Kraften (femte året)

SweeneyTodd, Trezzan, Viloss, PansyMalfoyParkinson, Mintygirl89  och Pride Potter - tack för er support!

Mintygirl89 , det var tack vare din respons i somras som jag äntligen kunde få en bild av Miriams föräldrar. Innan dess hade jag ingen uppfattning alls om dem, men nu existerar de i hög grad som ni ser.

Jag vågar nästan inte ens tänka på scenen när Miriam får veta vissa saker från Snapes skoltid - och vad det kommer att leda till … Dock kan jag utlova en sak: att vad som än händer i denna fanfiction kommer Miriam AAAAAALDRIG att Apropå hår/frisyr-temat kan jag däremot rekommendera En dag i Snapes liv av Scorperion samt En Trolldryckslärares Misär av Choixpeau, en one-shot där även Quirrell är med på ett hörn.

Tack också för hjälp med kommatecken! ♥

SweeneyTodd, tack för som alltid ljuvlig kommentar med citat och exempel. ♥ Jag tänker mycket på dig när jag skriver om Miriams föräldrar, eftersom det är så mycket musik med i deras miljö. Intressant att både du och Pride Potter lade märke till åldersskillnaden mellan föräldrarna; jag tänkte att det kanske kunde underlätta den skillnad som finns mellan Snape och Miriam. De är ju omgivna av så många andra hinder - vi får se om “nästan” kan upphävas …


Kapitel 4 - Tomhet

Allvarligt talat, vad var det egentligen för fel på mig?
Jag bodde med kärleksfulla föräldrar i ett hus som var lika ljust och rymligt som deras öppna sinnen, och ändå var det något som mycket starkt drev mig därifrån. Hur otacksamt var inte det, då det fanns andra individer, i en annan värld, som snart skulle få kämpa med risk för livet?

Jag anade dock att det var just det som var problemet.

Mina band till dessa människor i den andra världen hade blivit så starka, att jag inte kunde lämna dem bakom mig. Särskilt inte då jag visste hur svår deras situation var.

Aldrig tidigare i livet hade jag kommit någon så nära, som jag gjort med mina vänner på Hogwarts, trots att jag behövt dölja i stort sett hela min bakgrund för dem.

Men den jag kommit allra närmast hade bett mig gå. För att skydda mig. Jag hade försökt göra honom till viljes, på grund av att det var det enda han någonsin bad mig om, men ju längre tiden gick, desto mer började jag undra om han verkligen hade förstått vad det var han begärde av mig.

Lev ditt liv med allt ett liv borde innehålla.

Det var så han hade sagt.

När jag drev planlöst fram på de ljusa småstadsgatorna, ännu heta i den glödande kvällssolen, undrade jag vad ett liv borde ha för mening. Tankfullt betraktade jag en tonårsflicka som stod lutad mot en mur och tycktes vänta på någon. Hennes hår var svart i kontrast mot hennes lysande, rödkindade ansikte som uttryckte fokus och koncentration då hon spejade omkring sig, antagligen sökande med blicken efter den hon så målmedvetet väntade på. Jag var också tonåring, och snart tjugo, precis i det skede då många börjar bestämma inriktning och mål för framtiden. Men när jag försökte tänka framåt i den här världen såg jag bara tomhet. Steril tomhet och kallt ljus, tills allt bara vittrade sönder ...

Självömkan var dock det sista jag tänkte ägna mig åt. Bara tanken på det fick mig att må illa, då jag tänkte på vad människorna på Hogwarts samtidigt hade att kämpa med.

På något sätt kanske jag skulle kunna ägna mig åt ideellt arbete, eller helt enkelt se vilka som råkade komma i min väg och vad dessa behövde hjälp med. Studierna kunde vara en början på detta. Det var den enda plan jag hade, men det var nödvändigt att hålla sig sysselsatt.

Så fort jag lät sinnet vila kom drömmarna.

Drömmarna om vad som hänt den där natten på kyrkogården.

Drömmarna om honom ute på uppdrag med livet som insats.


“Buga dig för döden, Harry. Seså, vi får ju inte glömma vårt fina sätt.”
De röda, ormliknande ögonen var kalla och beräknande då han utan nåd sträckte ut trollstaven mot Harry, med sikte på hans ögon som lyste grönt av trots.
“Dumbledore skulle vilja att du visade dig artig, eller hur?”
Den kyliga rösten hade en lätt road ton och han lät höra ett kort, ihåligt skratt då han sände ut några gnistor från sin stav, som en förvarning om vad som komma skulle. Som en impuls försökte jag röra mig mot dem, förhindra det som var på väg att ske, men jag var fastbunden med kalla rep som skar in i huden.
“Harry …”, kved jag, men när jag såg på honom var det inte han. Nu var det Snape som stod där med Voldemorts stav riktad mot sig. Han höll händerna avvärjande lyfta då han tog till orda med diplomatisk ton:
“Herre, jag försäkrar dig att …”
“Tyvärr, Severus. Jag beklagar … "
Och Mörkrets herre snärtade till med staven så att de för alltid förgörande, gröna gnistorna flög ut ur den, mot de vackra svarta ögonen, för att för alltid släcka dem …



“Hallå, ursäkta. Ursäkta mig!”
Från ett långt avstånd kom en röst, allt tydligare. Någon skakade lätt i mina axlar.
“Hörru, tjejen. Förlåt att jag väcker dig, men du drömmer nog något otäckt.”
Jag ryckte till, upptäckte att jag satt i tågkupén och att en jämnårig flicka satt hukad framför mig med ansiktet ganska nära mitt. Hon hade pigga, grå ögon som omgavs av ganska mycket silvrig ögonskugga och håret, som stod tuperat åt alla håll, var färgat i starkt lila.
“Åh … förlåt mig … jag måste ha somnat”, mumlade jag och tittade yrvaket på henne, medan jag försökte lugna min häftiga andhämtning efter mardrömmen.
“Det gör inget, vännen, men jag ville inte se dig lida. Tyckte det var bäst att befria dig.”
Det var något med hur hon talade som ingav mig en varm, välbekant känsla. Så kom jag på det och frågade:
“Är du från England?”
Hon nickade och log. En av de vita tänderna hade ett litet smycke.
“Nu ska jag inte störa dig mer”, sa hon, “men du ska nog hålla dig vaken resten av resan. Lycka till, vännen.”
Jag satt ensam kvar, med minnet av hennes välbekanta engelska dialekt som en kvardröjande känsla av trygghet. Utanför den trånga och dammiga lilla tågkupén rusade landskapet fram, allt närmare staden där jag skulle skriva på kontraktet för studentrummet.




“Du hade tur som fick ett rum. Ett av de sista i stan, skulle jag tro.”
Den unga tjejen bakom disken tuggade frenetiskt på sitt tuggummi medan hon bläddrade i en pärm och kastade det långa svarta håret bakåt för att se ordentligt.

Jag passade på att se mig omkring i det lilla ruffiga kontoret. Det var fullt med pärmar och anslag om olika studentaktiviteter på väggarna - fester, föreningar, klubbar. Inte en yta var fri och i bakgrunden hördes det svaga bubblandet från en kaffebryggare.
“Nu har jag hittat det. Kom med”, sa hon och ledde mig in i en lång och endast svagt upplyst korridor. De slitna dörrarna hade stora nummer på väggarna och någonstans ifrån kom ett dovt dunkande från musik, där basen var allt som hördes.
“Här är det”, sa hon och öppnade en av dörrarna. När hon tände vid sidan av dörren lystes det upp av en kal taklampa som verkade vara den enda ljuskällan.
“Det finns säng, skrivbord och garderob”, berättade hon och lät en ringprydd hand svepa över det rankiga möblemanget. “Vill man ha mer grejer får man ta hit dem själv. Vad säger du?”
“Jag tar det.”
Det fanns ingen tvekan hos mig. Av någon anledning kände jag mig tilltalad av den torftiga miljön. Den gick helt i linje med hur jag kände mig inuti.
“Tja, du har väl inget val, kan jag tänka mig”, konstaterade hon och såg lite tröstande på mig. “Men ställ dig i bostadskö till studentlägenheterna redan nu, så är du kanske härifrån om ett år eller två. Vi har ett litet problem”, fortsatte hon. “Killen som bodde här innan dig fick så bråttom härifrån att han aldrig lämnade nycklarna. Vi fick byta lås och Kirre är på väg hit med en ny uppsättning nycklar, men han är lite sen. Kan du vänta en halvtimme, tror du, så kan du få dem direkt sen när du skriver på? Du kan ju gå en sväng och lära känna omgivningarna, om du känner för det.”
“Okej”, sa jag mekaniskt och tänkte att det var ett bra sätt att fördriva tiden.

Så befann jag mig åter ensam ute på gatorna i den tilltagande sommarskymningen. I dessa dunkla kvarter nådde ljuset dock inte in i alla skrymslen och prång. Sakta gick jag längs de graffitimålade väggarna mot en plats där jag såg en öppning mellan husen. Jag skyndade på stegen då jag hörde en svag vissling från ett litet gäng ungdomar som satt i en portgång.

Den öppna plätten visade sig vara en lekplats, tom så när som på en flicka i min ålder som stod lutad mot ett staket i ett av hörnen. Jag hade nog inte lagt märke till henne om det inte varit för att hennes hår lyste starkt rosa i skymningen. Det verkade onekligen vara på modet att färga håret just nu. Mitt eget hår var långt och alltid litet vågigt eftersom jag brukade ha det i flätor på natten. Innan jag kom till Hogwarts hade det varit tunt, men sedan jag fått krafterna hade det blivit starkt och friskt. Jag kom ihåg den där styrkan som strömmat genom mig hela våren, trots allt svårt som hänt. Av den fanns tyvärr inte mycket kvar nu.

Trött slog jag mig ner på en av gungorna. Det var skönt att vara nästan ensam på platsen. Jag tyckte inte om att dra till mig uppmärksamhet, och mugglarkläderna fick mig alltid att känna mig avklädd och blottad. Jag saknade de fotsida klädnaderna och önskade att jag kunnat ha en sådan istället för den knälånga ljusa sommarklänningen. Jag levde i en ständig oro att ärret skulle synas, kände instinktivt att det kunde innebära en risk, även i den här världen.

En kort stund tillät jag mig att blunda och ge efter för alla de uppdämda känslorna. Mina fingrar kramade om gungans järnkedjor som kändes lika kalla och hårda som mitt inre. Allt det som gett tillvaron färg, nyanser och djup var försvunnet och fortsättningen sträckte ut sig i tomma intet. Jag slöt ögonen och kände hur likgiltigheten bredde ut sig inuti medan allt runt omkring försvann.

Det skulle faktiskt vara en lättnad att inte behöva fortsätta. Inte behöva låtsas att jag ville bygga upp ett helt nytt liv utan mina närmaste vänner. Då skulle det vara ärligare att bara ge efter, låta sig upplösas. Ett liv helt utan glädje gick ändå inte att leva, och glädjen var definitivt borta. En kyla, mer överväldigande än något jag känt, sänkte sig över mig som en befrielse. Tänk om det bara kunde ta slut, om jag kunde lämna mitt gnagande samvete bakom mig och låta den här kylan befria mig … från mig …

Då rev en klar, gäll röst obarmhärtigt genom alltsammans. Det kändes som om den slet mig tillbaka in i min kropp och jag kunde åter känna hur fingrarna kramade om kedjorna. Rösten ekade genom mitt sinne, ung och kraftfull som om den som skrek använde det yttersta av sin styrka:
“Expecto … patronum!”
Jag blev medveten om något silvrigt i mitt dimmiga synfält, något som kom nära mig och återkallade mig till verkligheten. Otydligt kunde jag urskilja en skimrande varelse som tycktes mota iväg något stort och mörkt, en väldig skugga som nu snabbt försvann längre och längre bort, för att till slut upplösas i skuggorna mellan husen. Samtidigt blev lekplatsen åter tydlig för mig. Höghusen fick linjer och konturer, upplysta av skenet från enstaka gatlyktor. Jag kände hur det rev i bröstet, hur fingrarna var krampaktigt låsta runt kedjorna och hur sand runnit in i sandalerna. Nu hördes också springande steg i gruset och någon som andades häftigt.

I nästa stund hukade hon sig ner framför mig. Det var flickan med rosa hår som lutat sig mot staketet en bit bort. Hennes ansikte var blekt och hjärtformat med pigga, sminkade ögon som nu betraktade mig mycket bestämt och oroligt.
“Förlåt, men vad hände?” undrade jag omtöcknat.
Hon lade en varm liten hand på mitt knä och såg allvarligt upp på mig. Så sa hon på en välbekant, engelsk dialekt:
“Jag är ledsen, älskling, men du kan inte fortsätta leka den här mugglarleken längre. Du blev just anfallen av en Dementor, fast fanken vet hur den tog sig hit. Nu får vi i Orden ta hand om dig ett tag.”

Bästa ff♥♥♥

OMG OMG OMG OMG ÄR DET DU TONKS???!!

Haha älskar henne trots att hon snodde Remus från Sirius... Wolfstar är typ mitt liv *skrattemoji*

Jag tyckte inte om att dra till mig uppmärksamhet, och mugglarkläderna fick mig alltid att känna mig avklädd och blottad. Jag saknade de fotsida klädnaderna och önskade att jag kunnat ha en sådan istället för den knälånga ljusa sommarklänningen.

Man märker verkligen hur mycket hon längtar tillbaka till trollkarlsvärlden... och nu ska hon dit igen Hon kommer träffa Snape och Harry och Hermione och alla och aaaaahh Oooo vänta hon kommer träffa mrs Weasley och hon kommer typ bara "du är mitt barn nu" för hon är så med typ alla känns det som haha

Okej fangirlade lite för mycket där men ja... Längtar till nästa ♥

För varje kapitel blir det bara bättre, och jag vet inte om det beror på att man sugs in i Miriams värld mer och mer för varje gång eller om det helt enkelt bara blir bättre, hur det nu kan bli bättre!?
Hoppas att Miriam får komma tillbaka nu, och återfinna glädjen för livet.
Som vanligt kommer här några av mina favorit passager:

Mina fingrar kramade om gungans järnkedjor som kändes lika kalla och hårda som mitt inre. Allt det som gett tillvaron färg, nyanser och djup var försvunnet och fortsättningen sträckte ut sig i tomma intet. Jag slöt ögonen och kände hur likgiltigheten bredde ut sig inuti medan allt runt omkring försvann.
Mitt hjärta värker för denna fiktiva karaktär, kanske för att det speglar mitt eget inre, beskrivningen, sinnesstämningen är glasklart uppmålat, och jag ryser nästan lite åt det. Fantastiskt bra!

Rösten ekade genom mitt sinne, ung och kraftfull som om den som skrek använde det yttersta av sin styrka:
“Expecto … patronum!”
Tyckte det här var fint inte bara för att det plötsligt dagas ännu mer spänning med att en dementor befinner sig på plats samt en häxa, men också för att det kontrasteras med de mörka depressiva tankar hon hade nyss... du fattar nog vad jag menar!

Hennes ansikte var blekt och hjärtformat med pigga, sminkade ögon som nu betraktade mig mycket bestämt och oroligt.

MITT BARN!!!! =)
Skämt åsido, men alltså, om inte detta är Tonks dör jag. Älskar henne, det vet du säkert redan såklart... haha! Längtar efter fortsättningen om möjligt ännu mer nu! =)

Du skriver fantastiskt bra, fortsätt med det!

Känner mig så dålig på att faktiskt läsa fanfictions, kan känna att ”den här vill jag verkligen läsa, verkar sååå bra!”, som med den här, men sen så blir det inte av. Och så önskar jag att jag skulle läsa den

Jag är ledsen för att jag inte har läst...

Hej! Förlåt för min obefintliga respons på förra kapitlet! Det blev lite mycket i livet - men jag läste på sjukhuset och älskade det. Behövdes verkligen hos mig just då.

Nuuu! Nytt kapitel!

Första stycket: Det spelar ingen roll hur andra har det för vi tänker alltid våra egna tankar, på våra egna problem, och vad vi innerst inne längtar efter. Självklart bryr vi oss om omvärlden men strävar, rent instinktivt och mänskligt, efter det vi innerligt längtar efter.

Självklart beror det på banden! Omvärlden spelar ju förstås roll. Man längtar ofta efter det man inte heller kan få (just då…).

Det är ett sakta självmord att ”Lev ditt liv med allt ett liv borde innehålla.” när man lever det med insikten om att man gör det på en annans önskan. Där den som önskat önskan är någon man älskar så innerligt. Även om hon kanske inte riktigt vet att hon älskar honom än!

Hur mycket man än vill sysselsätta sig med annat kan man tyvärr inte låta bli att tänka på det som plågar en ändå. Såå vi får se hur det går för Miriam på den fronten. Har en känsla av att det inte kommer gå så bra…

Hemska mardrömmar hon har! Och så typiskt Voldymoldy att ”beklaga” sig över att döda Severus. Det är liksom så otypiskt karaktären vilket gör det så typiskt för karaktären - förstår du? Som ett skämt för honom. Stackars Miriam. Drömma om Sevs död…

Superspännande med flickan som är från England! Det känns som hon har något typiskt magiskt över sig…

Tjejen bakom disken som tuggar tuggummi känns överflödig att beskriva - såvida hon inte återkommer och har en roll att spela! Istället för att beskriva hur hon ser ut kanske du kan gestalta att hon ser uttråkad ut? Får lite den känslan när hon frenetiskt tuggar och bläddrar i pärmen!

Pricksäkert att gestalta något som går i linje med hennes inre!
ÅÅÅH! Hon får en chans att tänka över om hon ska vara där eller inte.. Något säger mig att hon kommer säga nej.

Usch, ungdomar som visslar, slå ner dom! (Hihi)

Återigen någon som färgar håret… MEN VÄNTA ÄR DET TONKS!?!?!?? Känns som det… och engelsk dialekt!

DET VAR TONKS! ÅÅH det var himla bra beskrivet med dementoren! Verkligen fängslande, kunde inte annat än läsa. Och nuuuu återvänder hon till trollkarlsvärlden - vad bra att hon inte skrev under kontraktet! Och vilken liknelse till det som hände med Harry - kanske i samma veva som han blev attackerad - beror det på ärret? Det händer samma saker för dem båda… med gungorna och vädret. Allt. Så himla bra!

Längtar efter fortsättningen - du är bäst! Lär väl vara på Grimmaldiplan med Sirius! ÅÅÅH SIRIUS ♥ Du får flika in att han tittar på ett nött fotografi av en svarthårig flicka(för han har bara ett gammalt foto) med djupblå ögon.

♥♥♥Bästa Viloss!♥♥♥

Och OMG Pride Potter JAG ÄÄÄLSKAR NÄR DU FANGIRLAR! DET KAN INTE BLI FÖR MYCKET HIHI! Ja, vem älskar inte Tonks, liksom? ♥ Hon är ju oemotståndlig Man kanske skulle shippa henne med någon annan så att Remus kan bli ihop med Sirius istället? Har alltid gillat både Tonks och Remus men tycker att de är ett omaka par faktiskt.

Miriam längtar oerhört mycket tillbaka till trollkarlsvärlden … vi får se om dina förutsägelser stämmer!

SweeneyTodd, jag blir alltid helt däckad av dina underbara kommentarer, det är bara AAAAAAH … och så läser jag om dem tusen gånger … definitivt en glädjekälla i livet! Och jag tycker om när de stora frågorna diskuteras; det är det som är det fina med läsande och skrivande.

Det finns en anledning till att jag kan beskriva Miriams sinnesstämning vid gungorna - och även hur livet och kraften återvänder till henne. Även om det är svårt, så måste man försöka komma ihåg att krafterna alltid kan återvända. Förstår precis hur du menar med kontrasten mot de mörka känslorna. Tack från mitt hjärta för att du delar med dig av dina tankar.

Nu är kraften och livet definitivt på väg tillbaka in i storyn - med ditt barn som budbärare!

Nymphie, tack för dina ord! Det betyder mycket för mig bara att veta att du tycker min story verkar bra och ibland är det så att hur bra något än verkar, så tar det emot att gå in i det. Har själv en massa olästa böcker liggande hemma, trots att andra rekommenderat dem starkt - för det är ändå ett steg att gå in i en fiktiv värld och kanske till och med bli mer eller mindre fast där Roligt att din och Idiz story kanske snart uppdateras!

Trezzan, din djupdykning i Miriams tankar är en sådan hjälp för att förstå. Det finns alltid mysterier med karaktärerna och jag har inte alls grepp om dem till hundra procent. Det har man väl inte med någonting egentligen … som vanligt läser jag dina ord upprepade gånger och hittar varje gång något nytt Det går inte speciellt bra för Miriam som sagt; hopplöst att försöka förtränga så grundläggande känslor. Bland annat därför hon drömmer mardrömmar - om till exempel Voldymoldy. Han beklagar ju faktiskt i sjunde boken flera gånger att



Jag tog bort en del beskrivning av tjejen bakom disken, tack för förslag - alltid lika värdefullt!

Som vanligt ääääääälskar jag när du skriver i tidsordning med reaktioner på det som händer. Kan inte få nog av det! Ja, det händer liknande saker med Miriam och Harry … och nu när Orden kommer in i handlingen, väcks såklart tankar om Grimmaldiplan och Sirius. En fråga: Var tror du flickan med mörkt hår och djupblå ögon finns, när allt detta händer? Vad har hon för relation till Sirius? ♥ Sådant kanske går att flika in så småningom! Men så är det Remus också … det är många som shippas med Sirius ♥

Nu över till en annan medlem i Orden!


Kapitel 5 - Bevakning

Stegen ekade mellan de täta husväggarna då vi raskt gick framåt. Mekaniskt följde jag henne, utmattad och lätt illamående, medan hon pratade oavbrutet.
“Tur att det här gudsförgätna stället i alla fall ligger nära en av våra kontaktpunkter! Det är där borta, på det skumma lilla fiket i hörnet. Tro mig, där kan vi tala öppet utan att få besvärliga frågor. Du kommer nästan att förstå det när du ser ägaren bakom disken. Han ser ut att ha kontakter i många dimensioner. Men, vid Merlin - den här dörren är ju så gisten att man knappt kan öppna den! Så ja, nu måste du sätta dig och få något i dig. Du ser helt färdig ut, men det är ju inte så konstigt …”
Hon knäppte med fingrarna i ljuset från den nakna glödlampan som hängde ner över vårt bord och genast uppenbarade sig ägarens väldiga kontur i kanten av ljuskretsen.
“Två honungsöl, tack. Och nu”, sa hon vänd till mig, “är det väl hög tid att jag slutar vara oartig och presenterar mig.”
Hon sträckte fram sin lilla seniga hand mot mig över bordet och jag tog den tveksamt.
“Tonks”, sa hon enkelt. “Auror, sedan ett år tillbaka, och …” Hon gjorde en paus och tog liksom sats: “... sedan en månad tillbaka, en av dina beskyddare. Måste erkänna att vi haft span på dig och Harry hela sommaren. Det var liksom säkrast, med tanke på hur tiderna blivit. Och det som hände ikväll visade ju att det inte var helt fel tänkt, eller hur?”
Jag stirrade på henne.
“Har ni bevakat mig hela tiden?”
“Ja, vännen. Förstår om det känns konstigt att få veta det så här, men … det var nödvändigt efter det som hände i juni. Det är mest jag och Hestia Jones som haft hand om vakten. Vi har haft det rätt glassigt, måste jag säga; du är ju ingen äventyrare direkt. Det blev nästan lite långtråkigt … fast inte ikväll, förstås.”
Jag försökte ta in denna information, men den var alldeles för perplex för att kunna hantera.
“Hur har ni gjort?” frågade jag istället. “Har ni varit osynliga?”
En vagt obehaglig känsla började komma smygande.
“Nej då, vi har inte smugit oss på dig på det viset, var inte orolig! Jag hade förresten klantat till det direkt, blev nästan kuggad i utbildningen, på just smygning och uppspårning … Vi har hållit oss i närheten bara, utanför ditt hus och så där. Hestia har du säkert sett ibland, en ung tjej med svart hår som varit på din gata. Och jag” - hon såg finurlig ut - “har ju den fördelen att jag är en metamorfmagus och kan ändra mitt utseende efter behag. De flesta tonårstjejers dröm, skulle jag tro.”
“Verkligen?”
Utseende var det sista jag brytt mina tankar med på senaste tiden.
“Tja, det är klart”, sa hon leende, “om man ser ut som du, så vill man nog inte ändra på det.”
Hennes ögon glittrade mot mig ikapp med ögonskuggan, då hon kikade på mig under det rosa hårburret. Det pirrade till i magen och jag rodnade generat.
“Äh”, sa jag. “Jag var, ehm, typ … nästan mobbad när jag växte upp. Har aldrig varit populär, eller vad man nu kallar det.”
“För att de var avundsjuka på dig, så klart. Har du aldrig fattat det?” Hon sneglade på mig. “Vid Merlin, de sa ju att du var klyftig!”
Jag försökte samla tankarna. Det var lätt att prata med henne, men varför i all världen satt jag här på ett fik och svamlade om uppväxt och utseende, när vi befann oss i en så pass allvarlig situation?
“Kan du berätta för mig vad som händer?” frågade jag. “Planen var ju att jag skulle återvända, fortsätta leva här och hålla allt hemligt. Men nu verkar det som om fler än innan har information om min … situation?”
“Det stämmer”, sa Tonks allvarligt. “Den innersta kretsen av Orden, närmare bestämt. Du kommer snart att få träffa dem.”
En hisnande, dubbel känsla av både saknad och förväntan tog nästan andan av mig.
“Mina föräldrar …”
“Ja, det blir inte lätt för dem. Jag är verkligen ledsen”, sa hon beklagande och skakade långsamt på huvudet. “De verkar helt okej, väldigt schyssta faktiskt. Vi ska lösa det med dem på något sätt, jag lovar. Så att ni kan hålla kontakten.”
“Och rummet …”
“Äsch, de kommer inte ens att bli förvånade över att du inte kommer tillbaka. Vid Merlin, vilket ställe! Fast dit vi ska är inte heller något lyxhotell direkt. Var det förresten meningen att du skulle övernatta i den där skrubben?”
“Ja, jag har saker med mig i ryggsäcken här.”
“Så bra, då kan vi snart transferera oss. Du är ju långt över sjutton och ditt sår är läkt.”
Trots att jag förstått att hon visste, ryckte jag ändå till när ärret nämndes.
“Medtransferens går fortare än att åka tåg”, sa hon tröstande.
Då gick det med ens upp för mig:
“Det var du … som väckte mig på tåget? Tjejen med lila hår?”
“Ja, visst var det jag - det trodde jag att du hade räknat ut vid det här laget, vännen. Men du har varit med om mycket idag. Mer än på en hel månad! Det har inte varit någon action direkt. Och ändå har Snape varit på mig och Hestia hela tiden om hur noga vi måste vara med bevakningen av dig.”
Jag hajade till och satte honungsölet i halsen. Hon dunkade mig kavat i ryggen, medan hon obekymrat fortsatte prata:
“Alltså, han är konstig. Helt okej och så, men definitivt konstig. Väldigt udda, om du förstår. Hela tiden har han instruerat mig och Hestia om vakttjänsten hos dig, påmint oss hundra gånger om saker och velat veta en massa detaljer … men tror du att han själv velat ta något vaktpass? Nej, nej, nej. Då smet han iväg på andra uppdrag, minsann. Och Merlin ska veta att han har att göra, det förstår jag nog.”
Så såg hon med ens ut genom de svarta fönstren och reste sig hastigt upp.
“Och han är inte den ende som har mycket att göra”, sa hon, medan hon bestämt tog tag i min hand. “Det är hög tid att du och jag kommer iväg.”

Avis Fortunae

Tack för din förståelse♥ verkligen tack så hemskt mycket♥

Och tack för att du lägger ner den tiden på att läsa andras fanfiction, önskar bara att jag kunde göra samma sak tillbaka

Du är så bra på att skriva

Bäääääästa!♥♥♥♥♥