Good girls don't make history (SV)

SÅÅÅÅÅ sjuuukt bra!!!♥♥♥♥

aaaaw! ♥♥♥ (bara för att du skrev detta kan du få Chris vänstra fot, resten är fortfarande mitt )

Bra! Följer

Okej. Jag är helt överväldigad av hur många människor som har kommenterat sådana underbara saker. Jag hade ALDRIG i mitt liv förväntat mig det! Och efter första kapitlet också! Jag vill inget hellre än att bara krama allihop. Jag läser alla kommentarer men kanske att jag inte svarar på dem från och med nu. Love you! Jag hoppas att detta kapitel också blir uppskattat ♥
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 2

När jag kom till skolan hade det spruckit upp och solen sken igenom molntäcket på vissa ställen. Det kändes vårigt i luften och en naggande hetta i solens strålar tydde på att sommaren var på ingång, redan i april. Min jacka sög upp värmen och jag svettades ännu mer.
Emina stod i ett hörn och glodde ner i sin gigantiska telefon. Klappret av hennes lösnaglar hördes över hela skolgården. Jag gick dit och ställde mig bredvid henne. Hon tittade upp och log lite.
Emina och jag är lika på utsidan, men raka motsatserna på insidan. Båda har samma stil och ganska lika kroppar - förutom att jag är mycket fulare - och ansiktsdrag. Båda har piercingar och alltid kläder med tryck på. Båda har färgat håret - visst, jag har grått och svart och hon knallila, men i alla fall.
Skillnaden är att hon är alltid glad och utåtriktad, ser positivt på saker och ting, och jag är väl rätt så negativ av mig. Minst sagt. Hon är kreativ, jag har ingen fantasi allt förutom när det gäller att skriva hemska inlägg på Tumblr och roliga ämnen att diskutera om i forum.
“Hello, Paul”, sa Emina och log.
“Hello på dig själv”, sa jag och stängde av musiken i mina hörlurar så att mitt hjärta fick lugna ner sig. “Vad är klockan?”
“Vi börjar om sju minuter”, sa Emina och bet i sina läppringar. Den rosa färgen var bortskavd efter tre års bitande i dem.
Jag nickade.
“Satt bredvid några idioter i bussen”, sa jag och kastade en blick över axeln. De stod en bit bort och tittade på mig igen. Nu kände jag igen dem - de gick på teknik. Vad var det för fel på dem?
“Vad gjorde de då?”
“Amen de typ stirrade på mig och log hela tiden. Jag orkar inte med människor längre.”
“Har du någonsin orkat med människor?” retades Emina.
“Nej”, sa jag och skakade på huvudet. “Människor är dumma i huvudet.”
Jag plockade också upp min mobil och sms:ade mamma. Hon var alltid så orolig över hur jag hade det i min lägenhet, helt ensam. Jag skrev alltid samma sak - jag mådde bra, jag åt bra, jag hade städat bra, jag sov bra och jag hade tillräckligt med pengar. Jag ville inte oroa henne.
Jag svettades hinkvis, så jag tog motvilligt av mig jackan och knöt den hårt runt min midja. Jag gillade inte att visa så mycket hud, men jag ville inte heller riskera att få svettringar. Det fläktade skönt över mina bara armar och jag blundade mot solen som värmde mitt bleka ansikte.
Jag öppnade ögonen och såg i ögonvrån hur den av killarna som pratat med mig fortfarande tittade på mig och log roat. Jag började koka. Jävla idiot! Utan att tänka mig för sträckte jag upp mitt långfinger mot honom. Sedan gick jag därifrån, bort till lektionen. Jag hörde hur de gapskrattade bakom mig.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Var det okej?

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej?
Det var AWEZOM!!!!!!!

Awazhang!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jättebra!!!!!

Jättebra skrivet.

DU BORDE BLI FÖRFATTARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!! SUPER!