Tävling: KREATIVT SKRIVANDE!

Haiku om hösten

Löven lyser rött

Vinden blåser kallt på mig

Nu så är det höst

Namn på texten: Barn.
Inspiration eller bakgrund: Väldigt mycket min NaNoWriMo, som har samma slut som denna (eller den slutar på ett liknande sätt, inte exakta handlingen) men också alla mina pumpkin spiced lattes som jag har druckit. detta skulle börja som en dikt om hösten, sedan blev det halloween (älskar spooktober) och bytte helt riktning. Fick sedan lite inspiration av min kompis novell som hon skrev för ett tag sedan, denna har lite samma rytm som hennes haha XD Sedan också bus eller godis, goals ju. Alla halloween berättelser blir inspirerade av bus eller godis XD


-


det luktar vinter men löven är fortfarande kvar på träden, vi ser ett, två, tre barn som drar ner dem på marken. sparkar på dem, förstör dem men jag kan inte låta det stoppa mig. vi står framför det största huset på gatan med en pumpa som korg.
vi vet att vi inte kommer att få något, det har vi aldrig men kanske, kanske går det i år. kanske, så öppnar någon dörren. vi trodde det, iallafall. Vi var ju bara barn

vi ringer på, väntar, väntar och väntar.
"Ingen kommer att öppna, stick iväg där ifrån!", hör vi någon ropa efter oss, nerifrån gatan, men vi lyssnar såklart inte. Vi var ju bara barn.

Vi knackar en gång till, och sen en gång till, och en gång till. igen får vi vänta.
det känns som att tiden har stannat, vi står still. i hundra år, känns det som. men tiden gick fortare då. Vi var ju bara barn.

tillslut får mitt sällskap ett frispel, han slår sönder ett fönster och går in i det största huset på gatan. han kommer inte ut igen, men det visste jag ju inte då. jag följer efter honom, ropar efter hans namn, ser hans kropp i skuggorna. för mig var det bara en lek, men vad visste jag då. Jag var ju bara ett barn.

jag går runt, runt, runt i det stora huset. Går till köket, håller mig till nedervåningen. nära fönstret, vill jag vara, så att jag kommer ut igen. jag går runt, i en stor cirkel, tills jag inte känner igen mig längre. jag hör något utanför, kanske kunde mitt sällskap ta sig ut. Han gjorde inte det, men jag visste inte. Jag var ju bara ett barn.

jag rör mig mot fönstret, men det var helt igen. jag öppnar dörren, men den var låst. hur kom han ut? jag hör något bakom mig, vänder mig om, men igen var det ingenting. jag går runt och runt igen, men sen kommer jag inte ihåg någonting. men vad vet jag. Jag var ju bara ett barn.

dagen efter kommer jag ut ur det stora huset. blod ligger utblandat på den stora gatan. jag fryser till is, kan inte röra mig eller ens skrika. vad hände igår? är detta en dröm? jag visste inte då, och jag vet fortfarande inte nu. förlamningen gav sig tillslut, och jag sprang hem. men ingen var där. då kommer skriket. jag låser in mig i mitt rum, håller om mig själv medan jag gråter. jag hade förlorat alla. jag visste det, även om jag bara var ett barn.

jag vaknar upp. sätter mig upp, torkar tårarna. allt är som vanligt. var det bara en dröm? ett svagt leende letar sig upp på mina kinder medan jag går ner till köket, där det blir till ett skrik istället. på undervåningen ligger kroppsdelar. blod överallt. mitt i köket står någon, med ett stort flin i hela ansiktet. det är han. han som försvann.
"Det var ingen dröm", säger han, innan han kommer mot mig och allt blir svart. när jag sedan kan se igen, har jag också ett flin på mina läppar och blod över kroppen. jag är i det största huset på hela gatan och väntar på att någon ska öppna dörren igen. jag hade en så vild fantasi tidigare, jag trodde allt inget var på riktigt.

men jag trodde fel då. Jag var ju bara ett barn.

Namn på texten: Avtalet
Inspiration eller bakgrund: Halloween, djävulen, dementorer och aladdin xD

Jag stirrar tomt på de glada barnen som tigger om godis. Om jag bara kunde vara en av dem! Istället sitter jag i ett kallt och tomt rum med bara ett fönster. Det torterar mig att jag bara kan se men inte känna något. Det torterar mig särskilt idag när jag ser hur barn knackar på andras dörrar och frågar om godis eller klär ut sig till något som ska föreställa sig något läskigt. Om jag bara kunde vara dem, inte veta vad som händer med såna som oss. Såna som är i någon annans våld.

Jag stirrar på den mörka himlen från fönstret och ser hur löven faller ner av kylan. Det var länge sen jag verkligen var ute och jag skulle vilja ut igen om jag kunde. Jag skulle vilja känna den kalla vinden blåsa i mitt ansikte. Jag skulle vilja springa runt. Jag skulle vilja känna glädje. Men jag kände inget.

Jag tycker om hösten. Det är den månaden man kan se hur många färger man ville. Den månaden som var vackrast att se.

Varför är jag här har jag alltid undrat. Varför just jag. Vad har jag gjort för att förtjäna det här. Det var den oskyldiga röstens frågor. Men det var alltid den hemska viskningen som alltid svarade, och det hemska var att jag visste att de var sanna.

“Du är här för att du är ett missfoster.” “Dina föräldrar hatar dig.” “Du borde aldrig gjort det där avtalet.” “Att du verkligen var så desperat är patetiskt.” “Ingen undrar varför du beter dig så här, för ingen bryr sig.”

Jag hade gjort ett avtal med djävulen. Och det hade slutat med att jag förlorat halva min själ. Därför sitter jag i ett hus och stirrar i ett fönster hela dagarna, för jag känner mig då lite levande. Allt det här på grund av att jag ville leva i en värld utan känslor. Jag hade då inte vetat vad jag verkligen bett om.

Namn på texten: Rädda för de döda
Inspiration eller bakgrund: Inget speciellt. Tänkte på halloween och att vi tror att de döda kommer tillbaka och sånt.


Vad är det som gör
att vi är rädda för de som inte lever
Kommer du när du dör
vilja skada oss som lever
Vad är det som gör
att vi vill närma oss de döda
Är det av saknad
eller av rädsla
Vad är det som gör
att vi är rädda för de som inte lever

Namn på texten: Cravings
Inspiration eller bakgrund: Ville vara med och delta men mina dikter var för deep Jag tänkte att det skulle vara roligt att prova på att skriva en novell. För ja, det här är min livs andra novell, jag är verkligen en nybörjare. Please ha överseende med det lel. Och så fick jag feeling och skrev allt på engelska. And I know my spelling and grammar isn't flawless but blah, just read and (hopefully) enjoy. Umm, och själva innehållet bara blev. Det var det som mina fingrar bestämde sig för att knåpa ihop. Min egen tolkning av denna varelse I guess.

”So why did you came here?”, he asked as I met his starry dark eyes. So dreamy but oh so cold. Like a forest lake in the middle of November. On a distance the most beautiful thing you have ever seen but when you are close enough to actually look into the water it is dark. Dark as the nightsky, only that the stars that usually light up, accidentally fell into the water and drowned. Behind they left a world full of darkness. Yeah, the world we now live in. We just tend to make half-hearted tries with covering It up. Paint it over with neon paint. Never realizing that the dark color underneath shines through. And it always will.
The sound of his deep voice made it’s way through my eardrums and into my brain. Created chaos. A chaos of thoughts. In a magical way. For a moment I felt like I was standing on cotton. Or a cloud. Maybe a cloud made out of cotton. He had the kind of voice that makes your heart flutter. That makes your knees feel weaker. The sound of someone that could bring you so much comfort but also would be the first person suspected for a murder.
The whole place felt like a murder scene. But it wasn't, right? The colourful leaves around us on the ground. They weren't as bright. Llike we were there one week too late. Too late to see the beauty. Dirt all over. And noone else around. Just him and I in the dark.
I waited to answer. I had to get everything together. Why was I even there? That was a good question and I suddenly didn’t know the answer anymore.
”I-…I-…don’t know”, I stuttered. Something with him was so…enchanting I couldn’t stay away. Yeah, that was probably the reason. When I saw his black, long coat, disappear around the corner I wasn’t able to just walk pass. It was just not in my universe to do so. I’m not a brave person. No, absolutely not but…he was special. And I didn’t know in what way. Desperately in love with a feeling of…mysticism? Maybe a curiosity for the unknown. Even though this was special on another level. Impossible to describe.
”Oh? Sad for you”, he whispered and his breath hit me in the face like a gust. The air hit me hard. Cold. Colder than the crisp autumnwind around us. He came even closer and I didn’t know what to do. My body locked for a moment and my heart skipped a beat. I couldn’t move as the could breath went down my neck.
And then everything got slightly foggy. Pain. Pain inside. Everywhere. It came all at once and at first I didn’t know what happened. I heard a scream. My eyes tried to find the source of the loud sound, only to realize the that source was me. Myself. It was my scream.
Everything went dark. Like when you’re falling asleep. Just the little detail that the sleep part of it wasn’t included.
The cotton feeling was completely gone. It got replaced of a feeling of fear, emptiness and…cold. Yeah, once again, cold. Icy. It felt like the blood in my veins turned to ice. Like I suddenly freezed. Became a statue. And maybe that’s exactly what happened. I’m still not sure.
I was trapped in my own body and I suddenly craved something. I’ve always had cravings for chocolate, salt and sugar. Yeah, you know all the basic stuff. But this wasn’t the same thing. This was so strong. Like I literally could not live without it. My eyes opened to the furthest point. I was desperate. More desperate than I had even been before. I almost understood why the man did it. Stole my freedom. Because now he didn’t have to feel alone. We were sentenced to live the same lives. In pain. We had the same goal. The same craving. Blood.

Namn på texten: Knackningen
Inspiration eller bakgrund: En lite spontat spökhistoria. Tänkte på traditionella spökhistorier och demoner.

Utomhus är det mörkt, mörkare än vad det varit på länge, kanske mörkare än det varit på flera år?
Det är ju sent på kvällen så det är ju inte jätte konstigt egentligen, klockan är ju 11.55 och det är den 30 oktober. Mina föräldrar sover över hos några vänner så jag är ensam hemma med våran hund Lollie. Jag gillar egentligen inte att vara ensam hemma, men jag ville inte följa med mamma och pappa heller. Jag sitter i soffan under en stor fluffig filt och kollar på netflix när en svag knackning hörs mot ytterdörren. Jag tänker att det kanske bara är träet på dörren som låter eller vinden eller något men sedan hörs det en till knackning, klockan är nu 11.59. Jag reser mig sakta upp och går mot ytterdörren, borde jag öppna den?
Ja, det borde jag, det är säkert bara mamma och pappa som fick för sig att komma hem eller något. Samtidigt som jag lägger handen på dörrhandtaget och låser upp med den andra handen hörs en till knackning. Jag öppnar snabbt dörren och först ser jag inget, men sen ser jag att det står något svart med lysande ögon där ute. Bakom mig hörs Lollies dova skällande, men jag kan inte gå tillbaka till henne.
Mitt hjärta stannar typ, så rädd blir jag. Varelsen är mörkare än mörkret därute, och minst 1000 gånger så läskig. Varelsen hoppar mot mig och jag flyger in i hallen med den över mig. Den hugger mig i hjärtat med sina klor. Mitt hjärta stannar och klockan slår 00.00, det har blivit Halloween.

Namn på texten: De dödas dag
Inspiration och bakgrund: Ja, inspiration är väl Halloween! Bakgrunden är väl detsamma!

Mitt i den mörkaste natten
Den läskigaste natten på året.
På Halloween
dansar de dödas själar
på gator och torg
I alla dess former de återkommer
spöke, häxa, vampyr, massmördare
ja, vad som än kan tänkas vara läskigt
för de vanliga dödliga.
De låssas att de är en av dem
för på Halloween kan de vara just det
en av alla de levande
för ingen vet
vem som lever
och vem som är död.
Så vad du än gör
Bråka inte med en död
för då kanske det blir din tur
att bara umgås med de levande
den dagen på året
då även de levande
ser ut att vara döda

Namn på texten: Höstblommor
Inspiration: Ute på stan, såg jag en ensam blomma i en kruka utomhus när jag tänkte över en ide till en HP-oneshot.
Typ: Fanfiction

----
Hösten var fin, med alla dessa löv i träden i granna färger. Gula, oranga, röda, ibland bruna och gyllene.

Det hade varit höst, nära vinter, den sista gången han såg sin vän i livet.

Elyon, han hade alltid förknippat henne med en bild av en solig vårmorgon, med körsbärsblommor. Nu hade bilden ändrats till en kall höstmorgon, just då de gav sig av.

För att infiltrera Ministeriet, för att de behövde ta tillbaka medaljongen.

Hon var där med dom förklädd till en främmande identitet, där hade hon varit i rättsalen.

Slagits med dom. Sprungit med dom, men så hade hon stannat. Bett honom att fortsätta och inte titta bakom sig.

Hon har inte dykt upp sen dess. Inte ens under Slaget på Hogwarts.

Harry var tvingad att medge...att Elyon Pemberton var död. Det kunde inte finnas någon annan förklaring. De hade inte ens en kropp att begrava, men dom gav henne en minnesplats.

Han suckade djupt, stirrade på buketten han hade placerat på minnesgraven. Den var färggrann, till skillnad till vad han kände inom sig. Vita rosor, röda tulpaner, oranga krysantemum och gula, asiatiska liljor.

"Du sa en gång att din död skulle knappast fälla tårar." sade Harry plötsligt. "Du trodde du skulle dö, glömd och oälskad. Du hade så fel..."

På en kalla stenen, vit av marmor, stod med gyllene bokstäver.

"Till minne av den modiga grävling, som trotsade mörkret och stod med lejonet tills slutet. Elyon Lilith Pemberton, en älskad dotter, hängiven syster och trofast vän. Född, 7 Augusti 1980, död ?"

Harry reste på sig. "Vi saknar dig, Elyon. Om vi bara visste vad som hände dig, vad som blev av med dig." sade han. "Vi ses snart, min vän."

Och så gav han sig av, nedför kullen och hem. Han lämnade minnesgraven, på kullen med ett körsbärsträd, bakom sig tills nästa månad han skulle besöka. En svag vind ven, berörde höstblommorna sakta.
----