PRS Lupple & Medi

Lupe stapplade bort och såg på honom. Log bara sitt vanliga leende och såg på Dorian,
"Som du vill." Han lämnade rummet utan att besvara Dorians frågor och stängde dörren efter sig. Han gick ner till repressionen och satte sig vid datorn och knapprade lite innan han lutade sig tillbaka. Det fanns inget att göra om nätterna. Det var ju urtråkigt.
Ilsket bet han sig i läppen och gungade på stolen. Varför var Dorian så tråkig? Han hade bara velat ha lite av flickans blod.

Willow låg nu utan täcke med sitt nattlinne på sig och drog djupa andetag. En mobil surrade från hennes väska men Willow rörde sig inte, Sömnmedlet hade varit ganska starkt.

Dorian följde honom spänt med blicken när han gick ut från rummet och antagligen ned till receptionen. Varför hade han reagerat så? Det var ju inget konstigt med att vilja dricka blod. Det var deras natur. Han själv var otroligt frestad och borde egentligen lämna rummet men samtidigt fanns det något som tvingade honom att stanna.
Kanske för att han visste att det rätta var att ge över henne till rådet- dem visste ju bäst. Eller ja man ville tro det. Lämna över henne och låta dem hantera allt detta.
Att själv tömma henne helt på blod kanske till och med var straffbart. Hon var som sagt värdefull.

Han hörde en mobils vibration och svalde hårt. Borde han kolla det? Han vände blicken åt det hållet innan han vände blicken mot henne och där hon låg hon var mer frestande än någonsin förut och så fridfull och vacker. Han blottade tänderna och var snart framme vid hennes hals redo att bita när han hörde hennes röst i sitt huvud hennes ord. Jag hoppas vi möts igen han drog sig snabbt ifrån henne och stängde munnen.

"Åh Willow, du valde helt fel person att prata med och fel stad att besöka."Viskade han tyst.
"Och jag är ledsen. Detta är något du aldrig kommer glömma du kanske inte ens överlever för att berätta för dina vänner och familj om din resa." Fortsatte han och la försiktigt rätt täcket över henne.
"Du kommer hittas. Jag kan inte hjälpa dig." Fortsatte han i en låg viskning. Väl medveten om att hon sov, hon hade fått sömnmedel men kanske någonstans i hennes undermedvetna skulle dessa ord fastna och kanske skulle hon förstå att han faktiskt inte hade kraft nog att stoppa någon annan det var knappt så att han kunde stoppa sig själv. Det var bara en tidsfråga.

Willow hörde någon men det lät långt borta. Avlägsen och som i en dimma. Hon suckade ännu en gång och vred bort huvudet och halsen blottades och hon fick ett leende på läpparna.
Man hörde röster nedanför och snart hördes skratt. Kvällens festligheter började ta sitt slut och turisterna började komma tillbaka. Svordomar och skrik bytte varandra.

En mjuk sång hördes efter en stund och Lupe satt vid hennes fönster.
"Jag har läst om henne lite." Han lade huvudet på sned. Hans blonda hår föll ner i hans ögon och han drog bort dem.
"Du vet balen din familj ska ha?"

Dorian såg hennes blottade hals och kunde inte vrida bort blicken. Han var som hypnotiserad, han hörde inget annat än hennes puls som slog, han kände inget annat än hennes doft och såg inget annat än hur hennes blod transporterades genom hennes kropp och han märkte inte ens sina tänder fören en sång avbröt honom och han vände snabbt om men kände lukten av Lupe och denna gången hoppade han inte på honom.

Denna person, vampyr började verkligen gå honom på nerverna. Vad fasen var det som han ville? Kanske var han också dragen hit. Denna gången försökte han inte ens dölja sina tänder, det var ju ändå lönlöst. Dem vägrade att lyssna på reson dem fortsatte ju bara att blottas om och om igen.

"Lupe, hatar du ditt jobb?" Frågade han rakt ut. " För helt ärligt så verkar det som det." Muttrade han men flinade lätt till.
"Självklart vet jag om balen. Vad har den med henne och göra?" Sa han lugnt försökte spela ganska oberörd men misstänkte att han inte kunde luras. Ingen varelse hade kunnat gå på den lögnen med tanke på hans beteende. Oavsett vad så allt som handlade om Willow intresserade honom kanske mer än vad det borde.

Lupe ryckte på axlarna.
"Vad vill du veta? Ja ibland hatar jag mitt jobb. Jag vill jaga och inatt vill jag ha henne." Han pekade på Willow med sin ena hand. Han drog sedan handen genom håret och log.
"Hon kommer vakna om någon timme så jag föreslår att du lämnar detta rum." Han log medan han visade sina tänder.
"Åh du vet alltså inte? Balen är för henne denna gång. En bal med en ritual som kommer få hennes blod att bli ännu starkare. Därför får hon inte ämna landet och definitivt inte hamna i andras händer." Han såg på Dorian.
"Och försök inte att rädda henne eller drick från henne själv. Det är hennes öde att tjäna oss." Med de orden lämnade han rummet och vinden drog i gardinerna.

Dorian slängde en blick ut bakom Lupe och såg att gryningen började komma. Solen var på väg.
"Tack för varningen." Muttrade han ganska irriterat. Trodde Lupe att han inte visste hur man klarade sig obemärkt? Han hade ägnat lång tid till att bli en otroligt duktig jagare. Men det var länge sedan han hade befunnit sig en hel natt i en människas rum utan att äta utan snarare bygga upp nån slags besatthet- förväntan på vad hennes blod skulle smaka. Det var allt annat än friskt.

"Så planen är att få med henne till någon sjuk ritual med större andelen av gästerna är vampyrer. Hon kommer dö samma stund hon sätter sin fot innanför dörrarna." Sa han irriterat och med ett lågt skratt.
"Andras händer? Åh jag vet inte. Det finns många äldre vampyrfamiljer som är lika intresserade som rådet." Tillade han och kände hur en plan började formas. Varför inte bjuda hit varenda mäktig vampyr antagligen skulle alla vara för upptagna med varandra för att märka ifall hon skulle försvinna då.

" Åh Lupe, du var mer nära än jag att dricka. Och någonting säger mig att om du drack skulle det vara svårare att förlåta än om jag gjorde det." Tillade han tillbaka och såg honom lämna rummet. Han själv började röra sig mot fönstret också, slängde en sista blick på henne innan han försvann ut i gryningen och hem till sin familj.

Morgonen därpå vaknade Willow med en dunkande huvudvärk. Gnyende drog hon täcket över huvudet och svor tyst. Räknade smått till tio innan hon satte sig upp. Hon satt stilla i några minuter innan hon tog sig ur sängen och in i badrummet.
Vattnet var varmt mot hennes kropp och gjorde så hon slappnade av mera.
Efter hon gjort sig klar smet hon ner till frukosten och hon slog sig ner vid et bord med sin frukost och började äta under tystnad.

När han kom innanför dörrarna till sitt hem möttes han av Lathan som såg allt annat än nöjd ut.
Dorian svor tyst i huvudet och drog handen igenom håret för att lägga rätt det.
"Du har varit borta länge." Konstaterade hans far och Dorian såg på honom med en likgiltig blick.
"Jag sa att jag skulle jaga." Sa han kallt och på mindre än en halv sekund var hans far framme vid honom och hans rygg smällde in i väggen.

"Ljug inte Dorian, det är väldigt opassande för dig." Sa han torrt och Dorian vek undan sin blick.
" Jag känner hennes doft, doften av ett mirakel barn runt hela dig. "Fortsatte Lathan innan han släppte taget och Dorian tittade på sin far. Hur kunde han veta om hennes doft? Var det så att dessa människor hade samma doft? Fanns det fler och i så fall hade hans far redan fått tag i någon annan för flera hundra år sen? Tankarna snurrade så fort.

"Ditt uppdrag Dorian är att vakta henne tills balen, vakta henne från allt och alla. Om det är så att en droppe av hennes blod spills oavsett anledning ska jag hålla dig personlig ansvarig. "Röt Lathan innan han försvann och Dorian sprang upp till sitt rum, han kunde inte göra annat än att lyda. Han behövde vara hos henne men han ville inte. Han ville inte vara mer ansvarig för henne eller det som skulle hända henne men ändå gick han in en dusch och bytte sedan kläder och sprang tillbaka till hotellet. Men satte sig vid en uteservering på ett fik tvärs emot hotellets entré och beställde in en kaffe.
Inte för att han drack det utan snarare för att det skulle se normalt ut.

Willow satt och åt under tystnad och läste från sin mobil. När hon väl var klar så reste hon sig och tog sina saker och klev ut från hotellet och gick ut på torget med en kamera runt halsen.
Willow såg sig om och satte handne mot pannan så hon kunde få skugga och log när hon såg en kyrka längre bort.
Snart hade hon börjat gå och nynnade tyst på en melodi.

Dorian hade full uppsikt över utgången från hotellet och såg när Willow klev ut och för en stund var han väldigt sugen på att bara springa fram till henne men han valde att sitta kvar och började tyst, sakta och med största försiktighet röra sig efter henne när hon började gå bortåt.

Han såg kyrkan längre fram och såg att hon gick åt det hållet, han svalde irriterat men fortsatte att följa henne. Han hörde henne nynna på en melodi och det var så vackert. Dorian funderade på att gå fram och prata med henne men det kanske var lite väl överdrivet. Å andra sidan skulle han ha lättare att skydda henne om hon visste att han befann sig i närheten.

Han ökade stegen lite och råkade stöta till henne när han gick förbi. Han stannade tvärt, vände sig om och bad om ursäkt på italienska innan han gav henne ett stort leende.
"Visst var det Willow? Hej igen och ursäkta för min klumpighet." Skrattade han och såg ursäktande på henne.