Apokalypsnovell

Så himla bra.

Den var jättebra ♥

Ja, jag känner att det inte är något att hålla på, så nästa del kommer redan nu
-------------------------------------------------------------------------------------------
Del 7.

Dagen därpå vaknar jag på samma ställe som jag somnade på igår, alltså i himmelssängen. Majjís har dragit mig tätt intill sig och jag ligger tätt intill hennes kropp. Hon andas på ett jämnt sätt som betyder att hon sover.
Jag lirkar så försiktigt jag kan loss mig och hoppar ner från sängen. Golvet är behagligt uppvärmt för mina bara ben. Jag har fortfarande pyjamas på mig efter det hastiga uppvaknandet dagen innan.
Jag tultar fram till det stora glasfönstret mitt emot sängen och blir väldigt överraskad.
Utanför fönstret är allt svart. Förutom några små, vita prickar otaliga ljusår bort.
Vi befinner oss i rymden, alltså har skeppet lyft.

De följande tre månaderna är förvånansvärt innehållsrika och roliga. På Sjömannen finns som sagt allt, men vad finns inte på en lyxfärja för elvatusentvåhundra passagerare?
Majjís blir gladare och mindre orolig för varje dag som går. Hon börjar helt enkelt slappna av efter katastrofen. Det är ju inte varje dag man får åka med gratis på en lyxfärja.
Samtidigt som allt roligt händer kan jag inte låta bli att tänka på mina vänner, grannar, bekanta och släktingar. Har de överlevt katastrofen?
Majjís har så klart berättat om hur läget på Mars är just nu. Svaret är att allt liv är borta. Röken från GQ spred sig snabbt över hela planeten och kvävde allt liv. Av den miljard människor som bodde på Mars har bara knappt trettiotusen personer överlevt och sitter ombord på ett rymdskepp. Dessutom är alla från Center vilket betyder att mormor, faster, mina kusiner och gammelfarmor är döda. Det är en hemsk tanke.
Varje dag på Sjömannen går fort. Både jag och Majjís träffar nya vänner. Jag blir så tajt vän med en fyraårig tjej som heter Kudo att Majjís ibland får slita mig skrikande bort från Kudo.
Jag tänker knappt på mamma och pappa. På Brisen som de åker med jobbade de innan vi flydde, så den är säkert ännu lyxigare än Sjömannen.

Tre månader senare har jag precis fyllt fyra. Den dagen får jag bestämma helt vad vi ska göra. Dessutom har vi besked från kapten att vi kommer komma fram till Tellus om två dagar.
På morgonen kommer Majjís och sjunger för mig. Med sig har hon Kudo och hennes mamma Skag.
Kudo har med sig en present. Den består av en chokladmuffins som hon hittat i en presentshop på shoppingvåningen. Den hade kostat en krona, så det hade Skag betalat. Jag blir förstås jätteglad. Kudo är min bästa vän.
Efter det vill jag titta på teater. Vi har redan sett två pjäser som Majjís så gärna ville se, så jag bestämmer en den här gången. Den är jättebra, så jag börjar gråta när den är slut.
Dagen tillbringas sedan i lekpoolen. Det blir lite skakigt ett tag, enligt kapten så flög vi just igenom ett asteoridbälte. Jag äter upp min chokladmuffins och till sist är det kväll. Skag tar med oss till den bästa restaurangen på hela fartyget, Papa Tim. Den siktar tydligen på urgammal mat som man tror att Tellusborna äter, så det blir jag glad över.
När vi väl är där har vi det jättetrevligt. Jag äter något superkonstigt alternativ på någon slags bollar. I menyn stod det att originalet bestod av djurmuskler som inte fanns på Mars eftersom det inte fanns djur över huvud taget. Jag ryser bara Majjís säger det. Min rätt är i stället odlat kött som man tagit fram i labratorium, och det är gott. Vi får ändå inte klart för oss om det uttalas ”Köttbulaar” eller ”Schötbullar”. Kudo och jag skrattar när Majjís och Skag läser det.
När vi ska beställa efterrätt hör man plötsligt hur någon börjar prata i högtalaren. Det är en mörk kvinnoröst.
”God afton alla passagerare, vi hoppas att ni har en trevlig kväll ombord på Sjömannen. Dock har vi tråkiga nyheter med oss. Det handlar om ett av de andra fartygen som hade kurs mot Tellus. Ett fartyg har förlist i eftermiddags vilket ingen kunde hjälpa. Enligt mikrofoner som sitter uppsatta överallt i skeppen så krossades skeppet av en enorm asteorid i asteoridbältet vi passerade i eftermiddags. Det gick hål på högersidan och alla ombord dog av syrebrist. Ombord på fartyget åkte cirka niohundra passagerare. Fartyget hette Brisen, utvecklat år 3079. Hoppas ni har en fortsatt trevlig kväll.”
Jag förstår inte vad de säger. Allt händer så plötsligt. Majjís reser sig upp och rusar därifrån och Skag brister ut i hemska snyftningar. Visst är det hemskt, men varför är Majjís och Skag så ledsna?
Jag tittar på Kudo. Hon ser inte heller ut att fatta någonting. Inte i början. Sedan blir hon helt blek i ansiktet och börjar skrika.
”Bror! Hogg!” ropar hon och både tårar och snor rinner.
Då förstår jag.
Mamma och pappa.
--------------------------------------------------------------------------------------
Så där ja. Nästa del är den sista!

superbra!!!!!!!

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
uniquorn, när kommer sista delen?????

Tomorrow I think

Ånej! Jag har bara läst del 1 så jag ligger verkligen efter!! Måste läsa ikapp nu!!

Yay, sista kapitlet är här! Hoppas att ni inte blir besvikna för att det slutar med en jobbig cliffhanger, men jag varade er
-------------------------------------------------------------------------------------------
Del 8.

Till sist slutar mardrömmen att komma och allt blir lugnt igen. Jag önskar att jag inte hade sett allt. Önskar att jag skulle slippa ha den varje natt framför mig.
Men på ett sätt är jag lite, lite glad att jag fått veta vad som egentligen hände, den dagen för nästan tio år sedan. Majjís vägrade alltid att tala om det under den nio års långa perioden i Viseln. Så fort jag ville veta för mycket knep hon ihop munnen till ett streck och stack där ifrån så fort som möjligt.
Men i stället för mardrömmen finns efter det bara kvar ett tomt mörker. Det känns oändligt, men jag har ingen tidsuppfattning alls.
Så småningom börjar jag fatta hur det ligger till. Jag är död. Död som en sten. Frukten jag åt var dödsgiftig, den lurade mig, med sin underbara doft och smak – som egentligen var avskyvärd – till att bara gå och dö. Hur kunde jag vara en sådan idiot?
Dagar eller sekunder går. Månader eller minuter går. Jag bara ligger stilla med mina egna tankar utan sinnen, utan något att göra. Jag kan inte ens föreställa mig bilder i huvudet längre.
Om det är så här det känns att vara död, hur har då mamma och pappa stått ut i de här drygt tio åren? Eller har de som jag, ingen tidsuppfattning alls?
Jag tänkte mycket på döden när jag levde. På ett sätt ville jag dö för att sedan veta hur det var, men nu ångrar jag det fruktansvärt mycket.
Jag suckar i mina tankar och fortsätter med att göra ingenting.

Jag vaknar av ett intensivt ljus. Jag kisar och lyfter handen för ögonen. Jag kommer först efter ett tag på mig själv med att göra det. Om jag kan röra mig… betyder det att jag lever?
Jag försöker sätta mig upp men klarar det inte. I stället blir det en krystning som garanterar att jag fortfarande har stämband.
Jag får plötsligt en enorm huvudvärk. Det uppslukar hela mig och jag skriker rakt ut. Den sliter mig i tusen bitar och sedan upphör den drastiskt. Jag kan lugnt sätta mig upp.
Mina ögon har vant sig vid ljuset. Det är mitt på dagen och regnet droppar på mig. Eller?
När jag börjar se på riktigt märker jag att jag inte är utomhus. Jag befinner mig i en slags hydda, en liten trång hydda av stockar. Den är skickligt gjord med tätningar av stora blad. Ljuset strilar knappt igenom den. Hur kunde jag bli bländad av ljuset här inne?
Jag undrar vart jag befinner mig egentligen. Då slår mig tanken. Jag skriker igen. Jag är fångad hos Trollkarlarna. Jag börjar genast gråta och ropa på Majjís.
Jag vrider mig om och märker att jag inte ens är fastbunden. Jag sitter på en bädd av tjocka blad och skumgummimadrass, eller som det egentligen heter, sojstamsbark. Vem har gjort allt detta för mig?
Plötsligt får jag syn på min ryggsäck som ligger bredvid bädden. Jag sträcker mig genast efter den och plockar upp den. Jag öppnar den försiktigt.
Den är tom. Bönorna är borta, vilket gör mig arg. Vem har tagit mina bönor? Jag känner på min midja. Jo, bältet är där. Även allt annat i det.
Jag reser mig upp på mina svaga ben. Hyddan är precis lagom hög. När jag ser mig noggrannare omkring märker jag även att det är större än jag trodde. Den är lugnt större än Duvboet.
Då får jag syn på honom. Han sitter inträngd i hörnet längst bort och tittar på mig. Han har lagt armarna runt knäna och lutar huvudet bakåt.
Jag lägger mig ner igen och skriker för tredje gången på kort tid. Nu kommer han att döda mig. Han är på Deras sida, han kommer att ta mig till Dem.
Jag börjar genast gråta och skrika. Till min stora förvåning tittar han bara på mig. Varför dödar han mig inte?
Killen i hörnet har kort svart hår och isblåa ögon med en intensiv blick. Han har svarta krigsmålningar under ögonen och på läpparna ett vänligt men ändå överlägset leende. Han är klädd som jag, med en tajt tröja och väldigt korta, tajta shorts. Tröjan har ett brett jack i sig i ena ärmen. Han har ett kolsvart födelsemärke precis under vänstra ögonbrynet.
Jag slutar gråta och vågar till slut resa mig upp. Jag går långsamt, långsamt mot honom. Som ett djur.
När jag till sist kommit fram till honom stannar jag och tittar på honom med rynkade ögonbryn. Han har inte rört en min sedan jag hittade honom. Det enda han gör är att han blinkar, även om det är ytterst sällan. Jag skriker till när han börjar prata med mig med en vänlig röst.
”Jaså, har du äntligen vaknat? Jag började nästan tro att du var död. Dessutom funderade jag på att slänga ut dig, maten är nästan helt slut. Vad glor du på, förresten?”
Jag stammar, men det kommer inga ljud. Jag pekar på väggen och säger något som liknar ”Gaaaauhg”. Han ser oförstående på mig. Sedan reser han sig och jag ryggar bakåt.
”Jag känner igen dig. Du är en av dem som överlevde Viselnattacken. Grattis, för det gjorde inte jag.”
Jag ser oförstående på honom. Är han ett spöke, varför säger han så?
”Jag heter Mommo, sexton år och från Mars. Du?”
Mommo sträcker fram handen för att hälsa och jag tar tveksamt den. Han har ett fast och starkt handslag.
”Hörde du vad jag sa? Du då?”
Jag återfår talförmågan.
”Ska inte du bry dig om. Vad gör jag här? Vart är mina bönor? Varför lever du om du är död? Hur länge har jag varit död? När hittade du mig? Har du tagit något av mig? Vem är du? Vem är jag?”
Jag slår handen för munnen och spärrar upp ögonen. Hur trevligt är det att göra så som jag gjorde? Bombardera med konstiga frågor?
”Tja…” Mommo log vänligt. ”Vart ska jag börja?” Han tittade frånvarande på sina fötter. ”Om vi säger så här, jag är Mommo, sexton år…”
”Det har du redan sagt.”
”Du undrade. Jag är Mommo, sexton år från Mars. Jag har varit ensam här i drygt fem månader. Jag kom med Sjömannen hit år 3134, vilket jag antar att du också gjorde. Min familj blev kvar på Mars och jag har alltid varit utstött. Folk gillar inte min stil, om du förstår vad jag menar.”
Mommo suckar. ”Så, då vet du väl ungefär vad jag är. Du då?”
”Du behöver inte veta vad jag heter.” Mommo skakar på huvudet. ”Jag är från Mars. Jag har en syster som heter Majjís.”
Där tar allt slut. Resten behöver inte Mommo veta. Till exempel delen där jag berättar hur förskräckligt dum och elak jag är. Men det har han väl redan listat ut med hjälp av min hälsning.
Jag undviker hans undrande blick och försöker i stället att hitta en väg ut genom hyddan. Jag finner att den är precis bakom mig. Jag börjar långsamt backa. Kommer Mommo att följa efter mig?
Jag vänder mig om och går ut. Jag riktigt känner Mommos blick i min nacke.
Utanpå ser Mommos hus ut som en liten koja. Den står där, tät och fin som om den vore en dela av trädstammen den står lutad mot. Den är fint ihopsnickrad, fibrer har surrats tätt, tätt runt alla stockar. Springorna har tätats med små barr, mossa och jord. Bredvid ingången ligger en liten skara ihoplindade pinnar som jag antar brukar agera dörr. Mommo hade gjort ett fint jobb.
Jag fortsätter oberört att gå. Jag känner plötsligt hur allting kränger till och jag ramlar omkull. Allt snurrar framför mina ögon och det känns som om allt jag ätit inom senaste veckan ska komma upp i detta ögonblick. Jag stänger ögonen och kniper ihop munnen. Någonstans långt, långt borta hör jag en ytterst road röst säga:
”Jaha. Jag tror att du har märkt kraften hos giftig frukt.”

När jag vaknar igen så ligger jag på exakt samma ställe som jag gjorde förra gången jag vaknade. I Mommos koja, på en bädd av mossa. Jag aktar mig för att sätta mig upp ifall jag ska få efterverkningar av giftet igen. Istället öppnar jag ögonen.
Jag ser ingenting. Allt är kolsvart. För ett hemskt ögonblick tror jag att jag blivit blind av förgiftningen. Ändå vänjer mina ögon sig efter ett tag. Sedan hör jag plötsligt en röst intill mitt öra.
”Ligg still. De är här.”
--------------------------------------------------------------------------------------------
Sluuuuuuuut! Hoppas verkligen att ni gillade den! Som sagt har jag fler historier på lager ifall ni skulle vilja läsa mer. Tack så jättemycket för att ni har läst! ♥

JÄTTEBRA!!!!!!!!