Häxan med vagnen

Som vanligt, jättebra!

Vad roligt att du gillade det! Just det, tempus x) Jag tycks alltid missa det på något ställe. Tack för att du säger till.
Wohoo, tack!


Jag vet att det har gått över en och en halv månad sedan jag lade upp det senaste kapitlet, men jag har haft det lite tufft på sistone (först inget internet, sedan har vi flyttat till skyddat boende då soc inte bedömer att det är säkert för min familj att bo hemma längre - long story -, skolan började nyss och min flickvän har gjort slut). Jag hoppas att ni har förståelse för att skrivande inte direkt har varit min största prioritering. Men nu, efter en halv evighet lägger jag till slut upp nästa kapitel. Den som väntar på något gott, och så vidare

Kapitel 6 4 september 1820
Professor Verto tågar fram och tillbaka framför klassen i sin brokiga klänning och sitt snaggade hår. Det enda ljud som hörs är hans fotsteg som ekar i rummet. Jag känner väl igen honom. Det är mannen från sorteringsceremonin häromdagen, han som ropat upp mitt namn och placerat sorteringshatten på mitt huvud. Då hade jag kunnat slå mig i backen på att han var en man, men att döma av hans nuvarande utseende vet jag inte vad jag ska kalla honom för. Eller henne. Det är som att hon är någonstans mitt emellan en man och en kvinna, hur nu det ska gå till. Det förbryllar mig att det ska vara så förbluffande svårt att placera honom. Oavsett vad så är personen i fråga min nya lärare i förvandlingskonst.

Han stannar tvärt upp i sitt vankande och ser på oss med ett underligt leende som ser både roligt och skräckinjagande ut på samma gång. Han klappar till med händerna för att kalla till sig uppmärksamhet, som om vi inte alla redan har blickarna fästa framåt för att inte missa en enda detalj.
“God förmiddag”, säger han, och skannar klassrummet för att tolka precis vilken skara elever det är han blivit tilldelad det här året. När hans galna, benvita ögon möter mina vill jag undvika hans blick, men på något sätt är hans ögon så trollbindande att jag inte kan låta bli att stirra tillbaka. Jag undrar om han kan läsa mina tankar. Det skulle inte förvåna mig.

Professorn snurrar runt med klänningskjolen flygande runt benen likt en balettdansös och snärtar till med trollstaven. Innan jag hinner uppfatta vad det är han gör har katedern försvunnit med en puff av rök. I dess plats står istället en fruktansvärd best, med ett lejons groteska huvud, en getabocks knotiga kropp och en drakes fjälliga svans. Ur djurets brutala gap dansar vilda lågor utav eld. Jag hör skräckslagna skrik bakom mig och ser hur en inte alltför modig Gryffindorelev panikslaget slänger sig mot utgången i ett försök att fly för sitt liv. Själv är jag helt förstenad av rädsla. Trots att den rytande besten hotfullt närmar sig kan jag inte på något sätt förmå mina ben att flytta på sig, ty mina fötter är som fastklistrade i golvet.

Chimaaran vänder sin uppmärksamhet mot mitt håll. Jag kan se hur dess vilda ögon lyser av blodtörstighet, och gör det tydligt att den inte vill någonting hellre än att få slita sönder ett byte med sin fruktansvärda käft. Jag står där helt mållös, alltför skärrad för att veta vad jag ska göra. Just som jag känner eldslångorna bränna vid min hud lyckas jag klämma ur mig ett pip om hjälp.
“Snälla professorn, gör någonting!” ber jag förtvivlat och täcker för ansiktet med händerna för att slippa se det förskräckliga monstret. Om professor Verto hör mina böner så verkar han inte vara alltför angelägen om att styra upp situationen. Samtidigt hör jag det djupa morrandet tätt intill mig som får en benskakande rysning att färdas genom hela min varelse. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ett vindlande sus och en hård smäll ljuder i rummet. När jag vågar kika fram mellan mina darrande fingrar finns det inte längre någon chimaera inom synhåll. Långsamt vågar en efter en av eleverna bakom mig krypa fram från sina gömställen under bänkarna och fram ur skåpen och samla sig vid sina platser igen. Professor Vektor bara skrattar, fortfarande med samma vanvett i blicken.

“Hah, det var väl ett roligt litet skämt? Se vad en kan göra för fantastiska saker med förvandlingskonst! Är det inte häpnadsväckande?”

Blickar utbyts i klassrummet. För en gångs skull verkar alla i rummet vara av samma åsikt som jag. Den här läraren är galen.

”Jag hade dock inte tänkt lära er att förvandla bord till chimaeror riktigt än. Under dagens lektion förväntar jag mig endast att ni lär er förvandla skalbaggar till knappar. Så, vad väntar ni på? Sätt igång!”

Flickan bredvid mig, precis samma mörkhåriga flicka som talat med mig i uppehållsrummet kvällen före, sliter genast upp en stor trave med böcker ur en tygpåse och släpper ned dem med en hård duns på bordet. Hon börjar bläddra febrilt.
“Jag kan inte förstå att han lämnar oss så här, utan några som helst instruktioner! Nåväl, jag ska nog lösa det ändå. Det måste jag. Någonstans här står det säkert hur jag ska göra …”

Flickan mumlar i överljudshastighet medan hon ögnar igenom varenda sida i sitt försök att hitta den information hon behöver. Jag vet inte om hon talar till mig eller om hon bara pratar med sig själv, men oavsett vad låter jag bli att svara. Jag har ingen som helst aning om hur det är meningen att den här förvandlingen ska gå till, och jag tvivlar på att någon bok ska klarna upp någonting för mig. Böcker gör sällan det. Istället viftar jag lite på staven över skalbaggen på min bänk i ett halvhjärtat försök att få den att likna en knapp. Det enda jag lyckas med är att få dess ben att bli dubbelt så långa. Innan jag hinner reagera har den snabbt pilat ned på golvet och försvunnit utom synhåll.

Professor Vektor står lutad mot väggen i hörnet av rummet och studerar klassen roat, som om vi vore vilda apor på en djurpark. Han verkar mer intresserad av att betrakta vår förvirring än att faktiskt undervisa oss. Det krävs ingen vidare eftertanke för att förstå att det är meningslöst att be om hjälp. Jag ger upp mina försök, och övergår istället till att sitta och betrakta flickan bredvid mig som övar in trollstavsrörelser med djup koncentration. Hon måste vara en av de blivande stjärneleverna, det syns direkt på henne. Hon vet precis hur begåvad hon är, och hon tänker inte slösa bort sin talang. Utan förvarning ser hon plötsligt åt mitt håll, och jag vänder snabbt bort huvudet och låtsas som att jag med ens blivit otroligt intresserad av en fågelfjäder som av okänd anledning landat under bänken.

“Begränsa inte dina utmaningar, utmana dina begränsningar.”
“Vad?” frågar jag och vände mig om åt det håll rösten kommer ifrån.
“Det är ett ordspråk”, förklarar flickan med det svartglänsande håret. “Det betyder att det enda som kan hindra oss från att uppnå våra drömmar sitter inne i huvudet på oss.”
Jag ser ner i bänken igen. Ordspråk och liknande flummerier har aldrig varit någonting jag förstått mig på. Antingen så är någonting inom min förmåga, eller så är det inte det. Varför krångla till saker och ting när det inte behövs?

“Visst var det spännande då Professor Vektor förvandlade katedern till en chimaera?” frågar hon, som om hon förväntar sig medhåll. “Jag hoppas att vi kommer få se drakar nästa lektion!”
“Mhmpf”, svarar jag, och låtsas som att rena tanken på en drake inte ger mig gåshud på armarna.
“Du var modig som vågade stå kvar”, fortsätter hon. “Det är många vuxna trollkarlar och häxor som inte skulle kunna samla modet till att möta ett sådant djur.”

Jag vet inte hur jag ska ta emot komplimangen. I själva verket hade jag varit på vippen att svimma då chimearan närmat sig mig, och hade inte professorn ryckt in i sista sekund hade jag mycket väl kunnat sluta som dess lunch. Men det behöver ju inte hon veta om. Jag kraxar fram ett litet “tack” som svar.

“Jag heter Yasmin, förresten. Yasmin Amir.”
Hon räcker fram handen mot mig, och ger mig inget annat val än att bemöta gesten.
“Ophelia Gambol”, mumlar jag, och biter ihop för att hon inte ska märka hur min hand skakar av nervositet. Varför måste hon nödvändigtvis prata med just mig? Det finns så många andra, betydligt mer intressanta och begåvade häxor som mer än gärna skulle umgås med henne. Jag vill gärna tro att hon försöker bli min vän, men min erfarenhet säger mig att så inte är fallet. Jag är ingenting mer än en ful, kortväxt tjockskalle som inte ens klarar av att flyga på en kvastkäpp, än mindre delta i normala samtal med andra människor. Den enda förklaringen måste vara att hon låtsas vara vänskaplig mot mig bara för att kunna göra mig till åtlöje vid ett senare tillfälle.

Flickan säger ingenting mer under resten lektionen. Blev hon förnärmad över att jag gav henne ett så korthugget svar? En klump i min mage börjar få mig att tro att jag bara hade en enda chans till ett socialt liv, och att jag just slösat bort den. Jag sneglar mot flickan, eller Yasmin som hon tydligen heter. Hon ser, som tur är, inte ut att vara ett dugg upprörd, snarare tvärtom. Hon är alldeles för uppslukad av faktaboken som ligger uppslagen framför hennes något stora näsa för att bry sig om att vara irriterad på mig. Bortsett från det betydelselösa lilla skönhetsfelet slår det mig att hon är förbluffande vacker. Hennes stora, kakaobruna hundvalpsögon och små söta läppar får henne att se ut precis som en näpen liten docka. Ansiktet ramas in av hennes svarta lockar, vilka hon har dekorerat med eleganta, skimrande pärlor och andra ögonsköna utsmyckningar. Inte kan väl jag vara värd en sådan prinsessas sällskap?

När lektionen är slut och vi är på väg ut från klassrummet ser jag att hon vinkar till mig, och jag stannar upp. Vad kan hon tänkas vilja mig nu?
“Ses på lunchen!” ropar hon, och rusar sedan iväg nedför trapporna med bokpåsen slängd över axeln. Hon försvinner utom synhåll innan jag hinner tänka ut ett passande svar. Jag känner hur en värmande känsla sprider sig i bröstet. Är det så här det känns att ha en vän?

När hans galna, benvita ögon möter mina vill jag undvika hans blick, men på något sätt är hans ögon så trollbindande att jag inte kan låta bli att stirra tillbaka. Jag undrar om han kan läsa mina tankar. Det skulle inte förvåna mig.

Språket är alldeles underbart, som vanligt. Sagolikt. Och det verkar vända till det bättre för Ophelia. Hon är nog på väg att få en vän - flickan med de ögonsköna (härligt ord) utsmyckningarna.

Så roligt att få en uppdatering på den här historien, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du mår bra och att det blir lugnare nu i höst.