identitet eller hans egna sanna lojalitet.

Spännande!!♥

Så har lite tid att kommentera Ursäkta att det blev ytterligare en dag försenat xD

Asså, det var inget att märka xD Du skriver på ditt vis och jag skriver på mitt vis. Det finns några ord och fraser jag skulle ha skrivit på ett annat sätt, men för övrigt var det inget jag noterade.
Jag hade mer flyt att läsa kap. 2 än tidgare

Det finns reflektioner i storyn som jag förhoppningsvis får bekräftade i kommande eller något i den stilen. Vi får vänta och se nästa del!

Tack för läsningen förresten! ♥

Mintygirl89 


96hpevanescence


Trezzan


Reverus


Nepflite


Viloss




Kapitel 3 - Avtäckning

När jag hade skickat brevet, blev det med ens mycket lättare att andas. Ja, allt kändes nästan lugnt och tryggt, en illusion om ett vanligt liv. Jag var Metrimona Prince, sekreterare på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, och sysslade med diverse administrativa uppgifter allteftersom sensommaren försvann och ersattes av hösten. En kulen eftermiddag lik alla andra öppnades den ståtliga dörren och Severus återvände till kontoret efter ett av sina korta ärenden. Länge lämnade han mig aldrig ensam där om han kunde undvika det, och under hans frånvaro var det alltid starkt förseglat. Den svarta manteln böljade om honom och han såg ut att befinna sig under viss tidspress.
“Det börjar bli tid att avsluta för idag”, delgav han och rörde trollstaven i komplicerade mönster kring väggarna. “Jag har ett antal brygder som behöver arbetas på ikväll och bara Merlin vet hur jag ska trolla fram den tiden. Det är inte bara miss Faded som skulle behöva begagna sig av en tidvändare…”
“Jag kan assistera.” Orden slank ur mig innan tanken och längtan tog ett järngrepp om bröstet. Den trygga stämningen hade tydligen fått mig att sänka garden, men nu var det sagt och jag såg på min chef med spänd förväntan. Han gav mig en sekundsnabb blick och utförde en avslutande rörelse med trollstaven.
“Nå, det vore jag tacksam för”, svarade han enkelt. “Vi rör på oss.”



I de djupa källarhålorna, arbetsrummet där trolldryckerna tillverkades och förvarades, var Severus en sann arbetsledare. Skicklig, precis och med en fingertoppskänsla för hur stort spelrum assistenten behövde för att resultatet skulle bli det bästa. Mina mörka ögon såg tillbaka på mig från dryckens yta som ännu låg blank, men som fräste till och krusades när den lystes upp av det gröna skenet. Severus passerade kitteln och höjde gillande på ett ögonbryn.
“Ett väl utfört arbete, precis som på kontoret”, sa han allvarligt och såg ner på den skimrande ytan.
“Så...kommer vi att klara det?” Jag var tvungen att ge luft åt reflektionerna. Detta var ett annat rum, långt under jorden, mycket mindre i blickfånget men minst lika förseglat som huvudkontoret.
“Det måste vi, M”, svarade han mjukt och tonen i hans röst väckte något till liv inom mig. Min hand kramade häftigt till om trollstaven, som jag vanemässigt redan höll ett fast tag om. Han gled upp som en skugga bakom mig och riktade sin egen magi mot dörren. Gnistorna studsade mot bergväggarna i ännu en stängning mot den hotfulla omvärlden. “Vi kommer att klara det”, sa han och det fanns något definitivt i hans röst. “Kom det någon till kontoret när jag var borta?” fortsatte han och vandrade sakta vidare längs väggarna, medan trollstaven målade dem med förslutande glöd i alla nyanser.
“Nej, ingen har besökt kontoret då jag varit ensam där. Inte sedan Miss Jacobsson kom dit för en tid sedan. När hon ville höra sig för om lektionerna i latin…”
“Var det hennes enda ärende?” Våra svarta ögon mötte varandra. “Nej”, svarade jag sanningsenligt. “Hon ville veta vad som görs åt…utredningen av försvinnandet.”
Han lät trollstaven sjunka. “Ja, det är inte oväntat, antar jag”, suckade han. “Att hon reagerar på det viset. Och jag antar att hon inte ville tala med mig?”
“Det stämmer”, sa jag sorgset och såg tillbaka ner i kitteln. Ångorna svävade i rummet och gjorde mig plötsligt extremt medveten om mitt munskydd som skulle motverka effekterna av dem. Hur maskerad jag var i en verklighet som blev alltmer begränsad och styrd. Men hur det än var måste vi andas. Och vi var tvungna att hitta vägar för kommunikation, oavsett hur dessa kunde se ut. Jag lyfte beslutsamt blicken mot Severus:“Det är något jag måste berätta. När miss Jacobsson hade besökt kontoret i början av hösten sände jag en av ugglorna med ett tecken - ett kort, personligt meddelande till flickan, för att minska hennes oro angående försvinnandet.”

Hela hans svarta gestalt skälvde till och han vände sig häftigt om mot mig med sin genomborrande blick. “Du vet att det är en risk”, utbrast han upprört, och oron blixtrade till hans ögon. Jag nickade vemodigt men sa: “Det måste finnas andrum. Kommunikationsvägar, Severus - och en gnista av hopp. För att vi ska orka fortsätta…”
“Jag är inte heller gjord av sten, även om många tycks tro det”, avbröt han med hetta i rösten och kom med hastiga steg fram mot kitteln. På var sin sida om den nästan självlysande brygden betraktade vi varandra. Nej, han var sannerligen inte gjord av sten. Sällan hade jag sett någon mer skälvande av liv och hängivenhet när han lutade sig fram mot mig i ljuset och lågt sa: “Tänk om jag också behöver andas, M.” Mitt häftiga grepp om trollstaven gick honom inte förbi; han tog in hela min gestalt med de djupsvarta ögonen. Såg bortom det fysiska och rakt in.
“Gör det, Severus”, hörde jag mig själv säga, med rösten något dämpad av det rejäla munskyddet, bakom vilket värmen avsevärt ökat. “Ta de andetag du behöver. Jag tror att vår arbetsdag är slut.”
“Förvisso.” Och i nästa stund stod han bakom mig och stillade brygden helt med några gnistor. Ytan lade sig helt till ro när han började knyta upp mitt tunga förkläde och lät det falla till golvet. Befriad från tyngden vände jag mig mot honom, med båda händerna om trollstaven. Han såg ner på den, med ett uns av ömsint retsamhet, varefter han lät sin egen cirkla runt mig i ett svagt glittrande sken. Klädnaden hängde plötsligt på axlarna och kändes minst lika tung som förklädet varit. Munskyddet hade dock anpassat sig och satt stadigt på plats. Hettan vibrerade genom mig och jag ville bli fri. Känna luften mot varje del av min hud. Händerna hade försvunnit in i klädnadens ärmar. När jag bedjande lyfte dem mot honom tog han dem i sina och förde mig bort från ångorna, och mot skrivbordet.

Det vita ljuset följde oss.

Klädnaden släpade i marken tills jag äntligen satt på bordets yta och drog honom till mig. I det sista vita glittret omkring oss tog han en slinga av mitt långa hår som snabbt ljusnade, medan det rann genom hans fingrar. När båda hans händer blev fria, lyfte han dem mot mitt ansikte och höll varsamt om huvudet, sakta smekande mitt nu helt blonda hår. Mitt ivriga greppande i hans klädnad stillades ett ögonblick.
“Dina ögon”, viskade han. “Som jag har saknat dem. Så blå.”
Så befriade han mig försiktigt från munskyddet och såg omättligt på mitt ansikte i glamourförtrollningens* försvinnande ljus. Luften mot munnen och kinderna var berusande.
“Miriam”, hann han flämta innan jag hungrigt tryckte mina läppar mot hans.










* Glamouring is the ability to change one's appearance to look like another person, though it can also be used to change a person's age, sex or clothing. It can be an independent power or accessed with a spell. When activated, the glamour is typically cast by surrounding the person in Whitelighter or Wiccan orbs.