Kiss me [LE/JP] [SV]

Haha, Lily håller ju för James mun så han kan inte prata så tydligt =) det är därför!

Tror det är för att Lily håller för hans mun och då låter det så

Och jaa jättebra! Och James är such a babe. Och Lily också för den delen.

oh juste, sorry läste kanske lite slarvigt ibland xD

Kommentar: Vill bara påpeka att jag inte har word på datorn, så jag ser inte om jag råkar stava fel ibland eller skriva lite snabbt, eller hoppa över något ord och så =) Bara så ni vet, haha. Så ni får helt enkelt räkna med lite sånt.

6

James kände sig upprymd efter quidditchmatchen och trodde sig inte kunna minnas när han senast känt så. Han och sitt hårt tränade quidditchlag hade gett Gryffindorarna något att fira vilket kändes som en lång tid sedan, i alla fall för marodörerna. Sommaren hade inte alls känts så varm och härlig efter händelsen i juni... Men inte ens de otäcka minnena från den långa natten kunde släcka James tillfälliga lycka. Han trodde till och med att han kanske skulle kunna utföra en fullständig patronus. Han hade inte ens berättat för Sirius om hans plötsliga svårigheter med att utföra patronusbesvärjelsen. Det var som om han inte kunde tillåta sig själv att vara riktigt lycklig. Hur kunde han, efter vad de hade gjort?
Inte en dag hade gått förbi utan att James tänkt på det; Snapes skräckfyllda ansikte när han hade fått syn på vad som gömde sig i spökande stugan
James hade aldrig sett rektorn så arg tidigare. De isblåa ögonen hade blixtrat av ursinne och besvikelse bakom de halvmåneformade glasögonen när James mött dem, precis när han kom upp ur den hemliga gången från stugan med Snape under armen. Sirius hade stått till höger om Dumbledore med nedsänkt huvud och rödkantade ögon.
Rektorn hade sedan skickat iväg dem till sitt kontor under tiden som han följde Snape till sjukhusflygeln. Det hade varit en lång väntan på Professor Dumbledores kontor. Sirius och James skulle vanligtvis tagit tillfället i akt och utforska det spetakulära rummet som var fyllt med spännande magiska silverinstrument och hemligheter. De hade också gärna retats med Phineas Nigellus Black, en tidigare Hogwarts-rektor som hade ett porträtt hängandes i Sirius föräldrars hus.
Tidigt på morgonen hade Dumbledore kommit tillbaka med den mänskliga Remus Lupin som endast var iförd en morgonrock. Det som följde därefter hade tveklöst varit den västa timmen i James sjuttonåriga liv. Dumbledore hade sedan pratat enskilt med var och en av dem, och James förstod att de kunde skatta sig lyckliga att de fortfarande hade tilltåtis sina platser på Hogwarts. James som känt sig delvis skyldig hade försökt ta på sig skulden tillsammans med Sirius, men Sirius hade redan berättat allt för Dumbledore och tagit på sig hela ansvaret -och det var antagligen det som hade avgjort det för Dumbledore. Det var nog första gången som Sirius hade uppträtt moget och tagit ansvar för något han någonsin gjort. James trodde nog att Dumbledore ändå kunde se potential i de skrupelfria pojkarna, trots det urartade rackartyget som nästan kostat Snape sitt liv.
James skakade av sig de hemska minnena och fylldes återigen av dagens triumf. Gryffindortornet var dekorerat med vimplar och jirlanger i rött och guld, och några fjärdeårselever hade till och med imponerat på Sirius genom att ha installerat Filibusters konfettikanoner i rummets alla hörn som spottade rött och guld var tionde minut. Remus och Peter som inte spelade i laget hade varit nere och "stulit" mat i köket. Det var bara det de sa till de andra nyfikna eleverna som undrade hur de hade lyckats få tag på så mycket godsaker. Numera brukade de kunna förbeställa maten av husalferna, bara de kom ner dagen innan, och så stod allt färdigt när de kom dit dagen därpå.
"Vilken dykning, Potter!"
"...REKORDTID!"
"Englands nästa sökare?"
Elever hojtade från alla håll och kanter, djupt imponerade av dagens insats. James kunde knappt tro det själv. Det kändes nästan som att ha vunnit quidditchpokalen.
"Den här festen blir svårslagen." Sade Remus som kommit fram till James nu. "Man skulle kunna tro att England vann världsmästerskapen."
"Ja, det är helt otroligt." Sade James och lockade till sig två flaskor med pumpajuice. Han gav den ena flaskan till Remus som bockade och tackade. "Var är Peter?"
"Tro det eller ej, men båda våra medmarodörer är upptagna med tjejer." Sade Remus och kunde inte hålla tillbaka leendet när han såg James ögon som vidgades bakom glasögonen.
"Peter och vem då?" Frågade han och såg ut som om julafton hade kommit tidigt i år. Han tog en klunk pumpajuice som snart rann ur näsan på honom.
"Abigail."
"Du skojar."
"Nej, Peter tog nyss med henne till en städskrubb." Sade Remus lugnt men såg ytterst road ut.
"Har ni sett Haylie?" Mary, som gick i samma årskurs som dem, stod framför dem med ett lätt irriterat uttryck. Hon blåste den ljusbruna luggen ur ansiktet och satte sig trött på ett armstöd bakom sig, utan att lägga märke till att någon redan satt i fåtöljen. "Haylie från Ravenclaw alltså, Haylie Jones. Bästa vän med mig och Lily."
"Jag skulle gissa på att hon är i Professor McGonagalls klassrum." Sade Remus.
"Va? Vad får dig att tro det?" Frågade hon och såg oförstående ut.
"Så Sirius och Haylie, alltså?" Sade James.
"Haylie är med Sirius?" Hon såg förvånat på både Remus och James som båda nickade till svar. "Var är Lily?" Frågade James plötsligt och försökte att inte låta allt för intresserad.
"Lily, va?" Sade Mary som om hon visste något han inte visste. "Ja, hon är ju med John så jag är ensam här."
"Du kan va med mig och Remus, vi har också blivit övergivna av våra vänner." Sade James vänligt. "Eller hur, Remus?"

Matchen hade varit över snabbare än någon hade hunnit säga klonken. Lily såg sina gryffindorkamrater jubla och hurra över ännu en vinst, och James som hade fångat kvicken på Hogwarts rekordtid lyftes upp i folkmassan. En gnutta avundsjuka sköljde över henne där hon satt kvar utanför omklädningsrummet och väntade på John som just nu handskades med besvikelsen av deras förlust i duschen.
John var den sista av Ravenclawlaget att komma ut från omklädningsrummet. Hans bistra min gick inte ta miste på. Hon försökte ta hans hand i sin, men han sköt undan henne.
Vägen upp till slottet kändes kall och lång, och hon hoppades innerligt att den härliga värmen där inifrån skulle tina upp John både fysiskt och psykiskt.
John sa inte ett ord på hela vägen trots Lilys helhjärtade försök att få honom på gott humör, men alla hennes tröstande och peppande ord kändes förgäves. Det var som att prata med en vägg.
När de kom upp i Ravenclawtornet var det som att kliva rätt in i en likvaka. Det enda som spred någon som helst värme i rummet var elden i spisen, men till och med den kändes kylig. De satte sig i varsin fåtölj i ett av hörnen. Lily räckte honom sin hand, men han ignorerade den. Hon suckade och lade båda händerna i sitt knä.
Efter tio minuter verkade det som att elevhemmet sakta men säkert hade börjat smälta sin förlust, och ett behagligt sorl hade fyllt tystnaden i rummet. Några förstaårselever hade till och med påbörjat ett parti knallkort som gav ifrån sig höga knallar när man minst anade det. Lily såg på John. Han höll ett ståndaktigt grepp om sin kvast och vägrade möta hennes blick.
"Vill du hitta på något?" Frågade Lily snällt. "Kanske komma på andra tankar?" Hans ansiktsuttryck förblev orubbligt.
Det här var en ny sida utav John. En sida hon aldrig hoppades få se ut av honom igen. Hur kunde det här vara samma kille som hon tyckte om så mycket? Var han ens medveten om att hon satt här med honom, medan hennes elevhem firade med mat, dryck, skratt och andra festligheter i gryffindortornet? Det kändes lönlöst att försöka trösta någon som inte ville bli tröstad. Hon började sakta drömma sig bort till deras varma, röda uppehållsrum...
Hon visste inte hur länge hon satt där som moraliskt stöd, men när John inte hade rört en muskel på över vad som kändes som en evighet, fick hon nog.
"Jag är verkligen uppriktigt ledsen för din skull att ni inte vann. Jag vet hur mycket tid du har lagt ner på ert lag, och det är självklart att man blir besviken om man inte vinner. Men att sura i timmar? Och även om erat lag hade varit Englands landslag, vad hade ni haft för chans då? Ingen kunde ha förutspått att James skulle ha fångat kvicken på mindre än fem minuter. Så vad vill du att jag ska göra? Jag vill självklart stötta dig, finnas där för dig, men du gör det omöjligt. Det känns som att du bara vill att jag sitter här för att straffa mig för att mitt elevhem vann, och med tanke på att de gjorde det, och vilken fest som just nu pågår där, så hade det inte skadat om du hade försökt ägna fem minuter av din dyrbara tid på mig istället för att sura. Jag förstår verkligen att du är besviken, John, men det är ett spel. Det är något som ska föra samman elevhemmen, inte skapa rivalitet."
"Gå till kungen Potter då och fira er vinst." Sade han kallt.
"Jag tänker inte-"
"Jag vet ju att det är det du vill." Svarade han snabbt.
"Vad är det med dig idag? Jag har varit med dig hela tiden för att jag vill." Han gav ifrån sig en fnysning. Lily reste sig nu upp ur fåtöljen och kände hur hon blev röd i ansiktet av frustration. "Hör av dig när du är dig själv igen."
Lily visste att Gryffindors fester brukade hålla på i flera timmar, till och med ibland ända in på kvällen (vilket var länge eftersom att matcherna startade 11). Hon var inte säker på om hon ville delta i festligheterna, eller kanske gå och gömma sig i biblioteket i några timmar. Visst hade hon gärna firat med gryffindorarna, men att komma mitt i festen skulle väcka tusen frågor hos Haylie och Mary som gärna lekte detektiver. "Bråkar ni?", "Varför är du inte där?", "Har något hänt?"... Det var något hon inte orkade med just nu, så istället ändrade hon riktning till biblioteket där hon kunde passa på att öva på förvandlingskonsten och kanske fortsätta läsa Larry Crocker, och hemligheternas hammare. Hon hade blivit avskräckt redan vid titeln, men hon hade lovat Snigelhorn att läsa den eftersom han rekommenderat henne boken så varmt. Den konstiga boken lyckades avleda Lilys tankar på John.
Flera timmar senare kurrade Lilys mage högt i det öde biblioteket och upptäckte till sin förvåning att klockan var... HALV SEX. Det förklarade varför hon var hungrig. Hon hade ju inte ätit sen frukosten.
Hon packade ihop sina saker och skyndade sig sedan upp till Gryffindortornet för att leta upp Mary och Haylie i hopp om att de kanske skulle vilja hålla henne sällskap. Hon kunde inte tänka sig att de skulle vara hungriga efter Gryffindors segerfest.
"Yllestrumpor." Hon hann knappt säga lösenordet förrän Tjocka damen svängde upp porträttet så att Lily kunde kliva in i Gryffindors efterfest. Jirlanger och vimplar hängde runt om i det stora rummet, och golven var täckta med konfetti.
"Nämen, där är ju rödtotten! Här borta!" Lily ryckte till och såg bort mot rösten som tillhörde Sirius Black. Han satt i soffan vid den öppna spisen tillsammans med... Haylie. Hon tittade en extra gång för att verkligen förvissa sig om att hon hade sett rätt. Och Mary som satt mellan Haylie och Remus. Och Peter... och James.
"Vi tänkte gå ner till Hogsmeade, hänger du med?" Frågade Mary uppspelt. Lily såg stumt på gruppen framför henne, som om hon inte trodde sina ögon.
"Eh-"
"Det är bara Hogsmeade, Lils. Det är inte som att vi ska bryta ut en fånge från Azkaban eller så." Försäkrade Haylie henne.
"Eh-"
"Och eftersom att vi är över sjutton så gör vi tekniskt sätt inget fel." Sade hon snabbt. "Så länge vi är tillbaka innan nio."
"Och vi vet att du inte vill bli av med din position som försteprefekt, men i så fall lovar jag och Haylie att ta på oss all skuld om de mot all förmodan skulle få för sig att det är mot reglerna."
"Men det är det inte, vi har kollat." Sade Haylie snabbt.
"På ett villkor," sade Lily bestämt och höll upp ett demonstrerande finger i luften.
"Vad som helst." Sade Haylie och Mary i kör och såg förväntansfulla ut.
"Vi äter på tre kvastar, för jag är så hungrig!"

"Hur kommer det sig att vi är på väg till Hogsmeade med Potter, Pettigrew, Lupin och Black?" Väste Lily till sina bästa vänner när de i den tidiga höstkvällen strövade ner till trollkarlsbyn tillsammans med Gryffindorkillarna.
"Därför att Haylie spenderade timmar med Black Merlin-vet-var, så det föll sig naturligt antar jag." Sade Mary lågmält.
"Du och Black?!" Lily gjorde stora ögon som knappt syntes i mörkret mot Haylie.
"Sänk rösten lite, va." Sade Haylie, men hon såg mycket nöjd ut. "De går alldeles framför oss."
"Men vad har du gjort hela dagen?" Frågade Lily sin andra bästa vän. "Om nu Ms Jones har spenderat halva dagen med Hogwarts Casanova."
"Jag har pratat en del med Remus och James." Berättade hon. "Det har ju trots allt varit fest, så man har ju inte direkt varit ensam."
"Tjejer, vad gör ni där bakom?" James hade stannat och vänt sig om och iakttagit tjejerna som hade hållit sig en bit bakom för att inte kunna bli avlyssnade.
"Vi kommer, Potter. Vi ska bara prata klart först." Sade Lily som fick ett bländande leende till svar i mörkret.

Så bra!!

Sååååååå braaaaa

Hemligheternas Hammare... Jag orkar inte xD
And also you go Lily! Låt inte din buttra pojkvän dra ner dig.

Äntligen en fanfic som känns värd att läsa! Var längesen jag hittade en sån. Den här är så bra!

Älskar Lily, älskar James, älskar Mary, Haylie och Sirius ♥

Och Abigail xD Alltså, seriöst roligaste inslaget i hela den här ff:en! Förutom referenserna till HP-böckerna då, haha

Ser så fram emot fortsättningen!!

Jag är så himla trött just nu, men orkar inte vänta tills imorgon med att lägga upp det! =) Så ni får ha överseende. Hoppas ni ska uppskatta kapitlet, och att ni får en god natt!

7

Värmen sköljde över dem när de klev in i den halvfulla puben. Madam Rosmerta stod som vanligt bakom baren och hälsade dem leende välkomna samtidigt som hon hällde upp mjöd till en av sina gäster. Samtidigt, alla sju, gick de fram till henne och gjorde sin beställning.
Sirius och James, som hade beställt först, orienterade sig vant i den hemtrevliga puben och satte sig vid ett av långborden eftersom att de var såpass många. Lily kom strax därefter, fortfarande med den rödgula halsduken omvirad runt halsen och jackan knäppt ända upp till hakan. James kunde inte hjälpa hur hans inre tog ett litet skutt när hon satte sig mitt emot honom. Han slog bort tanken. Hon har John, sade han åt sig själv. Ni är bara vänner.
"Antar att ni firade rejält idag?" Sade Lily medan hon knäppte upp jackan. "Ryktet säger att du har Hogwarts rekordtid."
"Det var galet." Erkände James. "Det är bäst för oss att vi inte vinner quidditchpokalen i år, för jag vet inte hur vi någonsin ska toppa detta."
"Ni kan säkert få tillfälligt lov av Professor McGonagall till att använda Filibusters fyrverkerier, det hade helt klart varit något stämningshöjande. Och sen har ni ju erfarenhet av att smuggla upp eldwhisky." Flinade hon och tog nu av sig halsduken som släppte löst hennes röda hår. "Jag har inga tvivel på att ni inte kan toppa vilken fest som helst."
"Så, hur var stämningen i Ravenclawtornet?" Frågade James och tog en klunk av den värmande ölen. Lily såg besvärad ut över frågan och började pilla sig i nacken som hon ofta gjorde i obekväma situationer. Hon såg på Haylie och Mary som just hade slagit sig ner bredvid Sirius tillsammans med Peter och Remus.
"Alltså... det var hemskt." Sade hon till sist. "John var fullständigt oigenkännlig. Jag kunde inte förstå att det var samma kille som jag dejtar. Och hela hans sinnesstämning verkade smitta av sig på alla andra. Man kunde trott att de hade förlorat en spelare på planen." Hon visste inte varför hon var så öppen med James, men det kändes på något vis som att hon inte riktigt behövde bry sig om vad hon svarade. Hon behövde inte korrigera eller anpassa sina svar för att han skulle förstå vad hon menade. Hon försökte dock låta bli att tänka på den sena eftermiddagen i det där rummet...
"Det är hans första år som kapten, han har mycket press på sig." Sade James.
"Jag satt med honom i över en timme utan att han sa ett ljud till mig. Och försökte jag röra honom så sköt han undan mig." Tillade Lily som inte tyckte att hon inte fick rätt reaktion av James.
"Vänta, va?"
"Efter två timmar så fick jag nog och stack." Sade hon. "Alltså jag försökte verkligen vara förstående, men så förstående kan inte ens jag vara. Jag ska prata med honom imorgon. Jag har i alla fall upptäckt hans akilleshäl. Bättre nu än senare. Ingen är perfekt."
"SKÅL till gryffindors quidditchlag!" Utropade Haylie och lyfte sitt stop. Alla stämde in och skålade.
"Och skål till James, som är den bästa sökaren Hogwarts någonsin har skådat!" Sade Peter uppspelt och hade ställt sig upp.
"SKÅL!"
"Lily, du vet väl vad en motorcykel är?" Sade Sirius plötsligt och vände sig mot henne. Lily gav honom ett osäkert leende och såg forskande på honom.
"Ja, det vet jag." Svarade hon, osäker på om det var någon slags kuggfråga.
"De här renblodiga, bra-till-ingenting, har tvivlat på mig." Sade han och log nu triumferande. "Jag berättade just för Haylie och Mary att jag tänker skaffa mig en när vi har gått ut skolan, men de trodde inte att något sådant fanns. Och det gjorde knappt ni heller." Sade han och såg skadeglatt på sina vänner.
"J-Jag trodde på dig." Sade Peter och räckte upp en hand över bordet.
"Men vad ska du med en sådan där motorcykel till i trollkarlsvärlden?" Frågade Haylie.
"Det är en symbol." Sade han enkelt. "Min familj bryr sig bara om rent blod och allt som är 'vårt'." Han såg äcklad ut när han uttalade det sista ordet och tog ytterligare en klunk av honungsölen.
"Du är alltså familjens rebell som går och skaffar sig ett mugglarfordon?" Gissade Lily. Sirius såg tacksamt på henne.
"JA! Du har helt fattat grejen, Evans. James, jag gillar henne. Gör inte något dumt nu så att hon inte vill hänga med oss."
"Var inte orolig, Sirius. Jag lovar att hänga med er vare sig James kan uppföra sig eller inte." Log Lily.
"Ja, James kan vara lite jobbig ibland, men man lär sig älska honom." Sade Sirius och såg medlidsamt på sin bästa vän som bara skrattade åt honom. Ett högt knorrande ljud hördes och Lily slog händerna för magen som om hon trodde att hon kunde tysta det. Hon fick ögonkontakt med James som såg alldeles snopen ut.
"Var det din mage?"
"Du vet att det var min mage, så varför måste du fråga?" Sade hon uppretat.
"Jag ville försäkra mig om att det inte var Sirius som fes, för i så fall hade vi behövt utrymma lokalen." Sade han och lämnade ett leende på Lilys läppar.
"Var försiktig, Potter. När jag är hungrig så har jag ett väldigt temperament." Sade hon varnande.
"Vi borde ha en studentkommitté." Sade Mary och satte ner sitt stop så hastigt att det skvätte öl över både henne och Remus.
"Det finns en studentkommitté." Sade han lugnt och återställde röran med sin trollstav lika snabbt som hon hade åstadkommit den.
"Lily, visste du?" Frågade Mary upprört. "Varför har du inte berättat?"
"Det stod i brevet ni fick i somras. Där stod det att man skulle skicka en intresseanmälan till Professor McGonagall om man var intresserad." Sade Lily. "Jag trodde att ni visste det."
"Efter sex år, tror du jag fortfarande läser det där brevet?" Frågade Haylie henne som om allt detta var hennes fel. Lily kunde se hur James flinade ur ögonvrån.
"Jag vet inte vad jag tänkte." Sade Lily trött.
"Så vilka är med i den här 'kommittén'?" Sade Haylie med så mycket förakt hon kunde frambringa.
"Det är jag och Lily, Boot, Diggory, Fiona, Grace och Emily." Sade Remus.
"Så vad tänker ni hitta på för oss studenter då?" Frågade Mary misstänksamt.
"Vi har inte haft något möte än." Sade Lily. "Och vad ska man hitta på med 30 pers?"
"Vi måste ha en bal!" Sade Mary medan Haylie nickade instämmande.
"Med bara 30 stycken?" Frågade Lily tvivlande.
"Man kanske kan bjuda in femte och sjätteårseleverna också, men att man gör något huvudnummer särskilt för avgångseleverna, så man inte tappar känslan av att det är vår bal." Föreslog James vilket verkade gå hem hos Mary och Haylie. För nu nickade dem båda häftigt och såg ut som om minst 15 idéer hade slått dem i huvudet som de längtade att få sätta i verket.
"Det är faktiskt en väldigt bra idé, James." Sade Lily förvånat.
"Åh, nu kommer maten!" Sade Peter som såg hungrigt på Madam Rosmerta som höll uppe alla sju tallrikar i luften med hjälp av sin trollstav. Hon gjorde ett litet knyck i handleden, och tallrikarna verkade utav sig själv hitta sina ägare.
"Hoppas att maten ska smaka."
Gryffindorarna inne på Tre kvastar var mätta och belåtna när de hade ätit upp en halvtimme senare. Ett dilemma hade dock uppkommit om hurvida de skulle orka att gå hela vägen tillbaka till slottet. Efter många om och men och stön, och varsin honungsöl till, så var de på väg tillbaka till Gryffindortornet. Peter hade, om Lily hade förstått det hela rätt, tydligen gått i förväg gsom Sirius väldigt luddigt hade försökt förklara när bara han hade kommit tillbaka från toaletten. Lily hade hamnat lite på efterkälke. Hon såg på sina bästa vänner som var mitt uppe i en diskussion med Sirius, Remus och James. Det var länge sedan hon hade sett dem ha så roligt. Det var länge sedan hon själv hon hade haft så kul. James, Sirius, Remus och Peter hade varit en glad överraskning. Tänk så mycket man kunde ändras på en sommar. James vände sig om och började gå mot Lily istället för upp mot slottet.
"Vill du ha sällskap?" Frågade han henne.
"Gärna." Log hon och han började gå jämte henne. James var minst tjugo centimeter längre än Lily vilket visade sig väldigt påtagligt i deras skuggor framför dem. "Tack, James, för ikväll."
"Vad tackar du för?" Frågade han oförstående. "Det är vi som borde tacka för att ni ville hänga med. Det har verkligen varit jättekul."
"Jag vet inte." Skrattade hon lätt. "Jag vill bara att du ska veta att jag är väldigt tacksam för den du har visat dig att vara."
"Femtonåriga James är väldigt avundsjuk dock." Sade han.
"Jaså?"
"Jag vet att detta inte var en dejt, men det hade räckt för att göra honom avundsjuk." Sade han och drog en hand genom sitt hår som var lika svart som natten de gick i. Utan att veta varför, spred sig något varmt inuti Lily och fick hennes mungipor att räcka ända till ögonen.

"Varför har vi inte hängt mer med dem egentligen?" Sade Mary när hon och Lily gjorde sig i ordning i sovsalen.
"Därför att de har varit idioter fram tills nu, Mary." Svarade Lily henne leende och kröp ner under sitt varma täcke och slöt ögonen.

"Var är Peter?" Frågade James oroligt när de kommit upp till sovsalen efter ett snabbt parti knallkort nere i uppehållsrummet.
"Merlins blommiga kalsonger! Jag glömde alldeles!" Utbrast Sirius och gick bort mot sin jacka som han redan hade hängt upp. Sirius plockade upp den sovande råttan och gick bort till Peters säng. "Han övertalade mig att bära honom tillbaka när vi gick på toa."

Helgen var över lika snabbt som James hade fångat kvicken, och Lily hade aldrig känt sig mer besviken när hon vaknade på måndagmorgonen, men det hade genast känts lite bättre vid frukosten när John hade kysst henne godmorgon. John hade kommit på söndagseftermiddagen och bett om ursäkt för sitt omogna beteende efter quidditchmatchen. Han hade sedan varit moraliskt stöd medan Lily försökt skriva klart sin uppsats för Professor Flitwick eftersom han inte längre läste den kursen.
"Ska vi ta följe till förvandlingskonsten?" Frågade John.
"Jag ska bara äta upp först." Sade Lily och pekade på sina nästan uppätna flingor. John slog sig ner så länge jämte henne och drog henne lite, tankspridd, över ryggen. "Så, jag är klar. Kommer du också med, Haylie?"
De gick alla tre till lektionen. Haylie skvallrade för dem om någon elev i Ravenclaw som John uppenbarligen visste vem det var, som Lily aldrig trodde att hon ens hade sett på skolan. Grönt hår och näsring var ändå inte de vanligaste särdragen...
Klassrummet var öppet när de kom och McGonagall stod redan redo framme vid katedern och prickade av alla elever som kom in.
"Vi kan väl hänga sen på håltimmen." Sade Lily till John och kysste honom hastigt på munnen innan hon gick bort till James vars blick hon just mött.
"Godmorgon fröken Evans, hur står det till med dig idag?" Frågade han överdrivet artigt och drog till och med ut hennes stol.
"Jag är så trött, så trött, unge Herr Potter. Hur står det till själv så här på morgonkvisten?"
"Okej, förlåt. Det var bara jobbigt." Sade han och slutade genast med de överdrivet artiga fasonerna.
"Bra att du insåg det själv." Sade Lily retsamt.
"Ha, ha vad roliga vi är." Sade James. "Och hur går det egentligen med den här förtrollningen?"
"Okej, nu ska vi inte vara elaka." Sade Lily. "Förvandlingskonst är svårt för vissa, James."
"Jag hade inte skojat om det om jag inte visste att du skulle klara det." Sade han. "Jag menar, vi lever i en värld där Peter hånglar med Abigail. Allting är möjligt."
"Vänta, vad sa du?" Sade Lily allvarligt och tog tag i James klädnad och stirrade på honom.
"H-Har du inte hört?"
"Ser det ut som att jag har hört?" Frågade Lily honom.
"Oavsett", sade James och låtsades inte om henne, "så ska de tydligen ha smugit ut ur uppehållsrummet till någon städskrubb på sjätte våningen."
"Peter och Abigail?"
"Ja." Sade James.
"Där ser man..."
Vid lektionens slut blev de uppmanade att till nästa lektion kunna utföra den avancerade trollformeln, till klassens stora fasa.
"Det klarar ni, se så, annars hade ni ju inte varit här." Hade McGonagalls ord varit när de många protesterna hade brutit ut.

"Okej, när tänker du erkänna att du fortfarande är galen i Evans?" Frågade Sirius när de gått tillbaka till sovsalen. James svarade honom inte, utan slängde sig bara ner på sin säng. Han kunde höra Sirius sucka bortifrån sig. "Tagghorn, James, jag förstår dig. Hon är underbar."
"Hon är med John." Sade han dystert och satte sig upp så att han kunde se Sirius.
"John Davis, Schwavis." Sade Sirius och viftade med handen framför ansiktet.
"Sirius, jag menar det. Jag tänker inte försöka sabotera eller göra något som sätter spel på hennes förhållande med John." Sirius såg inte övertygad ut. "Det är det minsta jag kan göra efter allt jag har gjort mot henne."
"Varför kan du inte bara erkänna att du är kär i henne?" Frågade Sirius igen. James gav ifrån sig ett tomt skratt och tog av sig sina glasögon så att han kunde gömma sitt ansikte ordentligt i sina händer.
"Du förstår inte." Sade James och skakade på huvudet.
"Nej, men jag är din bästa vän och det är därför jag försöker förstå." Sade han argt.
"Vad gör det för skillnad om jag är kär i Lily eller inte? Jag tänker ändå inte handla på det."
"Okej, då, förlåt mig. Skit i det." Sade Sirius och hängde på sig skolväskan igen, redo att gå därifrån. "Men du ska veta att det är stor skillnad på att älska någon än att vara med någon."
"Hur vet du att Lily inte älskar John?"
"Jag har bara något på känn." Sade Sirius och ryckte på axlarna. "Jag går ner till biblioteket och ser om Måntand är där."
James hade inte varit helt ensam på väldigt länge, och han tyckte det var ganska skönt, även om han älskade sällskapet av sina bästa vänner. Men när de var tillsammans var det nästan som om allas tankar surrade högt, och det var som om alla visste vad alla tänkte på.
James försökte trycka undan tankarna som Sirius precis kallat. De gjorde James nuvarande tillstånd med Lily bara jobbigare. De hade kommit fram till en sådan punkt att man nästan skulle kunna säga att de var vänner, och han uppskattade det. Han njöt av varje sekund han fick vara i hennes sällskap. Om James erkände sina verkliga känslor för sig själv, skulle en vänskap bara vara smärtsam och svår. Det fanns ingenting nu som skulle få honom att öppna den dörren, för han var fast bestämd att få bli hennes vän.

"Jag tycker faktiskt att Flitwick är ganska söt." Sade Mary när hon och Lily var på väg till trollformelläran följande dag. "Du kan inte säga något, Lily. Du flirtar ju med Snigelhorn."
"Flirtar jag med Snigelhorn?" Sade Lily upprört. "Skulle jag- du är ju inte klok."
"Jag vet, jag har umgåtts för mycket med, Haylie."
De fick in till Professor Flitwicks lektion och satte sig så långt ifrån katedern som möjligt. Trollformelläralektionerna gav ofta mycket utrymme för onödigt snack som de inte ville att professorn skulle avlyssna.
"Han är kanske lite söt." Sade Lily muntert och lade huvudet på sned.
"Akta så inte John hör dig." Väste Mary.
"John har inte haft trollformellära sen GET."
"Okej då, men jag tror inte du vill att någon ska veta att du tycker Professor Flitwick är söt." Sade Mary dömande.
"Det var ju du som tyckte han var söt först!"
"Jag har ingen aning om vad du pratar om." Sade Mary och såg helt oviss ut. Lily knuffade till henne i sidan, men slutade genast med vad hon höll på med. Den lilla trollkarlen harklade sig och inledde dagens lektion. Det visade sig att de skulle hålla på med teori den här lektionen, så han gav dem alla en halv minut att plocka fram pergament, fjäderpennor och bläck.
Lily tog anteckningar den första kvarten på lektionen när hon plötsligt kände en vindpust i nacken. En hopknycklad pergamentbit låg nu i hennes knä. Hon försökte veckla upp den så diskret som möjligt så att inte Mary skulle märka. Med spretiga bokstäver stod det skrivet:
Vill du bli min vän? , och under var det nerkrafsat tre svarsalternativ; Ja, nej eller Kanske. Lily vände sig om och mötte James hasselnötsbruna blick. Han flinade brett mot henne och Lily kunde inte hjälpa att himla med ögonen. Hon ringade in kanske och kastade sedan tillbaka lappen till honom. Hon hann knappt börja anteckna lektionen igen förrän en ny lapp landade på bänken.

Det duger för mig.

Bra!!! Välskriven och spännande