Lärare-elev-romans

Kapitel 10. (Tredje person)

SOFIA

Sofia kunde inte sluta tänka på Snape. Hans röst, hans blick, hans...Nej nu måste hon skärpa sig. Hon var inte kär i honom och hon skulle absolut inte bli det.
Hon samlade mod innan hon begav sig till skn lektion i Trolldryckskonst. Sofia var där för tidigt men dörren var öppen. "Du kan komma in.", sa Snape som sett henne komma. Sofia bet sig i läppen och gick till sin plats.
Snape satt och skrev något.
"Du kan slå upp sida 342.", sa han utan att titta upp på henne. Rummet var svalt, men inte för kallt. Hon slog upp sidan och började läsa.
Nu började resten av klassen komma in och ta platser.
"Idag ska ni bara läsa i er bok. Sedan ska ni få reda på er läxa. Börja att läsa från sida 342 tills kapitlet är klart.", sa han hårt.
Man kunde höra suckar.
Sofia läste bara på. Det handlade om drycken de gjort förra lektionen. En dryck som kan förstorar växter. Men som är väldigt giftiga för insekter.
Kanske inte den mest intressanta texten...
Tiden gick och gick. Även när Sofia försökte koncentrera sig på texten kunde hon inte låta bli att snegla upp på Snape. Ibland råkade de möta varandras blickar, vilket generade Sofia.
När lektionen närmade sig sitt slut så började Snape att prata. "Ni som inte lyckades med drycken förra lektionen kanske förstår vad ni gjorde för fel nu. I läxa ska ni som inte lyckats med den, skriva en uppsats om dess verkan, vad den har för användning och risker med drycken. Ni lämnar in läxan nästa vecka."
En tjej med rött hår och blåa ögon räckte upp handen.
"Ja miss Harvey?"
"Ursäkta professorn men är det bara inte Sofia Dunhill som har klarat av att göra den drycken?", frågade hon och blinkade snabbt några gånger. Hon såg ut som en liten ekorre.
"Jo och det innebär att miss Dunhill inte har någon läxa. Är det något annat du undrar över eller är du klar med att ställa frågor?", svarade Snape. Harvey skakade på huvudet.
"Då så iväg med er!", sa han kallt. Sofia tog snabbt upp sin bok och samlade sina saker innan hon började gå mot dörren. Men någon tog tag i hennes handled.
Hon drog snabbt till sig sin hand och vände sig om.
"Nå...Har du bestämt dig om du vill få svårare uppgifter?", frågade Snape och kollade rakt i hennes ögon.
Sofia slutade nästan att andas när han stod så nära henne. Det tog en stund innan hon kunde tänka igen.
"Jag är nöjd som det är.", svarade hon bara och gick därifrån snabbt.


Kapitel 11.
Sofia dagdrömde när hon gick ner till växthusen.
Det var kyligt ute och hon var inte särskilt varmt klädd. Vinden piskade hennes ansikte. Plötsligt trampade hon snett och föll rakt mot något eller någon. Hon mörkte att hon nyss fallit över professor Snape som låg under henne.
"Men vid merlins skägg miss Dunhill hur klumpfotad kan man bli?", sa Snape men lät road. Hon drog sig genast bort från honom och putsade bort smuts från klädnaden. "Jag är verkligen ledsen professorn. Gjorde jag dig illa?", frågade Sofia med mjuk röst. Han reste sig upp och granskade henne utan att svara på hemnes fråga. Snape la märke till att hon inte hade någon jacka. "Här ta min halsduk.", mumlade han och tog av sig sin halsdul och gav den till Sofia. "Nej tack.", sa hon och började springa därifrån generat. Hur kunde hon ha ramlat på honom. Ingen kunde bli så klumpig som hon. Och varför springer hon alltid iväg när ha kommer.
"Miss Dunhill, e allt okej elle?", frågade en bekant röst. Hagrid. Sofia slutade springa och vände sig om mot halvjätten. "Vill du ha en kopp te?", frågade han.
"Det skulle vara gott.", svarade Sofia leende.
Sofia skyndade sig till Hagrid som gick in i stugan för att fixa en kopp te till henne. Sofia tog av sig sin tunna kofta som hon haft på sig och satte sig ner på en stol. Hagrid höll på att leta efter en kopp och skramlade runt i skåpet. Han kom snart ut med en rykande varm kopp. Sofia lig varmt mot honom och tog emot koppen. "Tack så mycket Hagrid!", sa hon och smuttade på teet. Teet var varmt och hade samma smak som jordgubbssmak.
Hon kände att hennes kropp blev varmare.
"Så varför sprang du iväg förut, mår du dålig elle något?", frågade han och satte sig på en stol mitt emot. Han kliade sig i sitt stora skägg.
"Snape ville ge mig hans halsduk.", mumlade Sofia.
Hagrid skrockade till.
"Det var ju ovanligt av honom? Det kanske e han slm e sjuk.", skämtade Hagrid men såg att Sofia inte var på humör för det.
"Okej fortsätt.", sa Hagrid efter en stund.
"Ja och jag blir bara helt...knäpp när han är i närheten. Jag fick panik när han frågade mig det och jag sprang bara därifrån.", sa Sofia och kände sig dum.
Hagrid började skratta högljutt och banka knutnäven i bordet.
"Varför gjorde du så?", garvade Hagrid. Sofia sucka uppgivet. "Jag tror jag gillar honom, okej?", svara hon.
Hagrid lugnade ner sig efter ett tag.

Super bra!

Tack alla som läser! ♥

ELLINORE

Kapitel 12
Ellinore kan inte sluta tänka på honom. De varma ögonen. De fina händerna. Lupin.
Hur kunde det här hända? Visst var han trevlig och rolig och intressant, och hon uppskattade mycket deras pratstunder och promenader. Men nu var det MER än så. Hon kände en längtan. En längtan efter att vara nära honom. Varje sekund som hon inte var med honom var bortslösad tid. Varenda stund borde hon tillbringa med honom! Hon längtade till lektionerna i försvar mot svartkonster för att åtminstone få se honom och lyssna på honom och om hon hade tur prata lite med honom. Hon längtade till varenda måltid för då kunde hon se honom uppe vid lärarbordet. Hon kunde inte sluta titta på honom då, och ibland tyckte hon att han tittade tillbaka på henne ovanligt ofta, men det var definitivt bara inbillning. Mest av allt längtade hon till deras promenader. Men det hade inte blivit någon sådan sedan te-incidenten på hans kammare. Lupin svarade bara: senare, jag har mycket att göra just nu, och liknande, det var nästan som att han undvek henne. Han var fortfarande vänlig men tidigare hade det känts som att han såg henne som mer än bara en elev, som att han sett henne som en vän, men nu kändes det som att han behandlade henne som vilken elev som helst. Det var en smula deprimerande och Ellinore var inte lika livlig och glad som hon brukade.
Det var så typiskt. Visst hade hon alltid tyckt det var trevligt att umgås med Lupin men nu när hon verkligen verkligen ville träffa honom fick hon inte det! Det var som en outhärdlig klåda som inte ville försvinna, denna längtan efter honom. Vad skulle hon ta sig till?
Sedan oroade hon sig över sina känslor. Han var ju hennes lärare trots allt. Det skulle ju aldrig kunna bli något mellan dem! Men åh, vad hon kände... nånting... för honom. Nånting starkt.
Ja, hur kunde detta hända?

Kapitel 13
Efter lektionen i försvar mot svartkonster dröjer sig Ellinore kvar tills alla elever försvunnit ur klassrummet. Hon går fram till katedern där Lupin håller på att plocka ihop sina saker. Han tittar snabbt upp men fortsätter sedan med sina saker. "Du borde skynda dig, miss Dunhill, så du inte kommer för sent till din nästa lektion". Säger han utan att titta upp.
Ellinore står kvar.
"Förlåt för det där med tekoppen. Det var verkligen inte meningen. Och förlåt att jag säger det professorn, men det känns som att du undviker mig. Har jag gjort nånting annat, nåt annat fel.....?" Ellinore vet inte vad hon ska säga. Hon vill bara... ha svar. Vad är det som hänt? Varför vill han inte träffa henne längre?
Lupin undviker hennes blick och knäpper sin portfölj oändligt långsamt. Till slut tittar han upp.
"Miss Dunhill... Du har inte gjort nåt fel. Och det där med tekoppen var ingenting. Jag har verkligen uppskattat våra promenader men... Det känns som att vi fått en lite för nära relation. Vi är trots allt lärare och elev. Jag kan inte bli... vän med mina elever, det är fel. Folk kan tro att jag särbehandlar dig och favoriserar dig och... Vi gör bäst i att bara ha en strikt professionell relation från och med nu. Inga fler promenader."
Han börjar gå.
"Men..." börjar Ellinore.
"Adjö nu, miss Dunhill" avbryter han, och så är han borta.
Ellinore är lämnad, övergiven, ensam, i det tomma klassrummet.
Hon kämpar för att hålla sig samman. Men en ensam tår bryter sig ändå fram och faller från hennes kind.

Kapitel 14
Stora salen var magnifikt pyntad för den årliga julbalen. Elever var klädda i fina klädnader och klänningar. Efter den storslagna middagen hade borden flyttats till sidorna av rummet för att lämna en stor yta öppen som dansgolv.
Först dansade de den klassiska skotska folkdansen. Sedan var det fri dans.
Ellinore var klädd i en ljusrosa klänning med glittrande spetsliv och puffig kjol. Hennes hår var utsläppt, det låg blankt och alldeles rakt över hennes axlar.
Visst var det kul med bal och den skotska folkdansen muntrade alltid upp. Sofia var trevligt sällskap och maten hade varit utsökt... Men hon kunde ändå inte känna sig helt glad.
I andra änden av salen såg hon Lupin som stod med de andra lärarna, förutom Flitwick och Sprout som redan var ute på dansgolvet och valsade runt.
Sofia blev uppbjuden och dansade flera gånger om, medan Ellinore bara satt på sin stol och sörplade sorgset på sin ingefärsöl.
Efter ännu en dans kom Sofia och slängde sig ner i stolen bredvid Ellinore.
"Hej, hur är det? Ska du inte dansa nåt?" Frågade hon med rosiga kinder.
Ellinore stirrade ner i glaset, nästan som om hon ville dränka sig i det.
Sedan tittade hon upp med beslutsam min.
"Jo, nu ska jag dansa" svarar hon bestämt och reser sig. Hon tar kurs på motsatta sidan av salen.
Sofia ser förvånat efter henne.
Även om hon bestämt sig och försöker verka tuff och självsäker blir hon extremt nervös när hon närmar sig lärarna.
Lupin står och pratar med professor McGonagall. Han är klädd i mörkgrönt sammet och är så stilig att Ellinore nästan får svårt att andas.
"Godkväll, miss Dunhill" hälsar professor McGonagall och ler. Hon lyckas på nåt sätt se sträng ut trots leendet.
"Du har det trevligt får jag hoppas?" Fortsätter hon.
Lupin ser ut som att han vill fly därifrån.
Ellinore håller på att spricka av alla oroliga känslor men försöker visa en lugn fasad.
"Godkväll professorn. Tack, jag har det så trevligt så. Jag tänkte bara fråga professor Lupin om han skulle vilja göra mig den äran att få dansa med honom."
Lupin ser sammanbiten ut. Han ser från Ellinore till Professor McGonagall och tillbaka. McGonagall ger honom en sträng blick.
"Seså, Remus. En gentleman nekar aldrig en dam en dans." Manar hon. Lupin ser inte ut att veta vart han ska ta vägen. Till slut bugar han kort och sträcker fram sin hand mot Ellinore.
"Jag skulle bli hedrad över att få dansa med dig, miss Dunhill" säger han formellt och McGonagall nickar nöjt.
Ellinore tar hans hand. Hon blir på en gång intensivt medveten om hur hennes hud känns mot hans.
Lupin leder henne ut på dansgolvet. Han lägger en hand om hennes midja och håller hennes ena hand i den andra. Ellinore lägger sin fria hand på hans axel.
De stirrar varandra i ögonen och sedan börjar han föra. Först är Lupin stel och hård men efterhand slappnar hn av och mjuknar. De svävar runt under gnistrande stjärnor.
Det känns som att Ellinore befinner sig i en dröm. Allt är så perfekt. Lupin tätt intill. Hon känner tydligt varenda millimeter av sin kropp som har kontakt med hans. Handen på midjan, hennes hand på hans axel, båda deras händer som kramar varandra...
De virvlar runt på dansgolvet.
"Förstod du inte vad jag sa tidigare, miss Dunhill?" Frågar Lupin. Men han ser road ut.
Ellinore fuktar läpparna med tungspetsen. Nånting glimmar till i Lupins ögon.
"Jo, jag förstod, professor Lupin. Men förlåt mig när jag säger att jag inte håller med dig. Jag tycker att en vänskap ska få blomstra oavsett omständigheterna. Annat är bara sorgligt." Svarar Ellinore. Lupin kastar huvudet tillbaka och skrattar. Han drar henne lite närmare intill sig medan de dansar vidare. Ellinore känner en sprudlande glädje och en fors av varma känslor rusar genom hennes kropp. Hon vill få det lilla avståndet mellan dem att försvinna helt. Hon vill pressa sin kropp mot hans. Krama honom hårt hårt och aldrig släppa taget. Känna båda hans armar hålla om henne, omfamna henne som ingen man tidigare gjort.
"Jaså, det säger du, miss Dunhill? Och har du någon finurlig idé om hur det skulle fungera?" Frågar han och tittar henne djupt i ögonen. /De där ögonen skulle jag kunna drunkna i/ tänker Ellinore och hennes hjärta slår hårt.
"Jo jag tänker som så att om två personer trivs i varandras sällskap så ska inget få hindra dem från att umgås. Som vänner naturligtvis" hon rodnar lätt. "Det finns inga regler som säger att lärare och elever inte får vara vänner, jag och min syster är t ex goda vänner med Hagrid. Visst finns det en norm som kanske talar emot att vi skulle träffas, men vad är man om man låter normen hindra en? Du är väl en gryffindorare och inte en liten mus?" Säger Ellinore. Hon undrar om hon gått för långt. Lupin kanske blir arg. Det här kanske får honom att absolut inte vilja träffa henne mer! Men Lupin ler.
"Du kanske har rätt. Vi får se..." musiken tystnar tillfälligt och de stannar. Ellinore släpper motvilligt Lupin. Hon niger och han bockar. En ny låt börjar spelas. En långsam, lugn låt.
/tänk att få dansa tryckare med honom.../ tänker Ellinore.
"Tack för dansen, miss Dunhill." Säger Lupin. De ser varandra i ögonen och Ellinore smälter. Men sedan försvinner Lupin och lämnar Ellinore tom och överväldigad på samma gång. Hon är lyckligare än hon nånsin varit i hela sitt liv och ändå känner hon sig totalt krossad. Hon vill inte att han redan ska gå, hon vill dansa med honom resten av kvällen, resten av evigheten. Men det skulle förstås aldrig gå, folk skulle börja undra.
Hon är överlycklig över att ha fått vara nära honom och att han kanske vill träffa henne igen, men är samtidig rädd att han ska återgå till att undvika henne och att hon aldrig ska få möjlighet att vara honom nära igen.

Bra!!!!!!

Haha! Ja men vi kanske kan vänta på att Alva e och Viloss har läst också!

Bra!!

Ja!

Superduper bra!!!

Superbra!

Tack så mycket! Eftersom min syster är så besatt av att lägga upp nya kapitel så ska jag lägga upp ytterliggare två kapitel! XD


SOFIA

Kapitel 15.

Snape var på ett hemskt humör idag. Under lektionen hade han dragit 20 poäng från Gryffindor totalt.

"Vad tror du att du håller på med? Jag ger er en enkel uppgift och du klarar inte ens av att läsa igenom beskrivningen!", hade han skrikit på min bänkkamrat.

Efter trolldryckslektionen så dröjde Sofia sig kvar tills alla elever hade gått. Hon ville på något sätt muntra upp honom även om hon tyckt att han varit hemsk mot hennes klasskamrater.
Sofia gick fram till Snape som suckade när han såg att hon var kvar. "Tack för lektionen.", sa hon. Han nickade kort. "Gå iväg så att du inte kommer försent."
"Jag ska det... Men jag ville bara be om ursäkt för igår.", mumlade hon och kollade åt sidan. Snape tittade inte på henne alls.
"Det här är bara slöseri på min tid. Bara gå nu!", sa han och kollade igenom några papper. Hon stod kvar ett tag till, innan hon förstod att det inte fanns något mer att säga. Det irriterade henne. Hon hade sett hur bra Lupin pratade med hennes syster. Varför var Snape så hård hela tiden?
Innan hon gick ut ur rummet vände hon sig om. "Jag tror att du kan vara trevlig och jag tror att du är snällare än vad du verkar. Du behöver inte gå runt och hata alla hela tiden. Du ska bara veta att jag har försvarat dig varje gång någon har sagt något illa om dig, jag vet att du är trevlig egentligen. Sluta bete dig som en idiot."
Snape kollade äntligen upp på henne.
Sofia rodnade över vad hon sagt och ångrade direkt alla orden.
Han öppnade munnen för att svara men stängde den igen.
"Vi ses nästa lektion...professor Snape.", sa hon och gick därifrån.
Och plötsligt ångrade hon inte orden lika mycket. Hon såg att hennes syster Ellinore väntade på henne på andra sidan av korridoren. "Vad sjutton Sofia? Varför stannade du kvar?"
"Jag behövde bara fråga någonting om läxan.", svarade hon.
Ellinore suckade. "Jag var orolig att han gett dig kvarsittning eller något...Men visst var han arg idag. Vad är det för fel på honom? Han är motsatsen till professor Lupin.", mumlade hennes syster.


På kvällen hade Sofia svårt att somna. Skulle Snape hata henne nu. Fick man verkligen trotsa en lärare så där? Självklart fick man inte! Men varför var han så arg hela tiden? Till sist släppte hon dem tankarna och kunde efter ett tag somna.





(Hahaha kom ihåg att Sofia är baserad på min syster Ayelin)



Kapitel 16.

Sofia satt med armarna i kors när Snape berättade om sannings-elixiret.
Hon kollade ut genom fönstret. Det var snö ute, men solen lyste ändå.
Himlen var blå men snart skulle det bli mörk.
Hennes bänkkamrat satt och hostade då och då eftersom att hon hade problem med halsen. Det var lite störande men hon tänkte inte springa iväg för lite oljud.
"Miss Dunhill? Lyssnar du ens på vad jag säger?", frågade professorn helt plötsligt. Sofia ryckte till och kollade på Snape.
Han gav henne ett ont öga.
"Nå...miss Dunhill upprepa det senaste jag sa är du snäll." Han hade ett elakt leende på läpparna.
Sofia svarade inte utan suckade bara.
"Kvarsittning, ikväll klockan sju. Mitt kontor.", sa han kort.

*

"Kan du fatta vilken idiot han är? Kvarsittning för att jag inte lyssnade särskilt bra. Tur att han inte drog av några poäng i alla fall!", utbrast Sofia åt sin syster.
Ellinore höll på och pillade med sitt hår. "Mm...", svarade hon bara. Hon såg lite dyster ut av sig.
"Hallå? Är det något eller?"
Ellinore kollade upp på sim syster. "Nej...är bara lite trött.", mumlade hon.
(Vi vet att hon tänker på Lupin) "Aja, men jag måste gå nu om jag ska komma i tid till kvarsittningen.", muttrade Sofia och begav sig ner till fångelsehålorna.

Hon satte sig ner vid bordet mitt emot Snape.
"Du är tre minuter försen!", sa han. "Och du har inte tvättat ditt hår på tre år!", svarade Sofia argt men ångrade sig. Han gav henne en ilsken blick. "Du ska skriva en fakta text om sannings-elixiret, under en timme. Du lämnar inte rummet. Om jag godkänner texten får du gå!", sa han argt. "Men varför?", frågade Sofia. Snape trodde inte sina öron. "Varför....VARFÖR?! För att du har kvarsittning och jag är din lärare, vilket innebär att du gör vad jag säger!" Sofia höjde på ögonbrynen och lyfte upp sina två händer (som om hon inte vill bli skjuten).
"Okej, okej chilla mannen.", mumlade hon surt.

* en timme går

"Du får gå!", sa Snape kallt efter att ha läst igenom Sofias lååånga text.
"Okej.", svarade Sofia men gick inte riktigt än.
"Du, jag är ledsen för att jag sa så där om ditt hår. Det är faktiskt väldigt fint. Och jag lovar att bättra mig om du blir trevligare.", sa hon och gick därifrån.